Publicerad 1 augusti 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterad 27 oktober 2010
Mynt, balkonger & morgontidningar
På andra och tredje våningen låg husets fyra paradlägenheter. De hade en magnifik utsikt över det Stora Torget. Men det som imponerade mest på mig var den lilla gräddfärgade metallbox som fanns monterad högst upp på tamburväggen. Lådan var försedd med tre runda luckor som var numrerade 1, 2 och 3 och som fälldes ut när det ringde på köksdörren, på huvuddörren eller i telefon. Ja, vissa av våningarna hade till och med ytterligare luckor som visade från vilket rum hyresgästen kallade på tjänstefolk.
Uppe på tredje våningen, i en av dessa vackra lägenheter, bodde herr Pettersson och hans familj – eller farbror Pettersson, som vi rätt och slätt kallade honom. Han måste redan då börjat närma sig pensionsåldern. Farbror Pettersson var ombud för ett försäkringsbolag – en syssla som han mestadels skötte i ett mindre arbetsrum med utsikt över torget.
Han var liten, tunn, skallig och alltid lika skojfrisk, den slutgiltige sangvinikern.
Jag minns honom för hans ständiga knattrande på den redan då ålderstigna Haldan och för den stora ringklocka som med ett öronbedövande läte förkunnade att marginalen var nådd och att det var dags att med hjälp av en lång, utsvängd spak längst till vänster på maskinen mata fram pappret till en ny rad.
Alltid blossade han på sin pipa och över hela våningen vilade en sedan flera år tillbaka inpyrd doft av tobak. Jag minns den tunga men milda doften, ja den påminde mig faktiskt en aning godis.
Fru Pettersson var nätt, rund och gladlynt. De båda sönerna bodde fortfarande hemma. Den ena, Henrik, satsade stenhårt på en karriär vid infanteriregementet I 14 i den västra periferin av staden (där jag själv senare skulle göra rekryten.) Varje vardag sågs Henrik lika punktligt, oavsett väder och vind, cykla ut från gården. Han var alltid lika oklanderligt iklädd uniform med koppel, något som fick vissa av kvarterets damer att himla med ögonen och karlarna att småsvära
Liksom de övriga “statuslägenheterna”, skar familjen Petterssons rakt igenom huset med fönster både västerut mot gården och österut mot torget. Mot gården fanns en väl tilltagen balkong. Liksom de övriga tre balkongerna fanns det ingen direkt väg ut på den från lägenheten. Man måste först gå ut i trapphuset och därifrån öppna den låsbara balkongdörren.
Tidigt varje söndagsmorgon utspelades samma ritual: Farbror Petterson steg ut på balkongen iförd en flanellpyjamas som var åtskilliga nummer för stor och som fick honom att se ännu tunnare ut. Under skrockande läten kastade han ner ett mynt som jag till slut lärde mig fånga i luften.
Ty för stadens egen dagstidning rådde under söndagar tryckfrihet och för farbror Pettersson var en morgon utan söndagstidning ingen morgon. Svenska Dagbladet var hans räddning.
Snabb som en vessla ilade jag genom den vackra vestibul som via husets huvudingång ledde ut till det stora torget. Vid denna tid på en söndagsmorgon låg torget fortfarande tyst och öde.
På andra sidan torget låg stadens busstation – en arkitektoniskt intressant oval skapelse med platt tak och glasväggar. Förutom den väl tilltagna vänthallen fanns i byggnadens inre regioner en godsexpedition. Från det diminutiva caféet – som bara inrymde ett par runda bord och stolar – nådde redan doften av nykokt kaffe – möjligen i väntan på oväntat besök? Inte oväntat roterade på byggnadens tak ett gigantisk Gevalia-paket i rött glas med indirekt belysning.
Foto: Carl Larsson år 1949
Snurrande rött Gevaliapaket på taket
Busscaféet Foto: Carl Larsson år 1949
Vänthallen var redan öppen och eftersom den var uppvärmd var den en populär tillflyktsort för ett antal vinddrivna gentlemän. Alla var väl kända och mer eller mindre färgstarka personligheter. Denna kärntrupp låg fortfarande i djup dvala.
Det enda som störde den sömniga idyllen var en buss som stod på varmkörning i väntan på passagerare till Norrlandet.
Sålunda fanns här även en välsorterad tidningskiosk. Som vanligt hade flickan i kiosken redan lagt ut den hopvikta tidningen på disken.
Foto: Carl Larsson år 1949
Farbror Pettersson verkade varje gång lika genuint glad över sin morgontidning. Bland de växelpengar jag lämnade över till honom ingick alltid en femöring. Jag visste att han varje gång lika generöst skulle lämna tillbaka femöringen till mig under ett skrockande “Å här ska du få en riktigt stooor peng!” Inte oväntat placerade jag familjen Pettersson bland ”det goda folket”.
Och detta var en tid då en femöring till och med var värd fem öre…
BERTIL ASPENBERG
——————————————————————–
april 25, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd
