Eric Håkan Leijding, vem är du ? Del 1

Här kommer Håkans egen beskrivning!

Född på söder i Stockholm 1940 och Gävlebo sen början på 50-talet. Stor djurvän och arbetade under ett antal år med djur. Fick 1958 stipendium för två års studier i USA. Flyttade till Spanien i mitten på 1980. Efter att ha drivit auktionskammare, flyttföretag, kem.teknisk fabrik, plastfabrik, industrianläggningar samt även söndagstidningen NorrlandsPosten startade Håkan Industrihuset Vävarenm.fl. företag, under cirka 25 år.

Industrihuset Vävaren

 

Drev ljusfabrik, arbetade som skadereglerare och senare drev nattklubb i Spanien under en 20 års period innan det blev flytt till Mexico med sin Argentinska hustru. Där han under mer än sex år köpte upp markområden för omvandling till tomtmark för Amerikanska och Canadensiska nybyggare. Sen flytt till Buenos Aires, Argentinadär Leijding numera bor.

 

Buenos Aires

 

Håkan har alltid varit en vagabond, äventyrare, företagare och aldrig rädd för en utmaning, eller rättare, utmaning har varit sporren i hans liv, och hans filosofi – Det mesta är vad man gör det till. Humorn ärvd från både mamman och pappan då familjen alltid skojat och skämtat och inte tagit livet så allvarligt utan mer med ett leende. Numera pensionär, minns och skriver som sin hobby.

———————-

DEL 1.

Tiden före Gävle.

Vi flyttade till Gävle 1952. Sju år efter krigsslutet.

Jag var född och delvis uppväxt på söder i Stockholm där min familj sen generationer tillbaka alltid bott. Själva bodde vi på Blekingegatan 63. Kul är att läsa att Greta Gustafsson bodde på Blekingegatan 61. Great Gustafsson, vem är det ?Ja, hon blev ju mer känd som Greta Garbo senare. Att hon flyttat innan jag kom till världen det var ju inte mitt fel. Pappa och mamma byggde sen ett småhus i Älvsjödär jag sen tillbringade mina första skolår.

Vi bodde bara några stenkast från det kända Långbro Sjukhus, som då var omgärdat med högt staket. Sånt man hade på den tiden för att de intagna mentalpatienterna inte skulle förvirra sej ut i samhället. Numera behöver man inga sådana staket sen “psykläkarna” släpper ut dem genom huvudentrén.

Jag minns hur vi barn många gånger gick till det höga staketet och pratade med de spännande tanterna och farbröderna som fanns där och var både Jesus, Gud och höga militärer, och hur flygplan skulle komma och hämta dom nästa dag för dom skulle flyga till Amerika och alla andra platser man aldrig hört talas om, sa dom i alla fall. Och det trodde man förståss på när man var en fyra, fem år gammal.

1952 då var det nån som hette Snoddas som vi lyssnat på i radion och som alla sa var så bra. Han skulle göra sitt första framträdande på Långbro Folkparksom låg på andra sidan om det höga staketet, ja, inte på insidan utan mot den sidan av sjukhuset som låg mot Gamla Södertäljevägen som det hette då.

Min äventyrslystnad fanns redan då så jag hoppade på min cykel (som jag köpt själv för de pengar jag tjänat på att sälja julkort, samlat skrot och tidningar jag hämtat från grannarna – man fick bra betalt på den tiden för dessa varor) och trampade runt staketet in på den stora parken där det var 10.000 människor som försökte komma in och där vakterna helt hade tappat kontrollen på entrén.

Så in jag smet in och såg Snoddas göra sitt första offentliga framträdande. I den allmänna yran och stojet så får jag nog säga som gubben sa,

– Dom säger den där Jussi Björlingsjunger så bra, men inte tycker jag det är så märkvärdigt.

– Men hur kan du säga det?

– Ja brorsan va’ å’ lyssna på’n och kom hem och härma’n , men inte fan tyckte jag det lät så märkvärdigt.

Hur Snoddas sjöng sin Flottarkärlekdet minns jag inte så mycket av, men mamma och pappa gillade honom och för att göra dom glada trampade jag nån dag senare ner till Älvsjö centrum och köpte en stenkaka med Snoddas som jag gav mamma och pappa som en present.

Sätt på högtalarna!

Vägen till Folkparken var känd för mej för jag hjälpte till i början på 50-talet på en ridskola som hette Sätra Gårdoch som nu är den stora stadsdelen Sätra samhälle. Mitt emot den nybyggda Gyllene Rattens motell. Där hjälpte jag till att mocka ut hästgödsel mm och som tack fick jag ridlektioner i skritt, trav och galopp och även rida några gånger med kandar av den snälle ägaren som var överkonstapel vid Stockholms ridande polis och hette Valle Morén.

Inskjuten fråga från webbmaster: Vad är kandar?

Rida med kandar betyder att hästen har två betsel i munnen, ett vanlig samt ett med en krok som en liten hästsko. Drar man i det så gapar hästen i princip. Används bara vid uppvisningar och i parader för då kan ryttaren sitta blickstill och med ytterst små rörelser få hästen att lyda. Ryttaren har fyra tyglar som man skall lära sej hålla med en hand – på ett speciellt sätt. Det kallas för tyglar till ridhästar och tömmar till arbetshästar. Rida lätt är när man reser sej lite i sadeln för vartannat travsteg hästen tar och för att man inte själv ska få en så skumpig ridtur.

kandar

Senare flyttade jag mitt intresse över till en cowboy som kom till stan och parkerade sin prärievagn på en åker intill Gamla Södertäljevägen och som förståss var en spännande gubbe för en ung kille. Han gav ridturer till barn och jag fick leda en av hans hästar runt med barnen.

Senare också rida med honom och jag minns hans hund som han döpt till Snusse Oliver Snusk. Själv hette han Bill Tucson och kom från Arizonai Amerika men pratade svenska med brytning. Spännande värre – för cowboys hade man ju sett på gamla Park bion i Örby. Och efter dagens rundvandringrar med hästarna så lärde Bill Tucson mej hur man rider som cowboy, bort med stigbyglarna, knip åt knäna och rid rätt. Jättesvårt förståss men vi tränade runt en halvtimme varje dag, och när vi kom tillbaka till prärievagnen satt det alltid nån liten dam där och väntade på Bill. Så jag fick order att gå hem och sova och komma tillbaka nästa dag direkt efter skolan varför jag trampade hem på min cykel och tänkte jäkla tjejer som skulle förstöra allting…man visste inte så mycket på den tiden — i all fall inte på det där området med tjejer. Julkort, Skrot & pappershandel var jag dock ganska bra på.

Pappa hade en bekant som var ordningsman och varvschef på Gäddvikens Varv. Granne med det stora Finnboda Varv vid Danvikstull. På annan tid än båttid bodde han vid Tegelbacken där nu Sheraton Hotell ligger. Till honom både på Tegelbacken och ut till Gäddvikens varv cyklade jag från Älvsjö många, många gånger, en sträcka på dryga milen. Ibland cyklade jag in till Åhlén & Holms stora affär på Ringvägen bara för att gå runt och titta. För att sen cykla över Skanstull och Årstahem. En nätt liten runda på mer än två mil.

Det tyckte jag inte var nåt speciellt och sen när jag blev äldre hade jag nytta av dessa resor med att jag nu kan Stockholms gator ganska bra. Och hittar det mesta utan problem. Gissar att både mamma och pappa hade gett upp hoppet att stänga in mej. Jag trampade runt och såg mig omkring för att sen komma hem och berätta om de nya människor jag mött och om platser jag sett. Och jag minns mammas – Har du varit till Åhlén & Holms själv? Mer än en mil hemifrån?

************

Jag har endast strö-minnen av kriget som mörkläggning, släckta billampor och brist på sötsaker. Jag minns speciellt en jul när jag fått en liten ficklampa i julklapp. En ficklampa som inte var större än ett vanligt finger. Men det där med mörkläggning var spännande, så naturligtvis smög jag undan nånstans när det var mörkt och lyste rakt upp mot himlen – för det var just det som var förbjudet – och då skulle det prövas.

Jag minns även hur mamma lyckats få tag i en burk söt honung som hon gömde högst upp i skåpet ovanför spisen. Spännande, så dit skulle jag förståss eftersom det var förbjudet. Så vid ett obevakat tillfälle fick jag fram en stol och upp på spisen och sen med diverse klätterrörelser kom jag upp till översta hyllan och fick tag i honungsburken. Väl nere på golvet så åt jag ur hela burken. Och mer än 35 år efteråt kunde jag inte ens stå ut med lukten av honung, jag fick tuppskinn bara jag kom i närheten av honungslukt. Idag går det bättre. Men i över 35 år satt effekterna av detta frossande i. Och jag funderar på att det kanske är ett sätt att få folk att sluta både dricka och röka. Överdriva det hela som liten för att sedan inte ens tåla lukten utan att få tuppskinn. Skämt förståss.

************

Vi, min syster Britt som är dryga året äldre och jag, gick i söndagsskola på den tiden. Vår söndagsskola låg en tio – tolv kvarter bort från vårt hus. Så dit gickvi för söndagsskolan började klockan 10, en timme före själva gudstjänsten.

Mamma berättade ibland om minnen hon hade av mej från den tiden. Jag ska inte trötta er med alla men, något är faktiskt ganska roligt. Hon hade gått en söndagsmorgon för att hämta oss efter söndagsskolans slut och då hon kom lite tidigt, satte hon sig på sista bänkraden och lyssnade. Prästen sa . – Ja, kära barn, nu slutar vi för idag och nu får ni gå hem för era föräldrar väntar säkert på er .. Då hade jag – berättade mamma – rest mig upp och sagt med hög röst – Ja inte då min mamma och pappa för dom är så glada så, när jag är borta en stund. Mamma sa att prästen hade skrattat och sagt..

– Ja i viss mån kan jag förstå din mamma och pappa.

************

För mina skrotpengar köpte jag en ny liten handvevad filmprojektor för 35 mm film. Jag minns att den kostade en förmögenhet för den kostade 35 kronor – så film hade jag inte pengar till. Det fanns små filmremsor man kunde köpa för nån krona, men jag hade hört om en “gubbe” som bodde i ett hus inte så långt därifrån och som höll på med film. Jag trampade dit en dag och ringde på och undrade om han hade nån liten film jag kunde få då jag hade projektor men inte pengar till film.

Mannen, som jag sen lärde känna, var den berömde filmregissören Gustaf Molander. Han bjöd mej in och jag fick en ganska lång filmsnutt där Tutta Rolf viftar med händerna för att hon skulle få nagellacket att torka. Den filmremsan vevade jag runt några tusen gånger för alla som ville titta på.

Sätt på högtalarna!

************

Till Gävle

1952 i oktober lämnade vi allt detta bakom oss och flyttade till Gävle där pappa fått jobb som vakt på Standardkrogarna som låg nere vid Islandsgatan och Brynäsgatan. Standard 1 som låg runt hörnet och Standard 2 som låg med ingången mot Brynäsgatan. Det var ju motbokpå den tiden så gubbarna kom för att få en tallrik med potatismos med korv och en 6:a snaps. Populärt värre.

Själv passade jag på att tjäna lite extra med att stå bredvid pappa och sälja Expressen och Aftonbladet, till gubbarna när dom skulle in. Affärerna gick strålande och ännu bättre när dom fick reda på att jag var son till den polisuniformklädda mannen som var vakt. Lagerman vaktade på den tiden entrén till Baltics hörna, för er som minns den.

Vårt hus i Älvsjö som pappa byggtunder kriget och som blev inflyttningsklart 1943 såldes. Huset hade kostat familjen 23.000 kr. och allt var lån så när som på 10% som pappa hade jobbat av genom eget arbete. När det var sålt köpte han en DKW med träkaross och dörrhandtag på instrumentbrädan som växelspak. Familjen stuvades in och vi for mot Gävle. Våra kunskaper om Gävle var lika med noll då enbart pappa varit dit tidigare med tåg för att titta på den nybyggda lägenheten och som låg på en plats på Brynäs som folket där kallade för Lapptäckerna.

Vid bilresan till Gävle följde vi resebeskrivningen som någon gett till pappa, där det stod ..- sväng av vid skylten Gamla Furuviksvägen strax efter att du passerat Furviksentrén. Så vi anlände till stan på den väg som idag kallas Bomhusvägen

och fortsatte mot stan men nu vi var helt borta. När vi passerade ett område med toppiga små radhus sa pappa .- Men titta här har dom byggt en massa gökur på marken.

Ordet Gökuren har dessa hus hetat sen dess och jag har undrat om min pappa ”uppfann” den identiteten 1952? Alla vet var Gökuren på Brynäs ligger. Vi hittade så småningom rätt och hamnade på Väpnaregatan och jag kom till Brynässkolan som elev till Allan Jerbo – lutsångaren och läraren.

Slagsmål från första dan förståss för här skulle man inte tro att man var nåt för man pratade på e’. Va’ e’re’ me’ dej. Mot Gävles.. va’ ärä mä re’.

Så det blev dunka och slå för brinnande livet. Blå ögon och ömma axlar mest varje dag. Och den som jag fightades mest mot – vet inte varför – men det var Janne Söderström som nu styr över Gestrike Investoch är stor fastighetsägare inom industrisektorn i Norrland.

Vi träffas än idag men nu som mycket goda vänner och får oss ett gott skratt över hur vi for fram på den tiden. Men vi formades som människor och män, utan att föräldrar eller tidningsskriverier la sej i det hela ”det där får ni sköta själva.. ” var föräldrarnas svar när man nån gång kom hem och klagade. Sånt lärde vi oss alla av. Sköt dina affärer själv och stå upp, ta en fight och inte vara rädd och söka skydd i mammas skynke. Tror att både Janne och jag fick samma råd hemma. Det där får ni klara ut själva.

************

Man åkte spårvagn upp från Islandplans vändplats och föraren stod längst fram och skötte ruljansen medan en konduktör skötte om biljetter och betalningen. Jag minns hur föraren hade en hög fotpedal som han stampade på för att få sand på spåren på vintern när han skulle upp för Brynäsbacken.

 

Dessa förare blev sen busschaufförer när spårvagnarna lades ner. Men dom körde ungefär bussen som dom kört spårvagnen.. pling pling ur vägen – men nu tutade dom istället. Det var dock fortfarande lika livsfarligt att komma i vägen. Jag minns hur jag cyklade över Islandsbron och alla de gånger jag körde ner cykelhjulet i spårvagnsspåren och gjorde en ordentlig vurpa och förbannade de jäkla spårvagnarna. Eller hur vi på vintern hänkade efter 2.ans buss som gick på Eriksbergsgatan och hur vi högg tak i kofångaren bak och hänkade ( = hängde kvar) runt kvarteret till Hillmansgatan där man släppte för att hänka tillbaka med bussen som kom från stan.

************

Vi letade kartongbitar som vi åkte på i Stenebergsparkens backe vid Staffans kyrkantills det var så mörkt att vi måste gå hem – mobil fanns inte så vi stannade ute lite till och hade kul tills det skymde. Minns att pappa hade en visselpipa med ett speciellt ljud och han öppnade ventilationsfönstret i köket och visslade så det hördes flera kvarter och då visste man – hem….vi ses i morr´n.

Jag minns hur min kompis Mats, som var ljushårig och hette Olsson i efternamn, snabbt fick smekmanet Krit-Olsson. Han lyckade hyra en källarlokal som var ganska stor och låg under Gävle Kappmagasin i hörnet Drottninggatan – Centralgatan. Lokalen döpte han till La Mortolaav nån anledning som ingen av oss förstod. La Mortola vad sjutton var det? Men skit-samma det var kul. Och vi fixade till det med färg på väggarna och med gamla sittsoffor som vi fick tillsammans med en massa stora mattor på golven samt lite lampor och annat. Det blev våran träffpunkt för vi hade inte alltid råd att gå ut på stan och cafféer men vi ville ända träffas. Vi var många i vänskapsgänget – inga andra kom in.

På den tiden var det mest att hänga i sofforna och lyssna på musik, radio Nord och dricka kaffe. Öl, vin och “ligga med varandra” fanns inte med på vare sig dag- eller nattordningen. Vi växte upp i kamratmiljö med kanske nån liten kyss när ingen såg på och gick man tillsammans kallades det för att man hade “släng“.

Det var Stabben som senare blev kapten på I14, det var Tex som senare blev teknisk lärare för flygvapnet, det var Siv Åberg som senare blev Miss Sverige och kom till Hoolywood, det var Ann Charlott Hedinsom senare blev fyra i Miss Sverige.

 

Siv Åberg

Det var Rock Olga och det var “Gockan” som senare blev Görans Shultz fru. Det var vänner som Göran Schultz som forfarande är en aktiv pianospelare och hur han med de andra killarna formade Golden Leaf Jazzband och spelade New Orleands jazz – eller som man nu säger Trad jazz. Senare döpte de om sig till det moderna Bay City Stompers vilket sen för resten av mitt liv sen blev min favoritmusik. Vem minns inte Down by the Riverside med Louis Armstrong!

( ett namn som jag senare adoterade till min nattklubb i Spanien, RIVERSIDE och fick musikerna att avsluta kvällarna med just den låten.)

 

Sätt på högtalarna!

Jag minns hur vi alla killar tjänade våra biopengar med att vara springgrabb, eller som vi sa verkställande springsnigel. I mitt fall brev jag springsnigel på Gösta Ahrnbergs Herrekipering på Brynsäsgatan – Andra tvärgatan med filial i Dalapalatset, där Agne Brodin jobbade i butiken,

(Han som kom att köpa Industrihuset Väraren av mej 30 år senare)

och med expediten Ivan Karlsson som tog över butiken, döpte den till Ivans Herrekiperingoch som sen dess varit i drift till för nåt år sen då Ivan gick i pension, efter mer än 60 trogna år i sin butik.

************

Och vi som minns gamla Gävle som Sveriges biohuvudstad med sju biografer:

Royalpå Kopparslagargatan runt hörnet från Lindholms herrekipering,

 

Metropolpå Kopparslargatan,

 

Sagavid torget

 

liksom Roxy.

 

Gamla Olympiai hörnet Nygatan – Köpmanngatan. Och förståss

 

GrandBio i Gamla Grands källare en bio med kanske 40 stolar.

 

F d Grand

 

Sen Folkets Hus biosom var öppen lite då och då.

 

Och visst är minnet en underligt sak. Jag vet exakt –om du nämner en film – på vilken bio den filmen gick.

Varför vet jag inte själv, men att Limeligth med Chaplingick på Olympia

 
Sätt på högtalarna!

och Mogambopå Metropol.

Och de flesta Allan Laddfilmerna gick på Gamla Grand bion plus alla andra filmerna minns jag exakt. Det var tider då “luffarn” kostad 1.80 och man satt på de tre första bänkraderna när man kom in, men så fort vaktmästaren i dörren försvann när ljuset dimmades ner, smög man sej några rader längre bak för att inte bryta nacken. Man köpte alltid luffare för springsnigelpengarna skulle räcka till nästa bio också som började kl. nio.

Minns också Världarnas krigsom gick på Roxy och var den första stora animerade film som gjorts, så verklighetstrogen med sina utomjordingar som invaderde jorden, att man trodde det var sant. Matinérena när alla ungar skrek..”bakom dej’”. och liknande i nån spännande film.

************

Alltnog man blev äldre och jag hamnade som extra på Gamla Stadsbudskontoret ( som jag sen på 1970-talet köpte in) som låg bredvid en gamla lokala polisstationen på Köpmangatan, där nu dagens stadshuspark ligger, Polismästare Berglund var chef och som jag kände lite för han hade sitt sommarställe vägg i vägg med Strandgården i Bönan.

Pappa hade fått jobb på Stadsbudens kontor för att sköta den dagliga ruljansen med jobben. Stadsbuden hade nummer och fick svära någon sorts ed uppe på Stadshuset för att bli stadbud. Pappa fick nummer 13. Så jag då som extra behövde ett nummer också tycket jag. …så det blev 13 och en halv. 13,5 skrev jag i böckerna om det var nåt jobb på kredit där betalningen skulle komma in senare. Föreståndaren för Stadsbuden och auktionsutroparen Ernst Ahlbinsom alltid skrattade åt mitt 13,5 när jag kom till honom för att få betalt för kreditjobb när pengar kommit in.

Jag var den första att köpa Monarks trehjuliga flakmoped när den kom ut.

Pris 1500:- vid inköp hos Laurells cykelbutik uppe på S. Kungsgatan.

Denna flakmoded gav mej mer pengar än de ordinarie stadsbuden tjänade på att bära tunga möbler och jag switchade runt med allehanda smågods många gånger då Ilgodset som låg i lilla byggnaden intill Centralstation.

 

 

“Jag var den första i Gävle att köpa en sån här moped med flak.

Såg den Laurells fönster när den kom ut och tyckte den var drömmen. Köpte

en för 1500:- och drog in mycket mer än tusen i månaden på Gamla Stadsbuden med den.

Sålde den beg. till Arbetarbladet i slutet av 1958 för 600:- för jag åkte till Amerika i jan -59

Tycker fortfarande att det är en toppenuppfinning- skulle finnas i många uländer istället för

skrotbilar som kör grejor. Kom ihåg på den tiden tjänade stadsbuden en 5:- i timmen ungefär,

så gjorde dom 1000-lappen var dom mer än nöjda..

Jag minns min bästa månad var över 1700:- pappa var lite avunsjuk för ag tjänade mer än honom. Men pappas stoltaste ögenblick var den dagen hans son köpte hela stadsbudskontoret och alla började jobba för mej. Pappa var stolt som en kyrktupp”.

Billigare och snabbare än med bilhämtning för stans olika firmor. Alla ni gamla som minns Bergii Tobakshandel med flera filialer i stan, Grosshandelsfiman Bromander & Co, Andersson & Lundqvist, Isak Westergren, Engwall & Hellberg, Fria ord på Nygatan, Bo Fajans på Parkvägen (där Lantmäteriverket ligger nu) , Bröderna Parkelius Charkfabrik på Köpmangatan mittemot Antons Vinrestaurant, Bilspedition på Brynäs (där Byggforskningen nu ligger ), Pressbyråns kontor som låg bredvid Islandsplans idrottsplats. Skoglund & Olsson på Brynäs, Jernbergs Mattor på S. Kungsgatan och Järnvägsverkstäderna, Söderlund & Lindström och fler. Forslundslåg i gamla Gavleverken och man byggde tippar till lastbilar och fick sönder sina hydralcylindrar via ilgodset många gånger.

Jag och min lastmoped besökte dom alla med paket till och ifrån. Jag la på flera paket samtidigt vid ilgodshämtningen och körde runt och fick betalt som engångshämtning åt var och en. Pengarna rullade in.

En gång minns jag när Stadsbuden skulle köra ett piano från Folkets Hus till Teatern och det var bråttom men ingen Stadsbudsbil kom in. Och det blev akut så jag sa – jag kör den på flaket på moppen. – Hur ska det gå till ?

– Vi lägger pianot på rygg och så går en gubbe bredvid, då går det.

– Ok du skall få pröva men inget tok så ni skadar något.

Vi for dit och hade turen att det var ett litet brunt piano som nog inte vägde mer en kanske 100 kg, mopeden fick lasta 150 kg. Det gick bra och när vi åkte Centralgatan ner utan problem så förslog jag att medarbetaren skulle ta den extra filten och sätta sej ovanpå pianot så han slapp halvspringa bredvid. Sagt och gjort och till teatern kom vi i tid. Men medhjälparen sa efteråt att han aldrig mer kommer att åka genom Gävles gator sittande uppe på ett piano som ligger på en moped. Tror inte han pinkade på sej men det var nog nära. Och jag minns att betalningen var 112:- för flytt av piano inom stan. Bra betalt förståss för mej med moped.

Jag hämtade gravstenar uppe vid stenhuggeriet på V. Vägen och körde dom nånstans, troligen till kyrkogården för det var väl där dom användes. Jag hade en svart anteckningsbok i fickan och skrev upp varenda öre som kom in och hur mycket bensin och annat jag gjort av med. Och hemma satt pappa ibland och tittade i boken och sa mer än en gång.

– Du, jag tror jag byter jobb med dej.

Och på söndagarna såldes tidningar. Jag hade gjort om vårt källarutrymmet på Väpnaregatan till en grossiströrelse för tidningar och hade en bunt med småkillar som gick runt i hyreshusen och sålde Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet via dörrknackning på söndag morgon. Själv stod jag i mitt källarförråd och höll ordning på tidningar och redovisningar. Småkillarna var lyckliga att tjäna en tre, fyra, fem kronor för “nån timmes söndagsmorgonsjobb”. Och ju yngre dom var ju mer dricks fick dom av kunderna. Och dom som gav mest dricks fick förståss tidningen först nästa söndag.

Alla var glada och kön var lång nästa söndag då jag öppnade min lilla grossistbutik igen. Pengar vill man tjäna så man kunde köpa Fantomen, Stålmannen, en söt bakelse eller nåt tuggummi själva.

SLUT DEL 1 AV MITT LIV

Fortsättning följer i DEL 2.

———————————–

Sidan med länkar och bilder är sammanställd av Lisse-Lotte Danielson.

 

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website