Stadsbudsvisan, Paul Robland skrev texten

Publicerat i Gefle Dagblad 13 november 2008.

Från Åke Nyléns tidningsurklipp

Varje Extern länk öppnas i ett separat NYTT fönster. När ni har läst texten, STÄNG detta för att återgå till denna sida.

KLICKA PÅ BILDERNA FÖR ATT FÖRSTORA DEM, klicka därefter på tillbaka-pil för att återgå till artikeln.

Paul Robland (1911-1989) var en framträdande figur i Gävles nöjesliv, inte minst på 1940-ttalet. Han var med och författade flera revyer, bland annat de så kallade Idrottshusrevyerna, och medverkade ofta själv på scenen.

En av hans bästa vänner hette Harald Hedin och jobbade vid Gamla stadsbudskontoret. Stadsbud nummer 5 var han, och han arbetade vid kåren från 1931 till 1956.

– De brukade sitta och dricka pilsner tillsammans och filosofera över livet, berättar Haralds son Rolf.

Resultatet av de filosofiska samtalen blev en kuplett, Stadsbudsvisan, och den lät så här (ni som är tillräckligt gamla för att ha hört den minns nog melodin):

Stadsbudet får ej ska ni tro, en enda stund av ro, nej han får bara gno, folk ska ju alltid byta bo och då skall han va’ med och bära.

Flåsande trappa opp och ner man knogar med besked och bär sej halvt ur led för folk ska ju alltid skräpa ned och gamla saker är så kära.

Det är chatull och spinetter, och gamla blekta jacketter,

vintermösser och hätter, på vilket jag ej värde sätter.

Det är lump och klenoder, som märkts av hum och hans broder,

i form av gamla kommoder, och illa gjorda marmorstoder.

När visan var klar presenterade Robland den för Sigge Fürst, som genast såg att den skulle kunna slå. Och det gjorde den – den blev faktiskt ett av Sigges stora paradnummer.