Västra Islandsgatan 5 och 3 - av Erik Wickberg

Artikelserie i Gefle Dagblad 1958 – 1962 : Bland Kåkar och Gränder på Gamla Söder.

Anteckningar ur Gävle stadsprotokoll, domböcker och andra handlingar

SLÄKTNAMNET SOM FÖRSVANN

Ägarlängd för Västra Islandsgatan 5

Som ursprungsfastighet till nuvarande Islandsgatan 5 — Petregatan 4 upptar tomtböckerna 1700–talstomten nr 72 (senare nr 94), också den en gång ingående i räntmästare Petter Strömbäcks söderdomäner samt av hans änka Catharina Strömbäck försåld 1722 till kofferdifararen Per Persson Moritz hustru Helena Jonsdotter. Hon hade tidigare varit gift med Hans Persson Wäst (även benämnd Per Wäst, dock sannolikt felaktigt), vilken möjligen är identisk med en timmerman Hans Persson, som avled 1707.

Helena Jonsdotter fick fastebrev på tomten i december 1722, och i detta brev uppges att den var belägen på Islandet vid Källan, 49 1/2 alnar lång samt 20 1/4 alnar bred åt gatan och 17 alnar åt Nils Muncks gård.

I början av 1730-talet står som gårdens husbonde angiven skepparen Nils Strandberg (f. 1701, d. 1766), som av allt att döma kommit i besittning av denna gård genom hustruarv. Han var nämligen gift med Catharina Hansdotter Wäst (d. 1783), vars namn tyder på att hon var dotter till ovannämnde Hans Wäst och Helena Jonsdotter samt således skulle ha ärvt gården efter sin moder, Maken, Nils Strandberg, var infödd gävlebo, och liksom sin fader Olof Swensson av den kända Rogstadiussläkten ägnade han sig tidigt åt fisket och fick också i sin egenskap av fiskare burskap i staden.

Men därjämte var han, åtminstone några år skeppare på råd- och handelsmannen Petter Almgrens galiot »Mercurius», som han förde 1731—1733. Detta fartyg, som var byggt i Gävle 1724 av furu på kravell och hade en dräktighet av endast 21 svåra läster, gick huvudsakligen i östersjöfart, och uppges i rådhusprotokollen ha varit 54 fot långt, 12 fot brett och 8 fot djupt i rummet,

Såsom tidigare nämnts köpte Strandberg och vägaren Wettersand grannen Måns Torkelssons tomt 1735, vilken de sedermera delade sinsemellan, varpå hälfterna sammanslogs med deras esp.gårdar, som därigenom fick något utökat livsrum i det täta kåkmyilret.

Strandbergs äktenskap förblev barnlöst, och 1748 upprättades mellan makarna inbördes testamente, som tillförsäkrade den efterlevande att sitta i orubbat bo. Nya förhållanden inträffade dock, vilka föranledde dem att 1765 komplettera detta testamente, så att det kom att få följande lydelse:

Sedan undertecknad den 2 december oss emellan upprättat inbördes testamente, att den efterlevande makan skulle behålla den avlidnas giftorätt utan arvingarnas åtal, och vilket vi vilja hava stående med den ytterligare förklaring, att den därutinnan omtalte delningen bägges våra arvingar emellan efter vår död, upphörer i anseende till vad här nedanför förordnas, hava vi varit omtänkta att på vår ålderdom hava någon_t som såsom barn kunde oss tillhanda gå emot vår egendoms tillträdande eller ärvande efter vår död. Och som vi till den ändan antagit vår släktinge borgarsonen NILS BOMAN, vilken vid burskaps vinnande kommer att kalla sig NILS STRANDBERG, och han redan under de tre år han snart varit hos oss visat sig i själva verket ärlig, lydig, flitig och trogen samt försäkrat att därutinnan skola fortfara såsom barn mot föräldrar anständigt och tillbörligt är; Alltså hava vi ock härigenom velat tillskriva och testamentera honom all vår egendom att efter bägges död tillträda och områda såsom dess undfångne arv och egendom. Vilket vi så mycket tryggare gör som både löst och fast är vårt avlinge och sådant, som vi efter lag kunna bortgiva eller testamentera.

Till så mycket större säkerhet och att vi av fri vilja och med sunt förstånd hava låtit författa detta förordnande, bliver det med egenhändiga underskrifter i vittnens närvaro styrkt, samt även anhålla, atl det uti högädle rådstuvurättens dombok intages.

Gefle den 24 maj 2765

NILS STRANDBERG CATHARINA WÄST

Detta erkänner jag med vördnad.

NILS BOHMAN

Såsom vittnen till ovanstående

ERIC SCHÖNSTEDT ANDERS WEST1N SVEN STRANDBERG OLOF STRANDBERG

Testamentet bevakades 1784 arvtagaren Nils Boman (f. 1742), som också mycket riktigt som borgare och fiskare i staden antog tillnamnet Strandberg och på så sätt blev en garant för att det gamla familjenamnet skulle fortleva åtminstone ännu någon generation. Ödet tycktes dock vilja annorlunda. Den nye Nils Strandberg begåvades visserligen i sitt äktenskap med Stina Norling (f. 1734, d. 1816) med barn, dock ingen son.

Dottern Catharina Strandberg (f. 1767) fick med tiden sin levnadspartner i kofferdikaptenen Olof Hemström den yngre (f. 1768), äldste sonen till den tidigare omnämnde skepparen och amiralitetsfänriken Olof Hemström den äldre i en av granngårdarna. Och när Hemström d. y. så småningom jämte sin maka blev ägare till den gamla Strandbergsgården, så bytte han också efternamn och kallade sig Strandberg.

Olof Hemström-Strandberg hade varit till sjöss sedan 1784 och såsom styrman sedan 1787. I sistnämnda egenskap låg han 1789 i Landskrona och vaktade på fartyget, som då tydligen låg uppankrat där under kriget. Han kom emellertid åter till hemstaden i november 1790 med fartyget och då »som skeppare i fadrens namn». Själv blev han 1794 skeppare och borgare i Gävle och for det året som befälhavare på galeasen »Enigheten» (30 5/6 svåra läster) på Stockholm. Han förde vidare galeasen »Vulcaninnan» (46 läster) 1794—1796, galeasen »Sanct Petter» (41 1/2 läster) 1797—1801, galeasen »Redligheten» (32 läster) 1808—1810 samt galeasen »Anna» (52 läster) 1816—1822.

Av en anteckning i sjömanshusets rullor framgår, att det sistnämnda »fartyget utsattes för många olyckor och såldes 1822 i Marseilles». Det är också det sista fartyg, för vilket Strandberg anges som befälhavare, men det är dock osäkert, huruvida han gick i land för runt redan då. Kanske seglade han i fortsättningen endast med mindre, icke inregistrerade fartyg; i varje fall pekar ditåt en anteckning i stadens dödbok för 1828, att blev »död på Fogdön i Mälaren och där begraven». Han dog barnlös.

Ett halvt år efter makens bortgång, sålde skeppare Strandbergs änka gården till fiskaren Jonas Häggblad (f. 1794), som behöll den i 23 år. Under senare hälften av 1800-talet växlade sedan ägarna tätt och ofta. Ett år tillhörde fastigheten dåvarande stadsfiskalen Röhman, en period var den i skomakaresläkten Berglins ägo, och under 11 år ägdes den av Gävle sjömanshus, som slutligen 1892 sålde den till konsul John Rettig. Och genom den stora Rettigska donationen blev den så till slut Gävle stads egendom 1936.

Där Rettigska fabriken växte upp

Tomten nr 4 i nuvarande kvarteret Gävle Vapen härleder sig ur 1700-talstomten nr 80 (senare nr 106), som på sin tid hängde samman med det tidigare omtalade Strömbäckska trädgårdskomplexet, och före Västra Islandsgatans rätning låg den alltså till stor del söder om denna gata.

I samband med arvsskiftet efter fru Catharina Strömbäck: inropades denna tomt av handelsmannen Johan Jacob Duncker pä auktion i december 1743 för 250 dal. kopparmynt, men denne transporterade redan samma dag köpet på en av madam Strömbäcks arvingar, brakspatronen och handelsmannen Petter Strömbäck. Av rådhusrättens handlingar framgår, att medlemmar av familjen Strömbäck vid ungefär samma tidpunkt hade även andra fastighetsaffärer ihop med Duncker, vilken f. ö. är känd såsom ägare tillen av de två tobaksfabriker, som då fanns i Gävle. Sålunda köpte Duncker av handelsmannen Nils Strömbäck även färbodestället ”Lerwiken” norr om fjärden med dess drygt 25 tunnland jord, byggnader och inventarier för tillsammans 9000 dal. kopparmynt exklusive en »äregåva», vars storlek ej närmare anges.

Ägarelängd: Västra Islandsgatan 3

Petter Strömbäck (i 1688_– d.1750), vilken till skillnad från sin fader med samma namn ofta kallas Strömbäcksson i handlingarna, och som efter fadern tog hand om Oslättfors bruk och därjämte anlade Strömbacka bruk i Bjuråkers socken i Hälsingland, behöll fastigheten på Gamla Söder i Gävle ända till sin död, och ännu 1758 står den i tomtböckerna upptagen såsom tillhörande »brukspatron Petter Strömbäcks sterbhus». Sterbhuset måtte emellertid, förmodligen under 1760-talet, ha låtit stycka upp den, ty då ny tomtbok upp rättades 1791, upptas som ägare till halva tomten vardera skräddaren Olof Norbäck och hökaren Johan Bures änka. Av dem tycks dock Norbäck snarast ha haft sin gård i nordigaste delen av gamla tomten nr 81, vlken kom att skäras av genom den halva gatan och väl kanske därmed sammanfördes med den på liknande sätt avskuna nordkalotten av tomter nr 80.

Skräddaren Norbäck (f. 1738, i. 1812) synes f. ö. ha varit bosatt på denna plats åtminstone sedan 1767, då han enligt kronoräkenskaperna var uppförd på restlängd för ogulden skatt, varför av honom blivit »panter uttagne som skola säljas». Man kan måhända dra den djärva slutsatsen, att han inköpte tomten redan 1763, då han fick burskap i staden, eller kanske rentav 1762 dä den unge tierpsfödde riddaren av nål och sax äktade glasmästardottern Anna Greta Stalin.

Alltnog, efter Norbäcks död gick gården på auktion 1816. Man var då fortfarande i full färd med sanerings- och regleringsarbetet på denna del av Gamla Söder, men de 882 kvadratalnar fast mark, som tillhörde Norbäcks sterbhus, inropades vid auktionen av en av hans söner, kofferdikaptener Eric Jacob Norbäck (f. 1769, d. 1834) för 1630 rdr banco. Efter magistratens resolution ett par månader efter auktionen fick han dock inom sina råmärken intaga även 256 kvadratalnar, som staden bytt till sig av tomten nr 98 samt vidare 352 kvadratalnar av gamla Islandsgatan, eller tillsammans 608 kvadratalnar ofri mark. »Men de övriga 370 alnar av Islandsgatan, ävensom delarna av fasta tomtena n:ris 97 och 97 1/2 komma ej att intagas, förrän reglering av nämnde fasta tomter skett».

Den andra tomthalvan som 1791 hade hökaren Johan Bures änka som ägare, förvärvades 1794 av bagareåldermannen Zacharias Broman (d 1799) men tycks ganska snart ha inköpts för stadens behov och torde så småningom ha inlemmats i den Norbäckska fastigheten.

Erik Jacob Norbäck inskrevs pä Gävle Sjömanshus 1785 och seglade med gävlefartyg till 1789, då han mitt under brinnande krig reste till Stockholm och trädde i örlogsflottans tjänst. Där blev han kvar till följande år, då han återkom till Gävle och sedan gick med kofferdister, ömsom som matros, ömsom som styrman, tills han 1798 fick burskap i stader som skeppare. Briggen »Constantin» (44 1/2 svåra läster) blev det första fartyg som han mottog som befälhavare sistnämnda år, och sedan följde en rad andra större uppgifter: Briggantinen »Maria Magdalena» (56 läster) 1802, briggantinen »Mana Ulrica» (73 1/₂ läster) 1805—1810, skeppet »Enigheten» (107 läster) 1812—1813, briggantinen »Aurora» (84 2/3 läster) 1813, skeppet »Thilda» (117 läster) 1813—1814 och skonaren »Observation» (43 1/3 läster) 1819—1820.

Skepparen Norbäck var gift två gånger. Med sin första maka, Anna Lovisa Brelin (f. ca 1767, d. 1824) hade han inga barn. Två år efter hustruns död fick emellertid pigan i gården Anna Norberg (f. 1799) en son vid namn Eric, och en anteckning i husförhörslängden om att Norbäck »har låtit kyrktaga nedanstående Anna Norberg som. sin hustru» ger anledning antaga, att den gode skepparen därigenom ville erkänna sig som barnets fader. Ett barn utom äktenskapet gav ju på den tiden upphov till åtskilligt tissel och tassel, och kanske var det skvallret i samband med denna händelse, som redan på hösten 1726 föranledde Norbäck att sälja sin gamla södergård och flykta till en annan del av staden, varefter han 1829 lät lagviga sig med Anna Norberg Fjorton dagar efter vigseln födde hon ännu en son, som fick narnnet Nils Adolf.

Köparen av gården på Gamla Söder var självaste tobakskungen C. Rettig, som ropade in den på auktion. Några allvarligare planer på att utnyttja detta fastighetsförvärv tycks han dock icke ha haft, ty knappt ett år efter köpet sålde han den i sin tur till bleckslagaren Johan Jonas Kellner (f. 1798), och i dennes ägo förblev den sedan ända till 1872. Kellner utökade också sin areal genom inköp 1841 av ett litel markstycke, betecknat med nr 97 ½.

Men familjen Rettig skulle så småningom åter komma in i bilden. Det skedde 1872 genom konsul Robert Rettig, som då på själva nyårsaftonen skrev köpekontrakt angående den Kellnerska egendomen, och köpesumman var enligt tomtboken 10.000 kr. Gården för» blev sedan i Rettigssläktens ägo, och där uppförde också konsul John Rettig 1896 den fabriksbyggnad, som alltjämt står kvar med familjens flätade monogram på de åtta taktinnarna Men till slut hamnade även denna fastighet i stadens händer genom den stora testamentariska gåva, som tillföll staden 1936 efter fru Antonie Rettigs bortgång.