01 Slottets historia, del 1, kap I

 

En mycket spännande krönika av ELLEN HAGEN om livet på Gävleborgs slott. 

ETT GAMMALT ORDSTÄV SÄGER att ”greven, eken och kräftan går inte norr om Dalälven”. Till dessa tecken på södra Sveriges mer skiftande förhållanden och rikare natur skulle kunna fogas ”slottet”. Och med skäl, ty endast ett undantag från regeln givs. Endast ett slott finns norr om Dalälven, det gamla Gefleborg, eller Gefle Hus, som det tidigare kallades.

Namnet Gefle är av gammalt ursprung. I Peder Swartz krönika över biskoparna i Västerås står att biskop Carolus, biskop 1258-1283, var ”son till Olof Hising på Gaffwle det rika”. Trehundra år senare är en Olof Hising fogde på den ”konungsgård”, som sedan 1400-talet låg i sluttningen mot ån, på ungefär samma plats där slottet senare blev byggt.

Kyrkan och särskilt Uppsala domkyrka hade gårdar och jord på skilda håll i landskapet. Bland andra donationer av riksmarsken Torkel Knutsson i testamente av 1306 fick om kyrkan den i Gestrikland i Valbo socken belägna gården Ön eller Gadön.

Under den laglöshet som rådde under Albrekt av Mecklenburg satte sig fogdarna i Gestrikland i besittning av gården och uppförde där på öns östra udde i Gefleån fästet Gaddaborg. Till vilket parti dessa fogdar hörde blir tydligt genom ett synebrev, som säger att fästet byggdes av ”rikets fiender”. Dessa fiender var de tyska fribytare, kända under namnet Vitaliebröder, som satt sig fast även vid Faxehus i Hälsingland och Styrisholm i Ångermanland. Genom unionsdrottningen Margaretas beslutsamma åtgärder tog deras våldsregemente slut och under 1300-talets sista år bröts sjörövarnästena ner. Marken, där Gaddaborg stod, är sedan länge upplöjd åker och endast de skärvor av tegel, som plogen då och då för i ljuset, vittnar om att så långt in i landet kunde sjörövare bygga sig fästen.

Mot slutet av medeltiden blev länsindelningen mer vanlig och utträngde den gamla indelningen i provinser. Till grund för benämningen län låg det från Tyskland och Danmark överförda begreppet om förläningar. Landskapen i Norrland var mindre lockande för dem som önskade sig förläningar. ”Norrlanden” förblev således under kunglig myndighet och uppbördsrätt. Gestrikland hörde till de s. k. Fataburslänen, varifrån kungen fick inkomster ”till sitt eget hov och uppehälle”.

Under kung Hans fick Sten Sture d. ä. Gestrikland och han besökte Gefle på sin resa genom Norrland 1491. Om han bodde på ”konungsgården” är inte bekant. Kring den enkla huvudbyggnaden låg en mängd uthus, lador och bodar, nödvändiga för upplag av de naturaprodukter som den tiden var vanligaste formen för allmogens utskylder.

Förteckning finns på den rad fogdar som under 1400- och 1500-ta1en skötte uppbörden i Fataburslänet. En av de märkligaste var Hans Kröpelin, riksråd och hövitsman på Stockholms slott, som 1432 å sitt ”Herrskaps” vägnar ”annamade Gestrikland och höll ting med allmogen i Gefle”. Han var född i Preussen, kom över Danmark med Erik av Pommern, men var tydligen bättre än vad de utländska fogdarna i regel fått namn om sig att vara, ty Rimkrönikan säger:

The bönder månde Hannis tacka

Mot rätt låth han them eij beskatta,

Han gjorde them nåde, hvar han må.

De andra Fogdar gjorde eij så.

Och hvar han hörde några träta,

Gärna skilde han them av med rätta.

Thet löner honom Gud, som väl förmå.

Olof Jute var Sten Sture d.y:s fogde i Gestrikland. I hyllningsbrevet till riksföreståndaren, daterat Ovansjö den 4 april 1512, tackade gestrikarna för den landsfogde, som skickats dem, ”som är Olof Jute. Han har varit med oss som en god man i allehanda måtto och han har flytt oss alle, rike och fattige, lag och rätt”.

Enevald Hansson fick fogdebrev ”på Gestrikland och Helsingland” och ”unte honom Hans Nåde (Gustaf Vasa) konungsgården vid Geff1e stad, ther han kan hafva sitt tillhåll”.

Den eldsvåda, som härjade Gefle 1569, nådde även fogdegården och dess träbyggnader kunde endast delvis räddas. Iståndsättandet blev begynnelsen till en ny epok i konungsgårdens historia, dess storhetstid, övergången från trävirke till sten, från gård till borg. Och fogdens titel blev under årens gång guvernör, ståthållare och landshövding, med vidgad makt över större område.

Om branden härjat under någon annans regeringstid än Johan III:s hade måhända ingen nybyggnad kommit till stånd. Men denne Sveriges störste byggherre blev genast intresserad av att istället för ett enkelt trähus få till stånd ett ståtligt stenhus på den väl belägna platsen, tillgänglig från såväl lands- som sjösidan. Gefleån var då bredare, än vad den är nu, och segelbar ända upp till Gammelbron. Arbetet begynte 1583 och efter tio år var slottet färdigt. Det var säkerligen enligt dåtidens mått en mycket kort tid för så stort bygge och det synes även efterkommande som ett kraftprov, med tanke på den tidens ytterst enkla redskap och arbetsmetoder. Vilket tålamod krävdes det inte för att genom ömsevis upphettning och hastig avkylning – eld och därpå kallt vatten – bit för bit ”jämka, bryta och bränna berget undan” för de väldiga källarvalven, där vissa delar av murarna har en bredd av mer än fem meter.

Det slott, som 1593 stod färdigt, tedde sig betydligt högre och ståtligare än vad som i våra dagar finns kvar. I nära hundrafemtio år fick det behålla den imponerande resning och utsmyckning som bilden i Dahlbergs Suecia Antiqua utvisar.

Nästan samtliga svenska kungar och drottningar har under århundradenas gång gästat Gefleborg för längre eller kortare besök.

År 1727 härjades “konungsgården” på nytt av en förödande eldsvåda. Slottets övre del skadades svårt och, tidvis obebott, fick det länge ostört förfalla. Vad som fanns kvar iståndsattes sedan som bostad för landshövding och lokaler för länsstyrelsen. Uppdraget gavs åt den tidens främste arkitekt Carl Hårleman, som totalt förändrade den ursprungliga anläggningen. Slottskyrkans utskjutande del revs, likaså vad som fanns kvar av tornen. Ett enkelt mansardtak lades över de tre våningar, som skonats av elden.

De två flyglar, som inrama gårdsplanen, byggdes 1738 och 1753, den ena för landskansliets räkning. Länsstyrelsen har numera helt flyttat från slottet till rymligare lokaler i nyuppförda byggnader och Hushållningssällskapet har i stället flyttat in i den nedre våningen. De övre är alltjämt landshövdingens residens.

Gävle ”konungsgårds” historia är ett intressant blad i Svea rikes historia. Vilket bildgalleri av skiftande gestalter har inte rört sig inom dess murar. Strävsamma, uthålliga allmogemän, som byggde det upp från grunden och som sedan, generation efter generation, trätt inom dess dörrar för att söka råd och rätt hos konungens fogdar och ämbetsmän. Krigsfångar, som i dystra fängelserum längtat bort från det främmande landets kyla och mörker. Lärda herrar och tappra krigare, stadens borgerskap och ”välloflige societeter”, vid audienser och banketter. Och av Wasaättens eller huset Holstein-Gottorps markerade profiler har mången skuggbild vid eldskenet från den öppna spisen eller från vaxljus i höga kandelabrar tecknats mot de tjocka murarnas målade ytor. I djupa fönstersmygar har prinsar och prinsessor drömt framtidsdrömmar, medan månskenet silat in genom åldriga trädkronor eller solen lyst på det strömmande vattnet bakom blommande äppelträd.

Måtte den gamla borgen, den nordligaste i Sverige, ännu få stå genom århundraden, oskadd av eld och brand och med så mycket av den gamla inredningen bevarad, som tidens krav kan skona. Den har trotsat många hotande öden och burit sina år med heder, men så var den också, enligt den lärde Johannes Messenius, författaren till ”Scondia Illustrata”,

från början en av de bästa i riket”.

Fortsättning följer….

Gå till samtliga avsnitt

 

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website