Vinter på Brynäs under 50-talet – Christer Carlsson

                                                       

En av mina lekkamrater var Janne Düsing. Han bodde på Jarlavägen. I samma hus bodde förresten en annan av mina lekkamrater Olle Zetterberg. Både Janne och Olle hade syskon. Janne en äldre syster Marianne, Olle en äldre bror Lasse, och en yngre syster, Kerstin.  Olle, jag o Janne såg upp till den några år äldre Lasse och vi tyckte det var skojigt när vi erbjöds att vara med och spela fotboll och ishockey med de äldre killarna, Lasse och hans kompisar som Bosse Lindberg och Bosse Stenbäck. Bosse Stenbäck som idag är en känd entreprenör som bl.a. byggde Hagsta Krog utanför Gävle.

 

Jag lärde mig åka skridskor på två olika isbanor. Dels på söder, på en isbana som låg i en lekpark vid Navigationsskolan. Där byggde man senare en skola (Praktiska Realskolan). På dennes skolgård låg alltså isbanan och lekplatsen med gungor och allehanda karuseller. Där fanns också en stor bassäng som barnen kunde bada i på somrarna. Den som kämpande lärde mig att åka skridskor där var min tremänning Leif Gustafsson, som jag tidigare nämnt. Hans familj hade flyttat från Rådmansgatan 17 vid det laget och köpt hus i Järvsta.  Leif blev skjutsad till isbanan på söder av sin pappa när jag var hos mormor o morfar. Jag minns att han tragglade med mig, men när jag fick ordning på grejorna gick det snabbt att lära sig på egen hand.

 

          

 Foton tagna sommartid

 

Mina första skridskor var i storlek 28 och det var riktiga skridskor, med sko och skena. Flera av mina kompisar hade s.k. halvrör. En skena som skruvades fast utanpå pjäxorna. För att skruva fast denna skena behövdes en nyckel, och det var alltid ett fasligt tjat om denna nyckel som ideligen tappades bort..Många hade den i ett snöre om halsen. Det fanns ytterligare en variant som skruvades på pjäxsulan, en variant som kallades “spiskrok“. Detta eftersom den ju såg ut som de verktyg som hemmafruarna använde när dom grejade med spisringarna ovanpå vedspisen vid matlagningen.

 

Minns en högtidsstund när BIFs målvakt (en av mina idoler naturligtvis) ”Lill Åke” Andersson som också var en av de som bodde på Limön/ Oxharen på somrarna och därför var väl bekant med mamma o pappa var hemma hos oss en gång, och dessutom knöt mina skridskor när jag skulle ut och åka. Det var stort!

 

På isbanan bakom Brynässkolan körde jag på som Leif hade lärt mig och det gick bättre o bättre för varje gång. Det var kul att lira hockey och det blev mitt största intresse. Min första ”bortamatch” var på Rudsjön i Bomhus. Vi killar från Jarlavägen och Styrmansgatan åkte spårvagn ut till Bomhus, med choklad och smörgåsar i matsäcken. Där spelade vi mot några Bomhuskillar bland en massa vassruggar som jag kan minnas. Bomhus o Brynäs var ju lite derby då, eftersom Bomhusklubben Huge var lika bra i ishockey som Brynäs på den tiden. Vet inte om denna Rudsjön finns kvar än idag?

 

Även om min egen pappa inte var speciellt intresserad av ishockey så missade jag inte många av BIFs matcher på Islandsplan. Jag gick med kompisarnas pappor. Eftersom Islandsbanan saknade omklädningsrum så bytte lagen och domaren om på Murénska Badhuset som låg exakt där polishuset i Gävle ligger idag. Man gick sedan tillsammans till hockeyrinken vid Islandsplan. Ibland fick man vänta på att tåget skulle köra förbi, rälsen gick utmed banan.

 

I pauserna satt båda lagen och domaren (det var bara en (1) domare på 50 talet) och vilade sig medan banan skrapades av Sop Åke och hans arbetskamrater från Renhållningsverket. Åke som ju också var vaktmästare hade alltid spolslangen runt kaminen som stod i mitten för att den inte skulle frysa, tittade ofta in till spelarna och bad dem att inte kliva med skridskorna på slangen. Han fick ofta ett helsicke med att laga slangen efter matcherna, vattnet sprutade från alla håll och blötte ner Åke innan han fick ordning på slangen. Men det var ju trångt i kuren så det var ju ofrånkomligt att någon skulle trampa på slangen med de vassa skridskorna.

 

  Sop-Åke

 

Brynäs spelade ju ibland i högsta serien och mötte lag som Södertälje, AIK, Djurgården, Hammarby, Skellefteå, Leksand, IK Göta, Forshaga m.fl. Men skojigast var ju naturligtvis när de mötte ärkerivalen GGIK! Då var det fullt på läktarna runt den gamla rinken. Jag tror dock aldrig att BIF slog GGIK även om det var nära nån gång. En gång minns jag att BIF förlorade med 12-0! Då var det tyst bland den månghövdade publikskaran på väg hem efter Brynäsgatan. GGIK spelade hade ju sin hemmabana på Borgarskolans skolgård där sargerna byggdes upp på höstkanten varje år för att plockas ned på våren igen. Detta innan Gävlelagen GGIK, Brynäs och Strömsbro fick en gemensam konstfrusen hockeybana på Nynäs. Gävle Isstadion som invigdes 1956.

 

Jag fick många favoriter bland spelarna jag såg på den tiden. Man hade ju också många spelare på Alfabilderna och det var kul att se dem “på riktigt”, eller “live” som det heter idag. Hammarby hade en duktig målvakt som hette Lasse Svensson, han spelade alltid barhuvad oavsett hur kallt det var. Han hade en spektakulär stil, vig som en apa och ett utseende som James Dean. Bakom Lasse Svenssons målbur stod alltid en klunga med Gävleflickor och fnissade..I Hammarby fanns andra profiler också som var duktiga på att dribbla och göra mål, som jag gillade. Flera spelade i Tre Kronor. Det var många Stockholmslag som kom på besök och på Stockholmsvis hade de populäraste spelarna öknamn. I Hammarby spelade Hogge Nurmela, ”Mackan” Petterson och ”Plutten” Andersson.  IK Göta hade sina stjärnor i Nisse Nilsson och Kalle Lilja, Södertälje hade ju ”Brand Johan” i mål, ”Epa” Johansson, ”Vicke Hallon” m.fl. Men min största idol var naturligtvis Sven ”Tumba” Johansson i Djurgården. En fantastisk spelare och en härlig kille även utanför banan. En gång såg jag faktiskt också Kurre Hamrin den firade fotbollsspelaren, spela hockey med AIK på Islandsplan. Stort!

 

  Alfabilder från 50-talet som medföljde tablettasken ALFA

 

1952 när jag var 6 år såg jag min första landskamp. Det var på Stadion i Stockholm. Med pappa och ett par kompisar till honom. Sverige-England. Jag minns naturligtvis inte mycket men jag minns i alla fall att GGIK hade ett par spelare med. Det var Hans Isaksson i målet och såklart ”Stöveln” Öberg. Pappa och hans kompisar tyckte det var fint att det var Gävlebor med i laget, att det var Godtemplare gjorde inget. De var ju från Gävle i alla fall. När jag nu tittar tillbaka på det datumet så ser jag att det engelska laget som mötte Tre Kronor hette egentligen Earls Court Rangers. Men det var för svårt att säga för farsan så det fick bli England. Tycker mig minnas att Engelsmännen hade vinröda tröjor, men kan ha fel. Det var ju ett tag sedan..

 

 

Luciatåget.

Det var där julen började på riktigt. Med Lucia. Vi firade Lucia i Brynässkolan med att de lite äldre tjejerna på skolan besökte varje klassrum och sjöng såå vackert att man nästan svimmade. Fröken släckte ned klassrummet när de var på väg. På kvällen kom Gävle Stads officiella Luciatåg. Först kom fyra ridande poliser, bara en sån sak..Sedan kom vagnen med Lucia dragen av hästar. Hon var vacker i sin vita militärpäls och vinkade åt alla. Efter kom stjärngossarna och tomtarna med stora facklor i händerna. Jag har alltid tyckt att det är lite mysigt skrämmande dramatik runt facklor/levande eld mot snö och kyla. Sist kom ”Judas med pungen”. Det var en person som utklädd till troll och med svärtat ansikte skuttade runt och skrämde oss barn. Han hade en penningpung av jute som han ville att de äldre skulle lägga pengar i. Om de inte lade i något så skällde han på vederbörande! Han föreställde naturligtvis lärjungen Judas som förrådde Jesus för pengar. ”Snål Judas” säger man ju fortfarande.

 

 

Ett annat ställe med facklor mot snö och kyla var Måsberget. Det vill säga när det vankades backhoppningstävlingar. Måsberget var en av de mest betydelsefulla hoppbackarna i landet och tävlingarna drog alltid mycket folk. Eftersom man endast hade el framdragen till högtalarna och speakern, fick övrig upplysning ske med hjälp av facklor. Hela backen var t.ex. upplyst med facklor som placerats med c.a 10 meters mellanrum. Man hade en avspärrning med rep runt Måsbergsängen och ett par biljettkiosker av masonit där man fick betala till några barska gubbar iklädda ”gandiskynken” av modell Helmer Bryd och naturligtvis hattar, det hade alla män på den tiden. Deras skuggor avtecknade sig trolskt mot snön. Jag tror det kostade 25 öre för barn och en krona för vuxna att se landets bäste backhoppare Erik Magnusson som faktiskt var Gävlebo och tävlade för en Gävleklubb. Det var mycket spännande att gå på backhoppning. Bara att se elden mot snön som sagt..En korvförsäljare med korvlådan på magen gjorde fina affärer. Och ur de raspiga högtalarna från Elkompaniet  hördes populära slagdängor som “Oh Mein Papa”, “I skomakarns butik hördes ofta glad musik”, “Swing it Magistern”, “Gamle Svarten” och Göingeflickornas “När vildgässen lämnar för hösten”..

 

 

Christer Carlsson

————

Public.  2016-01-08 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står   Starta  diskussionen.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Urban
Reply

Återigen en stillsamt härlig återberättelse om hur det var, då, för ett halvsekel sedan.
Kul!

Lisse-Lotte Danielson
Reply

Verkligen roligt Urban att du uppskattar Christers författartalanger 🙂

Arne Jönsson
Reply

Snubblade in på den här sidan, hur förstår jag inte riktigt….men berättelsen av Christer Carlsson väckte många minnen från min barndom på Brynäs.
Backhoppningen vid Måsberget, t.ex.
Kallt och spännande där jag stod med mamma och pappa, stampandes i snön för att hålla värmen.
Marschallerna, speakern, ambulansen som stod parkerad vid foten av underbacken.
Fina minnen!
Och hockey. Det var alltid något med hockey.
Jag blev målvakt i ett pojklag, var rätt bra….egen bedömning, men jag var vänsterhänt, vilket ställde till det för klubben när det skulle köpas ny plockhandske.
Janne Düsing, en kompis även till mig.
Vi blev nästan arbetskamrater. Jag började på Dagens Nyheter och Janne några år senare på Expressen.

Leave a comment

name*

email* (not published)

website