Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 7 november 2004.
Detta materiel kommer från Åke Nyléns privata Tidningsurklipp
Kulturnämnden i Gävle har fått en väl meriterad kandidat till sina pris! Entusiasten Bosse Hedbloms framgångsrika forskningar kring keramikhantverkets historia här i Gävle och kring de arkeologiska fynden på Klintbergska tomten är ytterst intressanta ur flera synpunkter. Bland mycket annat ger de bakgrunden till ett tragikomiskt drama som utspelas i och kring den gamla Vasaskolan på 1600-talet.
Den berömda prästskolan i Gävle låg strax öster om kyrkan. Av de bevarade räkenskaperna kan vi utläsa att byggnaden rymde två våningar, hade nävertak under takved, ett stort ur på något sätt anslutet till en skolvägg, en murstock med skorsten och spjäll, som ofta måste lagas, och i detta sammanhang får också krukmakaren ett arvode på 20 öre, tydligen för kakel till spiseln. Krukmakarna producerade nämligen mycket rumptegel till ugnar, såsom framgår av Bosse Hedbloms fynd. De kallade sig då kakelugnsmakare.
Det gamla skolhuset revs när Stockholms gymnasium 1669 flyttade till Gävle och en större skollokal måste byggas. Arbetet med detta leddes av prosten Fontelius (länk nedan) jämte gymnasiets lektorer och försvårades av ständig pengabrist.
Efter flera donationer till glasfönster och pålningar – kungen Karl XI gav själv 500 daler vid sitt besök i staden – kunde skolhuset trots allt invigas 1671, men resultatet av de lärda herrarnas byggnadsmödor var inte så lysande. Timmerväggarna hade måst förstärkas med tio par stående bjälkar, så att det hela mest liknade en fisksump (det gamla huset finns numera ute i Hemlingby) och fönstren var så otäta att snön yrde in om vintern. Och värst av allt: man hade glömt att mura stock och skorsten för eldstäder. Detta förtröt högeligen åldermannen för krukmakarskrået Göran Schiermacher (länkar nedan) och han utlovade därför en summa tio riksdaler stor till uppförande av en kakelugn.
1682 utnämndes en synnerligen driftig person vid namn Christoffer Aurivillius till Vasaskolans rektor. Han vill ge skolan och gymnasiet högre status genom att bygga ett torn på taket och sätta in det ur som fanns kvar efter den förra skolan. Bildhuggaren Evert Friis – han som skulpterat vår Storkyrkas predikstol – hade skänkt tio riksdaler till ändamålet, men det räckte inte långt. Den exekutivt begåvade rektor Aurivillius kastade då sina blickar på andra inkomstkällor och främst Göran Schiermachers donation.
Nu ville olyckan (eller lyckan) att Göran dog 1685, medan hans söner som kallade sig Schirman ännu gick i skolan. Johannes var 16 (han blev senare komminister i Gävles kaplansgård och därefter kyrkoherde i Söderala) och Jakob (som övertog krukmakeriet efter pappa) något yngre. Rektorn hade alltså starka hållhakar på änkan och lyckades övertala henne att till skolan leverera kakelugnspengarna som dock bokfördes såsom en del av Friisens klockdonation. Sen sätter rektor Christoffer full fart. Han tar alla slantarna och köper bottenbräder med spik, kör med egen häst och vagn upp virket från bryggan, handlar stort som smått: hans kassakladd är ett poem kring hampa och bly, fett och talg, lis- pund, dagsverken, två daler till snickaren som svarvade knoppen på spiran och öl till spånslagarna för 20 öre, då torntaket stod klart.
Ära vare Gud! Nackdelarna var bara att de stackars skolpiltarna fick sitta med ytterkläderna på och frysa i en iskall skolsal ännu många år. Först 1738 satte man in en stor kakelugn. Men eftersom skorstensmur ännu saknades, måste man leda ut röken genom ett plåtrör i väggen mot skolgården. Detta medförde givetvis brandrisker, särskilt som det blev en sport för skolgossarna att kasta prick i rökhålet med sina snöbollar.
Mäster Christoffer var inte heller lyckosam med sitt statusbygge på taket. Tornet blev snart bofälligt och måste bytas ut. Krukmakarna Schirman fortsatte emellertid att samverka med Vasaskolan. När Jacobs son Jöran skrevs in i skolan 1716 var hans pappa ålderman; då den andre sonen Johannes 1722 togs in i räkneklassen hade dock fader Jacob dött. Släkten behöll i alla fall krukmakargården till 1737. En annan krukmakarson, Jacob Schirmans svåger Anders Gavelholm, som levde 1673-1721, studerade också vid Gävle skola och gymnasium och blev prost i Spånga och Järfälla.
Utom krukmakarna figurerar många hantverkare i Gävle skolas äldre räkenskaper, snickare, målare, smeder, klocksmeder (urmakare), glasmästare, tegelslagare, murare, bokbindare. Det beror på att skråna så hårt bevakade sina revir också vid enklare uppdrag. Då en eldstad skulle repareras anlitades en sotare, en smed för spjället, en murare till rökgången, en krukmakare till kakelugnen, en takläggare vid skorstenen etcetera. När man köpt kartor på distingen i Uppsala för sex daler, fick snickaren som gjorde kavlarna tre daler, mäster Abraham som målade kavlarna en daler, lärfthandlaren 12 öre alnen, bokbindaren som klistrade på kartorna och inhäftade dem i kavlarna 14 öre styck. Alltså fem instanser inblandade för några enkla skolkartor!
Hantverkarna bodde nästan alla nära skolan. Deras söner fick där nödiga teoretiska grundkunskaper för att sedan skaffa sig yrkesutbildning i pappans företag eller fortsätta vid universitetet. Handelsmännen bodde mer centralt och brukade skänka skolan fem daler, då deras skepp återkom till hemmahamnen. Många borgare hyste landsbygdselever i sina “djäknestall”. Nostalgiska skolminnen berättar om livet hos moster Anken eller Sjöströms Lena vid Gammelbron, bland katter, höns och gäss i gränder och prång.
Det fanns alltså ett väl utvecklat nätverk mellan skola och borgerskap redan på 1600-talet. Mutatis mutandis, i takt med utvecklingen, har dessa traditioner levt vidare vid läroverket och gymnasieskolan. Många av Gävles hantverkare eller handlare tog först real- eller studentexamen och fortsatte sedan i familjeföretagen. Många skolelever har bott inackorderade i hemmen. Och när undertecknad kom som rektor till Gävle 1958, uppvaktades jag av en rad företagare, som ville fortsätta sina tidigare leveranser eller arbeten för läroverket. Men då hade kommunen just tagit över hela ruljangsen.
I det nya läroverkshuset vid Kungsgatan hade man långt tidigare byggt en ståtlig kakelugn i rektorsrummet. Tyvärr blev draget för svagt och rökgången måste muras igen. Dåvarande rektor glömde bort detta faktum och lät tända en präktig brasa, när hans styrelse sammanträdde i lokalen. Lyckligtvis fick de hostande och nersotade ledamöterna inga bestående men. Hur som helst blev det en oturlig slutvignett till Hedervärda krukmakarskråets långvariga samarbete med Gävle skola.
Alf Uddholm.
———————————————————-
mars 19, 2012
Gå till Startsidan 
Kompletterat med länkar från bl.a. Sehlbergs släktregister samt sammanställts av – lisse-lotte@danielson.be