Bo Karman, Del 1 – av Helle Karman

 

Från ådring och marmorering till trompe l’oeil och abstrakt måleri

 

Hantverkare, konstnär, människa, akademiker, pedagog och politiker

 

 

Hans målningar och vårt liv tillsammans

av

Helle Karman

 

 

 

En dag kommer Bosse och frågar om jag vill komma till ateljén och titta på en målning han just gjort. Klart att jag vill. Han har en längre tid gått med en idé om att göra en modern version av den i västerländsk kulturhistoria klassiska posen av en kvinna på en schäslong. Och nu har han målat henne.

Vi kommer dit och jag bara tittar och tittar och tittar. Det är den vackraste målningen jag sett på mycket länge om inte ens någonsin.

Han har målat en kvinna liggande på sidan med ena handen under huvudet. Kanske läser hon en bok, åtminstone bryr hon sig inte om omgivningen.  Han har målat henne i vit akryl med sina specialpenslar och sina speciella tekniker på svart bakgrund. De svepande linjerna i kvinnans kropp flyter in i underlaget och i bakgrunden så det hela blir ett böljande ett.

 

Lite senare lägger Bosse en röd lasur över hela målningen så att även det svarta får en röd ton. Namnet är givet: Lady in Red, till viss grad inspirerad av schlagern ”My lady in red” som var inne 1991.

 

Hon har följt oss sedan dess och har hedersplatsen på min vägg i vardagsrummet än i dag.

 

Vad går då dessa speciella tekniker ut på? Med andra ord vad är det som gör henne så unik? Det är vad jag ska försöka skriva om i det följande: Bo:s utbildning i ådring och marmorering och hans överförande av dess tekniker till sin egen konst.

Denna kombination av hantverk och konstverk är unik, mig veterligen är Bo den enda som på detta sätt använt sina kunskaper och tekniker från hantverket på sitt eget måleri med resultat som inte liknar några andra och inte har några förebilder från annat måleri.

 

För det mesta använde han mjölk eller öl med pigment(jordfärger), nästan alltid på vit grund. Lasuren skyddades sedan med en oljefernissa. Jag ska i det följande illustrera tillvägagångssättet genom beskrivning och foton av hans verk.

 

Bo var en oerhört duktig yrkesman som visste allt om färger och måleri, som konstnär gick han sina egna vägar. Auktoritetstro låg inte för honom – han ville träffa sina egna val. Man kan kalla honom en existentialist i jordnära bemärkelse, en existentialist som stod med båda fötterna i BAUHAUS och dess betonande av solitt yrkeskunnande som bas för konstnärlig verksamhet:

Hantverk är grunden till allt konstnärligt skapande

samt

Konstnären skall vara en inspirerad hantverkare

 

På annat sätt präglades Bos måleri också av hans livsinställning. Hans dukar tog upp grundläggande teman som rymden, vattnet, stenarna, träden och elden likaväl som människan och hennes villkor.

 

För att kunna rätt beskriva hans målande måste jag börja med att berätta lite om vem han var den här målaren.

 

För drygt trettio år sedan mötte jag alltså en underbar man! Hela mitt liv vändes upp och ner, hans också tror jag. Innan vi träffades saknade jag någonting viktigt i mitt liv. Bosse gav mig det – kärlek. Han blev min stora kärlek och jag hans. Det gör det faktiskt lättare att leva ensam nu när man upplevt kärleken som den vi kände för varandra.

Vi fick tjugofem år tillsammans och nu sitter jag här i Spanien och vill beskriva hans konst, alltså hans övergång från hantverket till konsten med utnyttjande av de tekniker han lärde sig i sin ungdom.

Bo var målare – hantverkare och konstnär i ett – samt en Herrans massa andra saker såsom akademiker, pedagog och politiker. Vårt liv tillsammans blev stormigt, lugnt, okonventionellt, svårt och underbart på en och samma gång.

  

Bo Karman

 

Det var en gång en liten pojke som var mycket ensam. Och ur denna barndomens ensamhet växte det fram en både mentalt och fysiskt stark människa.

Ja, ungefär så här skulle en beskrivning av Bo Karman och hans historia kunna börja.

 

Gävle

Bo föddes den 15 juli 1935 i Gävle som sladdbarn till glasarbetaren Karl Karman i hans andra äktenskap med den drygt 20 år yngre Augusta som kom från en fiskarfamilj i Utvalnäs. Familjen bodde först på Brynäs men flyttade sen till LimpkyrkanSödra Stapeltorgsgatan på Söder där Bo växte upp. Olyckligtvis drabbades Augusta efter få år av en halsfluss som gick ner i hjärtat. 1941 dog hon 35 år gammal, efterlämnande en 56-årig man och en liten son 6 år. Karl var fortsatt tvungen att jobba hårt och pojken lämnades nödvändigtvis mycket åt sig själv eftersom hans syskon från första äktenskapet var så pass mycket äldre att de ganska snart lämnade boet. Kontakten med främst äldste brodern och hans familj i Gävle fanns där dock hela livet igenom.

 

LimpkyrkanSödra Stapeltorgsgatan – Kaserngatan  Foto: Åke Nylén

 

Bo:s främsta intresse blev böckerna i hemmet. Pappa Karl sålde nämligen på fritiden ”Folkens historia” som Bo slukade så fort han kunde läsa. Musikens värld lärde han känna genom att vara med vid manskörens övningar, sångarna satt kvar i hela hans liv och pappas röst hade han ärvt.

 

Bo har för mig berättat om ”tornfröken” om vilken jag inte vet annat än att hon bodde högst upp i huset – i tornet – och att hon stod för fantasin genom alla sagor hon berättade för honom.

 

På tal om fantasi så hittade jag bland Bo:s efterlämnade papper ett fåtal korta dikter eller aforismer, existentiella till sitt innehåll och strama i sin stilistiska form. Om de var funderingar, avsedda enbart för honom själv eller för eventuell publicering vet jag inte men när jag nu återger dem i det följande är det förhoppningsvis med Bosses goda minne.

 

Ytterligare en kulturell impuls blev möjligheten att gå på bio så ofta han ville (gratis eftersom han hade en släkting som var biografvaktmästare). Han växte upp med Errol Flynn och hans samtida. Filmarna formade – enligt Bo – hans något romantiska syn på livet och inte minst kvinnorna som skulle behandlas med respekt och värme.

 

Så fort han hade åldern inne (9 år) började han tjäna fickpengar som springpojke i en slaktaraffär och sen som blomsterbud. Det senare höll på att gå illa när han vurpade med tunga cykeln, ådrog sig en hjärnskakning och hamnade på sjukhus. Sen blev det annat.

 

Bo hade tidigt visat anlag för att teckna, ville gå en konstnärlig väg men saknade ekonomisk möjlighet. Därför tog han det nästbästa och började en 5-årig lärlingstid hos målarmästaren Pontus Carlsson. Han var då nästan 14 år fyllda. Den anrika firman (som sedan blev Lennart Lönn måleri) var – enligt vad jag förstått – specialiserad på alla momenten i den gamla hantverkstraditionen.  På den tiden innehöll måleriyrket möbelmålning, skyltmålning, vagnsmålning, förgyllning, glasmåleri, ådring, marmorering och dekorationsmåleri. Firman hade ett antal mycket duktiga yrkesmän bland sina målare. Jag har hört namn som Gunnar Bergh och Hansén. Bo lärde sig från grunden och blev själv oerhört skicklig på ådring och marmorering samt dekorations- och illusionsmåleri. Vid 22 års ålder var han Sveriges yngsta målarmästare, hade en målerifirma med dekorationsmåleri som specialitet och 30 anställda – inte illa för en ung grabb med arbetarbakgrund.

 

Bo Karman, Foto Studio Stig Gimlin

 

Efter några år började han uppmärksamma farorna vid de petroleumbaserade färgerna och såg effekten på målare omkring sig. Det var samtidigt i början av sextiotalet med dess minskande intresse för dekorationsmåleri. Funktionalism och kommunalgrått var inne. Dessutom ville Bo något annat med livet.

 

Segelbåten

Det är god vind idag

De stora seglen buktar välfyllda,

Vita vackra.

Denna underbara vind

Som ger oss möjlighet till … allt

Och dessa segel, av

Vår ingenjörskonst fulländade.

Vilken känsla!!

Vilken speed!!!

Detta är livet!

Båten?

Båten?? 

Hjälp!

Den är för liten …

Det går för fort …

HJÄLP

 

Alltså la han ner firman, gick och målade själv för brödfödan samtidigt som han började ta igen den kunskap han missat i ungdomen. Han läste på Vuxengymnasiet och 1967 hade han sadlat helt om och blivit gymnasielärare i matematik, fysik och ergonomi. Undervisade sedan även inom ABF i svenska, engelska, psykologi och föreningskunskap. Han var en lysande pedagog.

 

Slumpen

Slumpen föddes av en ren slump.

Slump följde på slump.

Efter biljoner slumpar föddes systemet –

av en ren slump.

Systemet växte och växte och växte.

Till slut var systemet så systematiserat –

att det enda som kunde rädda systemet –

var

slumpen.

 

Uppsala

I början av 80-talet skulle hans vetgirighet och nyfikenhet på livet föra honom till Uppsala, till en akademisk utbildning i pedagogik, filosofi och statskunskap.

 

Är

Mitt namn är Är.

Jag kommer från Ingenstans i Alltet.

Jag är i alltet.

 

Han höll på med en doktorsavhandling – om begreppet Makt – när praktiska omständigheter fick honom att ändra inriktning än en gång. Han tog jobb som väktare inom Securitas, avancerade snabbt till tjänsteman och arbetade med seminarier kring etiska frågor. Var medlem i styrelsen för och verksam i Institutet för yrkesetik.

 

Jag dör när jag föds

evigheten

är mitt liv

 

Samtidigt utbildade han yrkesmålare i ådring och marmorering och var studieorganisatör i Gottsunda, Uppsala kommun. Enligt vad jag förstått lämnade han Securitas för att på heltid engagera sig i valarbetet 1982 i Gottsunda.

En liten episod från det senare förtjänar att återges. Bo jobbade tillsammans med en kompis Kerstin Wallin (som berättat detta för mig) i valstugan i Gottsunda centrum och bl.a. brydde de sig om de alkoholiserade uteliggarna i området, de kunde alltid komma in och värma sig, få kaffe och en pratstund. En morgon när de kom var deras (dyra) cyklar borta men innan de hann undra för mycket kom samma uteliggare och berättade att de hittat dem och lämnat in dem på brandstationen för att ingen skulle sno dem under natten!

Efter valet lämnade han även politiken.

 

Vad säger den gamle?

Och varför?

 

Ja, egentligen stod nog Bo vid ett vägskäl i livet när vi träffades i Uppsala sommaren 1984. Jag också egentligen. Jag hade just den våren doktorerat i statskunskap på en avhandling om FN:s Förklaring om de mänskliga rättigheterna. Egentligen handlade den om begreppet Frihet så vi kompletterade på det viset varandra rätt så bra. På andra sätt också skulle det visa sig. Det fanns skillnader också minsann. Bo – av sina vänner kallad Bosse och jag kommer att växla mellan de båda namnen – var vad man skulle kalla en renässansmänniska med intressen, kunskaper och talanger på många områden, jag var en mer smalspårig akademiker. Bosse hade en dimension av värme, innerlighet och kärlek. Fast det fanns en klar styrka bakom charmigheten, jag fick snart känslan av att ”jag lekte med en tiger” även om den så gott som aldrig visade klorna. Han var dynamisk och karismatisk – jag brukade kalla honom min ”dynamitgubbe”; jag var mer försiktig och timid. Jag har t.ex. alltid varit lycklig över att jag som doktorand aldrig undervisade extramuralt i Gävle där Bosse utan tvekan gjort slarvsylta av mig, akademisk broiler som jag var. Men så hände aldrig och vi fick träffas på annan väg, fast det var ju en och annan statsvetare som tappade hakan när vi dök upp tillsammans.

 

Helle

 

Också för mig var det ett helt nytt liv som nu tog sin början och jag skulle komma att lära mig mycket om hantverk och yrkesskicklighet under åren som följde.

 

Innan jag går vidare med vår gemensamma historia bör jag nog skriva lite grann om mig själv och min bakgrund, och då får vi gå tillbaka till 50-talets Danmark, ja egentligen ännu längre. Jag föddes den 18 april 1939 och minns knappast någonting från min tidiga barndom, främst p.g.a. andra världskriget som först fick min pappa, Elith Martved att ”gå under jorden” sen sista året även min mamma, Merete Kornerup och mig. Vad jag däremot tydligt minns var återkomsten hem maj 1945 i en stor svart bil med beväpnade ”frihedskæmpere” på båda fotstegen. Handgranaterna på hatthyllan bakom baksätet kände jag däremot inte till men jag var en mäkta stolt sexåring.

 

Helle som barn

 

Det var en tung tid och krigets verkningar sträckte sig in i framtiden, det förstörde nog mina föräldrars äktenskap liksom troligen många andras. De skildes när jag var en sju-åtta år. Jag levde med min mamma i små omständigheter och träffade min pappa på riktigt först i vuxen ålder. Kom då att tycka mycket om honom. Min mamma tänjde sina ramar på bästa möjliga sätt och gav mig en bra barndom med resor och intresse för bildning och kultur; hon kom från en högre medelklassfamilj som förlorat sin förmögenhet på felaktiga satsningar, så att allt som återstod när jag kom in i bilden var traditioner, antikt köpenhamnsporslin, silver och kristallglas till 12 pers.

 

Min pappa var selfmade, blev jurist och var vid krigets slut anställd i den störste advokatfirman på Nordsjälland. Med tiden skulle han bli dess chef.

Alltså var det en självklarhet att jag skulle studera i Köpenhamn efter ”nysproglig” studentexamen 1957 och ett års vistelse i Marseille som au pair. Det blev ämnena historia – som min mamma – och franska.

Helle

 

På den tiden fanns det i Skandinavien ett samnordiskt akademiskt forum som hette ”Nordiskt sommaruniversitet”. Alla större universitet hade under vintern studiecirklar och på sommaren träffades man i något nordiskt land för redovisning av vinterns arbete i form av seminarier och föreläsningar.

 

1959 var det Danmarks tur att ha sommarmötet. Eftersom det ägde rum i Hillerød, min hemstad, hade min mamma anmält oss båda, förmodligen i förhoppningen att det skulle ge hennes unga dotter lite vidare akademiska vyer. Resultatet blev överväldigande fast knappast vad min mamma avsåg eller önskade. Flickebarnet förälskade sig i Stig Kanger, en femton år äldre docent i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet.

 

Efter slutförd ”forprøve” i historia i Köpenhamn året efter gifte de sig. Helle flyttade till Uppsala; jag blev svensk!

 

Omställningen var tuff. Svårare än jag i min naivitet kunnat föreställa mig – även om jag kanske inte fattade det då. Svårast var nog språket. Danska och svenska är ganska lika men har minsann olikheter också, jag skulle komma att skriva en lärobok om detta så småningom men just nu gällde det att lära sig förstå och prata. Under ett antal år fann jag mig vara utan språk, vilket inte är så lyckat när man umgås med filosofer. Kurser i svenska för invandrare fanns ju inte på den tiden så min bästa hjälp var familjen. Stig hade nämligen en exfru, Neita och två barn, Li och Thomas på nio respektive åtta år när vi träffades och så märkligt det nu kan låta blev alla tre även min familj. Neita och jag tyckte spontant mycket om varandra och gör så än idag.

 

Och som kronan på verket fick vi äntligen i december 1963 vår efterlängtade son Kim, vårt första och enda gemensamma barn.

 

En akademisk utbildning var fortfarande en självklarhet så två månader efter vårt bröllop i november 1960 satt jag på skolbänken och lyssnade på katederföreläsningar, nu i svenskt statsskick; jag har aldrig vågat gå tillbaka till de anteckningarna. Föreläsningarna var tråkiga men den här gången höll jag ut, hade nämligen av samma anledning slutat läsa franska i Köpenhamn. Ett stort misstag, för språk var vad jag var bra på och skulle ha sysslat med, var för ung och osäker för att begripa detta. Så det blev statskunskap i stället.

 

Språk kom in i mitt liv igen först i slutet av sextiotalet när vi tillbringade ett år vid universitetet i Berkeley, Kalifornien. Stig var visiting professor; vad han sysslade med begrepp jag ju inte, det var alldeles för teoretiskt men jag förstod att han var en bra och erkänd forskare. Efter docenttidens slut hade han utsetts till t. f. professor vid svenska universitetet i Åbo – vilket innebar flera års pendlande mellan Uppsala och Åbo.

 

Ett år vid universitetet i Ann Arbor, Michigan 1965-66 var en kärkommen lättnad i pendlandet.

 

Vi utnyttjade tiden till att se så mycket som möjligt av USA, åkte över julen till Florida och från Miami söderut över världens vackraste broar över öarna ut till Key West där vi tillbringade två härliga veckor.

 

 

 

Atlanten är som synes iskall, även i Key West ….

 

… och inte var det bättre i Stilla Havet söder om San Francisco sommaren därpå

 

På senvåren 1966 for vi till New York, hämtade våra tonåringar Li och Thomas och i en gammal bil satte vi alla fem kursen mot Stanford i Kalifornien där Stig skulle undervisa över sommaren. Det blev åtminstone mitt livs stora äventyr. Det tog fem veckor och vi orkade ju knappast prata med varandra när vi äntligen nådde fram men det var det värt.

 

Vi såg Yellowstones gejsers och varma källor med glasklart vatten samt björnarna som vandrade fritt på vägen, åkte ner genom Rocky Mountains majestätiska fjällvärld, 

 

 

 

simmade i Salt Lake och i Coloradofloden ovanför Hoover Dam, såg Las Vegas och därefter Grand Canyons ofattbara storhet. Bryce Canyon imponerade genom sina taggiga bergskammar och starka färger. Sen dök vi ner i vad som verkade vara ett djupt hål i marken och från den heta öknen blev det ännu hetare. Det var faktiskt ett stort hål, nämligen Death Valley, den lägsta punkten på den västliga hemisfären. Det var öken avlöst av stora sanddyner, ingen vegetation utom några få små vita och ludna kaktusliknande växter. Det kändes extremt och skrämmande. Vid enda vattenhålet kunde vi mitt i natten slå upp vårt tält iklädda enbart bikini. Nästa dag gick sista etappen till raka motsatsen, Yosemite National Park där vi också tältade, nu bland Giant Sequoia träden. Antligen Kalifornien!

 

 

Fantastiskt var också året i Berkeley som råkade vara året 1968-69, studentrevoltens, Vietnamprotesternas och i USA även Black-liberation-rörelsens år. Vi kände att det så att säga skrevs historia rätt framför ögonen på oss. Che Guevaras dagbok hade just publicerats i undergrundstidningen Ramparts, Hippierörelsen blommade, Svarta Pantrarna hade etablerat sig i Oakland, intill Berkeley. På sensommaren 68 ockuperade studenterna just filosofiska institutionen, rutor krossades, byggnader fick stängas och varje dag rådde det mer eller mindre krig på campus. Guvernör Reagan hade skickat dit National Guard. Valet av Richard Nixon som president var en sorgens dag i hela staden, överallt tysta, bedövade och bedrövade människor.

 

Varje kväll såg vi TV avsluta sina program med en formation jaktplan som dundrade fram över himlen och vi bevittnade förstås på samma TV Armstrongs ”Big step for Mankind”. Musikaliskt var det ”Yellow submarine”, Bob Dylan och Joan Baez. Våra båda tonåringar och jag sög åt oss som svampar och hos mig grundlade det min hatkärlek till USA.

 

Stig var född av svenska missionärer i Kina och talade kinesiska som barn. Vi hade då fått den lysande idén att jag under det här året skulle läsa kinesiska och han ”åka snålskjuts” på mig. Det höll en vecka, sen var han för upptagen med sin egen undervisning medan jag var ”fast” i kinesiskan, tyckte det var oerhört fascinerande. Jag gick på föreläsningar i kinesiska medan Kim var på förskola i Berkeley. Det var nog en svår tid för oss båda för ingen av oss förstod nya språket vi utsattes för. I början satte de ut lunchmat åt honom på en stor sten i trädgården! Men faktum är att min son med sina drygt fem år lärde sig engelska mycket fortare än jag kinesiska. Jag glömmer aldrig Kims förvånade utbrott på en kinesisk restaurang ”Mamma, han pratar ju utan att använda papper och penna”.

 

Hur som helst kom vi hem, jag tentade av mandarin i Stockholm och upplevde till min sorg att det inte fanns någon väg framåt för mig där. 1970 var för tidigt. Jag hade velat fortsätta men fick återvända till vad som så småningom blev en doktorsgrad i statskunskap.

 

Bakgrund: “In memory of Martin Luther King” av Olof Hellström

Layout: Per-Ivar Glaser

 

För på vägen dit hade det hänt en hel del. Stig hade blivit professor i teoretisk filosofi i Uppsala, vi hade ”glidit isär” och skildes, banden med familjen fick jag ha kvar som tur var. Jag förenade nu arbete på avhandlingen med jobb som informatör på universitetsförvaltningen och hann med en utbildning på Grafiska institutet i Stockholm, kom att jobba som redaktör på samma förvaltning och disputerade alltså som 45-åring våren 1984.

Vårt torp Erikslund i Småland hade jag också fortfarande tillgång till och jag kan inte motstå frestelsen att bifoga bilden på en yngre Kim som ligger på golvet och sover framför vår praktfulla öppna spis med en sprakande eld.

 

 

Foto: Rune Kanger

 

Jag förenade nu arbete på avhandlingen med jobb som informatör på universitetsförvaltningen och hann med en utbildning på Grafiska institutet i Stockholm, kom att jobba som redaktör på samma förvaltning och disputerade alltså som 45-åring våren 1984.

Kim var nu utflugen, inte så långt dock, enbart till militären i Enköping där han kunde ordna det så att han kunde vara med vid både disputation och promotion. Den stolta modern hade sin son till bordet vid middagen på slottet.

 

Och den sommaren träffade jag Bosse! Han kom in i mitt liv ”som ett yrväder” och vände upp och ner på min akademisk-byråkratiska tillvaro.

 

 

Vårt liv tillsammans

 

Det blev 25 år med ups and downs, otroligt mycket arbete och otroligt innehållsrika år.

  

En morgon berättade jag för Bo hur jag drömt att han målat ett rosa träd med silveräpplen – och vad ser jag när jag några dar senare kommer hem från jobbet? Jo, mitt rosa träd med silveräpplen!

 

 

 

Året efter vigde oss Lennart Koskinen som vi båda kände, Bo från Institutet för yrkesetik och jag från filosofin i Uppsala. Det skedde under stort ståhej på Bo:s 50-års födelsedag den 15 juli 1985 – i Filosofiska institutionens trädgård med 130 gäster; Stig, min förre man hade lånat ut institutionen och Gunvor, Bosses förra fru sydde brudklänningen. Universitetsförvaltningen hade lånat ut bord och stolar.

 

Foto Studio Stig Gimlin

Bo gifte sig för tredje gången, jag för andra.

 

Vi skulle också äta ute i trädgården. Men när allt var dukat blev det ösregn så det var bara att köpa nytt och duka om. När nästa regn kom var alla förberedda och hade hittat vinflaskorna under borden. Papptallrikarna vek sig men vi åt glatt under paraplyer. Sen blev det dans i biblioteket och hör och häpna – ingen spillde vin på böckerna. Vid 4-tiden på natten slocknade vi båda dödströtta på var sin soffa.

 

Ovanstående foto togs, enligt vad jag minns, av Studio Gimlin i Gävle. Anna och Stig Gimlin var gäster vid vårt bröllop, mångåriga vänner av Bo som de var.

Nu var det ju så att det inte enbart var vårt bröllop och Bo:s 50-årsdag som firades. Samma dag fyllde hans äldsta dotter Lena 28 år och förlovade sig med Pierre med vem hon skulle få fyra underbara barn Emelie, Sebastian, Nelly och Cornelia. Bilden är på Lena och Pierre, omgivna av sina mödrar Gunvor och Sylvia.

 

Foto: Studio Gimlin

 

Sammanhanget framgår i all sin klarhet av Bo:s invitation till festen:

 

Förresten friade Bo i en bisats. Typiskt och så subtilt att jag först nån timme senare fattade vad han egentligen sagt.

Sen blev det ett stort JAA och middag på Guldtuppen, vår favoritrestaurang.

 

På tal om bröllopet måste jag också ju här berätta följande lilla anekdot om vår förlovning, egentligen en fingervisning om hur vårt liv tillsammans skulle komma att gestalta sig.

 

Vi hade bestämt att gifta oss på Bosses födelsedag och att förlova oss på min, den 18 april. Bo hade just slutfört att större jobb, vi hade blivit lovade betalningen nu och kunde lugnt åka på en veckas semester.

 

Stig hade lånat ut sitt (tidigare vårt gemensamma) torp Erikslund i skogen i Hånger söder om Värnamo där vi beställde ringar och inskriptioner.

 

Dagen kom men inga pengar! Vi ringde företaget och betalningen var på väg men alltså inte där.

 

I min ”nöd” ringde jag Neita (Stigs förre fru), förklarade situationen och bad att få låna summan. Hennes man Leo gick direkt och telegraferade den till oss.

Allt funkade och vi fick ringarna.

 

Sen tillbaka till bilen för nu var det bråttom. Gunvor skulle nämligen ringa på biltelefonen och gratulera oss! Fort på med ringarna och så ringde telefonen.

 

Så kom det sig att vi snabbt och utan vidare ceremonier förlovade oss på det minst romantiska stället av alla, parkeringsplatsen bakom Domus i Värnamo!

 

Sen blev det en god middag på Stadshotellet. Dagen efter var pengarna där och vi kunde betala tillbaka lånet.

 

För övrigt var det under samma vecka som jag en morgon tittade ut genom fönstret i stugan och fick se Bosse komma gående över ängen med ett stort träd över axeln! Kunde ju inte låta bli att undra vad det var för karl jag just hade förlovat mig med. Förklaringen var helt enkelt att han hade tröttnat på att inte ha torr ved, hade gått ut i skogen och fällt ett torrträd. Sen hade vi inga vedproblem.

 

Några år senare sa jag upp mitt arbete på universitetet för att jobba med Bosse. Vi kände båda att vi hade träffats så sent i livet att vi ville leva mest möjlig tid tillsammans. Det blev 25 år där vi i stort sett arbetade och levde tillsammans varje dag tjugofyra timmar om dygnet; märkligt nog tröttnade ingen av oss.

 

 

Ovanstående är ett minne från vår första resa till Danmark. Bo visste att jag, som de flesta danskar, var förtjust i danska bokskogar. Så jag fick min egen. Han fångade rätt den speciella glesheten i skogen och de röda boklöven på marken.

 

Nu var det sent 80-tal och fortfarande ekonomisk framgång i Sverige. Men så småningom sprack bubblan och vi blev som de flesta andra lidande. Efter ett tag fanns det inte pengar för konstnärlig utsmyckning och till slut hade ingen heller råd att gå på våra kurser. Så vårt liv tillsammans blev då ekonomiskt något av en katastrof men rätt på alla andra sätt, jag har aldrig ångrat det att säga adjö till tryggheten och hoppa rakt ut i det okända. Det var mitt livs andra hopp, nu från en sluten akademisk värld ut på byggarbetsplatser och återigen utan rätt språk. Bo hade gått tillbaka till sitt första yrke, ådring och marmorering. Konservator hade han tidigare utbildat sig till så renovering av målningar och gamla miljöer kunde han. Det blev kurser för målare och ett år som lärare på målargymnasiet i Uppsala. Samtidigt utvecklade han det som skulle bli hans yrkesspecialitet, trompe l’oeil måleriet. Mer därom senare.

 

Vad skådar mitt norra öga !

Äsch

det var bara mitt södra.

 

Vägen förde oss kring 1990 från Uppsala till Stockholm och efter ytterligare knappt tio år till Albir, del av spanska Alfaz del Pi på Costa Blanca där han gjorde sina sista stora trompe l’oeil väggmålningar. Här dog Bo den 20 oktober 2009.

 

Gå till Del 2!

 


Gå till Startsidan!

Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 2018-04-13 för Gavledraget.com


Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..