Christina Axmar föddes år 1737 i Gävle och var det äldsta barnet i en syskonskara på fem barn till fiskaren och sedermera skepparen i Gävle Nils Axmar och dennes hustru Brita Pehrsson Jerf. Släkten Axmar tillhörde en av de klassiska släkterna i Gävle, vars stamfader, Nils Hansson Axmar (Christinas farfar) flyttade till staden år 1683.
Släktnamnet Axmar torde utan tvivel härstamma från den lilla bruksorten med samma namn belägen några mil norr om Gävle.
Familjen Axmar bodde under Christinas uppväxt på gård nr. 17 i stadens 1:a kvarter, ett kvarter där det traditionellt bodde huvudsakligen fiskare och skeppare. År 1762 gifte sig Christina med den 29-årige fabrikören (och sedermera krämaren) Carl Örn, son till kronobokhållaren i Valbo, Johan Örn och flyttade i samband därmed till dennes gård nr. 48 i 3:e kvarteret, ett av de mera fashionabla kvarteren i staden Gävle på den tiden.
Paret fick med tiden tillsammans sju barn, Carl Niclas (född 1763), Christina Helena (1765), Johanna Carolina (1770), Ulrica (1773), Dorotea Fredrica (1775), Gustaf (1176) och Brita Catrina (1781), av vilka endast tre av barnen uppnådde vuxen ålder.
Endast sju månader efter det att den sista dottern (Brita Catrina) fötts, avled den 14/11 1781 Christinas man Carl endast 48 år gammal. Det burskap (som handelsman) Carl Örn innehaft i Gävle sedan 1764 övertogs nu av änkan och Christina Axmar kom att driva vidare och utveckla handelsrörelsen i ytterligare nästan 30 år.
Några år senare flyttade Christina Axmar till gård nr. 34 i 3:e kvarteret, där hon var bosatt fram till sin död. Export och import av handelsvaror till och från främmande länder hade dittills skett på andra handelsmäns fartyg, men år 1790 utvidgades rörelsen till att även omfatta skeppsrederi i samband med det att Christinas yngre bror, handelsmannen Petter Axmar avlidit den 24/1 1790 endast 44 år gammal.
Eftersom Petter Axmar saknade bröstarvingar kom hans förmögenhet, däribland tre fartyg, att fördelas bland de tre överlevande syskonen, vilka förutom Christina var systern Magdalena (gift med coopvaerdie skepparen Olof Ahlberg) och fiskaren Johan Axmar.
De tre fartygen var brigantinen Brita Christina om 126 svåra läster och 7 år gammal, brigantinen Maria Magdalena om 56 svåra läster och 19 år gammal samt galeasen Christina Magdalena om 35 svåra läster och 10 år gammal. Syskonen ägde 1/3 var i respektive fartyg.
Vid tiden för övertagandet av de tre fartygen rådde en för industrin, handeln och sjöfarten mycket svår lågkonjunktur som till stor del får skyllas på den dåvarande svenske regenten, Gustaf III. 1 1/2 år tidigare hade han provocerat fram ett helt omotiverat krig med ”arvfienden” Ryssland genom det s.k. Puumalaintermezzot för att stärka sin ställning som landets statschef. Detta intermezzo gick (enligt historikerna) till enligt följande skeende.
Troligen hade en till kosack utklädd svensk avdelning fått en (hemlig) order om ett eldöverfall på den svenska fältvakten vid Puumala för att få kriget att framstå som ett försvarskrig men blivit förekommen av en rysk patrull, som råkade på en svensk förpost och öppnade eld, dock utan att skada någon. Detta intermezzo gav Sverige en förvändning att utföra ett angrepp på den dåvarande ryska huvudstaden St. Petersburg i juni 1788. Emellertid ledde inte detta krig mellan Sverige och Ryssland och som varade i drygt två år till något. Man kan säga att det var två förlorare som skrev under fredsavtalet i Väräla i augusti 1790 utan att några landavträdelser på endera sidan behövde ske.
Vid Petter Axmars död låg brigantinerna Brita Christina och Maria Magdalena upplagda i Marstrand och galeasen Christina Magdalena i Gävle. Skepparen Christopher Högberg som förde brigantinen Brita Christina hade inkommit till Klädesholmen våren 1790 med barlast från Hull och kunde först sedan kriget tagit slut fortsätta hem till Gävle. Hösten 1791 gjorde fartyget en resa t.o.r. Hull med bräder och järn som utlast och barlast i retur. Vintern 1792 såldes Brita Christina till handelsbolaget Samuel Walley & Co. i Gävle.
Brigantinen Maria Magdalena kvarlåg i Marstrand till mars 1791, då denna med skepparen Mathias Norberg som befälhavare avseglade till utrikes ort. Några uppgifter om dess resor har därefter inte kunnat återfinnas. Våren 1793 var fartyget emellertid tillbaka i Gävle och nu övertogs befälet av Eric Söderberg. Sommaren 1793 gjordes en resa till London med Eric Söderberg som befälhavare och året därpå (1794) utgick man till Rotterdam och nu kom man att ligga ute i hela fem år. Bevarade rapporter om dess förehavanden under dessa resor är fåtaliga. Känt är dock att man bl.a. besökte Belfast, Cadiz och Hamburg under sommaren och hösten 1796. Den 11/5 1798 anlöpte fartyget Göteborg och seglade därifrån destinerat till ”Wästersjön” (förmodligen menas i detta fall England) den 21/5 lastat med stång- och knippjärn, sill och bräder samt anlöpte åter Göteborg den 13/6 1798 med saltlast från St. Ybes (nuvarande Setubal). Utseglade ånyo från Göteborg den 16/10 till Gävle med last av salt sill och med Johan Dahl som befälhavare och ankom till Gävle den 6/12 samma år. Vintern 1799 såldes fartyget till sockerbruksidkaren Gustaf Küsel i Gävle.
Det tredje fartyget, den lilla galeasen Christina Magdalena kom redan i fart straxt efter krigsslutet. Den 11/9 1790 avseglade fartyget med Eric Wahlroth som befälhavare till Libau med stång- och bandjärn, takplåtar och rödfärg och återkom till Gävle den 8/11 med last av spannmål, oxkött, lin och råa hudar. De bägge påföljande åren fortsatte resorna med samme befälhavare.
År 1791 gjordes en resa till Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och 1792 gjordes två resor till Hull.1793 övertogs befälet av Olof Östberg, vilken huvudsakligen kom att segla på Östersjön med Königsberg och Danzig som de vanligaste destinationerna. 1796 övertogs befälet av Carl Hedlund, 1797 av Petter Östlund, 1799 av Eric Altberg och 1801 av Nils Sundberg. Fartygets siste befälhavare blev Johan Ågren, vilken i början av oktober 1801 övertog befälet. Vintern 1802 – 1803 förbyggdes fartyget till brigg och uppmättes därefter till 64 svåra läster. Den sista säsongen medhanns två resor, båda med Hull som destination. På hemresa från Hull i barlast grundstötte fartyget natten till den 21/10 1803 vid Torekov och blev vrak. Lasten bärgades.
Den 2/1 1793 bildade Christina Axmar tillsammans med sin bokhållare Eric Eklöf handelsbolaget Christina Axmar & Co. Denna konstellation blev emellertid inte långlivad utan upphörde redan den 15/4 1794 öf bröt sig ur affärsrörelsen och bildade eget. I hans ställe utsåg nu Christina Axmar sonen, då Ekl Gustaf Örn till handelshusets bokhållare.
Tio år senare var tiden mogen för Gustaf Örn att antas till sin moders handelskompanjon med början den 1/4 1804 och den 26/2 1805 bildade man tillsammans handelsbolaget Christina Axmar & Son. Efter förlusten av Christina Magdalena var Christina Axmar utan egna fartyg men redan påföljande år inköpte hon samman med handelsmannen i Gävle Eric Dahl galeasen Rätt så om 41 svåra läster och 8 år gammal från handelshuset Daniel Elfstrand & Co. i Gävle.
Fartyget insattes i Östersjöfart (resor till Königsberg och Flensburg) med Eric Jergren som befälhavare. År 1805 utsågs Nils Sundberg till fartygets befälhavare och under nämnda år medhanns två resor till Hull. Den sista resan blev emellertid fartygets sista. Rätt så hade den 2/8 1805 avseglat från Gävle lastad med barlast och bräder och ankom lyckligen till Hull påföljande månad. Den 7/10 utgick fartyget från Boston i barlast (destinerad till Gävle) och den 8/10 klockan 2 om morgonen kom man till ankars vid Spurn, där man blev kvarliggande p.g.a. tilltagande ostnordostlig storm med tjock luft och regn. Den 12/10 klockan 7 om morgonen kunde man åter hiva upp ankarna och gå till segels med nordlig á nordvästlig vind och frisk kultje. Resan fortsattes därefter under omlöpande vindar från sydsydost till ost samt storm och tjock luft till den 17/10 klockan 6 förmiddag, då man med lots ombord nödgades inlöpa till Oxefjords hamn Norge och blev där för motvind kvarliggande till den 15/11, då man om morgonen med nordnordvästlig och nordnordostlig vind, ostadig kultje avseglade därifrån med lots ombord och fortsatte resan med omväxlande vindar, och väder till den 17/11 klockan 5 eftermiddag, då fartyget efter skedd klarering i Helsingør, lyckligen kommit till ankars på Köpenhamns redd. Den 19/11 avseglade fartyget därifrån. Den 20/11 klockan 4 pejlades Hammerhus´ fyr och den 21/11 under omlöpande vindar av västnordväst och väst styrde man upp mellan Öland och Gotland. Den 22/10 klockan 1/2 2 på eftermiddagen pejlades Stora Karlsö i nordost á 3/4 ost. Man gjorde sedan flera slag samt den 23/11 under nordvästlig till västlig á västnordvästlig vind och med frisk stadig kultje styrde bidevind för att söka Landsort. Den 24/11 var vinden västlig och sydväst med jämn kultje och tjocknande luft. Klockan 5 eftermiddag pejlades Landsorts fyr i väst ¼ syd. Skeppare lät styra nordost till ost 1/4 ost i tanke att söka Sandhamns inlopp för att där tillbringa natten. Klockan 11 skickades en man upp i toppen för att spana efter fyrar. Denne hade emellertid knappt hunnit upp förrän han ropade att han sett en klippa för ut. Skepparen lät genast fartyget lova upp i ostsydost, men i detsamma blev man varse klippor på alla sidor och galeasen tog flera stötar på grund. Skeppare Sundberg lät då ankaret genast falla, vilket någon stund därefter draggat men slutligen tagit fast och stoppat galeasen. Skepparen lät sedan under storm och stark sjögång kapa en del av det löpande tågvirket, pertlinan och röstlinan. Den 25/11 klockan 1 om natten utsattes jollen och klockan 3 om natten utsattes båten, men för mörker och storm vågade man ej försöka uppnå land.
Klockan 5 på morgonen nödgades man kapa stormasten överbord för att lätta fartyget, vilket under tiden huggit svårt i grund så att det sprungit läck. Vinden hade i detsamma sprungit på nordväst och i dagningen befanns fartyget på alla sidor vara omgivet av klippor, varefter man beslöt att försöka bege sig iland. Flykten från vraket verkställdes men man lyckades ej ta sig längre än till en bar klippa, där de nödställda måste kvarbliva till den 28/11, då äntligen folk från land kommit dem till undsättning. Dagen efter kom dykerikompaniets till platsen och bärgade vad som möjligt var från vraket.
Trots dessa förluster med bara ett par år emellan så valde Christina Axmar att satsa vidare som skeppsredare. Hösten 1804 beställdes ett nybygge vid Islandsholmens varv i Gävle och detta fartyg som kom att tacklas som brigantin sjösattes den 13/4 1805 och fick vid dopet namnet Maria Ulrica.
Delägare var förutom Christina Axmar & Son, grosshandlaren Eric Dahl samt råd- och handelsmannen i Falun Adolph Bergiöö, vilka ägde vardera 1/3 i fartyget. Vid leveransen uppmättes Maria Ulrica till 73 ½ svåra läster. Fartygets förste befälhavare blev Eric Jergren under vars befäl det gjorde två resor till Hull. Våren 1806, då fartyget var liggande i Göteborg övertogs befälet av Eric Jacob Nordbäck, vilken kom att föra fartyget i många år med olika engelska hamnar som destination.
Ytterligare ett nybygge tillkom följande påföljande år med Christina Axmar & Son som intressent, då brigantinen Concordia om 81 2/3 svåra läster sjösattes den 14/5 1806 vid Södra varvet i Gävle.
Detta fartyg var beställt av Christina Axmar & Son och handelsbokhållaren Anders Berggren. Något senare anslöt sig även den tidigare nämnde Adolph Bergiöö från Falun som delägare i fartyget. Med Petter Hemlin som befälhavare insattes detta fartyg i fraktfart mellan Gävle och Hull.
Ända sedan sekelskiftet hade det förekommit småkrig, konflikter och politiska intriger såväl i södra som mellersta Europa, oftast med trätobröderna Frankrike och England som huvudaktörer på varsin sida. Sverige kunde, så länge landet inte direkt var inblandat i dessa händelser, dra nytta av dessa eftersom detta gynnade exporten av framförallt tjära och beck till de växande krigsflottorna, men även trävaru- och järnexporten gynnades.
I och med Napoleons erövring av Preussen, som därvid blev ett lydrike, kom han i besittning av en viktig kuststräcka längs Östersjön och sedan han tågat in i Berlin utfärdade han sitt dekret om det s.k. Kontinentalsystemet, vilket gick ut på att helt och hållet förhindra all handel mellan England och Kontinenten. Efter Napoleons erövring av Polen från Ryssland och freden i Tilsit sommaren 1807 anslöt sig Ryssland till Kontinentalsystemet.
Detsamma gjorde Danmark efter en klumpigt utförd engelsk belägring av Köpenhamn i början av september 1807. Däremot vägrade Sverige av handelspolitiska skäl att ansluta sig. En anslutning för Sveriges del skulle ha inneburit att landet ej längre skulle kunna exportera järn och trävaror till England, som på den tiden var vår största exportmarknad för dessa varor. Den 21/2 1808 gick (efter påtryckning från Napoleon) en rysk armé in i Finland och en månad senare förklarade Danmark Sverige krig.
Danmarks anslutning till Napoleon och Kontinentalsystemet ledde till att Köpenhamns storhetstid som hamnstad var över och Göteborg fick överta den transitohandel som krävde omlastning f.v.b. till Östersjöns kontinentalhamnar, en handel som gjorde Göteborgs hamn, köpmän och skeppsredare förmögna tack vare Napoleons åtgärder, som blockerade hela kontinenten.
För att skydda den mellan Sverige och England så viktiga handeln igångsattes så fort isarna släppt våren 1808 ett mycket omfattande konvojsystem. Konvojerna, assisterade av ett par-tre rejält bestyckade örlogsfartyg, utgick i regel från Dalarö till Göteborg och anlöpte på vägen Karlskrona, Karlshamn, Ystad och Malmö för att hämta upp fler handelsfartyg. I Göteborg tog engelska örlogsfartyg över och fortsatte att assistera handelsfartygen till deras engelska destinationer. Ibland kunde konvojerna omfatta flera hundra handelsfartyg.
Christina Axmar & Son hade vid krigets ingång två fartyg i fart. Brigantinen Concordia förliste emellertid redan under det första krigsåret (1808) vid utgående från St. Ybes, varefter endast brigantinen Maria Ulrica återstod. På hemresa från Boston med barlast hösten 1807 hade fartyget klockan 4 på eftermiddagen den 4/11 under rådande frisk bramsegelskultje med alla segel satta och med 4 á 5 knops fart stött tre gånger på ett stengrund beläget mitt emellan Får- och Furuholmen ca. 1/8 mil från Tjockö lotsplats i Stockholms skärgård. Ehuru brigantinen vid olyckstillfället krängde, så kom den dock efter 4 á 5 minuters förlopp av grundet utan synliga skador, förutom en mindre läcka.
Från Tjockö erhölls lots, vilken medföljde fartyget till Arholma lotsplats, där fartyget gick till ankars klockan 5 på eftermiddagen utan att läckan hade ökats märkbart. Den 5/11 klockan 7 på morgonen erhölls ny lots ombord och klockan 1/2 10 på förmiddagen lättades ankare och fartyget gick till segels med sydvästlig vind. Klockan 10 om aftonen kom fartyget till ankars på Källdahls redd och den 6/11 klockan 8 på förmiddagen på Öregrunds redd. Fortsatte den 7/11 klockan 5 på morgonen från Öregrund med lots ombord och kom klockan 3 på eftermiddagen samma dag till Gävle.
I Gävle reparerades de lidna skadorna under vintern och den 15/6 1808 utklarerades Maria Ulrica från Gävle till Hull lastad med stångjärn och bräder. Den 1/7 anmäldes fartyget för konvojering vid Dalarö och kvarlåg där till den 7/7, då konvojen avseglade under ledning av örlogsbriggarna Camilla och Fruktan destinerad till Göteborg. Vid avseglingen från Dalarö bestod konvojen av sammanlagt 50 fartyg.
Så snart konvojen nått Karlskrona kastade man ankare och örlogsbriggen Fruktan fortsatte inåt Karlskronabukten för att ihopsamla därifrån utlupna fartyg, inalles 24 stycken, varefter konvojen fortsatte resan. Vid passerandet av Bornholm iakttogs från örlogsmännen alla tänkbara försiktighetsmått för att skydda konvojen. Utanför Ystad gjordes signal från chefen på Camilla att han ämnade passera Stora Bält, varför alla till Malmö och Landskrona destinerade fartyg fick lämna konvojen och seglade in till Ystad under betäckning av örlogsbriggen Fruktan.
Samma dag (den 23/7) på förmiddagen upptäcktes ett engelskt örlogsskepp The Victory (amiral Saumarez´s flaggskepp). Genast gjordes det från Camilla:s sida en manöver för att få tala med honom under det att konvojen fortsatte sin kurs, men han jagade under svenska kusten och sände till den svenske konvojchefen en korvett, vars befälhavare på amiralitets vägnar gav en försäkran om fullständigt bistånd i samband med passagen genom Stora Bält. Konvojens fart ökades därefter så att man samma afton befann sig emellan Gjedsers udde och Dars, där konvojen samlades och låg bi för natten. Följande morgon fortsattes resan och samma afton kom konvojen till farvattnen mellan Lolland och Langeland.
Under Fehmern träffades en engelsk kutterbriggm som medföljde konvojen (som numera bestod av 78 stycken fartyg) till Langeland, där denna avlöstes av engelska örlogsfregatten Tribune (kommenderad av officeraren Reynals) som lovade att medfölja konvojen förbi Nakskov, vilket var huvudstation för de danska kanonsluparna. Natten passerade med föränderliga vindar med åska och regnbyar men för det mesta var vindarna gynnande för deltagarna i konvojen. Om morgonen den 25/7 i dagningen var konvojen, förutom åtta fartyg, tätt ihopsamlad. Till de fartyg som kommit på efterkälken signalerades att de skulle öka segel medan de övriga gick med helt små segel. Klockan 5 på morgonen då vinden var sydlig och sydostlig med helt laber kultje och konvojen seglade mellan Ornø och Sprogø upptäcktes på en gång 14 fientliga kanonslupar, vilka sedermera ökades med ytterligare två, vilka m.h.a. segel och stark rodd närmade sig från Skaelskør. Sex av dessa kanonslupar rodde genast upp mot tre svenska galeaser och en brigg, vilka var de fartyg som mest halkat efter de övriga i konvojen. De övriga kanonsluparna riktade sitt anfall emot konvojens kö, där fyra andra skepp var mycket åtskiljda från de övriga i konvojen, men örlogsbriggen Camilla hade då hunnit arbeta sig ner från täten och var snart istånd att tillika med Fruktan skydda de fyra eftersläntarna.
De danska kanonsluparna hade då börjat beskjuta skeppen, men då örlogsbriggarna framkom, förenade sig alla de 16 kanonsluparna förutom en rekognoseringsslup för att kunna erövra de förstnämnda tre galeaserna och briggen, vilket också lyckades eftersom en helt laber kultje i kombination med stark ström förhindrade de svenska örlogsfartygen att återta de fyra handelsfartygen. Konvojen, som erhållit signal att fortsätta sin kurs utan i anseende till de båda örlogsfartygens manövrer, var nu i säkerhet. Sedan de svenska örlogsfartygen erhållit hjälp från tre (vid Sprogø stationerade) engelska linjeskepp att återta priserna från danskarna, återvände de till konvojen, vilken upphanns klockan 6 eller 7 påföljande morgon, varefter man gick till ankars tillika med en engelsk konvoj, vilken man påträffat. Den 26/7 lättades åter ankare, men i anseende till laber kultje avancerades ej längre än till ön Anholt, där man ankrade för natten.
Resan fortsattes påföljande dag, då större delen av de till England destinerade fartygen (däribland Maria Ulrica) lämnades tillstånd att få medfölja den engelska konvojen till England. Efter ankomsten till Hull fortsatte Maria Ulrica till Liverpool för att lasta salt och återvände med denna last till Göteborg, dit man kom den 12/11 1808 medföljande en engelsk konvoj. I Göteborg lossades saltlasten och fartyget vinterupplades. Våren 1809 intogs i Göteborg en last bestående av salt, sill och kabeljo (saltad och torkad långa) destinerad till Gävle.
Fartyget avseglade från Göteborg den 12/5 och var tillbaka i Gävle den 19/6 1809. Sannolikt utfördes denna resa utan konvoj eftersom den gick förhållandevis snabbt. Kriget med Danmark hade under 1809 minskat i intensivitet på haven, men inte förrän den 10/12 1809 avslöts fred mellan länderna i Jönköping. Dessförinnan (den 17/9) hade även fred med Ryssland slutits och det politiska landskapet i norra Europa radikalt förändrats. Maria Ulrica hade sedan fartyget anlöpt hemstaden i juni 1809 endast legat kvar här i en dryg månad. Redan den 20/7 1809 avseglade fartyget åter till England, denna gång med London som destination.
Mot slutet av år 1809, Christina Axmar var då 72 år gammal, ansåg hon tiden vara mogen att dra sig tillbaka från och överlämna handelsrörelsen till sonen Gustaf. Officiellt upplöstes handelsbolaget Christina Axmar & Son med 1809 års utgång, den 31/12 1809 och affären drevs därefter av Gustaf Örn ensam. Brigantinen Maria Ulrica seglade vidare under Gustaf Örn samman med andra delägare till dess fartyget förliste år 1826. Det hette då sedan några år tillbaka Fortuna.
Sedan Christina Axmar avvecklat sitt engagemang i handelsrörelsen kom hon att vistas hos dottern Ulrica, vilken sedan 1809 var gift med inspektorn vid Axmars bruk Reinhold Svante Spillhammar. Christina Axmar avled den 25/9 1817 på Axmars bruk i en ålder av 80 år.
Fartygslista
1. Brita Christina 1790 – 1792
Brigantin, byggd 1782 i Gävle av furu på kravel.
Storlek: 126 1/2 svåra läster
Dimensioner: okända
Byggdes med namnet Brita Christina för räkning ett partrederi i Gävle bestående av grosshandlarna Anders Jäderholm (1/2 och huvudredare) och Petter Axmar (1/2).
1788: Jäderholm försattes i konkurs varefter Axmar inköpte dennes andel och blev därmed ensam ägare.
1790, 24/1: avled Petter Axmar, varefter sterbhuset bestående av syskonen, handelsänkan Christina Axmar, Magdalena Axmar (gift med coopvaerdie skepparen Olof Ahlberg) och fiskaren Johan Axmar övertog fartyget.
1792, vintern: såld till handelsbolaget Samuel Walley & Son i Gävle.
1795, 21/6: såld på offentlig auktion i Gävle av Samuel Walley & Sons konkursmassa till ett partrederi med grosshandlaren Eric Wilhelm Hellström som huvudredare. Övriga delägare var handelsmännen Olof Lundegren och Martin Stenfelt samt coopvaerdie skepparen Daniel Jäderbom. Omdöptes i samband med ägarbytet till Triton.
Förliste 1799. Detaljerade uppgifter om förlisningen saknas dessvärre.
2. Maria Magdalena 1790 – 1799
Brigantin, byggd 1770 i Gävle av furu på kravel.
Storlek: 56 svåra läster
Dimensioner: okända
Byggdes för räkning ett partrederi i Gävle bestående av handlaren Anders Jäderlund samt coopvaerdie skepparna Olof Ahlberg och Nils Axmar. Var då tacklad som jakt och mätte 28 svåra läster.
1771: handlaren Petter Brändström ersatte Jäderlund som delägare.
1772: handlaren Nils Jacob Sehlberg ersatte Ahlberg som delägare.
1775: handlaren Petter Axmar ersatte Sehlberg som delägare.
1785, vintern: förbyggd till brigantin och ommätt till 56 svåra läster. Ägare var nu handlaren Petter Axmar (huvudredare, 3/4) och fiskaren Johan Axmar (1/4).
1790, 24/1: avled Petter Axmar, varefter sterbhuset bestående av syskonen, handelsänkan Christina Axmar, Magdalena Axmar (gift med coopvaerdie skepparen Olof Ahlberg) och fiskaren Johan Axmar övertog fartyget.
1795: Olof Ahlberg sålde sin andel. Som nya delägare inträdde nu handelsmannen Olof Lundegren samt coopvaerdie skepparna Olof Hillman senior och Eric Söderberg.
1799: såld till sockerbruksidkaren Gustaf Küsel i Gävle.
Vidare öden efter 1805 okända.
3. Christina Magdalena 1790 – 1803
Galeas, senare brigantin, byggd 1779 i Gävle av furu på kravel.
Storlek: 56 svåra läster. 1803 ommätt till 64 svåra läster.
Dimensioner: okända
Byggdes som galeas för räkning handelsmannen Petter Axmar i Gävle.
1790, 24/1: avled Petter Axmar, varefter sterbhuset bestående av syskonen, handelsänkan Christina Axmar, Magdalena Axmar (gift med coopvaerdie skepparen Olof Ahlberg) och fiskaren Johan Axmar övertog fartyget.
1793: sedan de andra ägarna lösts ut är nu fartyget ägt av ett partrederi i Gävle bestående av Christina Axmar (2/3 och huvudredare) och handelsbokhållaren Eric Eklöf (1/3).
1798: Eklöfs andel övertagen av handelsmannen Eric Dahl.
1803: vintern, förbyggd till brigantin och ommätt till 64 svåra läster.
Grundstötte natten till den 21710 1803 vid Torekov på resa Hull – Gävle i barlast och blev vrak. Lasten bärgades.
4. Rätt så 1804 – 1805
Galeas, byggd 1796 i Gävle av furu på kravel.
Storlek: 41 svåra läster
Dimensioner: okända
Byggdes för räkning handelsmännen Daniel Elfstrand och Eric Wixner samt fiskaren Eric Hammar i Gävle.
1797: handelsmannen Martin Stenfelt tillkom som ny delägare.
1800: Elfstrand och Stenfelt ägare till vardera 1/2 i fartyget.
1802: Daniel Elfstrand & Co. ensam ägare till fartyget.
1804: köpt av handelsänkan Christina Axmar och handelsmannen Eric Dahl i Gävle.
Förliste den 24/11 1805 bland klipporna vid Huvudskär (i Stockholms skärgård) på resa Boston – Gävle i barlast. Lasten bärgades.
5. Maria Ulrica 1805 – 1810
Brigantin, byggd 1805 på Islandsvarvet i Gävle av furu på kravel.
Storlek: 73 1/2 svåra läster
Dimensioner: 23,51 x 6,6 x 3,89 meter
Byggdes som Maria Ulrica för räkning ett partrederi bestående av handelsbolaget Christina Axmar & Son (1/3, huvudredare) och grosshandlaren Eric Dahl (1/3), båda från Gävle samt råd- och handelsmannen Adolph Bergiöö (1/3) i Falun.
1810, 7/7: ombildades partrederiet så att det nu bestod av handelsänkan Christina Axmar (1/3), handelsmännen Eric Dahl (1/3) och Gustaf Örn (1/6, huvudredare) samt handelsbolaget Daniel Jäderbom & Co. (1/6).
1810, 13/7: Gustaf Örn övertar Axmars andel och blir därmed ägare till ½ i fartyget.
1815: Eric Dahl avlider och andelen övertas av änkan Maria Magdalena Dahl.
1818: Daniel Jäderbom & Co:s andel övertas av coopvaerdie skepparen Anders Osenius.
1820: omdöptes till Fortuna.
1825: förbyggd i Gävle och därefter uppmätt till 79, 2 svåra läster.
1826: handelsbolaget Gustaf Örn & Co, ensamma ägare till fartyget.
Strandade den 15/12 1826 på resa Gävle – Livorno i närheten av Cavara. Lasten bärgades.
6. Concordia 1806 – 1808
Brigantin, byggd 1806 på Södra varvet i Gävle av furu på kravel.
Storlek: 81 1/2 svåra läster
Dimensioner: okända
Byggdes för räkning ett partrederi i Gävle bestående av handelsbolaget Christina Axmar & Co. och handelsbokhållaren Anders Berggren.
1806: råd- och handelsmannen Adolph Bergiöö i Falun gick in som delägare.
Förliste 1808 vid utgående från St. Ybes.
Källor
Gävle stads räkenskaper. Tolagsjournaler och bouppteckningar.
Gävle rådhusrätts domböcker
Weckoblad för Gefleborgs län
Gävle sjömanshus
”Gefles släkter” av Eric Sehlberg
Mantalslängder för Gävleborgs län
Kommerskollegiums arkiv. Fribrev samt årsberättelser, handelsflottan
Stockholms Magistrat- & rådhusrätts arkiv. Sjöförklaringar.
Stockholms Posttidningar
”Engelska flottan har siktats vid Vinga” av Hans Hansson
Handels Tidning
Diverse uppslagsböcker
av Håkan Nihlman
Se även: Folk och rövare i Gävle stad av Ingvar Henricson
—————————————
Gävle september 17, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
