Publicerat i Gefle Dagblad 2 januari 2012.
Från Åke Nyléns tidningsurklipp
Hildegard Krüsell var delägare i fastigheten på Nedre Bergsgatan under 1890-talet och drev en liten butik med korta varor – spetsar, band, blusar, kragar med mera.
Det här är berättelsen om Hildegard Krüsell på Nedre Bergsgatan i Gävle. Det var en dam med relativt gott rykte och med en fast och stadig kundkrets av fina herrar från andra sidan ån.
En borgmästare i Gävle efter mitten av 1800-talet hade besökt i Stockholm i tjänsten. Det var ett vidlyftigt företag på den tiden, och han förväntades därför ta med sig presenter till familjen, sådant som inte fanns i hemstadens bodar.
Denna samhällets stöttepelare var gift men hade också en kvinna vid sidan om. Fru borgmästarinnan kände till förhållandet, och så gjorde de flesta i staden. Och borgmästarinnan, som måste hålla god min, visste att alla visste.
Så kommer borgmästaren hem från huvudstaden med en uppseendeväckande elegant hatt till sin fru. Hon går förstås ut på stan, iförd nyförvärvet, för att handla. I fru Hofverbergs kramhandel blir hatten vördsamt beundrad. Då inträder i butiken borgmästarens älskarinna, iförd en exakt likadan hatt…
Alla i butiken insåg förstås att den utomordentligt korkade borgmästaren haft två likadana hattar med sig hem. Och borgmästarinnan, som inte hunnit bli så gammal att hon mist alla illusioner, svimmade.
Det är Erik Söderström som berättat historien, finkänsligt nog utan att namnge borgmästaren. Söderström föddes i Gävle 1863 och skrev på gamla dar ner sina minnen från barndoms- och uppväxttiden. De berättas med godmodighet, humor och ibland självironi. En anständig kvinna på 1800-talet hade, till skillnad mot män, inga sexuella behov. Far och son Øvrelid, Arne och Thor, har i tre artiklar belyst hur lokalsamhället värnat om mäns skydd mot könssjukdomar – på bekostnad av de kvinnor som de utnyttjade.
Uppsalaetnologen Rebecka Lennartsson, uppvuxen i Hedesunda, konstaterar i sin doktorsavhandling ”Malaria urbana” (stadens sjukdom) att dubbelmoralen var en institution. I den patriarkalt styrda borgerligheten var miljön sluten och allt obehagligt sopades in långt under mattan. De sexuellt tillgängliga kvinnorna tillhörde den tjänande klassen. Mäns rätt att bruka kvinnor för sin egen njutning begränsade sig inte till de prostituerade. Cigarrfröknar, bodmamseller, pigor, sömmerskor och fabriksarbeterskor sågs som mer eller mindre lovliga byten. ”Vara frun behjälplig och gå herrn tillhanda” var många pigors uppgift, brukade gävlekännaren Folke Löfgren (1910-1996) säga. Samhällets attityd var tillåtande. Prostitution fick finnas men inte synas; den sågs som en säkerhetsventil och ett skydd för stadens familjeflickor.
I ”Martin Bircks ungdom” låter Hjalmar Söderberg huvudpersonen upptäcka att det finns två sorters kärlek: ”Unga flickor av bättre familj skulle älskas med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål, och det hade man sällan råd med. I regel var det därför bara förmögna flickor, som kunde inspirera en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan.”
Könshandelns kunder kom från alla samhällsklasser. De var soldater, studerande, handelsresande, familjefäder, änklingar… Betalningsförmågan satte den nedre gränsen.
I Gävle bodde den väletablerade borgerligheten norr om ån och småfolket på södersidan. Det var i fattigkvarteren på Söder man kunde finna ”asabellerna”, de vackra flickorna, det vill säga hålldamerna. En av dem levde 1857-1905 och bodde på tomt 170 i första kvarterets första avdelning. Samma fastighets adress är i dag Nedre Bergsgatan 14 i Gamla Gefle. Hon hette Hildegard Krüsell och var dotter till en ogift städerska/karamellkokerska.
”Ogifta E H E Krysell”, som hon kallas i en adresskalender vid sekelskiftet 1900, var delägare i fastigheten sedan 1893 och drev i gatuplanet en liten butik med korta varor – spetsar, band, blusar, kragar med mera. Enligt Ernst Nilsson, född 1893 och uppvuxen på Övre Bergsgatan, något kvarter därirån, såldes även öl i butiken.
– På Nedre Bergsgatan bodde en kvinna som kallades Svarta damen. Hon hette Hildur Krüsell. Det stavades med tyskt ü. Hon gick stadens fina herrar till hjälp, när de behövde, och en skylt sattes upp: ”Stängt tills vidare”. I hennes affär köpte jag pilsner åt Joe Hill, innan han stack iväg 1902 – fast han hette Joel Hägglund då. Jag var väl åtta år, och han var en ung man då.
Det torde ha varit 1901, och Ernst mindes lite fel beträffande Hildegards förnamn. Eller kanske kallades hon Hildur.
Det sena 1800-talet präglades av kvinnoöverskott. Män stupade i krig, fler män än kvinnor emigrerade från Europa och det fanns skillnader i kvinnors och mäns genomsnittliga livslängd. Nya industriyrken och mekaniseringen av gamla yrken favoriserade manlig arbetskraft. Många kvinnor var hänvisade till att försörja sig själva. Gävle var i snabb tillväxt efter stadsbranden 1869, med tidig industrialisering, rederier och aktiv hamn.
Prostitutionen var en klassföreteelse och en – ofta temporär – överlevnadsstrategi, skapad av ekonomiska svårigheter. Man säljer knappast sig själv, om man inte känner sig tvingad.
Harriet Clayhills, en av den nordiska kvinnorörelsens förgrundsgestalter, har i en av sina skrifter citerat en sagesman: ”Det fanns bland sjöfolket många som inte ville gå till krogpigor och jungfruhus när de var i hamn. Där blev de skinnade på pengar och smittade dessutom. De kom hellre till en ordentlig kvinna i eget rum. Hon fick fasta, rejäla kunder.”
Hildegard Krüsell var en av dem. Medan ”offentliga kvinnor” var lågstatus, klarade sig ”ordentliga” med enstaka eller ett fåtal förmögna män som säkrade dem beskydd och någorlunda diskretion. Hildegard, med sin stadiga kundkrets av herrar från den fina, norra sidan av Gavleån, hade ett relativt gott rykte. Ekonomiskt torde hon med tiden ha kommit på fötter. I mognare ålder blev hon känd som en strikt och stram dam. Alltid klädd i svart.
Redan under sin livstid kallades hon Svarta damen. Sommaren 1905 avled hon, barnlös, i tuberkulos.
Litet fnissigt berättas i dag, av en del som går runt och guidar i Gamla Gefle, om Svarta damen på Nedre Bergsgatan och om hennes spökerier. Jag har alltid ogillat det. Hildegard Krüsell har min sympati. Hon var inget hot mot samhället. På något sätt måste hon, den fattiga karamellgummans dotter, överleva. Hon var driftig, prydlig, diskret och därmed säkert också klok. Vad skulle hon ha varit i dag, om hon fått dagens möjligheter? Högskolelektor, terapeut, äldreomsorgschef?
Hildegard Krüsell har släkt i Gävle nu. Med vars tillåtelse jag skriver om henne och får använda hennes porträtt.
Se även: Där Svarta frun” hade ”Salong”
…………………………………………
juni 26, 2013
Gå till Startsidan Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
