Nedre Bergsgatan 3 och 7 i Gävle på Söder – av Erik Wickberg

 

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

 

  

 

 

 

Den forna skeppsbyggmästaregården som blev “Nubbens” ölkrog

 

 

En jämförelse mellan Christopher Stenklyffts karta över Gävle av år 1706 och Lindenbergs av åren 1742- 1747 ger vid handen, att bostads­bebyggelsen längs Nedre Bergsga­tan till övervägande delen måste ha tillkommit under 1700-talet Dessförinnan fanns där endast ett och annat uthus och lador, utsprid­da i hagarna och backarna.

 

En uppgift i 1758 års tomtbok om att tomten till den blivande fastig­heten Nedre Bergsgatan 3 — nu­mera helt utraderad av och uppsu­gen i 1950-talets stora bebyggelse­omdaning på Gamla Söder — bli­vit avmätt först så sent som 1724, kommer följaktligen icke som nå­gon överraskning. Denna avmätning torde ha skett för skeppsbygg­mästaren Daniel Johanssons (d. 1735) räkning, och allt tyder på att det också var just han, som först bebyggde tomten. Stadens äldre handlingar lämnar i övrigt mycket sparsamma uppgifter om denne man, om vilken församling­ens död- och begravningsbok endast upplyser, att han gick hädan “ge­nom en hastig, dock förmodeligen salig” död, och att han fem år se­nare följdes av sin till namnet okända maka.

 

Gården stannade emellertid kvar i släktens ägo ännu några år. Skeppsbyggmästaren hade nämligen en dotterson vid namn Anders Lindlöf, som av tomtböckerna att döma själv fått gården i arv eller möjligen som av arvingarna befullmäktigad avyttrade fastighe­ten 1745 för 250 dal. kopparmynt till timmermannen Johan Jons­son Axberg (d. 1770). Om denne sökt och fått fastebrev på gården, har icke kunnat fastställas, ej hel­ler på vilket sätt den sedermera kom i händerna på sjömannen, skepparen, postföraren och åkaren Carl Flygare (d. 1815), men eftersom Flygare i sitt första äkten­skap var förenad med Cajsa Sti­na Axberg (d. 1802), troligen dotter eller nära släkting till ovan­nämnde timmerman, kan man väl gissa att Flygares husbondskap sammanhängde med ett hustruarv.

 

Själv var Flygare bördig från Söderala och son till kronobåts­mannen därstädes Johan From. Han hade redan två år seglat med fartyg i fraktfart mellan Söderhamn och Stockholm, när han 1778 skrevs in vid Gävle sjömanshus som matros. Tio år senare, då han avfördes ur rullorna, kallas han timmerman, och omkring 1800 nämnes han skep­pare. I sistnämnda egenskap är han emellertid okänd i sjömanshusets annaler, och därav får man väl draga slutsatsen, att han endast för­de någon mindre skuta i kustfart. Han tycks också snart ha bytt yr­ke, kallas 1809 postförare och 1815 åkare.

 

 

Efter första hustruns död gifte han om sig och fick i sina båda äktenskap en rad barn, av vilka dock den ende sonen, Johan Fly­gare, dog endast 21-årig som han­delsbetjänt. Några år efter skeppa­re Flygares bortgång såldes går­den på auktion 1822 till lantmä­taren Isac Jäderström (f. 1776, men Flygares familj bodde dock flera år kvar i gården som hyresgäster hos den nye ägaren. I fortsättningen bytte gården ide­ligen ägare, i många fall genom auktionsinrop, och ofta behöll de nya innehavarna den endast ett par år innan de åter sålde den. Det var mestadels hantverkare av olika kategorier — gelbgjutare, svarvare, skräddare, bryggare etc — som kom att inskrivas i gårdens ägarelängd, men även en och an­nan yrkesman av annat slag. Så­lunda innehades gården tre år i början av 1830-talet av den tidigare omnämnde garverifabrikören Johan W Adler och efter honom under ett år av kofferditimmermannen Anders Westling. Längsta tiden, inalles 23 år, under 1800-talets senare del var den i arbetaren Per Hemgrens fa­miljs ägo. Ännu längre beboddes den dock av sin siste private ägare, skofabriksarbetaren John Ema­nuel Lundgren och hans släkt, som tillträdde den 1923 och 31 år senare (1954) sålde den till Gävle stad för 25.500 kr.

 

I gårdens ägarelängd förekommer under 1800-talet även ett annat namn, som tilldrar sig särskild upp­märksamhet. Det är C. A. K. Nobelius, som i gårdshandlingarna tituleras kypare Nobelius (f. 1845, d. 1893), vars fullständiga förnamn var Carl Albin Knut, var infödd  gävlebo och en av de yngsta i en stor syskonskara. Hans farfar, logarvaren Olof Nobelius, som var född i Uppsala, fick burskap i Gävle 1783, och till Gävle kom ock­så något senare hans yngre broder Immanuel som läkare. Immanuel, som förut varit fältskär i svenska armén och därunder “försvenskat’* sitt latininspirerade efternamn till Nobel, var farfar till den frejdade uppfinnaren Alfred Nobel, vars minne alltjämt bevaras I tack­samhet av hela den vetenskapliga världen på grund av hans stora donation, de s. k. nobelprisen.

 

     

 

Kyparen C. A. K. Nobelius träd­de i unga år i tjänst hos krögerskan Maria Christina Dahlin (i 1827, d. 1881), och 1869 förenades deras öden ännu fastare genom ett regelrätt giftermål. Under åren 1871—1874 drev de en ölkrog i den av dem inköpta gården på Gamla Söder, en rörelse som sedermera fortsattes av gårdens nästa inne­havare, bryggaren J. Wadman.

 

Enligt en släktkrönika, skriven av f. d. kronolotsen i Gävle August Westerberg, flyttade familjen No­belius 1874 till Hudiksvall och övertog där en liknande affär, in­rymd i en av Hudiksvalls sprit- varuförsäljningsbolag ägd fastighet, och 1880 anges Nobelius som ensam ägare till bolaget. Hans krog var sannolikt den nuvarande restau­rangen “Hörnan“, populärt kallad “Nubben“, och samma smeknamn lär också Nobelius själv ha burit under sin hudiksvallstid. “Om så är, att härledningen är riktig”, sä­ger Westerberg i sin krönika, så har Nobelius “berikat svenska fol­kets ordförråd med ett ord, som stått sig genom tiderna”.

 

 

Fru Nobelius, som avled 1881, beskrives som en enkel och an­språkslös kvinna, aktad och avhål­len i vida kretsar. I det tysta utöva­de hon stor välgörenhet, och hur paradoxalt det än må tyckas lyc­kades hon förena ett religiöst liv med sin värdshusrörelse. I ett ver­sifierat eftermäle i en ortstidning heter det om henne bl.a.:

 

Lifvets dag syns likväl alltför kort_;

när som vän från vän här slites bort,

ty gemensam är nog allas lott, fast ej lika öden alla fått.

Många fält det finns att verka här_s

mycken nöd — min nästa alla är

tänkte du och gjorde oombedd ofta godt, af goda hjertat ledd.

Ofta hade du en vänlig blick, än ett ord, som varmt till

hjertat gick. Tvista ej, du sad’, än räcks en skärf.

Gud dig manar till ett bättre värf.

Hvila ljuft, och helgad af Guds ord

må din hydda fästas vid vår jord,

och din ande, frälst med

segersång, frälsta vänner helsa få en gång.

 

Makarna Nobelius hade endast ett barn_f sonen Albin Valfrid, som i juni 1887 drunknade jäm­te tre andra ungdomar under en segeltur utanför Hudiksvall. Först efter hans bortgång gifte fadern om sig med Ulrika Sophia Blomqvist, som lär ha varit anställd hos honom redan medan hans första hustru levde. 1892 flyttade Nobelius åter till Gävle, där han fyra månader senare avled, knappt 50 år gam­mal. Hans andra hustru levde till 1917.

 

Där alla gårdens söner blev sjömän och alla döttrar sjömanshustrur

 

 

 

 

Genom sitt berömda indelnings­verk skapade konung Karl XI åt landet den indelta armén, vars sol­dater på landbacken motsvarades av kronobåtsmännen till sjöss. För båtsmanshållet svarade de socknar och städer, som låg längs kuster­na, och dit hörde ju också Gävle, som för sin del var ålagt att utrusta och hålla 25 ordinarie kronobåts­män och därtill i förekommande fall lika många s. k. fördubblingsbåtsmän.

 

Liksom soldaterna ute i socknar­na fick båtsmännen sig ofta till­delade bostadsplats i samhällenas utkanter på den minst värdefulla tomtmarken, och detta är kanske också förklaringen till att 1758 års tomtbok upptar kronobåtsmannen Gabriel Mattsson Lustig (f. ca 1684, d. 1754) som första namn i ägarelängden för gården Nedre Bergsgatan 7, där stadsbebyggel­sen såsom framgår av samtida kar­tor slutade vid 1700-talets mitt. Om Lustig berättar f. ö. handlingarna, att han var bördig från Västland, och bland hans barn nämnes sonen Gabriel (f. 1714), som i unga år sattes i krukmakarlära.

 

Huruvida Lustigs lilla stuga till­hörde honom själv, är icke bekant; det är lika troligt, att både den och tomtmarken ägdes av staden och återgick dit efter hans frånfälle, även om detta antagande i viss mån motsäges av att Lustig ännu 1758, dvs fyra år efter sin död, står antecknad som fastighe­tens ägare. Därmed må nu vara hur som helst; i varje fall tyder stadens mantalslängder på, att tom­ten i åtskilliga år därefter stod obebodd, ända tills namnet Eric Hedin dyker upp i ägarelängden någon gång före 1791.

 

Eric Hedin (f. 1746, d. 1817) var bondpojke från Häcklinge i Valbo och uppges ha inflyttat till Gävle 1768 för att där försörja sig som muraregesäll. Sannolikt bodde han därvid till att börja med hos någon murarmästare, men i samband med att han 1777 äktade Maria Marga­reta Fahlstedt uppstod väl också  hos de nygifta längtan efter ett eget hem.

 

Återuppbyggnadsarbetena efter den stora stadsbranden 1776, som huvudsakligen drabbade kvarteren kring rådhuset, gav säket den unge muraren goda inkomster, och möj­ligen var det också vid tiden för giftermålet, som han skaffade sig gården på Gamla Söder. Mycket tyder emellertid på att den gamla Lustig-tomten, som då beteckna­des med nr 141 i l:a kvarteret, kom att utökas till att åtmin­stone delvis omfatta även gamla tomten nr 139, förmodligen sam­manhängande med Nedre Bergs­gatans tillkomst och reglering, som måste ha skett ungefär vid denna tid. Åtminstone finns Hedin upp­tagen på sistnämnda tomtnummer i 1785 års mantalslängd. I alla händelser kom gården att i fort­sättningen bli en verklig släktgård ända fram till 1957, då den in­köptes av Gävle stad för 22,500 kr, för att något år senare helt ut­plånas till förmån för den mo­derna bebyggelsen. Men därjämte blev den också en av Gamla Söders mest tvättäkta sjömansgårdar, i det att så gott som alla i gården födda pojkar gav sig havet i våld. Undra då på att gårdens sista private äga­re, överlotsen August Westerberg, hade rika traditioner att falla till­baka på, när han på ålderns dagar skrev ned den släktkrönika, varur en stor del av följande uppgifter hämtats.

 

Hedins maka, som i dopboken kallas endast Maria, men sedermera tillägges även förnamnet Margare­ta, var dotter till f. d. artilleri- hantlangaren på Fredriksskans, se­dermera brandvaktskarlen i Gävle Jöran Fahlstedt (f. ca 1726, d. 1760) och kom till världen samma år som fadern dog. Modern, som het­te Margareta Gabrielsdotter Häger, gifte sedan om sig med sjömannen Eric Holm, varför dottern stundom officiella sammanhang inte bara går under styvfaderns efternamn, utan även tituleras “kofferdifarardotter”.

 

I den Hedinska familjen föddes med tiden fem söner och tre dött­rar, av vilka dock två av gossarna dog i späd ålder. De övriga tre pojkarna — Eric (f. 1778), Anders (f. 1783) och Lars (f. 1793) – gick i unga år till sjöss, men rymde snart från sina fartyg och lät där­efter ej mera höra av sig.

 

Det blev i stället äldsta dot­tern, Greta Catharina He­din (f. 1781, d. 1845), som efter föräldrarna fick ta hand om går­den. Hon hade 1802 gift sig med sjömannen Jan Thorell (f. 1775), men när äktenskapet hade varat endast något över två år, nåddes hon en dag av budskapet om att maken hade “fallit till döds i Collgeri”, och i slutet av juni 1805 skedde så själaringning över ho­nom i hemstadens kyrka.

 

Men två år senare fann änkan en ny livsledsagare i brädbäraren Jan Wennqvist (f. 1779, d. 1821) och det är kuriöst att konsta­tera hur historien därmed återuppre­par sig. Av familjen Wennqvists två söner och tre döttrar gick näm­ligen båda sönerna till sjöss. Johan Eric, den äldre av pojkarna, inskrevs vid Gävle sjömanshus 1830 Efter att under ett par års resor ha prövat sjömanslivet ombord i olika gävlefartyg, lämnade han hös­ten 1835 hemstaden som lättmatros på fregattskeppet “Norden” (211 svåra läster), destinerat med trä och tjära till Spanien. På återre­san därifrån intogs i Torreviejs 3000 tunnor salt för Norge, där fartyget sedermera såldes, men lättmatros Wennqvist hade då tyd­ligen redan mönstrat av, när “Nor­den” anlöp te Göteborg, och där­med försvinner han ur historien för en lång tid framåt.

 

Tre veckor före Johan Eric Wennqvist hade hans yngre bro­der Carl Peter (f. 1812) mönstrat in som kock på ett annat gävlefartyg, och tre år senare (1833) rymde han som jungman från barkskeppet “Anna Wilhelmina“, medan fartyget låg för lossning i Mawyork. Fyra år därefter dök han emellertid ånyo upp i hemsta­den och gjorde samma år som matros en resa med fregattskeppet “Gevalia“, som på återresan grund­stötte på “västra underhällen vid Björn” 1841 förhyrde han sig med barkskeppet “Wilhelmina” (181 läs­ter) på New York, men på återresan, då fartyget strax före jul låg i Hellevoetsluis i närheten av Rotter­dam rymde Carl Peter ännu en gång.

 

De hemmavarande svävade un­der de följande åren i okunnighet om de båda brödernas öden i främmande land. Deras äldsta sys­ter, Maria Margareta (f. 1816. d. 1888) hade 1841 blivit maka åt sjötimmermannen Lars Eric Sandin (f. 1815, d. 1898), tor­parson från Kastet i Gävle, vilken som 16-åring gått till sjöss 1831 och redan på sin första resa fick ordentligt känna på sjömanslivets avigsidor, då barkskeppet “Minerva” vintern 1832-1833 strandade på jylländska kusten under svår storm. Om denna förlisning berättar Au­gust Westerbergs släktkrönika bl. a. följande detaljer:

 

Efter flera fruktlösa försök att komma i förbindelse med land fann styrmannen slutligen på råd. Han hade ombord en lår, vari han förvarade en del skomakaregrejor, och denna lår påstacks nu en smäcker lina, vräktes överbord och fick driva med sjöarna mot land, där kustbefolkningen bilda­de kedja genom att ta varandra i händera och på så sätt lyckades fånga in låren. Den förste ombord, som sedan surrades fast vid denna improviserade livräddningsbåt för att halas i land, var just den unge kajutvakten Lars Eric Sandin, och sedan räddades på samma sätt de övriga ombordvarande, bland dem kaptenens hustru och hennes ny­födda barn.

 

De räddade togs väl om hand av kustbefolkningen, och kaptenen med familj jämte kajutvakten Sandin fick därvid tak över huvu­det hos strandfogden, där de “nödekiperades”, medan deras genom­våta kläder torkades. Till sin egen sorg och blygsel och samtidigt kamraternas munterhet måste San­din därvid skruda sig i en särk tillhörig husets dotter, men, fort­sätter krönikören, “det värsta var dock att plagget ej på långa vägar räckte till att skyla vad som sky­las borde, men litet är dock bätt­re än intet. Minst lika svårt var det för 17-åringen, när han till rå­ga på “ett namnlöst enlände” måste skruda sig i en kjol, tillhörig mor i huset, men nöden har ingen lag, det var att med eller utan protest ta emot vad som bjöds. I en kam­mar- eller kökspigas skepelse var det att “gå frun till handa”, men det blev ju kojdags och slut även på den dagen. Dagen därpå hade stormen bedarrat och fartyget låg nu uppslaget så nära stranden, att man torrskodd kunde gå ombord”.

 

     

 

 

Besättningen blev nu avmönst­rad och fick resa hem, men kap­tensfamiljen och kajutvakten blev kvar, medan lasten bärgades och såldes på auktion. Sedan återvände också de till Gävle, största delen av vägen efter häst och släde.

 

Denna äventyrliga inledning skrämde dock ej Sandin från sjön. Han fortsatte att segla, steg med åren i graderna, gick några resor som konstapel ombord och lärde sig slutligen till sjötimmerman. De sju haven blev hans andra hem, sju gånger anlöpte han New Or­leans, och hans färder gick i fort­sättningen utan olyckor ända till 1850, då hans fartyg, t*riggen “Sylphid“, gick på ett korallrev vid Tortugas-öarna och blev vrak. He­la besättningen räddades även denna gång, men blev sedan nöd­tvången att en längre tid stanna kvar på öarna, innan möjlighet yp­pades att komma därifrån.

 

Under vistelsen på Tortugas kom Sandin en dag in i en koja, där två män uppehöll sig och under sam­talets gång kom det fram, att de var svenskar och — gävlebor. Brö­der var de också, men döm om San­dins förvåning, när det visade sig att de två männen var hans för många år sedan försvunna svåg­rar Johan Eric och Carl Peter Wennqvist, som hamnat här som “fiskare”. Hur de två bröderna träffats och blivit bofasta i denna avkrok av världen, tidigare bekant som en tillflyktsort för sjörövare och sedermera för smugglare, är icke bekant, och det är väl inte heller så säkert, att inte de två Wennqvistarna hade ett mera ljusskyggt näringsfång än de ville lå­ta påskina. “Farvattnen i denna del av Mexikogolfen voro”, säger Westerberg i sin krönika, “svårnavigabla genom den starka ström­men genom Florida Strait. Det be­rättas, att enbart vid Key West årligen förliste ett 50-tal fartyg, och att “bärgningen” av dessa var en av befolkningens viktigaste syssel­sättningar”.

 

Om bröderna Wennqvist kom att stanna på ön för gott vet man ej; de hördes aldrig mera av och dödförklarades slutligen 1901 i samband med ett arvsskifte.

 

Lars Eric Sandin däremot fort­satte sina färder på haven mot nya upplevelser och nya äventyr. Ibland var det korta resor, men mestadels seglade han på långväga orter, och ibland kunde det för­flyta både ett och två och tre år, innan han återkom till hemstaden. Han fick uppleva, hur gula febern reducerade besättningarna, han fick pröva på skörbjuggens härj­ningar, som resulterade i att tän­derna lossnade på folket ombord, men som den originella ordningsmänniska han var, så plockade han reda på spillrorna av sitt eget deci­merade mungarnityr, paketerade dem och daterade de små pake­ten med stränga order till sina ef­terlevande om att hans tillhörighe­ter av detta slag skulle följa honom i hans kista. Ännu en grundstötning fick han vara med om, då fregattskeppet “Tropic” på hemre­san 1871 tornade på östra ändan av Finngrundet, men ett kanske ännu värre äventyr upplevde han 1861 ombord i barkskeppet “Loui­se” destinerat till Kina.

 

 

“Den 30 december år 1860, då så gick vi från Kap”, skriver San­din i sin dagbok. “På nyårsafton fick vi stek till middag och en sup, en butelj till kaffet på eftermidda­gen, och om kvällen så fick vi stek och gröt och fisk och potatis och en butelj cognac och en butelj vin till nyårskvällen, nyårsmorgon en butelj brännvin och en butelj vin till kväll.”

 

“1861 den 6 januari passerade vi Amsterdamön, den ligger på 77 grader longitud ost.”

 

“Den 14 februari, torsdag, då så slog åskan ner på stormasten och slog sönder flögen och sedan ner efter märsskoten och ner i däc­ket och sedan sprängde mastkra­gen. Och skinklarna dom gick sön­der. Och sedan gick han under däcket och bröt opp tre plankor från pumparna till storluckan, så att den gick sönder”.

 

Det var ett ruskigt äventyr som gav timmermannen åtskilligt ext­raarbete, men än värre skulle det bli. En dag, när fartyget låg i stilt­je i närheten av några mindre öar, kom tre stora kanoter, fyllda av infödingar paddlande mot dem, så att bogvattnet lyste lång väg i so­len. Syftet med det tillämnade be­söket var lätt att ana, och “Loui­ses” skeppskanoner stod laddade med skrot, färdiga att med kor­taste varsel tagas i bruk.

 

När kanoterna kom inom lagom skotthåll, kommenderade skeppa­ren eld, och båda kanonerna fyrades av mot den mellersta kanoten, som skadades svårt. Under den vil­lervalla, som därvid uppstod bland de angripande infödingarna, och som underhölls genom musköteld från “Louise”, hann besättningen ladda om kanonerna och gav an­griparna ännu en salva. Under ti­den hade en vindkåre kommit, och fartyget började åter skjuta fart, och tur var väl det, då ännu flera kanoter närmade sig. Men inseen­de det fruktlösa i att försöka upp­taga förföljandet av “Louise”, som nu fått vind i seglen, ägnade sig infödingarna nu i stället åt att fi­ska upp sina kapsejsade kamrater.

 

1871 gjorde Sandin sin sista sjö­resa och gick i land för gott ef­ter 42 års seglation, men hans fall­na sjömansmantel axlades i stället av hans båda söner, Erik Gustaf (f. 1842, d. 1926) och Carl Axel (f. 1858, d. 1909), och så kom det sig att historien ännu en gång upp­repade sig, i det att Sandins dotter Lovisa Augusta (f. 1850, d. 1917) så småningom fick ta hand om släktgården på Söder, medan bröderna seglade vida omkring på världshaven.

 

Sjötimmermannen Erik Gustaf Sandin hade 33 års seglingar bak­om sig, när han endast 50-årig lämnade sjön, och hade un­der dessa tre decennier hunnit med bl. a. en rymning i Melbourne 1866 och ett skeppsbrott med barkskep­pet “Iris” av Gävle, som förliste utanför Thames 27 oktober 1881. Han arbetade sedan vid Atlas-slipen i hemstaden, blev änkeman 1914 och vårdades därefter av en dotter till sin bortgång. Han var då 84 år gammal.

 

Brodern Carl Axel Sandins lev­nadssaga är inte mindre märklig, snarare tvärtom. Han var den yng­ste i syskonskaran och fick också förmånen att gå i hemstadens lä­roverk, men som en första klass vildbasare trivdes han inte inom skolans väggar mer än fyra år. Han luktade sedan på olika yrken i land, innan han äntligen 1875 drev sin vilja igenom att få gå till sjöss. Redan efter ett par års seg­latser började han läsa på styr­mansexamen, som han avlade vå­ren 1878, och 1882 satte han pricken över i:et genom att gå ut som etta i sjökaptensexamen, samma år som han gifte sig.

 

En tid gick Sandin i flodfart i Argentina och förskaffade sig därunder också argentinska pap­per som flodlots, gick sedan i svensk kustfart som skeppare på eget fartyg och trädde så i Stock­holms transport- & bogseringsaktiebolags tjänst som befälhavare på dess kustbåtar,  “Kustkännare var han ej då”, berättar Westerberg i sin krönika, “men en utomordent­lig kortläsare. Därtill var han ett stycke våghals. En vår med drivis i havet kom han till Bremö utan­för Sundsvall med ett pråmsläp. Sundsvallsbukten var full av dri­vis med några öppningar här och var. Efter en stunds sökande finner han en lämplig öppning mellan Revudden och det utanför liggan­de grundet Revhällan, Nu skedde något, som aldrig tillförne skådats från lotsutkiken. Båt och släp tog vägen innanför Revhällan close efter Bremö-landet och slingrade sig igenom mellan isstyckena. Att passagen var ett vågspel kan så tyckas, men det var det nog ej från hans sida sett, som helt li­tade på sin förmåga i avståndsbe­dömning”.

 

1902 blev han så befälhavare på Transportbolagets “Chapman“. På en resa från S:t Petersburg (nuva­rande Leningrad) varvid han som passagerare hade hustrun och tre av barnen ombord, mötte han frisk kuling i Östersjön. Det tungt las­tade fartyget sprang läck, varför man måste sätta kurs på Gotska Sandön som närmaste land, men för säkerhets skull lät han en del av folket gå i livbåtarna, som togs på släp. Innan man ännu fått land i sikte, gick dock “Chapman” till botten. Den siste ombord var kap­ten Sandin själv, som sprang ner i sin hytt för att hämta sin klocka, hans premium från sjökaptensexa­men, och därefter kastade sig i sjön och simmade till livbåten. Händel­sen medförde en på sin tid myc­ket uppmärksammad process mellan Transportbolaget och kaptenen, som anklagades för att ha haft för hög däckslast.Han frikändes dock slut­ligen från ansvar.

 

Ännu några år stannade Sandin på sjön, men måste slutligen 1908 dra sig tillbaka på grund av sjuk­lighet.

 

Som tidigare nämnts var det även i denna generation en flicka i släkten, som fick ta hand om den gamla fädernegården på Söder, me­dan bröderna seglade på jordens alla hav. Lovisa Au­gusta Sandin gifte sig släkttraditionsenligt med en sjö­man sjökaptenen Anders Wester­berg (f. 1846, d. 1892). Själv var dock denne aldrig bosatt i ma­kans fädernehem, dit hustrun åter­flyttade först som änka, sedan ma­ken, knäckt till hälsan av fyra skeppsbrott och sjukdom, gått bort ännu icke 50 år gammal. I sina sista avskedsord till hustrun ytt­rade han bl. a.:

— Vad du gör, Lovisa, men släpp aldrig pojken till sjöss!

 

Men pojken August Anders Westerberg (f. 1883), hade sjö­mansblod i ådrorna sedan flera ge­nerationer både på fars och mors sida och var uppväxt i en sjöstad med företrädesvis skeppsvarven som lekplats, och till havet stod också hans håg. Modern gjorde väl vad som stod i hennes makt för att få honom på andra tankar, men sedan morfar på sin dödsbädd gi­vit honom 10 kr. till ett par sjö­stövlar, var alla övertalningar för­gäves.

 

Från “Hopp-i-land-Kalle” på Åkersons “Flora” om ca 10 re­gisterton och 10 hästkrafter avan­cerade Westerberg så småningom till jungman på barkskeppet “Chili” av Gävle och prövade sedermera sjömanslivet i flera andra fartyg innan han 1903 avlade styrmans­examen. Sedan följde både reserv­officersutbildning i marinen och nya sjöresor med handelsfartyg samt diverse småuppdrag som mellanstick och slutligen kom den dag då Westerberg övergick i lotsverkets tjänst.

 

Westerberg var den siste private ägaren till den gamla släktgården på Söder som sett så många gäv­lesjömän födas och växa upp. Går­den är nu riven och borta men dess och dess invånares historia finns alltjämt bevarad i den fa­miljekrönika som Westerberg med egen hand skrivit ned och som för kommande släkten finns för­varad i Gävle museums samlingar.

 

    

 

 

 

ERIK WICKBERG

—————————-

augusti 18, 2013

Gå till Startsidan.   Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be