Källa: Det hände i Gävle, utgiven år 2002.
En kavat grabb i sjömanskostym, vita skor och svart tjusarlock i pannan var under många år den mest kända figuren från Gävle.
Pixpojken var visserligen tecknad, men till skillnad från många andra varumärken var han en kille som levde ett minst sagt omväxlande liv. När han inte stillsamt poserade på tablettaskar och karamellpåsar spelade han tennis, spakade flygplan eller kajkade omkring på isflak i annonser som spreds över hela landet. Alltid med en ask uppfriskande halstabletter inom bekvämt räckhåll. Och ofta med en fyrradig vers i närheten.
Ett tag hade Pixpojken en egen tecknad serie och han förekom på fyrtio olika samlarbilder som medföljde Vox – “ungdomens egen halstablett”.
Redan 1897 hade Wilhelm Ericson och Ernst Rabenius börjat koka karameller, marmelad och saft i en källare vid Södra Fiskargatan i Gävle. Ericson var den drivande kraften och efter tre år köpte han ut sin kompanjon. I samma veva flyttade han sin väldoftande lilla industri till Södra Kungsgatan 36.
——–
(jämför ovanstående text med Karl-Einar Johannessons utdrag ang Jenny och Fredrik Anderssons självbiografi om bl.a. SIN karamelltillverkning i Centralkaffét. och hur de kände sig LURADE..av Ernst Rabenius
Bläddra i ovanstående länk fram till stycket som börjar med
……… ”Förmodligen gick Ville och Albert allians med ett par herrar som hette Eriksson och Rabenius. En bekant till Jenny och Fredrik som hette Sune Jansson, kom oförhappandes in i en affär och där herrarna Eriksson och Rabenius var i full gång med att sälja karameller för egen räkning men med Jenny och Fredriks provväska med deras karameller.
Herrarna Eriksson och Rabenius arbetade på detta oärliga sätt sig in i branchen. Jenny och Fredrik fick leverera, men det skulle expedieras direkt. Men leveransordern behöll Eriksson och Rabenius.
Den 1 april 1895 öppnade Eriksson och Rabenius en fabrik på Södra Fiskargatan 7, alldeles i närheten av Jennys och Fredriks fabrik.
Det var bittert för Jenny och Fredrik att se herrarnas ojusta sätt att starta karamellfabrik med prover från deras fabrik.
Jenny och Fredrik hade ju kämpat från ingenting och sedan blivit utnyttjade.
Fredrik skriver själv i sin ”sjelfBiografi F. Andersson” att herrarnas handlingssätt var ej hederligt gjort och Sune Jansson som uppmärksammade Eriksson & Rabenius bluff med provkaramellerna, ville att de skulle åtala dem, ty han sa att det var straffbart, men Fredrik lät det gå i den tanken att det skulle gå även för dem, vilket det också gjorde…..”
Åter till Ulf Ivar Nilssons berättelse )
Affärerna gick strålande och 1904 kunde företaget, som ännu hette Ericson & Rabenius, bygga en ny fabrik vid Hantverkargatan. En anläggning som snart skulle växa både på höjden och bredden.
Moderna maskiner anskaffades och året därpå kunde Wilhelm Ericson presentera sina och Sveriges första halspastiller. De såldes under namn som Herba och Vind och lanserades i framgångsrika reklamkampanjer tillsammans med bolagets övriga produkter, varav EOR bonbons räknades till storsäljarna.
1913 gifte sig Wilhelm Ericson med grosshandlardottern Anna Helena Flensburg. Bröllopsresan gick till Italien där Wilhelm läste ordet “pix” på en skylt. Han hade ingen aning om vad det betydde men tyckte det lät käckt och slagkraftigt och bestämde att det skulle bli namnet på företagets nästa produkt.
Väl hemma fick han veta att pix är latin för kåda eller tjära. Och det kunde ju passa bra som benämning på en tablett som var både svart och seg.
Pixtabletten kom ut på marknaden 1915. Två år senare kläckte fabrikens försäljningsdisponent, Joh A Hellkvist, idén att man skulle skapa en egen figur för att banka in produktnamnet i kundernas medvetande.
Sådana här reklamvarelser var i och för sig inget nytt. Chokladfabriken Mazetti i Malmö hade sedan länge en dalkulla som symbol och i varje städskåp stod en burk Tomteskur med en rödmössad liten gubbe på etiketten.
Den unge konstnären Helge Artelius fick i uppdrag att rita det nya varumärket. Han var bara tjugo år, kom från Sundsvall och hade just gått ut Högre konstindustriella skolan i Stockholm.
Artelius hade redan gjort en del teckningar åt skämttidningen Puck och skulle så småningom bli en av våra mest uppskattade illustratörer.
Vem som bestämde att Pixsymbolen skulle vara just en pojke och att denne skulle vara klädd i sjömanskostym är inte gott att veta. Kanske var det Wilhelm Ericson själv. Han hade ju en liten son därhemma som enligt tidens mode säkert var utstyrd på just det sättet.
Det brukar också påstås att Åke Flensburg-Ericson, som sonen hette, var förebilden för Pixpojken. Men det var knappast lille Åke som stod modell för vad Patent- och Registreringsverket förde in i sina journaler som nr 42.818 “sjömansklädd pojke“.
Åke Flensburg-Ericson var nämligen bara tre år när Artelius gjorde de första skisserna av den betydligt äldre reklamgossen.
Det kanske i stället var den mångsidige Pixpojken som blev en förebild för den unge direktörssonen. Pix-Åke, som han kallades av sina kamrater, var aktiv seglare och tidigt intresserad av snabba bilar. Och det fanns folk i hans omgivning som tyckte att han som enda barnet i den rika familjen hade mer pengar än vad som var nyttigt för honom.
Fredagen den 5 augusti 1932, tio över elva på kvällen, inträffade katastrofen. Åke Flensburg-Ericson var arton år, hade nyss tagit körkort och var lycklig innehavare av en läcker sportbil – en amerikansk Auburn Speedster.
Tillsammans med två kamrater var han nu på väg till familjens sommarställe Gröndal på Norrlandet. Men saknade baksäte så de tre männen hade fått tränga ihop sig ordentligt. Ändå körde man oerhört fort enligt vittnen som sett när de passerade Strömsbro.
Några hundra meter längre bort, vid Leufvenius hage, fick pojkarna en våldsam sladd. Fordonet mejade ner ett staket och voltade runt i luften innan det till slut hamnade en bit ut i terrängen med hjulen i vädret.
Strax efteråt anlände en annan bil till platsen. Föraren stoppades av en nedblodad yngling som pekade på den kraschade sportbilen. Både Åke Flensburg-Ericson och hans jämnårige kamrat Roland Muller låg då döda i fordonet.
Åkes kamrat var son till disponenten vid Gävle Ångväveri, Hugo Muller. Den yngling som överlevt den våldsamma kraschen hette Rudolf Zaur. Han var några år äldre, kom från Berlin och hade under sommaren varit gäst hos familjen Ericson.
När ambulansen anlände var Zaur spårlöst försvunnen. Militär och polis letade efter honom hela natten men inte förrän på söndagen hittades han, trehundra meter från olycksplatsen. Han hade hängt sig i en gran.
Den tyske pojkens föräldrar försökte senare få ut skadestånd men fallet lades ner eftersom det aldrig kunde slås fast vem som kört bilen.
Den fruktansvärda händelsen gjorde att Wilhelm Ericson ville tona ner kampanjerna med Pixpojken. Men det dröjde inte länge förrän tidningarna åter var fulla av annonser med den sjömansklädde företagssymbolen. Och det var nu han nådde sin verkliga guldålder.
1938 fick Pixpojken en egen målarbok och han har hedrats med minst två musikstycken – en vals av Fred Winter och Valdemar Dahlquist och en snoa komponerad av Ivan Thelmé.
Med tiden kändes dock Pixpojken lite gammalmodig och han förekom alltmer sällan i reklamen. Men fortfarande kan man se honom på nytrycka affischer och vykort.
Företaget, fabriken och produkten är däremot borta. 1975 köptes Pix upp av värsta konkurrenten, Läkerol-Ahlgrens. Nio år senare stängdes godisfabriken vid Hantverkargatan och 1989 slogs företagens försäljningsorganisationer ihop.
Under ytterligare några år tillverkade Ahlgrens tabletter under varumärket Pix. Men nu är även det historia.
ULF IVAR NILSSON
——————————-
juli 02, 2012
Gå till Startsida 
Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be
