37 Carl Sparre, del 2 kap XXXVII

 

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott.

CARL SPARRE(1723-1791).

 

LANDSHÖVDING 1763 – 1773

 

SOM REDAN NÄMNTS efterträdde Carl Sparre sin fader Fredrik Henrik Sparre som landshövding och ståthållare på Gefleborg. Han gjorde en mycket betydande insats i stadens och länets historia. Han hade fått en både grundlig och fulländad uppfostran. Efter juridisk och militär utbildning sändes han på utrikes resor i Tessins sällskap och var ständigt i hans närhet under de lysande åren i Paris, där konststudier och konstinköp ingick i den dagliga tillvaron.

 

 

Carl Gustaf Tessin

 

Efter att ha deltagit i svensk-ryska kriget 1741-43, tjänade han även i preussiska armen. Under pommerska kriget var han chef för krigskommissariatet och utnämndes 1760 till överste.

 

1763 skedde utnämningen till landshövding. Det stora Wester-Norrlands län hade 1762 blivit delat och dit hörde därefter endast Ångermanland, Medelpad och Jämtland. Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen utgjorde en tid framåt Gefleborgs län. Han visade sig på sin nya post i hög grad verksam och framgångsrik, inte minst då det gällde act främja länets kommunikationer och ekonomi.

 

Under sin knappt tioåriga ämbetstid hann han med otroligt mycket. Han ordnade landsting på avlägsnare orter inom länet och på dem samspråkade han med befolkningen om anläggning av vägar, om odling av mossar och i allmänhet om ting, som numera ingår i hushållningssällskapens program. Han framhöll idoga män till ett föredöme och lovorden följdes ofta av belöningar. Han skaffade Gästrikland och Hälsingland var sin “provincialmedicus” med löneanslag av länets bruksägare.

 

Något motsvarande begreppet fattigvård synes icke ha funnits före Sparres tid. Den svåra missväxten i början på 1700-talet, då hungrande skaror ända upp ifrån dalasocknarna översvämmade Gefle stad, tvang fram extra åtgärder och blev utgångspunkt för vad som sedan kom till stånd. På Sparres initiativ inrättades ett s. k. arbetshus, där behövande tillhandahölls material för arbeten till sitt uppehälle. Även på annat sätt sökte landshövdingen komma de utfattiga och hungrande till hjälp. De första försöken med den nya växten potatis hade icke slagit väl ut, men nu tog Sparre upp odlingen med energi och arbetade intensivt på dess spridning och användning. Även spannmålsimporten stimulerades och redan förut hade sockenmagasin inrättats flerstädes på hans initiativ. Nö­den i hans län blev också mindre än på andra håll.

 

 

Arbetshuset

 

 

Gefle skola och Gymnasium var föremål för Sparres synnerliga intresse. Han åhörde ofta lektionerna, de vetgirigaste lärjungarna inbjöd han till sitt av böcker och konstverk rikt fyllda hem och de fattiga bland dem gav han understöd.

 

Sparre var otroligt populär. Han kunde vid sockenstämmorna, i vilka han ofta deltog, med tålamod åhöra de envisaste motsägelser, men tog dock mestadels hem spelet genom att klarlägga saken så, att den till slut accepterades av det sunda bondförståndet.

 

Efter den svåra missväxten reste han omkring och förmådde stads- och landsförsamlingar att frivilligt inställa brännvinsbränningen, som då var en fri och omtyckt hantering ända till 1772, då Gustaf III gjorde den till ett statsintresse och ett led i “folkhushållningen”. I en liten skrift från 1771, kallad “Striden mellan Brännvinet och Brödkakan”, berättas hur en nitisk och av menigheten älskad landshövding trädde fram på allmän Rådstuga i residensstaden, höll ett tal till Borgerskapet och förmådde åhörarne att enhälligt avstå från brännvinet, ett beslut som de skulle hålla “lika obrottsligt som all annan lag”. En sammanslutning i detta syfte bildades i Gefle, den första i vårt land, alltså sjuttio år före den Wieselgrenska nykterhetsrörelsen.

 

Årslång samvaro med Tessin hade givit Sparre stora kunskaper, skärpt blick och stegrade krav på skönhet och stil i så väl den yttre som inre miljön och kom tydligt till uttryck i de ändringar och förbättringar som kom till stånd såväl i staden som vid slottet. Det var genom hans initiativ som den nya stenbron tillkom över Gavleån. Och det var han som anlade den nuvarande parterren norr om slottet, “der förr varit en med starr­tufvor och malört bevuxen ödemark”.

 

 

 

 

Sparres umgängesvana och angenäma väsen föranledde Gustaf III att medtaga honom på sin italienska resa.

 

Carl Sparre var gift med Ulla Strömfelt, hovfröken hos drottning Lovisa Ulrika och dennas stora favorit, vilket tyder på att hon måtte varit lika intelligent och spirituell som hennes utseende var vackert och hennes väsen älskvärt. Enda barnet, sonen Carl, dog på Gefle slott vid sex års ålder.

 

 

 

Drottning Lovisa Ulrika

 

Den popularitet landshövding Sparre vunnit i Gefle var troligen bidragande orsak till att han sedermera utsågs till överståthållare i Stockholm. Hans arbete som sådan blev både omfattande och uppskattat. Bevis härför utgör den hyllning Stockholms borgerskap ägnade honom genom att slå medalj över honom, resa hans bild i marmor, samt inköpa Tessinska huset vid slottsbacken till bostad åt överståthållaren. Sparres bild tecknas i många memoarer från den tiden. Oscar Levertin har låtit honom träda fram i rokokonovellen Kalonymos.

 

Hans kista fick 1791 sin plats i Fersenska graven i Riddarholmskyrkan. Carl Sparres bild är en målning av L. Pasch d. y.

 

Ulla Strömfelts porträtt är av J. Biörck (efter G. Lundberg).

 

 

Carl Sparre

 

Ulrica Strömfelt gift med Carl Sparre

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website