De osynliga kvinnorna – Thor och Arne Øvrelid

De prostituerade fotograferades av polisen i särskilda poster. De här bilderna är tagna i Bergen.

Publicerad 27 december 2011 i Gefle Dagblad

 

 

Del 1.

 

Gå till samtliga artiklar.

 

 

INBLICK

Det har kallats världens äldsta yrke. I tre artiklar berättar Thor och Arne Øvrelid om prostitutionen i det sena 1800-talets Gävle.
I den första delen har de följt spåren efter flickor och kunder och hamnat i ett våldsamt uppträde på Gävle teater.

 

 

Många av de prostituerade bodde på Söder men det var i centrala staden, till exempel på Gävle teater, de letade kunder. Foto: Carl Larssons Ateljé/Länsmuseet Gävleborg.

 

Prostitution var något som de flesta på den tiden valde att blunda för.

 

Enligt lagen var det inte tillåtet att ha sexuellt umgänge utanför äktenskapet men reglementet på kommunal nivå och bordellverksamheten i staden berättar något annat. Polisens arbete tycks inte syftat till att utplåna eller ens beivra brotten. I stället arbetade de för att göra prostitutionen så osynlig som möjligt.

 

I de fall de prostituerade lämnat spår i källorna handlar det om kvinnor som varit alltför utmanande eller stört ordningen i staden, eller kvinnor som fått eller riskerade att få venerisk smitta.

 

De prostituerade dök upp på de mest oväntade platser och då deras verksamhet störde ordningen måste polisen ingripa och man använde då lösdrivarlagen från 1885. I några fall grips kvinnorna på bar gärning som Christina som togs i förvar i Boulognerskogen, där hon bedrev otukt, och Tekla som grips på Slottsborggården, en måndagsafton, båda med okända manspersoner.

 

Men var finns männen i dokumenten? Endast en gång i detta källmaterial träffar vi en manlig kund, Olof från Svärdsjö. Han är på besök i Gävle 1889 och anmäler Anna som han betalt två kronor till för ”tjänster”. Han påstår att hon passat på att stjäla 125 kronor av honom medan de träffas. Det är en ytterst allvarlig anklagelse. En piga har vid denna tid en årslön på 100-150 kronor.

 

Anna är ökänd bland stadens poliser, hon åker in och ut från kursjukhuset där hon behandlas i sjuveckorsperioder. Så fort hon förklaras frisk fortsätter hon det gamla livet.

 

Anna har en historia som inte alls är ovanlig bland de kvinnor som grips av polisen vid den här tiden. Efter konfirmationen, vid 14 år ålder, lämnar hon föräldrahemmet i Uppland och tar tjänst som piga hos olika bönder. Efter en tid får hon arbete i Uppsala men det varar inte länge och hon flyttar därför till Sandviken och en tjänst hos en pastor. Men inte heller där fungerar det bra och hon flyttar vidare till ­Gävle. Här får hon först arbete hos en trädgårds­mästare men efter en tid tar hon en tjänst som hon tycker passar bättre: hos en handlare i Strömsbro. Vid 20 års ålder tycks hon ha börjat som prostituerad på Söder. Hon bor, liksom flera and­ra av kvinnorna, hos skräddare Lindén på Timmermansgatan 7. På försommaren 1889 grips hon på Slottstorget mitt i natten med en okänd mansperson. Att männen inte förekommer oftare i dokumenten kan tyckas märkligt, men visar snarast dåtidens syn på kunder och pros­tituerade.

 

Om Svärdsjö-Olofs stöldanklagelse var osann vet vi inte, men Anna dömdes aldrig för stöld utan fortsatte sin verksamhet som förut.

 

En afton har Carolina, beskriven som den ”liderliga kvinnan som mot betalning bedrev skörlevnad”, köpt en biljett på andra raden på Gefle Teater. Hon är något berusad men dörrvakten gör bedömningen att det nog kan gå bra. Men han kunde inte ha haft mera fel. Ett stycke in i föreställningen börjar Carolina ropa och skräna. När folk klagar och ber henne att lugna sig överfaller hon en kvinna i publiken och misshandlar henne. Polis tillkallas och Carolina sätts i arrest.

 

Det är ofta tragiska kvinnoöden vi träffar på bland de prostituerade i polisens lösdrivarregister. En annan av dessa är Olivia, som grips i Gävle en aprildag 1889. Hon miste båda sina föräldrar då hon var nio. Under två år utackorderades hon och fick sedan tjänst som piga hos en bonde. Vid 18 års ålder gifte hon sig men hon övergavs redan efter ett år. Hon försörjde sig som resande karamellförsäljerska i Norrland under några år och drev ett kafé i Östersund innan hon återvände till sina hemtrakter för att sy byxor. Hösten 1888 kommer hon till Gävle med en tavelförsäljare och arbetar samma vinter hos ett av de många cirkussällskapen som brukar övervintra i staden. Hon uppger, då hon grips, att hon har två barn, men att bara ett är i livet.

 

Augusta är i 20-årsåldern när hon först dyker upp i polisens register. Hon bor hemma i Hille till hon fyller 17. Då får hon tjänst i Västbyggeby där hon stannar ett par år. Hon fortsätter sedan till Järvsta där hon blir kvar ett år innan hon flyttar hem till föräldrarna igen. Det dröjer inte länge innan hon ger sig av till Gävle för att sy kläder. Hon har fått bostad i fattigkvarten på Söder, närmare bestämt på Timmermansgränd. Sin tid använder hon till att besöka ölstugor och ägnar sig åt ett ”liderligt levnadssätt”. Hon betecknas som vildsint. Hon ses ofta berusad i staden, och ofta tillsammans med andra kvinnor. Hon drar runt på danser, serveringsställen där sjöfolk och andra okända män finns. Och nu börjar besöken på kursjukhuset. Litet senare föder hon en son som hon lämnar på fattighuset. Hon säger sig inte ha några tankar på att ta ett vanligt arbete, men beordras att arbeta med splitvedstapling. I protokollet kan vi också läsa att hon därefter får löfte om ett arbete hos en skollärare i Järbo. Därmed försvinner Augusta ur protokollen under några år, men dyker senare upp igen, via fylleri och skörlevnad. Nu har protokollskrivaren upphört att räkna hur många gånger hon varit intagen på sjukhuset, utan antecknar bara ”upprepade gånger”. Sonen är då sedan länge placerad i en fosterfamilj.

 

De flesta kvinnoöden som finns kvar i handlingarna vittnar om social utslagning, missbruk och fattigdom. Här hittar vi gifta kvinnor som övergivits, först av sina föräldrar och sedan av sina män. Det är kvinnor som inte förmår ta hand om sina barn och som lever på prostitution och tillfälliga småjobb, mellan inläggningarna på kursjukhuset och inskrivningarna på arbetshuset.

 

Prostitutionen var en del av tidens dubbelmoral. Den allmänna inställningen fördömde de prostituerade men såg samtidigt deras tjänster som en naturlig del i männen utveckling.

 

Man kan i de källor som överlevt till våra dagar få intrycket att det var på grund av kvinnorna som veneriska sjukdomar spreds och att deras agerande var ett hot mot samhället. Men ser vi till det totala lösdriveriet i Gävle så var kvinnorna mycket få. De flesta var socialt utslagna, arbetslösa och alkoholiserade män som måste tas om hand av myndigheterna. I ett samhälle utan skyddsnät tog många till desperata åtgärder för att överleva.

 

Inte heller var det kvinnorna som upptog platserna på kursjukhuset för att få sin veneriska smitta behandlad.

 

Där var 82 procent av patienterna män.

 

Thor och Arne Øvrelid

 februari 09, 2012

 

——————————-

 

Gå till Startsida

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

 

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website