GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen, Del 11 — 1500-talet

 

Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.

Ur Åke Nyléns tidningsurklipp

 

 

Johan III – grundaren av Gävle slott ”Omfattade sitt rike med stor lidelse”

 

Gustav Vasas tre söner. Erik, Johan och Karl, blev alla kungar i Sverige. Två av dem är bemärkta, Erik XIV med sin blandning av genialitet och vansinne, Karl IX, den hårdföre, maktlystne och hänsynslöse. Den tredje vasa­kungen, Johan III, har kommit i skymun­dan. Han har ansetts svag och vankel­modig.

 

Några exempel. På ett möte i Reval 1589 mellan Johan, hans son Sigismund, sedan två år kung i Polen och det svenska riksrådet yrkade plötsligt den svenske kungen att Sigismund skulle abdikera och följa med sin far hem till Sverige.

 

Förslaget var frestande för Sigismund som haft svårigheter i Polen, eftersom han inte kunde uppfylla det polska kravet från kungavalet 1587 att Sverige skulle över­lämna Estland till Polen. Johans förslag var farligt, ansåg de svenska rådsher­rarna. Det skulle kunna leda till krig.

 

Johan tvingades ge vika inför riksrådet och sonen Sigismund återvände till Polen. Rådet spädde på Johans förödmjukelse med en skrivelse, där den svenske kungen klandrades för det dåliga ekono­miska läget — “den dryga hushåll­ningen” och ”de stora byggningar vid slott och gårdar“.

Johan III är känd för sina dyra slottsbyggen — men också för sin prokatolska politik. Även på detta område råkade kungen ut för bakslag.

 

År 1576 lät kungen trycka en ny liturgi (gudstjänstordning), efter färgen på sina pärmar kallad “rödaboken“. Liturgin in­nehöll katolska inslag. Samtidigt inrätta­des en katolsk högskola i Stockholm ledd av den norske jesuiten Laurentius Nicolai, “Klosterlasse” kallad.

 

Johan bedrev också förhandlingar med påven om vissa licenser för den svenska gudstjänsten — mässan på svenska, kal­ken för lekmännen och prästäktenskap. Kungen ville med sina framstötar på två fronter åstadkomma en kompromiss mel­lan protestantism och katolicism.

 

Framstötarna misslyckades. Påven väg­rade ge Sverige dispens på de nämnda punkterna. I Sverige väckte Johans för­sök att närma sig katolska kyrkan förbitt­rat motstånd. Kungen måste ge sig. Den katolska högskolan stängdes och Kloster­lasse utvisades ur landet.

 

Men var nu Johan III verkligen en så oskicklig kung? Innebar hans motgångar att han saknade en fast politisk målsättning? Var han en vankel­modig nolla? Några forskare har förnekat detta.

 

I en uppsats i Från Gästrikland 1969, “Johan och hans kyrkoslott i Gävle“, söker Nils Sundquist omvärdera Johan III i starkt po­sitiv riktning. Han placerar in kungens slottsbyggen — som denne ju kritiserades för under sin regeringstid — i ett magnifikt idéhistoriskt sammanhang.

 

Slottet i Gävle var ett av de många slott Johan III lät bygga. Grunden lades 1583. År 1729 förstördes slottet av en brand och blev aldrig återställt. Först på 1740-talet genomfördes en ombyggnad. Den form slottet då fick behåller det alltjämt.

 

 En skiss av hur slottet såg ut under Vasatiden finns bland originalritningarna till Erik Dahlbergs verk “Suecia antiqua” från 1680-talet. Teckningen visar slottet från sydöst.

 

 

Enligt Nils Sundquist finns det ett samband mellan byggandet av Gävle slott och andra slott under Johan III:s tid och dennes stora teologiska intresse. Grunden för detta lades under de fyra år (1563-1567) Johan satt fångenGripsholms slott. Han använde då tiden till omfattande läsning i historia och teologi.

 

Som regent lade Johan den största vikt vid gudstjänstens rätta former och för det rum, kyrkan, där det kristna ceremonielet skulle äga rum. Kungen ville också genom imponerande byggen hävda Sveriges ära och glansfyllda förflutna. Han trodde på den historiesyn som framlagts av Johan­nes Magnus i dennes svenska historia.

 

Huvudtemat för Johannes Magnus var att goternas kungar, som anförde offen­siven mot Romarriket och erövrade Ita­lien, en gång utgått från Sverige. Före­ställningen om goterna var allmänt accep­terad i Sverige, av Johan liksom av hans bröder.

 

Slottsbyggandet blev därför av både teologiska och historieromantiska skäl en fullkomlig mani för Johan III — “bygga är vår högsta lust” lär han ha yttrat. Han ville visa Europa att det uråldriga Sverige inte på något sätt stod andra länder efter.

 

Nils Sundquist medger att Johans byggenskap nog gick till överdrift. “Den kungliga byggenskapen”, skriver han, “drevs i en art av panik, det blev hårda och betungande bud om dagsverken och sten- och virkesframkörningar som till landsdelarnas befolkning utgick från det kungliga kansliet.”

 

Ändå menar Sundquist att Johan III:s verksamhet var till gagn för Sverige. “Nu är det dags att tillika säga något positivt om Johan III. Han omfattade sitt rike och dess förkovran med stor lidelse . . .

 

Ett drag hos Johan III som kulturlandet Sverige har all anledning komma ihåg var hans ömsinthet mot byggnadsminnesmär­ken och kyrkliga klenoder . . . Johan III är i sagda stycken mer framsynt än någon annan svensk monark före Gustav II Adolf.

 

Johan III blir, så egendomligt det än kan låta, ”den egentliga förste riksantikvarien nära hundra år före det aktiva ämbetets upprät­tande”. Med de orden avslutar Nils Sundquist sin positiva omvär­dering av Johan III — grundaren av Gävle slott.

 

LENNART ÖDEEN

————————————————————————————-

juli 02, 2012, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments