Fromma Moster Forslund och lydige Konrad av Barbro Sollbe

 

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

MINNESVART

 

Publicerat i Gefle Dagblad Måndag 26 juli 2004.

 

 

 

Källa är Åke Nyhléns tidningsurklipp

 

 

Tidigare Södra bönhuset 1855 och sedan Pingstförsamlingens Filadelfia 1924
Södra bönhuset och Filadelfia

 

 

Södra bönhuset
Pingstkyrkan

På julafton 1854, för ett och ett halvt sekel sedan, bjöds några fattiga barn i Gävle på lutfisk, gröt, psalmsång och bibel­läsning i en stuga “å en af södra stadsdelens bakgator”. Adressen var Nedre Bergsgatan 10. Gatan ligger i nuvarande Gamla Gefle, men det lägsta jämna numret i dag är 14; resten är rivet.

 

Barnen var inte bortskämda. Det var attraktivt att få äta sig mätt på julmat, att bjudas hem till någon snäll person och att få höra berättelser.

 

–   Kom tillbaka varje söndag, sa den snälla tanten.

–   Vi ska sjunga och lära bibel­språk, men det blir ingen mat i fortsättningen.  

 

Så startade söndagsskolan i Gävle, av Britta Cattrina Forslund och i hennes kök. Moster Forslund, som hon kallades, spelade en stor roll för väckelserörelsens genombrott i Gävle och banade väg för Gävle missionsförsam­ling genom att upplåta sitt hem för möten trots konventikelplakatet, ett slags mötesförbud.

 

Helmer Fredlunds årsbok “Väckelsen i staden” (Från Gäst­rikland 1995) behandlar denna epok, liksom exempelvis Gävle missionsförsamlings 100-årshistorik “Gåva och gärning” (1955).

 

Det började egentligen vid Brynas herrgård, som tobaksfabrikören Robert Rettig köpt 1854 av gross­handlare Anton Fredrik Garberg. Fastigheten var inte bara en Gäv­lefamiljs sommarställe utan även ett större lantbruk. En bygg­mästare från Norrala, Jakob Norin, hade byggt ett tröskverk där och samtidigt – på möten om han ordnade – fört läseriet till Gävle. Ett par kvinnor, bland dem moster Forslund, tog över sedan han åkt tillbaka till Häl­singland.

 

Brynäs Herrgård
Brynäs Herrgård

 

Enskilda personer fick alltså inte hålla denna typ av möten utan präst. Men kyrkoherde Lund­ström i Gävle ville inte hindra läsarna i deras “gudeliga förehavanden”, eftersom de inte tog avstånd från svenska kyrkan utan bara ville föra ut evangelium. För att sprida skrifter bildades 1854 Gävle traktatsällskap, som året efter bildade Gävle missionsföre­ning, senare församling.

 

Idén med söndagsskola för barn hade kommit från England. Redan i starten, sent 1700-tal, ha­de söndagsskolan där fått sin egen tidning, och därmed blev den känd även utomlands – så små­ningom även i Gävle.

 

Lokalt producerades också lek­tyr för söndagsskolebarnen. Ett fyrsidigt blad till julen 1881 ger en översikt över verksamheten i Gävle från starten 27 år tidigare. Där återfinns också ett barn­anpassat julevangelium, tre små sedelärande berättelser och två läsarsånger med julanknytning:

 

Han blef ett litet barn som vi, Och vi Guds barn i honom bli, Och har du från hans hjerta flytt, å skynda dit i dag på nytt.”

 

I historiken berättas att söndags­skolan, efter några år i olika per­soners hem, 1857 flyttades till det då nybyggda Södra bönhuset vid Södermalmstorg – Pingstkyr­kan ligger där idag (2004) . 300 barn var anslutna, uppdelade i tolv klasser.

 

Senare delade man barnen i goss- och flickgrupper. Söndags­skolor drevs även på andra håll i staden med ibland tynande, ibland åter uppblomstrande intresse. 1881 gick 2 000 Gävle­barn i söndagsskola och det ståt­liga Betlehemskapellet, ritat av stadsarkitekten Hedin och invigt 1880, kunde nyttjas även för det­ta ändamål. Det är inte osanno­likt att det lilla barnbladet till­kommit som ett led i firandet av den nya kyrkolokalen.

 

Det mest barnläsvänliga är de tre små historierna, som möjligen kan vara översatta från någon engelsk förlaga. De illustrerar Satans farliga lockelser av olika slag.

 

En av berättelserna heter “Uppfostran på gatan”. Med Gäv­les cellfängelse från 1840-talet som ett landmärke i den låga trä­staden är historien väl anpassad för lokal användning:

 

“En stadsmissionär besökte en olycklig yngling i ett fängelse, hvilken väntade på sin dom, att bli sänd till en fästning för lifstiden. ‘Min herre’, sade han un­der det tårarna rullade ned för hans kinder, ‘jag hade fått en god uppfostran i hemmet, men uppfostran på gatan ruinerade mig. Jag brukade smyga mig ut från hemmet och löpa åstad med gossarna på gatan. På gatan lär­de jag att bli en lätting, på gatan lärde jag att svärja, röka, spela, ljuga och bedraga, och, min her­re, det är på gatan satan lurar efter att förföra ungdomen. Då det så är, akten eder barn för den uppfostran som tillbjudes eder på gatan och stannen hemma.”

 

Det är lätt att associera till Axel Wallengren, född 1865, författa­re och tidningsman i Malmö och Lund, medarbetare i Söndags-Nisse och senare Aftonbladets korrespondent i Berlin där han dog bara 31 år gammal. Som ko­misk diktare under pseudony­men “Falstaff, fakir” anknöt han till de lundensiska studentkarnevalernas parodiska jargong.

 

Hans stilkonst skapar gärna absur­da kombinationer och överrask­ningseffekter, som i historien om Perssons änka: “Det första enkeåret tillbragte hon i förtviflan, det andra i Åmål.” Och hans humoristiska tek­nik drabbade bland annat de flore­rande sedelärande berättelserna.

 

En av Wallengrens parodier handlar om den lille Konrad som inte gör som den elake Janne föreslår, följer med killarna och pallar skomakarens päron. Detta har han förbjudits hem­ifrån. Janne och gänget åker fast. Den lydige Konrad faller på knä och fäller tårar av tacksamhet för att han undgått denna frestelse. Sedan sticker han iväg ensam och snattar plom­mon utan att bli störd.

 

”Sensmoral: “Den som lyder går det väl, även om han plommon stjäl.”

 

Och den fromma moster Forslund? Hon var född 1803 och 1844 hade hon köpt sin tomtbit av fadern, skepp­s-timmerman Olof Dahlman. Där bodde hon kvar till sin död 1887. Mis­sionsföreningen fick gården genom testamente och sålde den året däref­ter till en privatperson.

 

Fru Forslund hade ett stort hjärta och öppnade sitt lilla hem även för baptistmöten och en kyrklig syföre­ning. Hennes religiösa engagemang påverkade, i olika steg, förgrunds­kvinnor som Elsa Borg och Karolina Själander.

 

 

     

</noscript>
<span data-src=
Karolina_sjalander

 

Den förra började som lärarinna i Gävle och grundade 1876 ett bibel- kvinnohem vid Vita bergen i Stock­holm; det knöts till barnhem och sjukhem, och “fallna kvinnor” skul­le där återföras i Herrans tukt och förmaning.

 

 

Karolina Själander lär ha deltagit i hemliga konventiklar bakom låsta dörrar i moster Forslunds kök. Den flickskola som mamsell Själander grundade och bekostade på 1870- talet står fortfarande livar vid Råds- husesplanaden, fast numera kontoriserad.

 

Men den närmaste familjen blev nog litet störd av fru Forslunds alla an­daktsstunder. Mannen Johan Erik, som var skeppare, uppges ha rymt från henne redan 1835, sedermera ha kommit tillbaka men stuckit igen och aldrig mera hörts av. En son dog minderårig, och en fosterson står i kyrkböckerna som “rymd”, enligt Gerda Ödman som skrivit ner sina minnen av Gävle på 1890-talet.

 

Barbro Sollbe

 

mars 04, 2012

 

—————————————

 

Startsida

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..