“Guds gåfva” av Gävle och kaparna – av Erik Wickberg

 

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta  för att återgå till denna sida.

 

 

 

 

 

SnauskeppetGuds Gåfwa” om sina 64 svåra läster var egentligen byggt i Piteå 1741, men införliva­des fyra år senare med Gävles han­delsflottas, sedan det inköpts av den välkände handelsmannen Casper Friedrich Bahde. Han lät förhyda fartyget på något av gävlevarven och anförtrodde det sedan i öregrundsskepparen Nils Brundins händer, vilken efter att ha påmön­strat sin besättning avseglade från Gävle i juni 1745 på en långresa, som väl varken han eller hans skeppsfolk någonsin skulle komma att glömma.

 

Resan gick till att börja med lyckligt och varken Östersjön, Sundet, Kattegatt, Skagerack eller Nordsjön tycks ha vållat några större besvärligheter, men när “Guds Gåfwa” anlöpte Amsterdam, började förtretligheterna så smått. Då fartyget skulle fortsätta sin färd, visade det sig att tre man av besättningen försvunnit. Det var kocken Peter Böhlman, matrosen Hans Hartman och skeppspojken Johan Hillbom, som tydligen trött­nat på livet ombord, och skepparen hade inget annat val än att skaffa tre nya besättningsmän och i brev hem till redaren rapportera gäv­legastarna som rymmare.

 

Vilka vägar “Guds Gåfwa” i fortsättningen följde och vilka hamnar som anlöptes i olika delar av världen, därom står väl numera ingen exakt kunskap att få. Det är bara vissa detaljer från resan, som bevarats åt eftervärlden genom den sjöförklaring, som hölls inför Gävle rådhusrätt den 18 nov. 1747, då den drygt två år långa seglatsen äntli­gen var över och “Guds Gåfwa” åter låg välbehållen på Gävle redd.

 

I januari 1747 befann sig sålunda “Guds Gåfwa” i Nederländska havet, som numera fullständigt tycks ha försvunnit ur både uppslagsböcker och sjöfolks jargong, men sannolikt avser sjöområdet utanför Flan­dern. Där avled emellertid farty­gets timmerman Johan Forsman, och den 12 maj samma år förlorade skepparen även matrosen Sven Holm, som då “fallit i sjön och bli­vit under skeppet dagen därpå igenfunnen“.

 

Den 19 september låg “Guds Gåfwa” i Havre de Grace, av allt att döma ej den nordamerikanska hamnen längst upp i Chesspeake Bay utan säkerligen Le Havre i Frankrike. Där intog fartyget t.o.m. den 1 okt sin last, bestående av “158 ton lera, 40 hopen gips, 20 korgarglas, 5 packor märkta M.G. N:o 1 à 5, 3 lårar samma märke N:r 6, 7 och 8, 5 packor samma märkta N:o 1 à 5, 1 korg N:o 1, en liten korg utan märke”. Så var då änt­ligen “Guds Gåfwa” redo att åter vända stäven mot hemlandet, och hur resan i fortsättningen gick, därom avgav skepparen själv efter sin hemkomst följande dramatiska berättelse:

 

“Klockan 9 om morgonen gick i Herrans namn till sjöss från Havre de Grace med NNO vind… Kloc­kan halv 10 fm. stod med skeppet från Zingels NNO 2 1/2 mil. då en engelsk kapare, som förut syntes komma från Engelska vallen och varit ombord hos en Hollands västindiefarare, kom till oss med dess slup, bestående av sju beväpnade man med dragna värjor, begäran­de se dokumenterna, av vilka 4 man gick jämte mig ned i kajutan, tillåtandes ingen av skeppsfolket komma in, stående alla fyra med blotta värjor över mig med påstå­ende att giva dem penningar, som jag också vad mynt jag hade läm­nade.”

 

“Men de voro därvid icke nöjda, utan visiterade mig inpå livet, och som då icke något funno, så bör­jade de att först visitera kajutan, varest de funno och borttogo pac- korna märkta MG N:o 3 och 5 samt tvenne skeppet tillhöriga värjor”.

 

“Sedan visiterades folkets kistor och under halvdäcket, varpå de årogo neder i rummet och därstä­des uppskuro packen N:o 4 och borttogo allt, vad däruti fanns utom 10 1/4 d(ussin) handskar, nämli­gen 3 dussin mans och 7 1/4 dus­sin kvinns, som de kvarlämnade. Även öppnade de papperspackorna N:o 1, 2, 3, 4 och 5”.

 

“Under allt detta strövande före­ställde jag dem på det bästa att icke således med en svensk förfara, men fick ej annat än skamliga ord till svars: Ombedjande jag dem på slutet att hellre bringa mig opp än göra sådant övervåld på laddning­en (lasten), på vilken jag hade tecknat konossement och vid utlossningsplatsen vore ansvarig föra med, ville de icke (h) eller”.

 

“Vidare borttogo de för mig en stor 4-ledig kikare, ett fat vin ur källaren, 1/2 engelsk guineé(?), 1/2 italiensk dekvin och 3 franska livres”

 

“Kaparfartyget var en jakt, hade 2 kanoner uti fönster (?) vid kaju­tan samt 2 stycken portar på varje sida, som dock voro tillslutna, hade röd gång från mitten akterut, röd platt akterspegel med 2:ne fönster och någon devis mellan fönstren, som jag ej så noga kunde utmärka, syntes hava nog folk ombord utom dem som hos oss voro med slupen ankomna. Efter oss kom en dansk 3-mastad galiot, hos vilken ock kö­paren sedan ombord gick”.

 

“Vi satte våra segel till, och kom strax en annan kaparejakt, som lät oss passera; Strax därefter kom åter en annan kaparejakt för vil­ken vi måste brassa opp, och kom 6 man ombord, sade kaptenen heta Möller från Souvern, visiterade he­la skeppet, tog bort några par handskar samt en flaska brännvin”.

 

“Vi satte åter våra segel till. Kl halv 4 hade Zuijd Vorland på si­dan, då åter en annan dylik kapare,  som förut sågs komma seglandes från Synes och var först ombord på holländska västindienfararen och sedan på danska 3-mastade galion, varifrån de i slupen med sig hade några mindre fastager samt en säck. Kommandes till oss ombord 6 man beväpnade och började ef­ter dokumenternas genomseen­de visitera, och ur rummet bortta­ga packorna MG N:o 1 och 2 och lådorna N:o 6, 7 och 8, en liten korg utan märke, öppnade korgen N. N:o 1 och togo några buteljer, även en flaska vin ur kajutan och uppskuro de andra fem packorna N:o 1, 2 3, 4, 5, varuti fanns pap­persris, som de allt noga gen omsågo och rubbade, så att jag sedan packorna så gott jag kunde måste låta hopsömma. Och måste de 2:ne resor fara med godset i slupen till dess fartyg, då emellertid 2:ne män voro kvar. Trampande och spar­kande såväl denne som de förra kaparna sönder en god del av glas­korgarna. Även togs bort för mig 4 silkesnäsdukar, 1 par skor, en sockerdosa och 4 par tennkoppar”.

 

“Kaparfartyget var en liten brigg med fock, förmärssegel och stagsegel, på stormasten sprisegel och stång till stormärssegel, ett båtse­gel akter på flaggspelet, runda styckehål med 10 nickhakar, far­tyget svart ovan vattnet, en liten gul list på sidorna platt akterspe­gel utan fönster, galjonsskägg för stäven med knorr uppå, och syntes besättningen vara inemot några och 20 man. Den förste kaparen glömde ombord en värja med mässingsfäste, och de senare en hirschfänger med mässingsbyge] och hornhandkavel samt ett gammalt gehäng av sämskskinn.”

 

“Klockan halv 6 om aftonen vart fri och satt våra segel till; Hade Zuijd Vorland 3 mil NNW. Den 14: de klockan 6 om aftonen kom till ankars på Elseneurs (Hälsing- örs) redd”.

 

“Den 16:e gick från Sundet och kom Gudilov den 8 november hit utanför Gävle och Fliskär med läckt skepp efter utståndna svåra stormar. Och haver sedan låtit in- isa fartyget till pålarna eller inom bålverket. Havande av den i Havre de Grace intagna laddningen nu i skeppet kvar nämligen all gipsen samt leret (leran), 20 korgar glas, som större delen genom detta rö­veri lärer vara söndertrampat, 5 packor papper N:o 1, 2, 3, 4, 5, som ock torde vara rubbat, en korg med några buteljer vin samt 10 1/4 dus­sin hanskar lösa”.

 

 

Så berättade skepparen Nils Brundin på “Guds Gåfwa” av Gäv­le och hans uppgifter beedigades til alla delar av såväl styrmannen Erich Galle som matroserna Johan Forsmarck, Peter Bergström och Evert Hallenberg, den 16-årige skeppspojken Anders Ålänning samt skeppspojken Dominicus Josephi, född i Genua och på 15 :e året.

 

Det kan tilläggas, att av de tre i Amsterdam försvunna besättnings­männen, hade kocken Peter Böhlman återkommit till hemstaden, där han ställts till ansvar för rymning.

 

1700-talet var ett oroligt århund­rade både till lands och havs, och även fredliga kofferdister fick stän­digt vara beredda på obehagliga överraskningar. “Guds Gåfwa” kla­rade sig trots allt relativt helskin­nad från sin bekantskap med de engelska kaparna, även om fartyget blev av med en stor del av sin mest värdefulla last.

 

Magistratsprotokollen i Gävle från denna tid kan också lämna exempel på långt värre sjörövare än de engelska kaparna, pirater som tog för sig både fartyg, last och besättning som god pris.

 

Vid magistratens sammanträde den 28 juni 1721 “uppkom fram­lidne stadsvaktmästaren Petter Wallbergs änka, hustru Margreta Olsdotter och med tårar beklagade, det hon igenom brev förnummit, att dess son Petter Wallberg, om sina 16 år gammal, blivit i förlidne år under en sin resa till Västindien på ett skepp av turken uppbragt och tillfångatagen, och nuförtiden därsammastädes skall vistas under sla­veri. Och som hon låtit sig förlju­da genom en viss penningesumma kunna få honom utlösa, anhöll hust­ru Margreta Olsdotter, att magistra­ten ville giva henne anledning till några medel och utvägar, varige­nom denne dess son på något sätt därifrån kunde utkomma. Vilket och ehuru väl detta mycket billigt och kristeligt var, kan dock magi­straten ej vidare härmed sig befatta, än att detta henne hustru Margreta Olsdotter till att sannfärdigt attes­tatum lämna, att denne dess son Petter Wallberg här i staden är födder av ärliga och kristeliga för­äldrar, och att hon efter dess av­lidne mans död sitter uti ett fattigt och medellöst tillstånd”.

 

ERIK WICKBERG

 

————————-

augusti 27, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website