Smidesmästarnas gård vid gamla Smedjegatan 2

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM, klicka därefter på tillbaka-pil för att återgå till artikeln.

Kvarteret Spektaklet, Silverfruns närmaste granne i söder, fick på 1920-talet sitt namn efter stadens första teaterbyggnad, vilken tillhörde den kvartershälft, vars gamla bebyggelse började rivas redan sommaren 1957. Resten av kvarteret försvann två år senare för att lämna plats för modern bebyggelse.

Av kvarterets fem tomter var nr 1 i den nordvästra delen den sannolikt tidigast bebyggda och mest intressanta. Dess historia kan dock tyvärr icke med säkerhet följas längre tillbaka än till 1729. Den 22 maj det året sålde borgaren Erich Wijberg gården, vars belägenhet anges till “Södra tullen mitt emot f. d. handelsman Anders Brohms gård” och i en annan handling “sunnan om ån vid nya gatan mitt emot kamrerare Anders Brohms gård”, till smedsmästaren Anders Forsman för 500 daler kopparmynt.

Klickbar fil.

Vem denne Wijberg var, har icke gått att fastställa. Av stadens mantalsländer framgår, att han bodde i gården redan 1727, då hans namn skrives Widberg, och vissa tecken tyder på, att han kommit över den någon gång under 1720- talet. Måhända är han identisk med kofferdifararen och styrmannen Erich Wijberg» bördig från Vibyggerå i Västerbotten» som 1726 gifte sig i Gävle med Karin Johansdotter från Österbotten i Finland. Denne styrman Wijberg seglade vida omkring på världshaven» och havet blev slutligen också hans Öde. 1 september 1737 kom ett meddelande från Stockholm till hans hustru» att mannen fallit överbord och drunknat på resa med ostinidiefararen “Tre Cronor”.

Sedan Forsman 1730 fått fasta på sitt köp, förblev gården ett smedernas hemvist under drygt hundra år. Hans närmaste efterträdare som gårdsägare blev klensmedsåldermannen Sven Boman (d. 1769) genom sitt giftermål med Forsmans änka Catharina Holmström (f. ca 1686, d. 1764). Boman var bördig från Östergötland och hade antagligen varit gesäll hos Forsman, innan han 1749 blev borgare i staden. Av allt att döma var Forsmans änka betydligt äldre till levnadsåren än sin make nr 2 och efter hennes död gifte också Boman om sig med den betydligt yngre Christina Östberg (f. Ca 1729» d. 1789)» postiljonsdotter från Gävle, med vilken Boman för övrigt två år före giftermålet fick en son.

Historien upprepade sig i viss utsträckning efter Bomans frånfälle. Hans änka gifte alltså om sig med den stockholmsfödde klensmedsmästaren Peter Fredric Sandman (f. ca 1745, d. 1781), som väl troligen i sin tur arbetat som gesäll hos Boman och genom att “konservera” änkan blev gårdsägare av bara farten. Sandman tillhörde en känd bokbindaresläkt från Piteå med förgreningar redan i början av 1700-talet både i Stockholm och Gävle. Medan hans fader, bokbindaren Jonas Sandman» drev sin rörelse i huvudstaden, hade farbrodern Esaias Sandman, sitt bokbinderi i Gävle, vilket sedermera övertogs i tur och ordning av först sonen Johan och sedermera av dennes son Jonas.

Klickbar fil.

Efter makens bortgång fortsatte Christina Östberg verkstadsrörelsen ända till 1789» då den övertogs av klensmeden Anders Söderquist (f. 1763» d. 1836). Ägareskiftet skedde efter en testarnentarisk överenskommelse mellan parterna, daterad 11 juli 1789. I denna förklarar Christina Östberg inledningsvis, att hon “i anseende till flera förekomna omständigheter icke finner mig vid att själv längre driva min avl. käre mans, klensmeden mäster Peter Fredric Sandmans efterlämnade verkstad”, varför hon beslutat överlämna den till Söderquist.

Som villkor förbehåller hon sig dock, “att uti min här i staden och l:a kvarteret ägande fasta gård hava rättighet för egen bekvämlighets skull nyttja och bebo det på södra sidan av byggningen varande större rummet eller salen, tillika med kammaren därintill; dock skall det ej vara Söderquist förmenat att jämväl vid sina nödiga tillfällen få begagna sig av den förra, då sådant förut tillkännagives. Likaledes vill jag hava mig förbehållet, att själv och till min egen förmån få disponera de rum uti övre våningen, som bokbindaren Humerus nu under arrende innehaver, bestående av en liten sal, kammare och kök”.

I överenskommelsen ingår också att det skall “vara och bliva bemälte Söderquists omsorg och skyldighet, att ifrån den tid han verkeligen emottager och sätter sig i possession av verkstaden förse mig med all nödtorftig föda, ljus och varme samt det mera, som omständigheterna för honom kunna medgiva, jämväl också efter min död mig anständigt till graven befordra låta, ävensom han kommer att bliva ansvarig för den skuld, vårföre huset nu kan häfta, samt gårdens vidmakthållande och de onera, som för den åtnjutas böra”.

Men som belöning skulle också Söderquist i gengäld få “icke allenast av verkstaden i hela dess vidd sig begagna, utan ock, så länge jag lever, för egen räkning nyttja kammaren intill verkstaden, köket och vad därtill hörer, den så kallade gesällkammaren i övre våningen, källaren, de övriga uthusen och trädgården … Efter min död kommer han att såsom annan dess lag- och välfångne egendom att undfå och emottaga samt disponera icke allenast berörde gård, utan ock de lösörepersedlar, som då befinnas kunna”.

Redan något över en månad efter detta testamentes upprättande gick Christina Östberg ur tiden, och Söderquist blev ensam herre på täppan. Där bedrev han sedan under hela livet sitt hantverk, som efter honom fortsattes av sonen Anders Gustaf Söderquist (f 1797). Denne som var ogift avled visserligen 1839, men hans två likaledes ogifta systrar behöll gården ända till 1861, då den såldes på offentlig auktion. Därmed var dock icke dess historia som smedsgård slut, ty i ägarelängden återfinnes 1867—1880 mästersmeden Carl Narfström och hans arvingar. Då Narfström övertog fastigheten var dess köpesumma uppe i 5750 rdr. för att vid nästa försäljning ha stigit till 10000 kr.

Under de närmast följande åren bytte gården ägare flera gånger tills den 1887 kom i den Sörensénska släktens besittning. Det var fabrikör Pontus Sörensén, som då köpte den för 14000 kr. Sörensén, som tidigare hade bebott fastigheten mittöver gatan, var till professionen cigarrmakare och rullade cigarrerna för hand. Det var också typiskt för honom, att han ständigt och jämt brukade gå och suga på ett tobaksblad. Som fastighetsägare efterträddes han av sin son Allan Sörensén, som

i fastigheten hade sin frisérsalong och för övrigt var en i vida kretsar känd och uppskattad man, icke minst som sångare och amatörskådespelare. Sörensén var begåvad med en utmärkt tenorstämma, tillhörde veteranerna i kyrkokören och var en lång följd av år dirigent i Sångarförbundet. Som ordensbroder inom sällskapet N.T., där han var både hedersriddare och kommendör, blev han självfallet även sällskapets körledare, men han gjorde sig dessutom mer än de flesta känd som en glädjespri – dare i största allmänhet och som en pålitlig medhjälpare vare sig det gällde välgörenhetstillställningar eller roliga upptåg av de mest skilda slag. Som rolighetsminister besatt han också goda förutsättningar genom sina medfödda talanger som skådespelare och medverkade bl. a. i otaliga teateraftnar, de flesta kanske i sällskapet N.T.:s regi.

Efter Allan Sörenséns bortgång bodde hans familj kvar i gården tills den slutligen 1957 inköptes av Gävle stad till ett pris av 140.000 kr, för att rivas och ge plats för den blivande trafikkarusellen söder om Kungsbron.

Vid rivningen av den gamla gården sommaren 1957 blottades många intressanta detaljer. Inne på gården fanns en kastelliknande, kraftigt murad källarbyggnad i två våningar, vars ålder och ursprungliga ändamål väckte funderingar både hit och dit. Nedre “våningen”, som delvis låg under marknivån, utgjordes av en välvd källare, och på byggnadens utsida ledde en trappa upp till övre “våningen”, som var inredd med en väl tilltagen eldstad. Senare undersökningar visade att man här helt enkelt hade den gamla smedjan.

Se not 7 ang Baltzar smed 1640 i denna länk.

I själva bostadshuset mot Södra Kungsgatan tilldrog sig särskilt innerväggarna och deras beklädnad stor uppmärksamhet. Under tidernas lopp hade rummen tapetserats om åtskilliga gånger, innan de slutligen klätts med pärlspont. I övervåningen fanns närmast stockväggen och omedelbart klistrad på densamma ett rätt kraftigt kartongliknande papper med stänkmålningar på rödbrunaktig botten. Baksidan av denna handgjorda tapet uppvisade emellertid ett annat tryckt eller möjligen målat mönster i någon sorts orientalisk stil. Utanpå denna tapet var sedan väv spänd och på denna en annan tapet klistrad osv.

I ett av rummen i nedre våningen påträffades under tapeternas mångfald en liten dörr i väggen, och bakom den fanns ett miniatyrskåp, 4 å 5 dm i fyrkant och någon dm djupt. Skåpet var liksom dörrens innersida beklätt med ljusröda tapeter. Det gissades på, att där en gång varit en serveringslucka eller dylikt som kommunikation mellan de båda rummen på ömse sidor om väggen, men tack vare en minnesgod f. d. gävlebo uppklarades skåpmysteriet ganska snart. Mellan åren 1883 och 1887 ägdes fastigheten av exekutionsbetjänten G Håfström, och det var någon gång under denna tid, som skåpet tillkom.

Klickbar fil.

Avslöjandet gjordes av nyssnämnde Håfströms son, köpman Oskar Håfström i Upplandsbodarna_?som för Gefle Dagblad därom berättade följande:

— Jag var visserligen bara några år gammal, när den där “luckan” tillkom, men jag minns händelsen mycket väl. Det måste ha skett omkring 1885. Då bodde där en frisör vid namn Ölander, som hade många barn. Ungarna hade förstås leksaker, som låg och slängde överallt, och fru Öländer kom då på idén att ställa i ordning ett leksaksskåp åt dem. En snickare tillkallades, som sågade upp ett hål i timmerväggen, spikade igen det på baksidan och gjorde en dörr på framsidan, och så var skåpet ett faktum.

Men skåpväggens hemligheter var därmed icke slut. När rivningsmanskapet hade avlägsnat ännu några tapetlager från väggen runt om skåpdörren, uppenbarade sig plötsligt en — väggmålning. Vid närmare undersökning fann man, att även en annan av rummets väggar visade spår efter liknande dekorationer. Målningen på “skåpväggen” gick från golv till tak och visade ett naturmotiv med träd, bergshöjder m. m.

Här och där i trossbottnarna fanns också målade vävstycken inslipade, vilka föreföll kunna utgöra fragment av scendekorationer eller liknande. Försök att fastställa deras ursprung misslyckades emellertid. Kanske hade de en gång tillhört rekvisitan för det intilliggande ”Operahuset”.

Adlers smultkällare

Smedstomten vid Smedjegatan omfattade ursprungligen hela norra hälften av kvarteret Spektaklet, men sannolikt omkring 1790 skedde en utbrytning därifrån av ett mindre markstycke om endast 118 kvadratalnar (41 kvm), som med tiden fick tomtnumret 2 i kvarteret. Denna lilla tomt upptogs av en källare, vars port mynnade i Smedjegatan, och som de flesta gävlebor väl fortfarande bevarar i gott minne, eftersom den först 1959 helt skattade åt förgängelsen.

Som källarens första ägare upptar stadens tomtböcker källarmästaren Gustaf Messman (f. ca 1746, d. 1802), och efter att ha bytt ägare ett par gånger under de närmaste decennierna köptes den 1827 av garverifabrikören J. W. Adler för att utnyttjas i hans rörelse som smultkällare

Klickbar fil.