Publ. I Gefle Dagblad 5/7 2015.
Dansade general von Döbeln verkligen på Rådhuset tidigt 1800-tal? Thor och Arne Øvrelid fortsätter gräva i Gävles vandringssägner och återigen överträffar verkligheten dikten.
I den senaste heltäckande boken om Gävles historia, “Tvåtusen år i Gävlebygden“, skriven av ortnamnsforskaren och före detta lektorn i svenska, Jan Sterner, bjuds vi på en berättelse från forntiden fram till det senaste millennieskiftet. Boken är i stora delar ett kompilat av tidigare artiklar och böcker om Gävle, och det blandas friskt i en välskriven och stundtals underhållande skrift. Men ibland har det gått lite för fort.
Vi stötte på intressant information om Gävle i samband med kriget 1808-09 som fångade vår uppmärksamhet. Sterner skriver: “I november 1809 efter det förödande krigets slut kom en bataljon finska trupper till Gävle och inkvarterades här till 1 januari 1810, då den berömde general von Döbeln, hjälte från kriget och odödliggjord genom Runebergs epos Fänriks Ståls sägner, till staden och charmerade alla, inte minst damerna, med sitt chevalereska sätt och stiliga yttre. Det ordnades bal för honom troligen på Rådhuset“. Även i Ulf Ivar Nilssons bok om Gävles 1800-tal återberättas Sterners påstående “det berättas att den ärrade krigaren gjorde ett ytterst charmerande intryck”. Det mesta av Sterners uppgifter har tagits från en artikel av Olle Törnbom i boken om Kungl. Hälsinge regementes historia men tiderna är fel(!) och så har uppgiften om balen på Rådhuset lagts till.
Men vilken kontakt hade Döbeln med Gävle under perioden 1808-10, en dramatisk med föga känd period i stadens historia?
Döbelns möte med Gävle började över ett år före den omtalade balen. Han berättar själv om sitt besök i Gävle i sina minnesanteckningar. Illamående och medtagen anlände han till Gävle den 20 november 1808. Han hade varit sjuk i flera månader och nu var han så dålig att man fruktade för hans liv. Två dagar efter ankomsten antog man att han drabbats av tarmvred då hans plågor var närmast outhärdliga. Kungen, Gustav IV Adolf, sände en kurir från Stockholm för att få veta hur det stod till med von Döbeln. Överste Sköldebrand, som ledde Östgöta grenadierregemente som var förlagda till staden, kunde försäkra majestätet att man gjorde det yttersta för patienten.
Läkarna Kewenter och Santhesson, som hade ansvaret för vården, ansåg då den värsta krisen var över att patienten inte skulle kunna återkomma i krigstjänst förrän tidigast till våren om allt gick bra. Deras sjukintyg från början av december talar om stenkolik och svartsot. Idag skulle vi säga att von Döbeln drabbades av ett allvarligt gallstensanfall och som effekt av detta utvecklade han en svårartad form av gulsot, som innebar att den gula missfärgningen övergick i svart.
Den 13 december kunde han själv skriva från sin sjukbädd till kungen och meddela att det fortfarande fanns hopp om att han skulle överleva, men att det skulle ta tid att tillfriskna. Efter jul kunde han transporteras från Gävle till Stockholm och i slutet av januari 1809 träffade han kungen personligen och kunde månaden efter överta kommandot över Åland.
Efter stilleståndet i Olkijoki den 19 november 1808 var Finland förlorat, men kriget fortsatte på svensk mark fram till augusti 1809. Freden skrevs under den 17 september i Fredrikshamn. De finska regementen som stridit för Sverige mot ryssarna förlades till runt om i landet. Det finska artilleriregementet inkvarterades i Gävle. Regementets överste var den nyligen adlade översten Harald Åkerstein. Han kände Gävle väl sedan sin tid som befälhavare över Fredriksskans 1783-1788.
Finska artilleriregementet fanns kvar i Gävle till den 15 oktober 1810 då de fem kompanierna avmönstrades på Sätraåsen. De aktiva delarna av regementet som halverats under Gävletiden överfördes till största delen till Svea och Vendes artilleriregementen. Många av artilleristerna sökte sig också till andra regementen eller blev civilister runt om i landet.
Men hur var det då med balen och den charmanta krigshjälten?
Den 7 januari 1810 kom von Döbeln åter till Gävle “mägta förtörnad” på grund av stadens “dryga Borgerskap”. Han ansåg att hans finska soldater hade behandlats mycket illa i staden. Gävleborna hade först undanbett sig inkvartering av finnar, då de ansåg att de redan lidit tillräckligt under kriget. Rykten hade även spridits ut om att de var farliga och opålitliga. Vid sitt besök skällde Döbeln ut de ledande gävleborna för deras skändliga uppförande.
Efter att ha träffat de nyanlända finska soldaterna som var uppställda på Stortorget (=Rådhustorget) insåg stadens innevånare, om man får tro von Döbeln, att de var riktigt trevliga. Många av dem kom snart att träffa gävleflickor och bli gävlebor för resten av livet.
Fyra dagar efter uppställningen ordnade man en middag för von Döbeln och de finska officerarna i Stadskällaren, och då denna inte var tillräckligt stor för att rymma alla fick man också ta in hos fru Wessman och hos rådman Muller. Rådhuset kunde inte användas som vi återkommer till. Efter måltiden omringandes “Herr General af med hvaranda blandade Officerare och Stadsbor, som kringdansande uphöjde honom på sina armar, varefter Herr Generalen behagade deltaga i en allmän polska…” Det enda vi vet om fortsättning är att det dansades “Qwadriller och Långdanser” och att Döbeln tackade stadens innevånare för den tillställning de arrangerat för honom och hans krigskamrater.
Då von Döbeln lämnat staden minskade entusiasmen för soldaterna och enligt hans egna minnesanteckningar fick inte soldaterna de skodon och annan utrustning de blivit lovade av de styrande i Gävle, och de undrade: “När vår far, General Döbeln, ej håller sitt löfte, hvem skola vi då tro på”. Så någon tid att charmera damer fanns knappast, däremot fann överste Sköldebrand en hustru från Gävle under denna tid.
Men för att återgå till Rådhuset så firades dess återinvigning med en storslagen tillställning den 7 november 1810. Firandet började med att 100 personer bjöds in till lunch på Stadskällaren. Där fanns landshövdingen, borgerskapets främste, magistraten och andra inflytelserika gävlebor. Även de kvarvarande officerarna i det före detta finska artilleriet bjöds in. Skålar utbringades i mängd och Hälsinge regementes musikkår gjorde sitt för att höja stämningen och regementet hade även ansvaret för saluten som noggrant “exseqverades”.
Fem om eftermiddagen fortsatte festligheterna med att marschaller tändes kring Rådhuset, i alla fönster tändes ljus och runt hela avsatsen på tornet tändes lampor. En timme senare återinvigdes Rådhuset som snyggats upp efter att det använts som sjukhus under kriget. I den övre salongen spelade man upp till dans och inte mindre än 300 personer var särskilt inbjudna. Festen fortsatte fram på småtimmarna och under hela kvällen kunde gävleborna beundra illuminationerna.
Även fattighuset och arbetshuset lystes upp och man skickade extra matransoner till sjukhuset, slottshäktet och till de som var gamla och fattiga och som inte kunde ta sig från hemmet till firandet.
Fattighuset
Att det inte var von Döbeln som firades eller bjöds på dans är uppenbart om vi kunnat lyssna till en av de sånger som framfördes:
Med svenskars redlighet och ära, Dig, hjälte uti hjältar tropp, en trofast hälsning vi frambära – Välkommen var, du Nordens hopp! Välkommen var, du Nordens hopp! Din arm skall Manhems barn försvara; och lejonet av Svitjod skall tacksamt äga kraft och mod, Att liv och blod för dig ej spara – Prins BERNADOTTE, vår barm för dig blir alltid varm! Hell dig! Hell dig! Vår heders glans Din ära bliva skall!
Fem dagar tidigare hade kronprins Jean Baptiste Bernadotte landstigit i Stockholm och nu firade gävleborna den nya dynastin Bernadotte med pompa och ståt.
Balen på Rådhuset med den charmanta von Döbeln är alltså bara påhittad. Men i detta fall överträffar verkligheten skrönan.
Thor och Arne Øvrelid
———-
Public 2015-07-06 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com
Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!
