Christina Granboms år i Gävle – Del 1

 

MINA ÅR I GÄVLE

De första riktiga minnen jag har är faktiskt från Trödje och jag var omkring 4 år, men det är en annan historia.

 

   Gävle Stadsarkiv 1968

röda pricken visar var jag bodde

 

N Köpmangatan 16, 1974

——————

HEMMA PÅ MIN GATA

N Köpmangatan 16 var min gata från 1943. Mina föräldrar och min bror Jan flyttade dit 1939. 1966 flyttade jag till Uppsala och sedan vidare söderut och bodde under åren på lite olika platser tills jag hamnade i Skåne och bor sedan ca 30 år i Malmö, men Gävle och Trödje finns för alltid i mitt hjärta.

 

Gatan var det uterum där vi lekte. Förutom vi som bodde på samma gata, så var det några från kvarteren runt om. Vi gick alla, om inte i samma klass, så på samma skola. Ofta spelade vi brännboll. Gatan var enkelriktad från Staketgatan och det var inte mycket trafik då. Kom det en bil ropade vi BIL och skyndade upp på trottoaren. Vi spelade också kula och eftersom trottoaren varken var stenlagd eller asfalterad, så det gick utmärkt att göra en grop för kulspelet. När vi inte var på gatan så lekte vi kurragömma i kvarteret. Det fanns så bra smyger och med lite klättrade kunde man också förflytta sig mellan de olika gårdarna.

 

 

Pojkarna spelade bandy eller fotboll. Vi flickor hoppade hopprep eller hage eller bollade på väggarna på Elverket. Suveräna bollväggar och ingen bodde ju där som kunde klaga. Agneta bodde på andra sidan gatan och på hennes gård fanns en stor byggnad med stor vitmålad vägg utan fönster, som tillhörde Elverket. Det var en bollvägg som hette duga! Särskilt roligt var det att med blöta, smutsiga tennisbollar kasta dem på väggen så den blev alldeles prickig.

 

 Bollvägg inne på gården N Köpmangatan 19        

Foto 24 maj 2015

 

På höstarna pallade vi päron. Små, goda gråpäron, som det var lätt att fylla fickorna med. Gårdarna i varsin ände av kvarteret på N. Kopparslagargatan hade var sitt stort päronträd. Mest pallade vi på granngården efter Ruddammsgatan. Grosshandlare Hedberg, som ägde gården, kallades även Päronkungen eller Tjock-Hedberg. Han var liten och  trind och blev väldigt arg när han kom på oss. Däremot har jag inget minne av att jag pallade på den gården mot Staketgatan.

 

Diakonigården i hörnet Staketgatan och N Rådmansgatan hade också ett päronträd. Där pallade vi också, men det var liksom inte på riktigt, för diakonissorna var snälla, den ena mer än den andra och vi fick plocka så mycket fallfrukt vi ville. Inte riktigt samma sak, så ibland smög vi in och oftast var det Hasse, som klättrade upp i trädet och kastade ner till oss andra. Lite spänning måste man ha! Det var nog bäst att vara lite vän med diakonissorna, för de tog ju hand om våra skrubbade knän och annat omplåstrande. Kanske pallade vi också på gårdarna ner mot järnvägen och upp mot Grönan i slutet av Valbogatan. Variation i fruktätandet behövdes.

 

 Diakonigården Staketgatan/N. Rådmansgatan

Foto Gävle Stadsarkiv 1966

 

 

Vi var också mycket på Gungplan, en lekplats bakom teatern. Där fanns de vanliga attiraljerna för en sådan. Gungor som hängde i kedjor i en knirkande träställning, karusell, liten sandlåda, en ställning med trapets och romerska ringar, en ganska stor rutschkana och jag tror det också fanns två gunghästar. Vad som också fanns, var en enorm sandlåda, som tidigare varit en lekbassäng med ganska branta kanter och på botten låg en trätrall, som blev hal och slirig av alger, så ungarna halkade omkull och det fanns risk att de kunde drunkna. Den blev istället igenfylld med många kubikmeter sand och den var till större glädje som sandlåda.

————

INNANFÖR PLANKET

 

   N Köpmangatan/Ruddammsgatan

Foto Gävle Stadsarkiv 1969

 

Ett högt plank med port och stor inkörsport dolde gården, men eftersom porten oftast stod öppen är det bara att kliva på. En stenlagd gång ledde till den breda trappan med de två entéerna i det stora huset mot Ruddammsgatan, som hade 3 lägenheter. En del av den stenlagda gången fortsatte sedan till vänster och vidare ”över gården” till huset där jag växte upp. Det var från början ett tvåvånings sädesmagasin. Mer än hälften mot gatan revs och lagret förlängdes med en ny byggnad ca 1938.

 

Gårdsplanen var glest belagd med singel. En gräsmatta vid gårdshuset med en pionbuske i mitten och tulpaner efter väggen. Framför en spaljé med vildvin var en väldigt ödslig rabatt och bakom spaljén en piskställning, sen 3 dörrar till olika lagerutrymmen och ett plank, som gränsade till Hedbergs gård. Ett skjul med soptunnor, som kunde användas när man plankade över till granngården för att palla päron. Några  körsbärsträd och ett spaljerat plommonträd. I planket mot Ruddammsgatan  var också en stor port och i hörnet en stor syrénbuske. På den tiden, då hela gårdshuset var magasin, var det nödvändigt med två stora portar för lossning och lastning av varor. Det skedde ju med häst och vagn och då underlättade det att köra in genom ena porten och ut genom den andra.

 

Det var varken grus eller gräs på den delen av gården. Det var mer som stampat jordgolv och luktade väldigt speciellt. Ibland lekte vi ”ta land”. Vi ritade var sin cirkel på marken med en morakniv och kastade sen kniven och där den fastnade ritade man upp sitt utökade land. Det gällde att inte ha några fötter i vägen, för då kunde man verkligen få, inte en spik, men en kniv i foten. Det hände min bror och kniven gick igenom skon, men han kände inget och det var inte förrän på kvällen han såg blodet. Kniven hade gått genom stortånageln.

 

I stora huset fanns tre lägenheter. På nedre våningen bodde till vänster tant Fernquist och till höger tant Greta och farbror Hilmer Ljung. Tant Greta bakade ofta maränger och ställde plåten i fönstret för att de skulle svalna och gick jag förbi fick jag ibland en maräng. På andra våningen bodde Edvin Celander, hans fru Nancy och barnen Siv och Hans. De hade kommit från Skåne 1945 och 1950 köpte han fastigheten av cykelhandlare Sohlberg.  De hade hela övervåningen, men använde själva bara ena halvan, resten hyrdes ut till resande. Farbror Edvin var möbelsnickare och hade sitt snickeriN Köpmangatan 15. Ibland var jag hos Hasse och lekte, men mest minns jag att vi läste serietidningar.

 

I den nybyggda delen låg på bottenvåningen lokalerna för Fysikaliska Institutet och på andra våningen en lägenhet. Ytterdörren till vår del av huset hade glasrutor och bredvid trappen var en vildvuxen spireabuske med rosa blommor. Dörrstoppen till ytterdörren var ett smalt järnrör och när jag var liten hällde jag grus i det och slog på röret med en plåtspade så det darrade och gruskornen hoppade! Enkelt nöje, men jag tyckte det var roligt!

 

Dörren höger om tillhörde magasinet och ledde till ett förråd för våra cyklar plus en massa skräp. Innanför vår ytterdörr fanns både ”personalingången” till Fysikaliska och trappen upp till vår lägenhet, som låg till vänster och vindsdörren till höger. Trappan hade 19 trappsteg med korkmatta och metallist. Det var en brant och ganska smal trappa med ledstång. Det gick inte att åka nerför på ledstången, men en bred list intill väggen och om man höll i ledstången, gick det ganska bra att kasa ner.

 

På fotot syns magasinet med två dörrar mitt på väggen och en anordning för hantering av säckar.

———

 

LÄGENHETEN

Inne i lägenheten kom man in i en lång korridor, som slutade i en möblerbar hall. Direkt till höger var mammas kontor: Gävle Maskinskrivningsbyrå, eller mask-inskrivningsbyrå, som min yngste kusin stavade sig till när han precis lärt sig läsa. Till vänster låg det stora köket med tre fönster. Till höger en gasspis, en diskbänk med slasktratt och stor diskho, där jag badades som liten och sedan ett bänkskåp. På motsatta sidan ett torrskafferi och många över- och underskåp. De fylldes med tiden med allehanda sorters porslin, eftersom min ena morbror hade kontakter på Pottbruket (Bo Fajans). Nästan varje jul fick vi en mat-, kaffe- eller teservis. Teservisen Zebra minns jag bäst. I köket fanns också ett stort skafferi med fönster och många hyllor. En del av det låg i vinkel och där hade vi ett stort isskåp och den delen hörde nog till det gamla magasinet för i det fanns en lucka i taket. Ganska ofta kom en farbror med ett stort isblock till isskåpet.

 

 

I början av 50-talet köpte mamma ett kylskåp och isskåpet kasserades. En stor specialsnickrad potatislår kom dit istället. Potatisen köpte vi av bonden Lind i Rörberg. När potatislagret närmade sig botten av låren växte långa vita groddar på potatisarna och de var skrynkliga, mjuka och äckliga.

 

Innanför köket låg sovrummet, med för den tiden typiskt möblemang. Dubbelsäng  med tagelmadrasser och tillhörande stickade sidentäcken. En tant på N Rådmansgatan 18 hade gjort dem. Jag vet inte riktigt hur hon gjorde, men har för mig att hon spände upp täcket på en stor träram, så hon kunde sy (sticka) fast vadden.

 

 

Övriga möbler var två sängbord, linneskåp, byrå och spegel. Framför det mittersta av de tre fönstren stod ett ovalt matbord med svängda ben och en stol på var sida. Bordet användes inte som matbord, utan var mer ett ”lekbord”. Där satt Jan och jag och ritade, målade, la pussel eller gjorde figurer av modellera.  En liten smal, men djup platsbyggd garderob fanns också. Fönstren hade heltäckande tunna gardiner med blommönstrade kappor. När jag var liten och inte kunde somna fantiserade jag ofta att blommorna blev små figurer istället. Ytterligare två dörrar i sovrummet, den ena till ”finrummet” och den andra till hallen, där en stor och väldigt fin spegel hängde. Den går jag numer själv förbi varje dag i min egen lägenhet. På toaletten stod en stor korg i rotting för smutstvätt. Man kan tycka att det var konstigt att en så stor lägenhet varken hade dusch eller badkar, men det var nog så att den, som skulle ha Fysikaliska Institutet också skulle ha lägenheten och på Fysikaliska fanns ju flera badkar, som kunde användas.

 

I hallen fanns en större och en mindre inbyggd garderob. Mellan garderoberna var en liten smutt och ett brandfönster, som man naturligtvis varken kunde se igenom eller öppna.

I smutten stod en låg byrå och på den hade jag mitt dockskåp. I hörnet stod en munkmöbel.

Munkmöbel

 

Korridoren hade en smal och djup inbyggd garderob med hyllor. Ett valv ledde in till finrummet, som också hade skjutdörrar till matrummet som i sin tur hade en dörr ut till hallen. Finrummet var ljust med balkong och sina tre fönster åt gatan. Balkongen använde jag och mina kamrater en mycket snörik vinter när det var upplogat en stor snöhög under balkongen. Vi hoppade därifrån ner i snön, sen uppför trappen, genom lägenheten, ut på balkongen och hopp ner i snön igen. Till slut tröttnade mamma på alla snöiga och blöta ungar, som lämnade spår efter sig och körde ut oss. Så var det roliga slut.

 

I finrummet fanns också en gammal fin grupp med soffa, två emmafåtöljer, fyra stolar och soffbord, en låg, svart och blank buffémöbel, fylld med porslin, glas och bestick för kalas, en kista, på väggarna några tavlor, en guldpendyl och två lampetter. Taklampan var en vacker malmkrona. Ett stort svart och tungt piano med kandelabrar och utskurna fåglar på framsidan fanns också i finrummet. Matsalen hade två fönster och var möblerad med ett stort matbord med stolar, ett skrivbord och en stor byrå.

 

Det var roligt att klinka på pianot och särskilt roligt hade jag nog när jag som väldigt liten, fick tag på en kniv och hackade flisor ur flera av de vita tangenterna av elfenben. Det blev nog ganska dyrt att byta ut dem, för det dröjde många år innan det blev gjort och då  berättade mamma hur arg hon blivit på mig. Jag tror att jag under ett halvår fick ta pianolektioner för en farbror på Ruddammsgatan några kvarter hemifrån. Han hade långa gammelmansfingrar och jag tyckte det var så trist och var väldigt dålig på att öva på mina hemläxor. Tack och lov slapp jag ta fler lektioner. Det enda stycke jag fortfarande kan är ”Kom lilla flicka dansa med mig”.

 

Finrummet användes inte mer än till jul och andra kalas, som när mamma hade sin syjunta där med tjattrande och skrattande tanter. Kan mycket väl förstå att de hade roligt, för de kände varandra sedan ungdomen och hade många minnen med dans och middagar på Baltic, Strömdalen och Gamla Grand. För att inte tala om när lokföraren en gång lät dem åka med i ångloket och han släppte av dem i Hagaström. Det var restaurang Tornvillan, som var målet för dem. Hemfärden tror jag inte bekymrade dem – stiliga herrar med bil skulle säkert ordna den saken.

 

När jag var 3-4 år skilde sig mina föräldrar och pappa flyttade först till granngården och sedan till Valbogatan. För ekonomins skull hyrde mamma ut matrummet. Det kompletterades då med en bäddbar dyscha. Första åren var det nog mest hembiträden som bodde där, sen blev det ungkarlar en tid och på slutet unga killar, som gick på polisskolan. Min bror övertog sedan det rummet och jag fick ett eget rum genom att farbror Edvin delade av det stora sovrummet med en vägg. Då var det bra med många dörrar och fönster. Det blev ett fönster och två dörrar till mig, fast dörren till finrummet doldes bakom ett draperi. Säng, skrivbord, stol och Stringhylla blev hela möblemanget, men det räckte tyckte jag, för det var mitt!

——–

BRA MED EN STOR LÄGENHET

Även om lägenheten var rätt stor, så använde vi i varken finrummet eller matsalen mer än vid speciella tillfällen. Jan och jag höll till i sovrummet när vi inte var ute. Vi satt också ofta i köket och lyssnade på radion. Frukostklubben, Barnens brevlåda, Karusellen, Snurran och många andra program. Ibland var mamma med och vi spelade kort, oftast blev det Stopp eller Bluffstopp. Annars satt hon mest på sitt kontor och skrev.

 

Eftersom det var ovanligt många dörrar i lägenheten var det, speciellt vid släktkalas, väldigt roligt för alla barn att springa runt, runt, runt och även kunna variera löparbanan på olika sätt. Självklart blev det ibland lite krockar, som antingen slutade med stor gråt eller stort skratt tills någon vuxen beordrade oss att leka något annat. Ofta blev det kurragömma, något spel eller gömma nyckel. När vi lekte kurragömma försvann alla barnen i ett nafs, till förtret för den som skulle leta. Det fanns ett flertal utmärkta gömställen: garderoben i korridoren med hyllor som gick utmärkt att klättra på upp till den översta hyllan, de övriga garderoberna eller stoppa fötterna i ett par stövlar och gömma sig i något av de många ytterplagg som hängde i korridoren och om den stora tvättkorgen på toaletten var tom så var den ett utmärkt gömställe.

———–

 

JULFIRANDET

Jularna tillbringades antingen hos oss eller hos någon av mina morbröder. Som alla små barn trodde jag naturligtvis på tomten. Någon av mina morbröder gick alltid ut för att köpa tidning eller cigaretter och naturligtvis kom ju tomten precis strax efter morbror gått ut! En julafton var hela släkten samlade hos oss och den kvällen blev väldigt speciell! Då hade jag börjat tvivla på tomten, men han kom!! Ändå hade ingen gått ut för att handla! Det var en mycket snörik jul med oplogade gator och alla vi barn stod i fönstret och såg tomten komma runt hörnet. Han drog en säck på en liten kälke och hade en lykta i handen. Fick rysningar i hela kroppen. Tänk att tomten fanns! Året därpå var ordningen återställd för då kom tomten, naturligtvis när någon av morbröderna gått ut för att handla och då var det bara mina två yngsta kusiner, som storögt och lite ängsligt tittade på gubben med skägg.

———

 

VINDEN

Vinden var ett spännande och skrämmande ställe och mörkrädd som jag var och är, så jag tyckte inte om att gå dit ensam. Det var konstiga utrymmen, vinklar och vrår och trappor uppåt och neråt. Belysningen var dessutom dålig. Det fanns ett rum där som hyrdes ut till en som hette Björkman och som visst varit en duktig bandyspelare i Huge. Han var snäll, jobbade i hamnen, men var begiven på pilsner. Det var verkligen bara ett rum och inget mer. Ingen värme, men hade förmodligen ett litet elelement, ingen toalett, inget vatten, det fick han hämta i en kran på gården. Han hade en kokplatta och en gång hade han somnat ifrån kastrullen med ärtsoppa som stod på värmning. Som det luktade! Minns inte om brandkåren kom eller om mamma var och bankade på hans dörr. Han hade respekt för mamma, för när han kom och var lite full, smög han som en andeviskning, som mamma sa, uppför trappan. Någon andeviskning var det däremot inte den natten när han i fyllan och villan trillade nerför trappen och körde huvudet genom glasrutan i ytterdörren. Jag drömde om kor som råmade, men det var Björkman som råmade på hjälp. Ambulans till sjukhus för omplåstring. Det var mycket att berätta om nattens händelser när jag kom till Borgis dagen därpå.

 

I början av mina tonår hade jag och mina kamrater ett ganska sunkigt utrymme på vinden där  vi samlades med mycket fnitter och flams. Vi spelade stenkakorvevgrammofon. Bl.a. Zambezi,  Petite Fleur, med Sidney Bechet,  Gräsänklingsblues och flera andra med Povel Ramel. Lite trevande försök att dansa, det gick väl sådär, kramandet var mer spännande! Jag gick så småningom en danskursHemgården och några år senare blev det ofta Parken med dans till storbandsorkestrar.

 

Fortsättning följer ……..

—————–

Public. av LisseLotte Danielsson för 2015-11-30 för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står   Starta  diskussionen.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website