Erik Wickberg – Striden om gamla operahuset

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder. Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar.

 

 

Bland_kakar_och_Grander

  

 

 

 

 

 

En stor del av den gamla bebyg­gelsen inom förnyelseområde I var redan borta, innan »saneringen» på allvar började inom område II öster om Södra Kungsgatan, där som ovan nämnts förändringar­na skulle »bestämmas i första hand av trafiktekniska och kul­turhistoriska hänsyn». Där fanns ju också stadens första, sedermera till auktionskammare degraderade operahus, där låg den vackra Söderhjelmska gården och Arbetsstugan med sina 1700-talsexteriörer, alla mera välbekanta som äldre kultur­minnen, än de små kåkarna i grän­derna strax söder om slottet.

 

   Arbetsstugan

 

Det nya stadsplaneförslag, som 28 juni 1954 presenterades stadsfull­mäktige för godkännande, innebar också mycket riktigt undantagande av vissa kulturhistoriskt intressan­ta delar av den äldre bebyggelsen inom område II till ett kulturreser­vat. Men innan tyrannerna sade sitt ja till förslaget, hade åtskilligt in­träffat, som i detta sammanhang är värt att notera.

 

Redan 26 febr. 1945 väckte hrr Lennart Aspelin och Ber­til Rehnqvist en motion i stadsfullmäktige om att i Boulognerskogen skulle upprättas ett fri­luftsmuseum, där äldre, kultur­historiskt värdefulla byggnader bor­de sammanföras. Motionen remit­terades till stadens hembygdsråd, som i sitt yttrande däröver 9 febr. 1950 tillstyrkte förslaget om ett fri­luftsmuseum, men ansåg att detta i stället borde inrättas på Stenebergsområdet enligt en av dåvaran­de länsintendent  Ph. Humbla och stadsarkitekt Wranér upprättad plan.

 

Ännu en motion i ämnet väcktes i stadsfullmäktige 31 aug. 1953 av hr Rehnqvist, avseende anslag för förverkligandet av friluftsmuseet vid Steneberg m. m.

 

 

 

Sedan stadsfullmäktige 28 juni 1954 antagit stadsplaneförslaget för område II, vilket som nämnts bl. a. innebar inrättandet av ett kultur­reservat öster om S. Kungsgatan, ansåg sig hembygdsrådet dock böra släppa tanken på ett friluftsmuseum vid Steneberg, och 30 jan. 1956 av­slogs de Aspelinska—-Rehnqvistska motionerna såsom dåmera inaktu­ella.

 

 

 Inramat av heldragna linjer syns på ovanstående karta kulturreservatet på Söder såsom det från början planerades.

 

 

Så var läget, när rivningarna så smått igångsattes även inom område II, särskilt efter Södra Kungsgatan. Kvarteret Silverfrun utplånades fullständigt för att läm­na plats för den blivande trafik­karusellen i Södra Kungsgatans norra del, och samma öde gick ut över storparten av kvarteren Possen och Spektaklet. Rivningsbråd­skan var så stor, att de kulturvår­dande myndigheterna knappast läm­nades andrum ens för att verkställa en sakkunnig undersökning av f. d. operahuset, men genom ett ener­giskt ingripande av hembygdsrådet och icke minst stadsfullmäktiges ordförande Erik Severin åstad­koms dock ett uppskov i elfte tim­men.

 

Stadens första teaterbyggnad, det s. k. operahuset, låg vid Södra Kungsgatan 7 och betraktades själv­fallet som en kulturhistoriskt in­tressant byggnad, vars framtida öde som nämnt flera år diskuterats. Bl. a. hade frågan om en förflytt­ning av huset till annan plats flera gånger varit uppe i hembygdsrådet, som senast 16 nov. 1955 i en skri­velse till drätselkammaren fram­hållit angelägenheten av byggna­dens bevarande och begärt drätsel­kammarens åtgärder i denna rikt­ning. Något svar på skrivelsen hade rådet emellertid icke hört av.

 

     KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM – klicka sedan på bakåtpilen för att återgå till nästa bild!

F.d. operahuset, en av landets äldsta bevarade teaterbyggnader.

 

Vid stadsfullmäktiges samman­träde 24 sept. 1956 kom dock ären­det ånyo upp på ett så att säga indirekt sätt. På fastighetskontorets förslag hade nämligen drätselkam­maren utan vidare beslutat riva f. d. operahuset och begärde därför ett anslag på 48.000 kr för att upp­föra nya lokaler för stadens auk­tionskammare, som dittills varit in­rymd i den gamla f. d. teatern.

 

Då frågan kom upp i fullmäktige tog dess ordförande Erik Severin till orda i ett anförande, där han häftigt angrep drätselkammaren för att den utan andra myndigheters hörande beslutat riva den kultur­historiskt intressanta byggnaden. Fullmäktige beslöt också med 23 röster mot 18 att en ordentlig ut­redning skulle företagas, innan be­slut fattades om byggnadens bort­tagande.

 

Det blev hembygdsrådet, som fick i uppdrag att verkställa utrednin­gen, och efter ett sammanträde, som bevistades av bl. a. t. f. riksantik­varien Bertil Berthelsson, uppdrogs åt amanuens Jan Brunius från Stockholm att närmare undersöka byggnaden. Vid denna undersök­ning, som verkställdes i januari 1958, konstaterades att efter teater­verksamhetens upphörande synner­ligen genomgripande förändringar skett i huset. Bl. a. hade västra långväggen byggts om, den inre brädbeklädnaden omflyttats, ett flertal fönster omgrupperats och förstorats samt interiören så gott som helt målats om. Endast några få rester av innerdekoren från tea­tertiden fanns i behåll. Tillräck­liga skäl för byggnadens bevarande ansågs därför icke föreligga.

 

Därmed var också denna gamla byggnad dömd att försvinna ur stadsbilden, och sedan stod det inte på lång tid, förrän den var riven och en parkeringsplats inrättad i dess ställe.

 

Enligt 1758 års tomtbok fanns på denna plats endast en källare, tillhörig landskamrer Forell, och först på 1780-talet tycks där en byggnad ha blivit uppförd. Det var just ovannämnda »spektakelhus», som då kom till, och som under benämningen »det nya operahuset» omtalas första gången i december 1784. Under de följande decennier­na gavs där både teaterföreställ­ningar och konserter, men där vi­sades också taskspelarkonster och skuggspel, och där anordnades t. o. m. maskeradbaler.

 

Sedan en ny teaterbyggnad till­kommit och officiellt invigts 14 mars 1840, degraderades gamla spekta­kelhuset vid Södra Kungsgatan till auktionskammare, som det sedan förblev under hela sin återstående tillvaro.

 

 

»Va får ja’ för de här glasen?», frågar auktionsförrättaren E. W. Albihn. Interiör från auktionskammaren (f. d. operahuset)

 

Erik Wickberg

————————-

FÖRORD

Sina mer än 500-åriga privilegier till trots har Gävle numera  endast ett fåtal konkreta minnen att visa upp för den histo­riskt intresserade. Två förhärjande eldsvådor — 1776 och 1869 — ödelade praktiskt taget all bebyggelse norr om Gavleån, men kvar fanns då ännu den del av stadskärnan, som gruppe­rade sig kring slottet och österut på åns södra sida. Men 1950- talets stora saneringsvåg sköljde med våldsamt kraft fram även över Söder, rivande med sig inte bara storparten av dess romantiska gårdsidyller, utan därtill så gott som fullständigt utplånande de återstående resterna av stadens medeltida gatu­nät.

Av det äldsta gatunätet återstår nu endast ett par korta stumpar av Smedje- och Västra Islandsgatorna på den östra samt Trädgårdsgatan på den västra sidan av stadens syd-nord- gående genomfartsled, medan huvuddelen av det s. k. reser­vatet är av betydligt yngre datum.

Det är mot bakgrunden av denna omfattande stadsförnyelse, som denna bok tillkommit efter att tidigare ha publicerats som en artikelserie i Gefle Dagblad. Artiklarna utgör resultatet: av omfattande undersökningar i olika arkiv, huvudsakligen sta­dens kyrko-, rådhus-, stadsingenjörs- och sjömanshusarkiv, i viss utsträckning kompletterade ur andra källor och genom intervjuer med äldre Gävlebor.

 

—————————-

juni 03, 2013

Gå till Startsida.   Sammanställt och kompletterat med foton av lisse-lotte@danielson.be

 

 

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website