Jan och en kompis snor en barnvagn utanför ett kafé för att se om där finns några stålar men får istället lille Isak på halsen som gråter när han inte ser sin mamma. Medan polarna bråkar springer Isak ner mot älven, ramlar och slår huvudet i en sten och infallet slutar i djup tragedi. Flera år senare ska Jan, numera Thomas, mucka från fängelset då han fått ett vikariat som kantor i en kyrka i Oslo. Han är en fullfjädrad organist som trakterar sitt instrument med passion och känsla och är mycket populär bland personal och besökare. Under ett studiebesök av en högstadieklass ber Kyrkvaktmästaren Thomas att spela ett stycke och klassen står hänförd då han framför en sensationell version av Simon & Garfunkels Like a bridge over troubled water. Lärarinnan söker med blicken över läktaren för att få en glimt av kantorn och fryser till is då hon känner igen den unge mannen som tog livet av hennes lille Isak… Erik Poppe har skapat ett fullfjädrat mästerverk som vågar vara allvarlig i en tid då mycket är flams och trams i media. Han och manusförfattaren Harald Rosenlöw-Eeg ställer frågor om skuld och förlåtelse men kanske framförallt om hur ondskans mekanismer påverkar människan. Går det att försonas när man gjort någon illa och vad är Guds mening med att låta oskyldiga drabbas av ondska? Jan Thomas går igenom alla helvetes kval och kan aldrig glömma den där ödesdigra eftermiddagen vid älven. Isaks mamma Signe har aldrig blivit hel igen efter det att hon förlorade sin son och söker svaret på frågan varför? Bägge famlar i varsitt emotionellt mörker men träffas igen och deras möte griper tag och skakar om biobesökaren långt efter det att den sista eftertexten rullat klart. Danska Trine Dyrholm är som vanligt strålande i rollen som Signe men det är unge Pål Sverre Valheim Hagen som stjäl showen med sitt känsliga porträtt av den ångestridne Jan Thomas. Han är fullkomligt briljant och jag kan inte nog rekommendera er att se denna fantastiska film!
BETYG: 5 SOLAR