ELFTE KAPITLET: GROSSHANDLARE OCH BANKDIREKTORER M. FL.
”Ära den som äras bör!” Låtom oss först titta på millionärerna. Sådana fanns det tre: Rettig, Pousette och Kronberg.
Att säga ”Rettig”, är kanske inte alldeles korrekt. Man bör säga ”Rettigs”, ty det var en dynasti. Den bestod av ”Gubben Rettig”, d. v. s. Robert Rettig, fadern, och ”John Rettig”, sonen.
Före ”Gubben” hade det funnits hans far, också en gubbe, som var ättens stamfar, och kallades ”Tjyven i mej”. Så lät nämligen hans lilla speciella svordom. Men han var död före min tid.
Gubben Rettig var liten och ganska tjock med tätt klippta vita polisonger, d. v. s. kindskägg.
Bild ditlagd av webbmaster.
Sonen var mörk, hade kortklippt helskägg, såg bra ut, var kort och rätt bred, rörlig, säker och bestämd, men så småningom ganska nervös. I affärer och av underhavande kallades han konsul, men f. ö. av hela staden ”John Rettig”
Bild ditlagd av webbmaster.
Rettigs hade skeppsvarv och drevo rederirörelse. Desslikes hade de den stora allmänt kända tobaksfabriken. De hade tio skepp i sjön, stora segelskutor, mest barkskepp. En ”fullriggare” (fregattskepp) hade de. Den hette China, och fördes av ”gubben” Fernstrand.
Tobaksfabriken, eller åtminstone fabrikaten, voro väl kända över hela landet. Röktobaken ”Gefle Vapen” röktes åtminstone i hela Norrland, och hade därifrån tagit steget över Bottenhavet.
”Jag rökte Gefle Vapen, jag,
och hade sjöskumspipa. Den gamle skar av blad sitt slag,
när han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
hans nötta masurhuvuds lott.”
Så kväder Runeberg. Och av motsättningen mellan sjöskumspipan och ”masurhuvudet” ser man, att ”Vapnet” var fin tobak. ”Rettigs Rappé” var ett i Gefle allmänt njutet snus, ehuru det av de i språkfrågor synnerligt självständiga Gefleborna kallades med det friherrliga namnet Rappe (men accenten på a).
Både far och son Rettig voro naturligtvis också bankdirektörer, om samtidigt eller i succession, vet jag icke. Och detsamma var kanske fallet med konsulttiteln.
Namnet Rettig åtnjöt i staden ett oerhört stort anseende. Gubben Rettigs fru, ”Gumman Rettig”, som hon av alla kallades, betraktades som en drottning.
När hon t. ex. kom in i Klintberg & Ströms bokhandel — vilket hon gjorde ibland — så höll min svåger bokhandlaren på att slå näsan i disken. Och omtalade alltid efteråt i hemmet den smickrande tilldragelsen.
Gumman var medelstor, rätt smärt, alltid ovanför midjan klädd nästan som en herre, med uppstående vit krage och stort vitt skjortveck. Hennes sätt var, de två, tre gånger jag såg henne inne i bokhandeln, glatt, ja, gemytligt. Jag kan dock icke förneka en svag misstanke, att hennes gemytlighet i någon mån var en blandning av belåten och svårdold munterhet med anledning av bokhandlarens underdåniga artighetsyttringar.
Bild ditlagd av webbmaster
Unga fru Rettig, d. v. s. fru konsulinnan John Rettig, hette som flicka Antonie von Eckerman. För mälningen firades någon gång på 70-talet. Hon var påfallande blond, rätt stor, med anlag för bastanthet och ett friskt och fylligt ansikte.
Bilder ditlagda av webbmaster
Änkefru Antonie Rettig, född von Eckerman, dog i Stockholm i slutet av 1933, sedan hon genom testamente låtit två millionertrehundratusen kronor av sin förmögenhet återgå till sin mans födelse- och hemstad. Vilket med hennes fotografi och ståtliga dödsruna vederbörligen firades i pressen.
Bild ditlagd av webbmaster.
Den andre miljonären var Pousette.
Det var en liten, icke synbart grovlemmad, men rätt axelbred herre, om vars ansikte jag icke minns mera, än att han icke hade helskägg eller polisonger, och icke hade brillor av något slag.
Jag hörde honom en gång — den enda gång jag sammanstötte med honom — berätta för de närvarande herrarna, att han i magasinet hade en katt, som de hade dresserat till att gå på bakbenen.
Ute gick han icke på trottoaren, utan alltid mitt i körbanan för att undvika att få någonting i huvudet från husen. Han hade sitt ägande (trä) hus vid Stora Salutorget, södra sidan, alltså intill Drottninggatan. Kramhandlanden Fritz Kellner, som hade sin butik i östra hörnet av samma gata och samma torg, och således såg Pousette promenera förbi, när han kom från hamnen, berättade någon gång om hans egendomliga vana. Senare lade jag själv märke till den.
Jag vet ingenting mera om Pousette senior, än att han var far till Pousette junior, ”stadens löjtnant”, som med denna egenskap, märkligt att säga, förenade egenskapen att vara stadens ojämförligt bästa parti.
Pousette senior synes själv nästan ha uppfattat sin egen person såsom något sekundärt i förhållande till sonen. Ty det var vid något tillfälle någon som bjöd ut femtioöres cigarrer åt gubben. Och gubben, som var sparsam, svarade:
— Nej, jag har inte råd att röka så dyra cigarrer.
— Ja, men löjtnant Pousette röker den här cigarren.
— Ja, sade gubben, han har en rik far, han, det har inte jag.
Den tredje millionären var Kronberg. Men han hade egentligen bort stå som nummer ett, ty han var den rikaste. Då han emellertid såsom människa säkerligen var den minst betydande av de tre, har jag samvetslöst placerat honom efter de andra två.
Kronberg var en medelstor, rätt tjock gubbe, och såg ut som en beskedlig fjant. Han gick framåtlutad med små korta steg och såg alltid ut, som om han ville hinna undan så obemärkt som möjligt. Den hulda makan var lika antik. De gifte sig när de motsvarade denna beskrivning, och sågo ut att vara närmare ett guldbröllop än ett vanligt bröllop. Jag tror, att frun härstammade från Falun, och att hon hade med sig ett par miljoner, när hon trädde in i boet i Gefle. Kronberg ansågs senare äga omkring fyra miljoner, en för den tiden oerhörd förmögenhet.
Såsom ett litet A propås kan här påpekas, att en person med ett sådant kapital kunde vara taxerad för endast, låt oss säga, fyratusen kronors inkomst. Detta därför att utdelning på aktier icke beskattades såsom en aktieägarens inkomst, enär ett bolags kapital ansågs vara beskattat redan genom den skatt som uttagits av bolaget för dess inkomst.
Kronbergs affär sköttes, åtminstone i löpande delar, av prokuristen Jean Melinder, son till en blygsam skomakare ”på söder”.
Som sagt: herrskapet Kronbergs hade kommit nygifta vid mycket mogen ålder.
Senare fingo de en son. ”Abraham var då etthundrade och Sara nittio år gammal”, stod det i den bibliskai historien jag läste som barn. När jag nu söker i gamla ”Biblia” verifiera ”bibliskan”, så läser jag i Första Mosebok, 21 :a kapitlet, vers 6: ”Och Sara sade ‘Gud haver gjort mig ett löje, ty hvilken det får höra, han får le åt mig.’”
Men i Gefle log man inte, när det föddes en arvinge till fyra miljoner — åtminstone log man inte så att barn såg det. Och denna arvinge blev ensam om millionerna. Och erhöll i staden namnet kronprinsen.
”Sven Dufva växte upp likväl, blev axelbred och stark”. Innan jag 1881 flyttade från staden, såg jag ”kronprinsen” som en frisk och frodig pilt åka i esplanaden på en trehjulig velociped. Och kom det någon servilist, så stannade denne naturligtvis och pratade inställsamt med pojken. Vilket icke fallit honom in, om det varit en vanlig pojke.
Pojken blev frisk och frodig även i fortsättningen, och blev i sinom tid både gift och skild — och ruinerad. Eller ruinerad och skild. Han blev gift med en dotter till lotskaptenen Berggren i Visby, släkting (bror?) till den redan omtalade grosshandlaren Berggren i Gefle. Och han blev ruinerad genom krisen efter kriget. Han ramlade tillsammans med Erik Brodin, som också var från Gefle.
Både den gamle och den unge Kronberg voro säges det, hyggliga människor. Det var f. ö. gubben Kronberg, som uppbyggde det lilla slottet på Engeltofta på Norrlandet. Förut fanns där intet ordentligt boningshus, och ingen ångbåtsbrygga; från sjön man endast en ängslycka, som skulle tillhöra någon ”gumman Örn”, som lämnade den i arv till Kronberg.
Catharina Helena (Karin) Örn
Bild ditlagd av webbmaster.
Den frånskilda frun är den fru Kronberg, som under år 1933 gick igenom den svenska pressen såsom uppfinnare av torrmjölken, och för den uppfinningen kunde uppbära ett arvode på 50.000 engelska pund.
Dei minores, d, ä. de mindre gudarna, inom affärsbranschen, d. v. s. icke-millionärerna, torde det vara försiktigast att omtala i bokstavsordning.
Axel Brandt var en liten mustascher ad elegant medelålders herre med en viss kontinental läggning, fordrande och sträng mot sitt folk. Han var stadens största importör av kolonialvaror. Hade varit gift med en ung och vacker fröken Tahlin, och hade med henne två döttrar. Jag såg en gång någonstädes en fotografi av Brandt med sin fru, båda till häst. Hon i damsadel naturligtvis. Den ena av döttrarna föll ner genom en hisslucka i magasinet på Stora Holmen en gång, när barnen voro där med sin far. Fallet blev dödligt. Den andra mistade han långt senare under ett besök i Rom. Hon dog 1 malaria.
Brandt gifte om sig under 70-talet med en äldre dam, som varit hans husföreståndarinna e. d. Jag tror hon hette Levin, och han fick med henne en dotter.
Victor Theodor Engwall grundade den affär som, efter att ha trotsat krigs- och krisers påfrestningar, än i dag bar hans namn, och innehaves av hans sonson. Engwall var således en stamfader. Se här hans bild.
Engwalls far var smed vid Karlbergs krigskola. Och min farfar var skräddare där. Och båda de jämnåriga pojkarna hamnade, vuxna, i Gefle.
Engwall var medelstor, och hade epokens välfödda stofthydda. Han hade fyra söner och tre döttrar. Den äldsta av sönerna, Ernst, som efter fadern blev affärens chef, sändes i god tid till Tyskland för att i grund lära sig affärsmannens yrke. Vilket ju också synes ha lyckats. Utvärtes kom han igen som han farit. Utom det att han brukade uppträda i en uniformslik mörkblå rock med ståndkrage. Kanske det var något slags handelsskoleuniform från det militäriska Preussen. Han var således fortfarande och i många år en medelstor rödblond vältrimmad yngling med äppelröda kinder och lätt lockigt hår, ett på samma gång kärnfriskt och putsat utseende; ingen punschfetma och inga krogvanor. Allt detta kanske uppfattades såsom ett djäkla översitteri, ty man försökte sig på med ett öknamn, ”Konjunkturen”, därför att den hemkomne alltid, påstods det, talade om konjunkturerna, såsom varande det som orsakade allt inom affärsbranschen. Men namnet blev aldrig riktigt accepterat, tror jag, och glömdes visst så småningom.
Två av pojkarna, den äldre Axel och min klasskamrat Vilhelm, bodde i var sitt litet rum 1 tr. upp i brygghusbyggnaden inne på gården till Engvalls tvåvånings (sten)hus vid södra sidan av Nygatan 28. På Vilhelm Engwalls rum var man således alldeles ogenerad, ty t. o. m. Axels rum låg på andra sidan förstugan. Man behövde heller inte passera kök eller andra rum, när man samlades hos Vilhelm. Och hans rum var därför ofta samlingslokalen för oss pojkar, när vi t. ex. skulle spela kort.
Av någon anledning var jag emellertid ett par gånger uppe och sökte Vilhelm i något rum innanför köket och träffade då fru Engwall. Hon intog ett slags särställning i Gefle, ty ehuru mannen var en vanlig otrogen, så var fru Engwall ”läserska”, och deltog således aldrig i världsliga nöjen. Jag hajade därför till, när jag i köket stötte på Vilhelms mamma. Hon var en kort bastant kvinna med hög färg, klädd i en arbetsklänning av något slags blågrått tyg. Hon hälsade emellertid glatt och vänligt — till min förvåning. Hon synes ej heller någonsin ha lagt sig i pojkarnas nöjen. Vi höllo mycket till i brygghuset: spelade knack om pengar, drucko punsch etc. Och aldrig i smyg, och aldrig behövde vi vara beredda på otrevliga överraskningar.
Men en gång, efter min Gefletid, tog sig Viktor Lennstrand orådet före att vilja upplysa sin födelsestad om bibelns orimligheter, t. ex. uttrycket att ”Gud ångrade sig”. Vilket var en av Lennstrands käpphästar, då han ju ansåg att ånger aldrig behövde förekomma för den som är ”allvetande, allvis, allsmäktig, helig och rättvis”.
Men det tog hus i Hälsike. När Lennstrand efter föredragets slut kom ned ur talarstolen, störtade en massa rasande kvinnor fram, överöste honom med förebråelser, och färdiga, tycktes det, att slita kläderna av kroppen på honom. En av dessa kvinnor var fru Engwall.
Nu skall emellertid medgivas, att Lennstrands förkunnelse var i formen något frän för naivt troende obildade människor.
Min far berättade för mig och bekräftade sedermera, att han som pojke sett Karlbergssmeden Engwall gå uppför Norrström i en båt driven av en av Engwall uppfunnen propeller, samt att detta skedde innan John Ericssons propeller var känd, i alla händelser innan Engwall haft kännedom om den. När jag omtalade detta för Vilhelm Engwall, befanns att inom familjen traditionen bevarat V. Th. Engwalls fader, smeden, såsom uppfinnare av propellern. Då min far var född 1827, och John Ericsson framträdde med sin propeller 1843, alltså när min far var sexton år, föreligger också de s. a. s. yttre möjligheterna för uppgiftens riktighet.
Uppfinnaranlagen synas ha gått i arv. Smedens sonson Axel blev civilingenjör och yrkesuppfinnare, och sonsonen Vilhelm uppfann under skoltiden per-Petuum mobile. Det skulle bestå uti ett litet träklot med diverse cylindriska i radiens riktning liggande hål, delvis fyllda med kvicksilver, vilket således under det igång puffade klotets rullande skulle förflytta sig inuti hålet. Jag slog vad med uppfinnaren om 2 helbuteljer punsch (vi voro 15- eller 16-åringar), och vadet skulle avgöras i klassen.
Naturligtvis blev uppvisningen på klassgolvet ett bejublat fiasko, och jag hade två hela punsch att fordra, och de skulle, var meningen, drickas vid knackspel i brygghuset. Det dröjde dock med betalningen. Så en söndag voro vi ute och åkte släde med en av Engwalls hästar och Vilhelm körde. Då såg jag på avstånd två unga damer, som jag kände och ville fjädra mig för. Och då sade jag åt Vilhelm:
— Om jag får köra nu, så avstår jag den ena helan.
— Nej, sa Vilhelm. Och avståndet till flickorna förminskades.
— Ja, du får båda då, sa jag modigt. Och då fick jag tömmar och piska i sista stund. Och Vilhelm flinade högt. Ty han var bärare icke allenast av uppfinnareanlag, utan även av affärsanlag.
En gång sålde han till varenda en i hela klassen (VI, 1 eller VI, 2, tror jag) cigarrmunstycken, en liten trätunna med skaft i, för 25 öre styck. Sedan kom det fram, att han köpt dem på realisation och själv betalt dem med 7 öre stycket. Då höll det på att gå honom illa. Annars intog han ett slags undantagsställning, dels till följd av att han var ofärdig, dels därför att ingenting bet på honom. Han bara skrattade.
Hans ofärdighet hade tillkommit, eller brutit fram, på ett ganska märkvärdigt sätt. Vi voro då elva— tolvåringar, småpojkar allesammans, bodde alldeles i närheten av varandra, jag och Vilhelm Engwall, Erik Bodman, Kalle Stenbeck m. fl. och lekte på gatorna, på gårdarna, på de obebyggda tomterna med vattenfyllda gropar, brädstaplar och ruiner. Och Vilhelm Engwall var lika frisk och rörlig som vi andra. Så en dag, när han springer i full fart, faller han omkull. Och så kan han inte resa sig. Och kan inte gå heller. Och kunde aldrig gå mera utan de järnställningar, som, sedan han först legat sjuk, anbragtes på båda benen.
Han dog härom året såsom godsägare vid Rönninge.
Grosshandlaren Robert Holmstrand var rik både på pengar och barn. Det var en rätt gammal man med ett stort och fult ansikte med ett något surt uttryck, dåmera hopsjunken och sned, dock med något solvent över hela personen; ett icke bedrägligt sken, ty gubben hade mycket gott anseende som affärsman. Han bodde i sitt eget tvåvåningsstenhus vid södra sidan av Nya Salutorget och där bodde han själv året runt, utom en eller två dagar om sommaren. Fru Holmstrand och de nio barnen bodde om somrarna på (då Johansons) Nyvall på Norrlandet, staket om staket med oss, som bodde på (då Bomgrens) Nyvall om Johanssons. Familjefadern kom ut dels på fruns namnsdag, Lovisadagen, då det var stor fest, dels någon söndag, då han åkte landsvägen efter sina två bruna hästar. I bägge fallen reste han hem till staden samma dag. Den övriga tiden av de nära tre månader, som familjen bodde ute på landet, syntes han där icke til. Förhållandet mellan barnen och honom var ungefär detsamma detsamma som mellan mig och Gud Fader. I alla händelser gällde detta om de mindre barnen, och i fråga om sådant som en liten pys behöver, samt — om uppfostran. Aldrig kunde pojkarna skaffa sig en ordentlig metrev, eller få två öre till metkrok. Och Carl H brukade förvara metmasken — i byxfickan. Frun, liksom Geflefruar i allmänhet, levde helt och inomhus även på landet.
Grosshandlaren N. J. Kjellerstedt var en kort grov karl med stora utstående ögon, blårött ansikte och stora röda händer. Han kom på gatan med energisk fart, och såg ut för vad han var och varit, en som kommit sig upp, och nu hade något att säg till om. Han hade börjat som boddräng, och hade gift sig med en barnjungfru. Men nu var han grosshandlare fastän butiken behölls, och frun var grosshandlarfru. Och de hade fem barn.
Gubben hade nog en släng av brutalitet. Frun har jag själv aldrig träffat eller sett på nära håll, fastän vi ett par år voro deras grannar vid Drottninggatan, men då jag aldrig hörde något ont om henne, så är det tvärsäkert, att hon var av prima slag och därjämte.
Av pojkarna blev Per sin fars efterträdare i det merkantila. Det var en smärt, men kraftig ung man med mörkt lockigt hår och trånga byxor trädda på ett par inte så alldeles raka ben. Ernst — som redan såsom skolpojke hade glasögon, vilket var mycket ovanligt den tiden — var skolljuset, som lyste, på ”lokalerna” i Uppsala några år, men då togs hem av pappa och placerades som disponent på Gustafsbro bryggeri. Han levde icke länge. Nils, den tredje, for tillsammans med Gucku Berndtson till Lausanne för att lära sig franska, och återvände sedan till födelsestaden, och sålde porter.
Döttrarna voro mörka och mycket vackra, den äldre, Alma, hade sitt hår hårdare och allvarligare kammat, ty hon var förlovad och sedan gift med kyrkoherden Strandell i Tierp. Den andra, Carolina, hade sitt vackra hår litet ostyrigare, ty först var hon oförlovad, och sedan blev hon gift med handlanden Gustaf Andréen, som sjöng 1: a-tenor och hade butik i hörnet av Drottninggatan och Kungsgatan (vid Övre Rådstutorget). Hon var mycket vacker, frisk färg och yppig figur.
Och alla syskonen voro snälla människor.
I sitt nya fyravånings stenhus vid Nya Salutorget
Bild ditlagd av webbmaster.
hade bröderna Nordström sin affär, eller snarare sina affärer. Den ene brodern var ”Sten Nordström”, den andre var ”löjtnant Nordström”. På Geflemanér kallades den förre av hela staden, icke ”grosshandlaren”, utan ”Sten”, men den andres förnamn visste man inte ens längre, ty han hade varit utanför staden, och blivit löjtnant vid flottan, och då betecknades han bäst med den titeln.
Affären var väl ursprungligen den vinhandel som låg i hörnkällaren (hörnet Kyrkogatan-N Kungsgatan), men nu bedrevos allehanda affärer, och Sten N. var med i många bolag. Man såg honom på gatorna oftare än andra affärsmän, vanligen framåtlutad i stark fart. Ansiktet var slätrakat, blekt och energiskt.
Löjtnanten, en smärt och elegant figur och med långa whiskers á la Phileas Fogg, gick däremot långsamt och avmätt, och alltid på kanten av trottoaren eller kajen, eller vad det nu var. Och han tittade alltid i backen, utom då han såg upp för att fint och vänligt besvara en hälsning. Han skred fram liksom i den tragiska auran av ”en dyster sägen”. Ty han hade som yngling genom olyckshändelse råkat skjuta en god vän. Och när man såg honom, kunde man inte undgå den tanken, att hans tankar alltid sysslade med det hemska minnet. Så såg det ut.
Hans vana eller ovana — måhända från sjömanstiden — att ständigt gå på ytterkanter, skulle komma honom att gå genom hela svenska pressen, fastän som död. Han var i affärer rest till Stockholm, och hade där uppburit ett belopp av sjuttiotusen kronor kontant. Och sen var han försvunnen. Sjuttiotusen kronor för 50—60 år sedan var väl lika mycket som flera gånger det beloppet nu, och att en person totalt försvann med en sådan penningsumma, satte tungorna i rörelse. Man pratade om att firman var i svårigheter, och att något slags kupp skulle föreligga. Man trodde — och det gjorde alla, som kände de båda brödernas över alla misstankar stående redbarhet — att ett brott förelåg. En tredje grupp trodde, att han gått och promenerat på någon kaj i Stockholm, stupat och fallit i sjön. Den sista gruppen fick rätt. Efter många månader hittades den döda kroppen i Stockholms hamn med pengarna kvar i fickan. Underrättelsen om fyndet gick genom hela pressen, och ekade t. o. m. i Söndags-Nisse. Den, för dem som känt Nordström i livet, makabra kvickheten lydde som följer, ungefär:
— Hörru, va’ pengar den där Nordström hade på sig, du. Det hade varit något att hitta det, du!
— Äh, de pengarna va ju redan blötta, vetja.
Grundaren av den affär, som nu heter AB. Åkerson & C:o hette Carl Åkerson. Han var först ene grundaren av affären Åkerson & Andersson, men senare separerade kompanjonerna och började var sin affär. Jag minns de hade kontor i vestra gaveln av tullhuset.
Åkerson, som bodde i eget tvåvånings trähus vid Nygatan, öster i stan, var en rätt stor, grov, högbröstad herre, slätrakad och med hög ansiktsfärg, glad och vänlig. Han ansågs vara en både redbar och duktig affärsman, skapade sig ett gott anseende och en förmögenhet.
Bland affärsbutiker är mitt äldsta minne ”Moster” Lindgren. Det var en bagarbod på väster, där vi, när vi skulle på 1: a-majutflykter, kälkpartier, skridskoåkning e. d. brukade köpa ett slags stora mjuka avlånga skorpor, jag tror för 2 öre.
På insidan av dörren satt i ändan på en stor i halvcirkel böjd stålfjäder en mässingspingla, som slamrade och ringde alldeles förfärligt, när man gick i dörren. Detta för att personalen bakom kulisserna, i bageriet t. ex., skulle höra, när det kom kunder. Det fanns nämligen ingen särskild expedit i butiken. Sådana där pinglor voro förresten vanliga. Moster Lindgrens butik låg en bit innanför Västertull, innan man kom till trädgårdsmästaren Lidin, fader till den senare så kände magläkaren Lidin i Stockholm.
”Mamsellerna Fahlvik” var två ogifta fruntimmer, som hade sin butik i Pelle Elfstrands hus vid Rådhuset. De voro från Dalarna och hade vävnader, linnevaror o. d. Den ena hade det gentila namnet Aurora och kallades ”Rora” (uttalades med o), en förkortning som bättre täckte begreppet, än hela namnet Aurora gjorde.
Garner, stramalj etc., etc. köptes hos ”Mamsellerna Thur(d)fjäll”. De hade sin affär på någon av tvärgatorna från Nya Salutorget söderut, nära torget. Köpenskapen sköttes, icke i en öppen butik på nedre botten, utan en trappa upp, innanför en vanlig förstuga i ett par vanliga boningsrum. Endast någon enda gång var jag därinne, då med någon av systrarna, men man förstår att mamsellernas namn många gånger hördes i en familj, där det fanns fyra mankön, som skulle ha, och fyra kvinnkön som skulle brodera tofflor, hängslen, skrivbordsmattor, lampmattor, kuddar, spjällsnören, bordsmattor m. m. m. m., ty sådant skulle broderas i en aktningsvärd familj.
Icke långt från mamsellerna Thurfjäll hade fru Sjöberg sin glas- och porslinsaffär vid Torget. Hon hade också tennsoldater. Hon var i släkt med en av stadens mest ansedda personer, förre rektorn för läroverket Selggren (pensionerad långt innan jag 1872 inskrevs i läroverket) och en av hennes mågar, grosshandlaren W. Lindeberg, är än i dag den lycklige innehavaren av utsökt vackra gamla mahognymöbler, bokhyllor, länsstolar, soffor, som aldrig undergått någon försäljning, utan endast gått i arv. Från samma håll kommo också ett par silverljusstakar. När jag en gång vid deras sken spelade kort med ägaren, som är min studentkamrat, omtalade han, att stakarna äro nedsmälta prispengar från slaget vid Svensksund.
Fru Sjöberg hade en son Carl, som blev läkare, O. D:ist och något kompositör (Tonerna), samt en andra dotter, som blev gift med fältintendenten Wallgren. Jag dansade med henne många, många gånger på barnbaler. Båda systrarna, små blondiner, voro gruvligt söta. Fru Lindeberg, som var av spädare växt än systern, såg som liten flicka ut precis som en liten ängel på ett julkort.
Ett stycke österut ifrån ”Fru Sjöberg” hade Robert Tahlin sin diversehandel. Stadens övriga affärer i branschen voro sig ungefär lika: I dem kunde en liten pojke köpa sockersand (farinsocker) och bröstsocker. En större pojke såg bara familjens tjänsteflickor gå dit. Thalins var den första affär, som något höjde sig över mängden genom ansatser till skyltning med finare karameller, kex i blecklådor etc. Den låg i Engströms hus vid Drottninggatan på södra sidan, mellan Rådhustorget och Nya Salutorget.
Thalin slutade som en rik man i Stockholm. Han var bror till den Tahlin, som i många år hade herrekiperingsaffär och skjortfabrik med butik bredvid Tornbergs klocka, när den hängde i hörnet av Regeringsgatan och Gustav Adolfs torg.
ERIK SÖDERSTRÖM
Gå till Innehållsförteckningen.
————————-
augusti 03, 2012
Sammanställt och kompletterat med länkar och bilder av – lisse-lotte@danielson.be