Publicerat i Gefle Dagblad 24/2 2001
Från Åke Nyléns tidningsurklipp.
Nej inte nu igen! Nu hotas den gamla arbetarstadsdelen Brynäs i Gävle av rivningar igen. Den här gången vill man åt den gamla industrimiljön på Nedre Brynäs, Mattons gamla läderfabrik.
Det måste ha gått troll i den gamla arbetarstadsdelen Brynäs. På den har nutidens planerare och stadsbyggare inte sett med blida ögon. Något verkar ha stört dem. Och så till den grad att man undrar vad de varit rädda för. Nästan som om det var något traumatiskt, som om den sociala ingenjörskonsten krävde offer till varje pris på modernitetens altare.
Riv och utplåna, låt oss glömma historien, tycks inställningen ha varit.
Och man har rivit med besked. En hel arbetarstadsdel har jämnats med marken. Sociala sammanhang, historiska strukturer som sammantagna gett stadsdelen och dess invånare en så tydlig identitet – på gott och ont – har raserats.
Det är som om man inte velat veta av det Brynäs stått för genom åren: arbetarrörelse, solidaritet, individualism, också en sorts hemmastaddhet i det enkla där det gällt att under hårda villkor hålla ihop.
Sånt som är omodernt, kanske bortglömt i dag. Även om något av det, en liten, liten rest möjligen, övervintrat i den anda som ännu sägs känneteckna ishockeylaget Brynäs. Men här tvistar förstås de lärde…
Nej, Brynäs har inte gillats av alla. När jag för snart 28 år sedan kom till Gävle stod det ofta i bostadsannonserna “Ej Brynäs”. Det hindrade mig inte från att slå mig ner just här, i en liten tvåa uppe på Fjärde Tvär.
Då fanns ännu lite grand av det gamla Brynäs kvar, som om planerarna tagit en liten rast vid ritbordet. Men strax, strax skulle grävskoporna fara fram över det sista som stod kvar utefter Tvärgatorna, dessa förträffliga gatunamn så rika på atmosfär att de borde k-märkas!
Jag kunde då längs Brynäsgatan se, visserligen utdömda, gamla hus. De livade upp promenaderna ner till stan och jag kan inte låta bli att minnas dem i ett nostalgiskt skimmer. Uppe vid Hillmansgatan, runt Staffanskyrkan och på Tvärgatorna därintill anade man den anda man nu bara förknippar med det mytiska Brynäs.
Efter förödelsen av bostädernas Brynäs trodde man att de styrande till sist hade besinnat sig.
Men icke!
Nu kommer nya attacker på den gamla arbetarstadsdelen. Den här gången riktas huggen mot industristaden Brynäs.
I Gävle varvs och gasklockornas omgivning finns ju lite av ursprunget till det stadsdelen skulle bli: arbetarstaden – kanske det som är Gävles kännemärke och – också det på gott och ont – Gävles själ och stadens historiska minne. (Nog är det en historiens ironi att så mycket av rivningen av Brynäs verkställts av politiskt röda Gävlepolitiker!)
Där fanns Atlasbolagen, Mattons garveri, senare Ahlgrens fabriker med varumärket Läkerol. Här har funnits en rad kemisk-tekniska fabriker, många tillverkare av framförallt tidstypiska varumärken. Läkerol var ett i mängden som blev kvar och nu det mest kända.
Här finns ett helt konglomerat av byggnader från den här tiden. Många vackra, ofta i rött tegel, inte sällan utsirade, lite påkostade i Ornamentiken runt dörrar och fönster. Inget överdåd, men inte helt utlämnade åt det funktionella.
Ofta när jag rört mig i de här kvarteren har det slagit mig vilka underbara bostäder de skulle kunna förvandlas till. Och till ateljéer för konstnärer, konsthantverkare och diverse mer eller mindre “fria” yrken.
Särskilt om det blir allvar av – som vi alla hoppas! – att göra något kulturellt av de närbelägna gasklockorna.
Det här är ju själva ursprunget till det moderna Gävle. Nog borde det tas om hand.
Men nu vill Malaco Leaf, före detta Ahlgrens, riva en av de viktiga byggnaderna (se artikel i GD på nyhetsplats i går, fredag). Det handlar om Mattons gamla garveri (läderfabrik) i en anläggning som ritades av självaste E. A. Hedin, den mycket verksamme stadsarkitekten i Gävle vid förra sekelskiftet och den mest ledande i vår stad (se för övrigt Lars Lindhs artikel om Hedbergs fontäner här på kultursidan i går).
Argumenten för rivning är svaga. Ägarna behöver inte – i alla fall inte omedelbart – området. Det talas om grönområde och parkeringsytor! När blev det prioriterat?
Det verkliga skälet är förstås ekonomin. För dyrt att rusta och hålla i stånd. Billigare att riva. Den gamla vanliga valsen.
Lite varstans i bevarandeplanerna påpekas det viktiga kulturhistoriska värdet av område och byggnader. Länsmuseet vill mycket bestämt att det ska bevaras.
Men förvaltningen (bygg och miljö) verkar – som man kunde ana – böja sig för ägarens penningargument.
Det är illa.
För naturligtvis skulle byggnaden kunna hyras ut eller göras attraktiv, kanske till och med lönsam. Om den goda viljan fanns och man insåg hur viktigt det är att den står kvar.
Framförallt: borde det inte vara slut på rivningsraseriet nu? Har vi så många miljöer och byggnader kvar att bevara efter grävskopornas attacker på Gävle på femtio-, sextio- och sjuttiotalen. Söder, Brynäs, Öster, Nordost och stora delar av Centrum försvann och på sjuttiotalet hotades Sjömanskyrkan.
Är det inte nog nu? Borde vi inte ha lärt oss vad som sker när kulturarvet förskingras? Att vi tappar vår historia, vår identitet och till sist blir alldeles vilsna och inte vet vilka vi är
BJÖRN WIDEGREN
Se även Ingererd Sörgards artikel om detta.
——————————–
Oktober 31 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
