Strömbäck, Bland kåkar och gränder på gamla Söder

 

ÖVRIGA VIKTIGA SLÄKTER I GÄVLE:

Anbytarforum

 

Kompletterande material till släkten Strömbäck ur “Bland kåkar och Gränder på Gamla Söder” av Erik Wickberg.

 

Löfska gården i Glasmästargränd 4.

 

Råd- och handelsmannen Petter Strömbäck (1664-1720), var en mäktig och förmögen herre, som ägde tomter och gårdar litet varstädes i staden. Till hans egendomar hörde också vid mitten av 1690-talet den nuvarande fastigheten Glasmästargränd 4, som han dock 20 mars 1696 sålde till den hillefödde borgaren i Gävle Anders Persson Säljemar (d. 1733), gift med Ingeborg Israelsdotter (d. 1733).

 

Den låga köpeskillingen, som utgjorde endast 50 dal. Kmt, skvallrar om att försäljningsobjektet sannolikt var en obebyggd tomt, vars storlek anges till 35×25 alnar. Denna förmodan understrykes ytterligare av, att Säljemar redan fem år senare, då han åter avyttrade fastigheten fick hela 240 dal.kmt av köparen, vilket synes tyda på, att Säljemar under sin ägaretid bebyggt densamma.

 

(Lisse-Lottes egna funderingar: Petter var son till storfiskare Peder Ersson Snifs och hans hustru Anna Israelsdotter Bure. Modern Anna halshöggs den 6 mars 1675 på torget i Gävle dömd som häxa och Petter var inblandad i trolldomsrannsakningarna, då 11 år – var det därför som han senare bytte namnet Snifs mot Strömbäck? Hans äldsta dotter hette Anna Strömbäck, antagligen efter sin halshuggne mor. Kan det vara skälet till att Ingeborg Israelsdotter och hennes man Anders Persson Säljemar fick köpa fastigheten så billigt? Var Anna Israelsdotter och Ingeborg Israelsdotter systrar och Ingeborg i så fall var Petters moster? Anna Israelsdotter Bure var dotter till handelsman och brukspatron i Gävle Israel Zackrisson Bure (d. efter 1659) och hans hustru Margareta vilket kanske även gällde Ingeborg Israelsdotter? Varför står det nästan ingenting om Peder Erssons Snifs hustru – var det ett skambelagt kapitel som skulle tystas ned? Se: släkten Strömbeck.

 

Någon verklig släktgård blev den emellertid inte under de närmaste 148 åren: den gick ur hand i hand mellan olika köpare till ständigt stegrat pris

 

 

.

Glasmästargränd 4.

Kv. Målaren 3.

 

 

Hur ”Ruddammstomten” styckades

 

Redan på 1600-talet, och i stadens äldsta dombok (1758) kallas platsen för ”Ruddammstomten” som sträckte sig från Islandsgatan till ån, och vars ägare vid denna tidpunkt var den välkända släkten Strömbäck. Råd- och handelsmannen Petter Strömbäck köpte 1701 av befallningsman Paul Hällbohm två tredjedelar av ”en liten vret och tomt med fiskedammar på Islandet” för 383 ½ dal. Kmt. Den återstående tredjedelen hade Strömbäck då redan i sin ägo efter en tidigare affärstransaktion med bergsfogden Jacob Lidberg. Ruddammstomten begränsades i väster av Ruddammsgränd, som en gång gick ända fram till ån, men vid 1700-talets början ännu inte tycks ha funnits till. I södra hälften av denna dåförtiden förhållandevis vidsträckta tomt fanns tre små ruddammar, icke markerade på stadens äldsta karta (1640-talet), men väl på Christopher Stenklyffts (1706), vilket måhända kan anses tyda på att dammarna tillkommit under 1600-talets senare hälft.

 

Under senare delen av 1700-talet styckades ”Ruddammstomten” upp i mindre enheter, så småningom till antalet fem, vilka i 1791 års tomtbok betecknas med numren 81-85 i stadens 1:a kvarter.

 

Av nyssnämnda fem tomter återstår numera endast tre, nämligen n:ris 82, 84 och 85. De övriga två (81 och 83) har helt enkelt försvunnit genom köp och byten med ty åtföljande delningar, sammanslagningar och liknande transaktioner.

 

 

Karta från 1706 samt från 1700-talets senare del.

 

 

Fastigheterna S. Strandgatan 16

 

Uppdelningen av den stora ”Ruddamstomten” ägde sannolikt rum under 1760-talet och bland dem som därvid försäkrade sig om ett lämpligt område, var även den unge energiske handelsmannen Samuel Valleij (f. 1747, d.1805) Denna tomt som fick nr 82, låg efter ån och ungefär mitt i nuvarande kvarteret Islandskällan samt begränsades i väster av Ruddammsgränd. Han utnyttjade sin nyförvärvade mark till kryddgård. På grund av felslagna affärsspekulationer i anslutning till riksdagen i Gävle 1792 samt avsevärda förluster i rederirörelsen genom sjöolykor med förlust av både fartyg och laster kom han emellertid på obestånd och måste 1793 begära sig i konkurs, varvid hans egendom realiserades.

Ödet ville, att hans kryddgårdstomt därvid åter kom i den Strömbäckska släktens ägo, i det att den in ropades 29 okt på auktion av brukspatronen på Oslättfors Carl Johan Strömbäck (f. 1753, d. 1810) Under hans tid som tomtens ägare inträffade den stora gaturegleringen, varvid han måste avstå 813 kvadratalnar från den intiliggande tomten nr 81 samt 319 kvadratalnar fast jord ”inom kryddgården n:ris 269 och 270 i fjärde kvarteret”.

 

Nästa ägare till denna kryddgård blev slottsvaktmästaren Jonas Forsman som 5/2 1800 undertecknade köpeavtal med Strömbäck. Ungefär samtidigt eller något tidigare hade Forsman förvärvat även fastigheten nr 83 i samma kvarter av fiskaren Kullbergs sterbhus och lade grunden till det stora området som nu är Södra Strandgatan 16.

 

 

 

 

Hur Strömbäcks trädgård på V Islandsgatan 6 och Smedjegatan 5 blev gårdstomter.

 

1719 köpte Petter Strömbäck av Michael Preutz barn tomten på Västra Islandsgatan 6 innehållande 50 alnar på längden och 44 alnar på bredden, tillika med en däruti välvd källare och därpå stående stuvubyggnad” för 200 dal. Kopparmynt.

 

 

 

Två år därefter – i november 1721 – förvärvade rådman Strömbäck även den intilliggande fastigheten Smedjegatan 5 som tidigare ägts av råd- och handelsmannen Otto Hansson Reinboth. Denna tomt var till längden 54 och till b redden 40 alnar” samt kostade Strömbäck 300 daler kopparmynt.

 

 

Smedjegatan 5 – Otto Reinboth

 

Sedan Strömbäck 4/4 1722 fått fastebrev på ovannämnda tomter, sammanförde han dem till en trädgård men efter hans död styckades den stora trädgårdstomten åter upp och såldes. Härtill kom i slutet av 1700-talet ytterligare en ”styckning” eller tomtreglering, föranledd av Västra Islandsgatans rätning till dess nuvarande sträckning. Den nya gatan kom då att skära av norra delen av nuvarande kvarteret Spinnaren och vidare dela det väster därom belägna, numera helt försvunna kvarteret Silverfrun ungefär på mitten, varigenom nya tomtbildningar uppstod såväl norr som söder om den nya gatan.

 

 

4:e pusselbiten – Rogstadii gård

 

I stadens tomtböcker anges 1700-talstomten nr 71 (senare 95) i första kvarteret som det egentliga ursprunget till den nuvarande fastigheten Södra Strandgatan 12 – Petregatan 2. Som så mycken annan mark i denna del av staden tillhörde nr 71 rådmannen Petter Strömbäck omkring år 1700, och att följa dess historia längre tillbaka torde kunna räknas till de uppgifter, som får anses hart när olösliga.

 

Av olika handlingar från denna tid framgår emellertid, att Strömbäck 1706 sålde tomten till Anders Wandin (d. 1714) för 350 dal. Kopparmynt och att den var belägen ”strax intill Hans Linds gård” på Islandet.

 

 

Kv. Gefle Vapen 2.

 

 

Släktnamnet som försvann

 

Som ursprungsfastighet till nuvarande Islandsgatan 5 – Petregatan 4 upptar tomtböckerna 1700-talstomten nr 72 (senare 94), också den en gång ingående i räntmästare Petter Strömbäcks söderdomäner samt av hans änka Catharina Strömbäck (d. 1744) försåld 1722 till kofferdifararen Per Person Moritz hustru Helena Jonsdotter.

 

 

Kv. Gefle Vapen 3

 

 

 

Catharina Strömbäcks testamente (död 1744).

 

 

 

 

Catharina Strömbäcks testamente (död 1744).

 

 

Där Rettigska fabriken växte upp

 

Tomt nr 4 i kv Gävle Vapen kommer från 1700-talstomten nr 80 (senare nr 106) som ingick i det Strömbäcksta trädgårdskomplexet och före Västra Islandsgatans rättning låg den alltså till stor del söder om denna gata.

 

I samband med arvsskiftet efter fru Catharina Strömbäck (d.1744) inropades denna tomt av handelsmannen Johan Jacob Duncker på auktion i december 1743 för 250 dal. kopparmynt, men denna transporterade redan samma dag köpet på en av madame Strömbäcks arvingar, brukspatronen och handelsmannen Petter Strömbeck (1688-1750). Medlemmar av familjen Strömbäck hade vid ungefär samma tidpunkt även andra fastighetsaffärer ihop med Duncker vilken f.ö. är känd som ägaren till en av de två tobaksfariker, som då fanns i Gävle. Sålunda köpte Duncker av handelsmannen Nils Strömbäck även ”färbodestället Lerwiken” norr om fjärden med dess drygt 25 tunnland jord, byggnader och inventarier för tillsammans 9000 dal. kopparmynt exklusive en ”äregåva”, vars storlek ej närmare anges.

 

Petter Strömbäck (f. 1688, Strömbäcksson – d. 1750), vilken till skillnad från sin far med samma namn ofta kallades Strömbäcksson i handlingarna och som efter fadern tog hand om Oslättfors bruk och därjämte anlade Strömbacka bruk i Bjuråkers socken i Hälsingland, behöll fastigheten på Gamla Söder i Gävle ända till sin död, och ännu 1758 står den i tomtböckerna upptagen såsom tillhörande ”brukspatron Petter Strömbäcks sterbhus”. Sterbhuset måtte emellertid förmodligen under 1760-talet, ha låtit stycka upp den, då ny tomtbok upprättades 1791, upptas som ägare till halva tomten vardera skräddaren Olof Norbäck och hökaren Johan Bures änka. Av dem tycks dock Norbäck snarast ha haft sin gård i nordligaste delen av gamla tomten nr 81, vilken kom att skäras av genom den ? gatan och väl kanske därmed sammanfördes med den på liknande sätt avskurna nordkalotten av tomten nr 80.

 

 

 

 

 

 

Borgmästare Dahl

 

1777 köpte justitieborgmästaren Carl Dahl för 555:26:8 rdr specie köpte söderfastigheten i kvarteret Possen från Georg Pabst sondotter Anna Sigrid och hennes make landskanslist Harald som ärvt denna. Gården anges i köpebrevet vara belägen vid Brunnsgatan, som tydligen vid denna tidpunkt var namnet på Västra Islandsgatan i dess gamla sträckning. Dahl, som var gift med Margareta Elisabeth Strömbäck, ägde sedan 1765 gårdarna nr 2 och 4 i stadens 2:a kvarter, som han för 15000 dal. kopparmynt köpt av sin svärmor, Margareta Hammar.

 

Köpebrevet, som är undertecknat även av Dahls svågrar Daniel Ahlbom (1710-1783)gm Catharina Christina Strömbäck (1718-1776), Peter Strömbäck III (f. 1717) och Jan Paul Strömbäck, är i sin lydelse ganska unikt och säkerligen typiskt för den kraftfulla och matriarkaliska kvinna, som Margareta Hammar tydligen var. Köpehandlingen innehåller bl. a. ”det kraftigaste förbehåll, att jag icke allenast i min livstid njuter nödiga husrum i gården efter mitt eget godtycke, utan ock att, därest jag skulle överleva bemälte min kära måg och dotter och vid så sorgeligt tillfälle omständigheterna oförmodeligen så visa sig att jag finner mig nödsakad till egen hushållning, må jag efter behag taga gården åter utan att detta köp skall ligga i vägen, och fås då alltså åter, vad enligt särskilda kvittenser på köpeskillingen betalt är; men icke desto mindre tillåtes min kära måg under sådana villkor nu genast med gården lagfara samt därå fasta söka ”, något som borgmästare Dahl icke heller underlät att göra. Innan han köpte den f.d. Pabstska fastigheten på Söder sålde han emellertid i september 1777 svärmorsgården i 2:a kvarteret till borgaren Nils Zetterberg

.

Några år efter makens död sålde Margaretha Elisabeth Strömbäck 1794 fastigheten för 450 rdr riksgälds till handelsmannen Johan Otto Wixner, som dock transporterade köpet på Gävle stad då staden vid denna tidpunkt var invecklad i gaturegleringarna på Gamla Söder, och utnyttjade i rikt måtto den Dahlska fastigheten för detta ändamål.

 

 

 

 

 

 

 

Fiskarsläkten Strömbäck.

 

Släkten Strömbäcks namn är knutet till den nordvästra delen av kvarteret Possen eller tomten nr 79 i 1:a kvarteret, som den betecknades under 1700-talet. Släkten Strömbäcks stamfader, fiskaren Per Eriksson Snifs köpte vid mitten av 1600-talet flera gårdar på Söder. Sålunda fick han 1653 dombrev på ”sin besittande gård”, köpte 1654 en gård ”sunnan ån” av Anders Joensson Grijs, 1655 en fastighet ”sunnan ån” av Daniel Kröger och 1664 en tomtdel utmed Snifs gård och nya broändan av Björn Nilssons änka.

Vilket av dessa köp, som gällde den aktuella nordvästra delen av nuvarande kvarteret Possen, förefaller omöjligt att nu reda ut. Måhända var det den sistnämnda ”tomtdelen utmed Snifs gård”?

 

Fastigheterna på Söder, i varje fall en del av dem synes ha gått i arv till Snifs son Petter Strömbäck (d 1720), välkänd i staden som handelsman, skeppsredare, brukspatron, rådman och kontributionsräntmästare. Strömbäck förvaltade sitt pund väl och utvidgde sina egendomar betydligt, l.a. genom inköp av ett flertal fastigheter på Gamla Söder. Året före sin död sålde han emellertid sin gård med hus och tomt på västra sidan om Nya gatan och södra ändan om Nybron invid ån” för 8000 dal. kopparmynt till handelsman Thomas Christopher Brisner. Av den kortfattade lägesbeskrivningen att döma tycks denna tomt ha legat i nuvarande Slottsparken, medan den här aktuella tomtdelen i nordvästra Possen tycks ha blivit kvar i Strömbäcks ägo och efter hans död övertagits av hans sterbhus med hans änka Catharina Strömbäck (Holmberg) (d. 1744) som förgrundsfigur.

Detta framgår av ett fastighetsbyte, som 1743 kom till stånd mellan sterbhuset å ena sidan och Strömbäcks måg, auditören och lanträntmästaren Adam Laurin å den andra. Laurin hade 1734 köpt den s.k. Holstenska gården öster i staden av sin svåger Peter Strömbäck den yngre, och denna fastighet bytte han 1743 bort mot sterbhusets gård (nr 79) i Possen.

 

Laurin (f. ca 1693, d. 1758) hade tidigare varit knuten till Hälsinge regemente, där han 1719 blev auditör och regementskommissarie, men vid de stora personalindragningarna fick han 1723 avsked ur militärtjänsten och uppfördes som s.k. expektant. Han övergick då i civil tjänst och blev lanträntmästare i Gävle, gifte sig först med Gunilla Berggraf (f. 1700), d. 1730) och efter hennes död med Petter Strömbäck den äldres dotter Elisabeth Strömbeck (f. 1701 d. 1772).

 

Efter Laurins död behöll hans änka gården under sitt återstående liv till 1772, men sedan även hon gått bort beslöt sterbhuset sälja den på auktion. Köparen var assessorn och provinsialläkaren Eric Nordblad, även han gift med en medlem av släkten Strömbäck, Margareta Dorothea Strömbäck, och på så sätt blev gården i alla fall kvar i samma släkts ägo. I köpet ingick både tomten nr 79 ”med all därvarande åbyggnad och en inmurad kopparpanna samt den å andra sidan gatan belägne stallgård jämte en därvarande kryddgård”, och köpesumman uppgick till 9450 dal. kopparmynt.

 

Nordblad ägde även den Wahlmanska fastigheten, efter södra Kungsgatan, och sedan han också blivit innehavare av de sedermera i Possen nr 2 ingående tomterna, behärskade han praktiskt taget hela kvarteret mellan nuvarande Södra Kungsgatan, Södra Strandgatan, Södra Rådmansgatan och Västra Islandsgatan samt ett stycke söder om detta kvarter.

Nästa innehavare av denna stora egendom blev amiralitetslöjtnanten och kofferdikaptenen Carl Brelin, som redan 1799 köpte storparten av tomten nr 99 (Possen 2) av Nordblad för 400 rdr riksgäldsmynt samt 1811 även återstoden av de Nordbladska domänerna för 3000 rdr banco.

 

 

 

Rettighusets grundmurar och souterrängvåning.

 

När tobakskungen Rettig någon gång under första hälften av 1800-talet lät uppföra sitt palats vid Södra Kungsgatan, utnyttjade han den husgrund, som tidigare fanns på platsen, och på så sätt uppkom den souterräng- och källarvåning, som fanns kvar under det av trä uppförda huset. Detta synes i själva verket vara uppfört på grunderna till två äldre gårdar, vilket bekräftas av de uppmätningar, som gjorts av stadens stadsarkitektkontor.

 

Något större intresse har väl Rettigspalatsets souterrängvåning knappast väckt förrän kvarterets rivning blev aktuell i samband med planeringen av den blivande trafikkarusellen.

I ett av källarvalven, tidigae använt som potatiskällare, gjordes i september 1957 ett intressant fynd. Bakom en liten järndörr som täckte öppningen till ett halvt igenmurat f.d.. källarfönster mot äldsta Islandsgatan, anträffades ett stort dokumentskrin av järn, dock tyvärr utan något innehåll. Det antas att skrinet tillhört tobakskungen P.C. Rettig och av honom använts till förvaring av viktigare dokument eller varför inte rent av silver eller pengar. Nu finns ett minnesmärke på platsen.

 

I ett av gårdshusen i kvarteret Possen var ända till i juli 1956 J.E. Åhsgrens boktryckeri inrymt. Även detta hus var mycket gammalt; det torde ha funnits redan i slutet av 1700-talet och följaktligen då ha gränsat mot Islandsgatan, innan denna gavs sin nuvarande sträckning.

 

Då detta hus revs sommaren 1957 framkom flera intressanta detaljer. Dess grundmurar var över halvmetern tjocka och till stor del uppmurade av sandsten och gråsten. Ett av rummen hade tegelgolv, som tycktes vara av mycket gammalt datum, och i golvet fanns en sedermera igenlagd smal ränna vars ursprungliga funktion man inte riktigt kunde komma underffund om. En av takbjälkarna mätte inte mindre än 18 tum (ca 45 cm) i fyrkant.

 

 

 

 

 

 

Källarskjulet som blev teater

 

Kvarteret Spektaklets utan minsta tvekan mest omskrivna byggnad var det s k gamla operahuset, som inte bara givit kvarteret dess namn, utan även tilldragit sig ett vittomfattande intresse i sin egenskap av stadens första teaterbyggnad. På denna plats fanns under 1700-talets första hälft endast en stor källare med en skjulliknande överbyggnad. När källaren byggdes kan icke exakt fastställas, men dess historia kan i varje fall med säkerhet följas tillbaka till i slutet av juli 1729. Den finns då nämnd bland den fasta egendom, som tillhört krigskommissarien och landskamreraren Anders Brohm, och som då såldes på offentlig auktion.

 

Brohm ägde redan 1704 “en gård vid Söderport”, närmare bestämt på västra sidan av “Stora gatan” (Södra Kungsgatan) gentemot källartomten och möjligt är, att källaren fanns till redan då. Vid auktionen 1729 inropades 13/14 av Brohms fastighet jämte källaren mm av rådmannen Gustaf Hartman för 4115 dal. kopparmynt.

 

Nästa gång källaren nämnes är 1752 efter Hartmans död, då hans änka Catharina Lund sålde sin “här i staden neder om Södra tullen vid Stora gatan belägna gård nr 154 i 1:a kvarteret, tillika med en stor källare gentemot över gatan på östra sidan” mm för 4.000 dal. kopparmynt till landskamreraren Axelander Marcus Forell, vilken behöll den i fyra år.

Egendomens nästa innehavare blev medicine doktorn Cornelius Hegardt (f. 1715, d. 1772), och köpesumman hade nu stigit till 4.200 daler. Hegardt, som var bördig från Malmö, hade tagit doktorsgraden i Uppsala 1744 och kom 1754 som stadsfysikus (stadsläkare) till Gävle, där han verkade till sin död.

 

Det var väl också sannolikt 1772, som Hegardts fastighet inklusive källaren kom i lektor Eric Jonas Almqvists (f. 1729, d. 1808) händer. Almqvist var kyrkoherdeson från Täby och hade själv efter sin studentexamen 1741 bedrivit teologiska studier, erövrat magistergraden 1752 samt efter något års docentur tillträtt en v. lektorstjänst i Gävle 1758. Påföljande år lät han prästviga sig och utnämndes 1766 till lektor i grekiska och hebreiska. Han var verksam i Gävle tills han i oktober 1774 blev kyrkoherde i Vändels församling av ärkestiftet, utnämndes till prost 1777, blev teologie doktor 1779, kyrkoherde i Tierp 1789, professor i dogmatik i Uppsala 1790 och slutligen rector magnificus 1794.

 

Innan Almqvist lämnade Gävle för att tillträda kyrkoherdetjänsten i Vändel sålde han i maj 1775 sin fastighet i staden till intressenterna i den därvarande tobaksfabriken “Morianen“, nämligen “ädla och högaktade herrar, rådmannen och brukspatronen Friedrich Laurentz Strömbeck samt grosshandlarna Eric Wallberg och Cornelius Müller” för 9.000 daler kopparmynt “med tillträdesrätt så snart jag med de mina hunnit till Wändel avflytta”. I försäljningen ingick även den gamla källaren i kvarteret Spektaklet.

 

Några år före denna fastighetsaffär hade den s k Barnhusinrättningen i Gävle tillkommit, vilken leddes av en direktion med landshövdingen i spetsen. Då denna direktion 6 sept. 1776 sammanträdde, “förklarade herr landshövdingen och kommendören högvälborne greve Gyldenstolpe, huruledes i flera avseenden, men i synnerhet till vinnande av herrar landshövdingarnas oftare tillsyn vore nödigt, att barnhuset ej långt från Gävle slott vore beläget, till vilken ända herr greven och landshövdingen jämväl föreslog den nära intill slottet belägna gård som grosshandlarna Wallberg och Müller samt avlidne rådman och brukspatron Friedrich Laurentz Strömbecks sterbhus intressenter äga, helst densamma även är med en vacker och rymlig trädgård försedd och för de vid barnhuset förefallande behoven nästan oumbärlig”.

 

“Grosshandlarna Müller och Wallberg gåvo väl uppå tillfrågan tillkänna”, heter det vidare i protokollet, “att uti händelse någon handel om denna gård skulle kunna träffas, de ändå svårligen skulle kunna umbära trädgården därvid såsom högst nödig för deras med avlidne rådman Strömbecks sterbhus gemensamt ägande tobaksfabrik, men efter någon överläggning med häradshövdingen Nordin såsom kurator i Strömbecks sterbhus och med landssekreterare Bryggen å sin frus vägnar begivo de sig därtill att alltsammans, såväl hus och byggnader som trädgården, till barnhuset försälja emot den av dem erlagda köpesumman nio tusende daler kopparmynt”.

 

“Dock gjorde intressenterna sig det hopp, att herr landshövdingen och kommendören greve Gyldenstolpe såväl som herrar borgmästarna Dahl och Ennes vore dem på allt sätt behjälpliga att emot årliga tomtören till bruk och nyttjande för tobaksplantage åt fabriken undfå så stor del av stadens jord, som emot trädgården svarar, vilket dem lovades, liksom herr häradshövdingen Nordin sig förbehöll att ifall barnhusets särskilt ägande och gentemot stora byggningen belägna källarbyggnad med dess tomter icke skulle behövas, utan framdeles försäljas eller till någon del borthyras, han framför någon annan måtte bliva därtill berättigad emot skälig betalning eller hyra, varvid direktionen ej hade något att påminna”.

 

I ett helt nyligen utkommet särtryck ur “Från Gästrikland 1960” berättar rådman Sven Marin under rubriken “En gustaviansk landsortsteater” om det s k operahusets i Gävle tillkomst och skiftande öden. Han återger däri barnhusdirektionens protokoll av 6 juni 1785, varav bl a framgår, att “det förra skjulet över källarna varit alldeles förfallet, så att ny beteckning däröver var högst nödig, fördenskull är under samma tak på källarna uppfört en teaterbyggnad under förmodan att genom bruket därav vid sina tider och tillfällen kunna samla någon fond till en ny barnhusbyggnad”. Av hans i särtrycket redovisade undersökningar beträffande teaterbyggnaden, vilken i senare litteratur kallas “operahuset”, framgår att denna med all sannolikhet tillkom 1784.

 

Barnhusets verksamhet upphörde hösten 1787, varvid dess fastigheter inköptes av Gävle stad och själva barnhusgården väster om Södra Kungsgatan fr.o.m. 1788 förvandlades till gästgivaregård, medan operan fortfarande fick tjänstgöra som teaterlokal, dock med flera avbrott under längre eller kortare tid. Under kriget 1788-90 utnyttjades lokalen alltså till “exercishus” för stadens militärkårer, ävensom till “marketenteri” och inkvarteringsställe för det sjuka krigsfolket, och först 1793 tycks teaterverksamheten därstädes ha kunnat återupptagas. Under en fyraårsperiod 1798-1802 var teaterverksamhet helt enkelt förbjuden i akademi- och gymnasiestäder, och dit hörde som bekant även Gävle. Orsaken till förbudet mot skådespel var, att “flera skadliga följder i anseende till den studerande ungdomen därav kunde befaras”.

 

Ännu ett avbrott i teaterverksamheten följde med krigsutbrottet 1808 och pågick till 1812, varunder lokalen togs i anspråk för militärinkvarteringar och som förrådsplats. Sedan följde åter en tidsperiod, då den gamla teatern verkligen utnyttjades för sitt ändamål. Denna period varade till 1837.

 

I och med tillkomsten av ett nytt “spektakelhus” i Gävle, beläget på en tomt, som numera ingår i esplanaden mitt emot högre allmänna läroverket och invigt 1840, ansågs operahuset på Gamla Söder överflödigt och ombyggdes till auktionskammare, ett ändamål som sedan kom att tjäna i över hundra år. När det 1956 äntligen blev högaktuellt att riva byggnaden för att tillgodose bl a trafikens krav på en bredare Kungsgata, framkallade detta som förut nämnts en het debatt, som slutligen resulterade i ett beslut om en vetenskaplig undersökning av huset.

 

Vid undersökningen, som verkställdes under vintern 1956-1957 under ledning av amanuensen vid Nordiska muséet Jan Brunius, påträffades en del intressanta såväl byggnads- som teaterhistoriska detaljer, men själva byggnaden hade under tidernas lopp undergått så många och omgripande förändringar, att bärande skäl icke ansågs föreligga för dess bevarande genom eventuell flyttning till annan plats.

 

Därmed var också gamla operans öde beseglad, och 1957 försvann dess sista rester i grävskopans hårda famntag.

 

 

 

Undersökning

Rivning av “spektakelhuset” eller Operahuset

 

Slutligen kan nämnas att från Oslättfors ingick brukspatron Peter Strömbäck och fru Hagtorn (Margareta Strömbäck-Petter d.ä.s dotter) samt från Mackmyra brukspatron Johan Paul Strömbeck bland bidragsgivarna som skänkte Gävleborg dess slottsgrindar.

 

Källa: Bland kåkar och gränder på Gamla Söder av Erik Wickberg.

 

Mer info om Släkten Strömbäck.

 

Peter Eriksson Snifs – Peter I Strömbäcks far

 

Peter I Strömbäck, född 1664

 

Släkten Unonii/Unonius

 

 

Källa.

 

—————————————-

/Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website