Mårtsbo-Slim eller Ernst Karlsson intervjuas av Tetha Åhs

 

Pubicerat i Vecko Tidningen  Fredag 28 februari 1986.

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Här växte Ernst Karlsson, alias Mårtsbo-Slim upp
Här växte Ernst Karlsson, alias Mårtsbo-Slim upp

 

Foto: LEIF JADERBERG

 

Mårtsbos kändis heter Ernst Karlsson — här framför huset där han växte upp.

I morgon, lördagen 1 mars 1986, har det gått 60 år sedan mamma Ingeborg förlöste honom i Gävle.

60-årsdagen ska firas med värdighet. Gratulanterna blir många. Kommunalråd (Eva Gillström), socialchef (Svante Bertilsson), bybor, polisen, Brynäs Idrottsförening, skol- och klasskamrater.

Grattis, Mårtsbo-Slim — en udda person som har mycket tänkvärt att säga.

— De flesta som jag träffat har varit snälla. Man måste förstå människor. Det är för lätt att säga att vissa är onda.

 

Året är 1926. Precis som i dag berättar almanackan att det är den sista februari. I byn Mårtsbo utanför Gävle går Ingeborg Karlsson i väntans tider. Nästa dag, den 1 mars, föder hon ett gossebarn:

Hans Ernst Ingvar Karlsson.

 

I morgon fyller han 60 år, Mårtsbo-Slim.

“Mårtsbo” som var Mårtsboskolans mönsterelev och som fick Furuviksmärket för bästa elev år efter år. Mårtsbo som fick en ost i första pris för bästa beskrivning av osttillverkning, en tävling som dåvarande mjölkcentralen hade utlyst bland landets skolbarn.

Ernst mediterar
Ernst mediterar

“Mårtsbo” kallades för prästen för att han kunde allt. Kamraterna såg en ny Dan Andersson i den unge Ernst. Han betraktades som filosof, diktare och en böckernas vän.

 

Lärarna i den lilla byskolan tvingades ta hem böcker från de högre skolorna i staden för att tillfredsställa unge Ernsts nyfikenhet.

 

Lärarna bad mamma Ingeborg att han skulle få läsa vidare, men familjens ekonomi räckte inte till.

 

Far min dog när jag var fyra. När jag fyllt tretton var det bara att ge sig ut i skogen och jobba, berättar “Mårtsbo” hemma i köket på KaserngatanBrynäs i Gävle.

 

Far dog i cancer. Minnet av honom är som en vag dröm. Mor levde tills hon var 74. Hon har gett mig den bästa skolan. Inte behöver man gå i läroverk för att förstå sig på livet, inte.

 

“Mårtsbo” reser sig upp från köksstolen och försvinner in i det kombinerade vardags- och sovrummet. När han kommer tillbaka har han med sig ett foto.

 

“Mårtsbo” faller i tankar.

Det är ungefär 50 år sedan fotot togs.

Ernst och mamma utanför huset i Mårtsbo.

Mamma Ingeborg har en prickig sommarklänning på sig. Håret är tillbakadraget från ansiktet, samlat i en knut. Hon håller sin högra arm om en blond pojke med hellugg, iklädd slipover, vit skjorta och mörka byxor med pressveck. Hans Ernst Ingvar Karlsson.

 

Det enda du behöver vara rädd för i livet är onda människor. De ställer bara till med elände. Det sa morsan och det har hon haft jävligt rätt i, säger “Mårtsbo”.

 

Han drar eftertänksamt med handen över den röda plastduken på köksbordet.

De flesta jag träffat har varit snälla. Jag har träffat allt möjligt folk, hög som låg, här på jordens rundel. Man måste kunna förstå sig på människor också. Det är inte bara att säga att de är onda. En del har haft det jäkligt och då blir de så’na till sinnes också.

 

“Mårtsbo” har utnämnts till Gävles mest kända person.

Hur kan en så’n här liten oansenlig kille som jag ha blivit så berömd? Hur fan det gått till vet endast Gud Fader.

Det är med vördnad Ernst uttalar Gud Fader.

 

Ja, det är tack vare tron på Gud som många klarat sig. Men, undrar jag, fortsätter Ernst och fäster blicken ordentligt innan han fortsätter att tala, om det verkligen fanns en Gud varför har han inte avskaffat allt vad krig och rammel är? Kanske det finns en högre makt. Men det här med ett liv efter detta, det vet jag ingenting om. Ingen av mina riktiga kamrater, inte ens morsan har kommit tillbaka.

 

Högtidligt slår Ernst fast med knuten näve på vaxduken: Det är först när jag dör som jag kan konstatera fakta.

För de flesta gävlebor är Ernst känd som “Mårtsbo”, “Mårtsbo-Slim” eller “Slimmen“.

Från början var det nog min röst, säger Ernst. Ty trots Ernsts fysiska litenhet har han en röst som Röde Orm eller Sitting Bull — och en personlighet som gör att han omhuldas av ett slags kärlek av stadsborna, mest dem på Brynas och i systemköerna — för att inte glömma arenafolket. Går “Mårtsbo” på fotboll så ljuder hans hejarop tvärs över hela plan.

Röde Orm har Ernst läst 20, 30 gånger. Man kan väl sin Frans G Bengtsson. Och Sitting Bull. Indianerna hade sina andar. Du ser, alla har vi något att tro på. Men ändå är det samma jord vi lever på.

Ernst var 30 år innan han tog sin första sup. Men jag har aldrig druckit något annat än rent brännvin. Det där andra fick de andra hållas med. Jag har känt alla original här i stan. Men jag har aldrig druckit röd- eller blåsprit, inte T-sprit heller och jag har alltid haft en riktig bostad.

 

Ernst kommer småningom under sitt resonerande fram till att det är hans humor och fantasi som hållit honom på rätt sida om gränsen. Gränsen mellan utslagning och att klara av att ta vara på sig. Utan fantasi har man ingen humor. De två går hand i hand, ser du. Man skulle ha varit Buster Keaton. Eller Chaplin. Eller Harpo i bröderna Marx.

 

Så far fantasin i väg med Ernst. Jag är född med äventyret i blodet. Upptäcktsresande skulle jag ha varit. Tänka sig att få tag på inkaindianernas skatt.

Så blir han tyst någon minut.

Skådespelare är jag redan. Det föds man till. Det är väl därför folk tycker om mig. Och för att jag är snäll, det känner människan på sig, ser du, om hon har elaka eller bra människor att göra med. Men hur snäll man än är så är det så lite man kan göra på detta jävla jordklot.

 

Man är snäll och så är man o-r-i-g-i-n-a-l. Ernst drar ut å det sista ordet, gör en min som är svårtolkad, men som tycks utstråla både stolthet och “det kan dom tycka, ja”.

 

– Vet du, förr tillbaks var alla original. Hemma i Mårtsbo fanns det inga original. Därför var alla original.

 

Så breder tystnaden ut sig igen. Den tycks fylla hela köket.

 – Man längtar tillbaka till sin egen hembygd.

 

Ernst uttalar inte Mårtsbo, byn han är uppkallad efter. Han har svårt med minnena.

Man vill tillbaks till barndomsställena och gubbarna och gummorna som fanns. Det var en annan tidsanda då också. Den kommer aldrig mer igen.

 

Han rättar till stolen och kommer lite närmare. Barnfamiljerna hade inte alltid mat för dagen. Kom det en älg så small det. Inte för dödandets skull som i dag, utan för att ge barnen mat.

 

Nej – i dag sitter det en kung vid en avtryckare och så ska någon annan till råga på allt jaga fram älgen åt han. Det är inte jakt.

 

Ernst har aldrig varit gift. Han har aldrig bott tillsammans med någon kvinna.

Hur många äktenskap har inte blivit ett helvete därför att karl’n super och klått både kärring och ungar. Är man ensam kan man bara klå sig själv och det gör man inte gärna, lägger han till för att inte bli allt för allvarlig.

 

Jag har aldrig slagit nå’n. Våld tycker jag inte om. Men man har sett för mycket. Först har det varit så kärt, sedan har det blivit gräl, elände och tok. Det ska vara ett väldigt bra samspel om det ska gå bra. Det ekonomiska bestämmer för mycket nu. Undra inte på att det blir bråk när pengarna inte räcker till.

 

Och en del har jobb de inte tål. Jag har stått vid ett sån’t där band på AGA i Gävle. Där stod jag inte ut. Där blev folk så nervösa att de skaka’ i hela kroppen när de skulle hem. Då var jag 25 år nånting. Sedan dess har jag bara jobbat ute. När jag inte varit på nån turiststation förstås.

 (Turiststation= tork). Jag har varit inne på torken för avgiftning 18—19 gånger — inte har jag blivit nån bättre människa för det.

 

Snön hänger i ett grått dis utanför köksfönstret, färdig att vräka ner mer vinter över oss. – Man skulle flytta till regnskogarna. Men snart finns det inga regnskogar kvar heller. Dom håller på .att förstöra dom också. Ernsts fantasi och verklighet har fått fritt spelrum hemma i köket. Som clownen växlar han snabbt mellan lek och allvar, skratt och tårar.

Det är tur att jag kan skratta åt eländet. Annars “kunde jag lika gärna gräva ner mig. Jag undrar ibland hur det ska sluta. Det hade väl slutat för länge sen för egen del om man inte kunnat skratta åt sig själv. Hur full jag än varit har jag alltid sett till att jag kommit hem. “Nej, herr Karlsson, har jag sagt, nu jävlar anamma kravlar du dig hem”. Så dött i nån. snödriva har jag aldrig kunnat göra.

 

Och så skrattar han, hjärtligt och gott. – Och ångrat nånting, det har jag heller aldrig gjort. Jag har levt ett fritt och bra liv.

Tetha Åhs

—————————

 

Foto: Åke Nylén, Hans Ernst Ingvar Karlsson 1975 – alias ”Mårtsbo-Slim”.

Mistluren från Mårtsbo.  (Ulf Ivar Nilsson)

  NN

 

 NN   Är det åska eller jordbävning?    Nej! – Det är Mårtsboslim.

 

I år skulle Hans Ernst Ingvar Karlsson fyllt 80 år. (Thomas Berg, gammal Gävlebo som nu bor i Hälsingland)

 

Foto:Lisse-Lotte Danielson    Här vilar vår Slim.

—————————

maj 28, 2012

  Sammanställt och kompletterat av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..