Kaféernas stad – av Ulf Ivar Nilsson

 

Publicerat i Arbetarbladet Söndag 19 oktober 2014.

 

Runt om i staden fanns det trivsamma, ofta lite brunmurriga fik där stadsbor och tillfälliga besökare kunde dricka kaffe eller varm choklad och mumsa på wienerbröd och mazariner. Eller kanske beställa in en rejäl skiva rågbröd fullastad med ägg och ansjovis, ost och skinka eller leverpastej och gurka.

 

En del av fiken serverade även riktig mat och några av dem – som den svårstavade polacken Brzokoupils kafé vid Södra Kungsgatan – lockade med livs levande musik om kvällarna.

 

 

Här är några av de kaffeserveringar som dröjt sig kvar i minnet hos lite äldre Gävlebor:

 

Centralcaféet förstås, som ju fortfarande finns kvar som CC-puben. Det startades 1896 som ett nykterhetskafé av makarna Fredrik och Jenny Andersson och drevs från 1916 till 1967 av deras dotter Ruth Peterson.

 

På Norra Skeppargatan, intill dåvarande Sagabiografen fanns Café Vivel, och några meter därifrån, i hörnet mot Drottninggatan brukade torghandlarna tillbringa sina raster på Café Drott. Stadens poliskonstaplar beställde sina kaffekorgar från Café NordenNorra Köpmangatan 10, i källaren till Drottninggatan 29 låg Café Esperanto och på Norra Kungsgatan 31 kunde man slå sig ner på Dala-Kaféet som även hyrde ut rum till resande. Anglais, Framtiden, Temperance, Holmgens, Nya Caféet, Österbergs och ett ställe som hette Lunch Café låg som ett pärlband efter Nygatan.

 

På Norra Kopparslagargatan 11 serverade Wienerkondis sin första bulle någon gång på 1920-talet och i Gefle Dagblads fastighet, låg Café Gevalia. Det ansågs vara ett lugnt och sobert ställe, till skillnad från Café Brio som höll på andra sidan gatan, i Arbetarbladets gamla hus.

Ett par andra ställen med lite sjabbigt rykte var Torgcaféet på Norra Kansligatan 8 och Café Viola som låg i en gammal träkåk med adress Norra Kungsgatan 23. Det påstods att stadens skummisar gärna gjorde upp sina ljusskygga affärer på just de ställena.

 

I hörnet Staketgatan-Norra Kungsgatan låg Teatercaféet, vars ägarinna, fru Wiklund även skötte kaffeserveringen på teatern på andra sidan gatan. Tysta Marie hette ett fik som flyttade runt mellan olika adresser för att till slut hamna i Centralpalatset. Och på Sjömanskyrkan baksida låg under flera årtionden en liten servering som helt enkelt kallades för Caféet i Sjömanskyrkan.

 

Gubbarna i hamnen och de som arbetade i grosshandlarnas magasin och bodar kunde koppla av en stund på Café Neptun vid Hamntorget eller hos Ferngrens på Andra Magasinsgatan. Dit sökte sig också folk från skutorna vid Skeppsbron och strömmingsfiskarna från Bönan, Utvalnäs och Harkskär. Särskilt Ferngrens var känt för sina goda smörgåsar.

 

Tar vi Svängbron över Gavleån till Brynäs kan vi med stadens adresskalendrar i handen leta oss fram till Café FordSödra Skeppsbron 20 eller till Café Göta, Café Wärnhem, Café Mejseln och Café Svea som alla låg efter Brynäsgatan. På Södra Fältskärsgatan hittar vi Café Malm, Café Mimer och Café ll:an.

 

På Söder fanns det också en lång rad minnesvärda kaffeserveringar. Café Hörnan, Biljardcaféet, Blå Triangeln och Södra Caféet låg alla efter Kungsgatan. På Brunnsgatan, nära Södra station, fanns Café Upsala där stamgästerna var anställda vid järnvägen medan de som arbetade vid televerket trivdes bättre på Café Runa vid Södra Centralgatan 30.

 

Tillbaka i stans centrum kan vi titta in på Café d’Angleterre vid Rådhusesplanaden. Där hade Cenaklet sina sammankomster mest varje dag för hundra år sedan. Men Cenaklet det var ingen förening i vanlig bemärkelse utan helt enkelt en samling herrar – och en och annan dam – som regelbundet träffades för att diskutera världshändelser och lokala tilldragelser över en kopp kaffe eller en bit mat.

 

Stadens ledande kommunalpolitiker tillhörde stamgästerna och det ansågs nästan som en självklarhet att alla viktiga ärenden skulle dryftas i Cenaklet innan det var dags att fatta beslut i de mer formella politiska församlingarna. Bland medlemmarna – eller vad vi nu ska kalla dem – fanns konservativa grosshandlare och rödglödgade socialister, slätkammade byråkrater och lufsiga bohemer, fylltrattar och nykterister, ateister och frimicklare så det var inte ovanligt att det här gänget presenterade både två och tre olika lösningar på samma problem.

 

När Café d’Angleterre omkring 1920 flyttade till Ruddammsgatan tyckte cenakelbröderna att det var dags att röra på sig. Nu samlades man istället på Café Linnéa som låg i Postens hus på Nygatan och där fortsatte meningsutbytena med oförminskad styrka i ytterligare några årtionden.

 

Ulf Ivar Nilsson

———————-

Publicerat av Lisse-Lotte Danielson 2014-10-20 för Gavledraget.com

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website