ÖGONAVDELNING vid centrallasarettet i Gefle – önskemål av D:r A Samuelson

 

Vem är D:r A Samuelson?

Publicerat i NORRLANDSPOSTEN 1/9 1938

Aktuellt önskemål:   ÖGONAVDELNING vid centrallasarettet i Gefle.

D:r A Samuelson var initiativtagaren till Gefles starroperationer.

 ————-

 

Opererad 90-åring såg för första gången sina barnbarnsbarn.

 

För någon tid sedan opererades på centrallasarettet i Gefle en över 90-årig man för »gråstarr». Han återfick därmed synen och befria­des från ett mångårigt ögonlidande och hade bl. a. den tillfredsställelsen att få en önskan uppfylld att få se sina barnbarnsbarn.

 

Detta är endast ett enstaka exem­pel ur d:r A. Samuelsons stora lä­karverksamhet, där synen återvun­nits tack vare operation och där de botades tacksamhet varit djup och oförställd. Den har förresten tyd­ligt nog visat sig däri, att de botade i sin tur skickat andra patienter till den populäre ögonläkaren, som haft händerna fulla med arbete.

 

Under en paus i detta arbete får Norrlands-Posten en intervju med d:r Sa­muelsson, som med en läkares van­liga anspråkslöshet förklarar, att han inte gjort några märkligare ting. Ryktet har emellertid vetat berätta om åtskilliga synnerligen förbluffan­de operationer, som han utfört; eller för att uttrycka sig mera exakt sak­ligt — han har i varje fall, såsom lasarettsdirektionens ordförande borgmästare Nils Berlin, nyligen på­pekade I en intervju i Norrl.-P:n, utfört en rad mycket skickliga opera­tioner.

 

Cirka 250 kliniska fall av ögonsjuka på lasaret­tet på 1 ½ år.

 

Borgmästare  Nils Berlin (1888-1969) antydde även i detta sammanhang den bakgrund, mot vilken dessa operationer få ske. Någon särskild ögonavdelning finnes som bekant f. n. inte vid lasarettet. För att påvisa behovet av en sådan har emellertid d:r Samuelsson ställt sig till förfogande för lasarettets räkning. Han har sin mottagning i staden, men operationerna utföras på kirurgiska avdelningen vid lasa­rettet. Denna verksamhet har på­gått i cirka 1½  år och under denna tid har det varit ungefär 250 kliniska fall, som hänvisats för behanding vid lasarettet. Enbart detta förhållande talar sitt tydliga språk om behovet av en ögonavdelning.Det är därför inte att förundra sig över, att lasarettsdirektionen velat på ett mera stadigvarande sätt fästa honom vid lasarettet och så småningom söka få till stånd en verklig ögonavdelning med mottagning, operationsavdelning och vårdplatser.

 

 Tills vidare kan man dock ej ge sig in på  hela detta program utan meningen är att i förstone få fram en avdelning med ett 10-tal vårdplatser för ögonsjuka inom den kirurgiska avdelningen. D:r Samuelsson räknar för sin del att minst det dubbla antalet vårdplatser så småningom torde bli nödvändigt vid lasarettet.  Det är ju rätt egendomligt, säger han, att Gefleborgs län ännu ej fått en ögonavdelning, då man betänker, att de mindre folkrika kringliggande länen haft sin ögonläkarfråga ordnad i mer än tio år. Denna sak berör för övrigt icke blott den slutna sjukvården d.v.s. fall, som behöva sjukhusvård, utan lika vik­tigt är att det beredes vård för dem, som icke behöva tagas in, således att den öppna sjukvården är tillfreds­ställande ordnad. För övrigt kan man egentligen inte tala om ett »centrallasarett», om man inte där har alla specialavdelningar före­trädda. I många fall måste ju dessa specialavdelningars läkare rådfrågas för patienter på andra avdelningar vid lasarettet.

 

Allt färre ögonsjuka länsbor till Falun.

 

Innan d:r Samuelsson började sin verksamhet i anknytning till lasaret­tet, reste de ögonsjuka i länet till andra lasarett, till Falun, Uppsala, Stockholm eller Sundsvall. Dylika resor hade sina självfallna olägen­heter. De ögonsjuka äro ofta barn eller åldringar, som måste ha någon i sällskap, som ser till dem. Resorna bli således kostsamma. För övrigt har det sports att man bland medpatienterna vid grannlänens lasa­rett inte med särskilt blida ögon ser att patienter komma från vårt län, då man redan förut har en stor an­hopning av ögonsjuka från det egna länet. Och apropå dessa resor kan det väl också påpekas, att det tydligtvis också varit många, som förut ej sökt behandling för ögonsjukdom, då de ej velat ge sig ut på en sådan resa till en annan plats men som nu kommit till det närbelägna Gefle, då d:r Samuelssons arbete vid lasaret­tet blivit bekant.

 

Ungefär hälften av patienterna har varit från länets landsbygd, övriga från Gefle. Av de förstnämnda ha åtskilliga även kommit från Hälsing­land och påfallande nog även från norra delen av detta landskap, var­ifrån man förut i dylika angelägen­heter reste till Sundsvall. Men det blir ju mera praktiskt ur många syn­punkter att i stället resa till läns­lasarettet i Gefle.

 

Det har också visat sig att ström­men av ögonsjuka från länet till andra håll nästan helt upphört, se­dan d:r Samuelsson började sin verksamhet här. Men, märkligt nog, antalet ögonpatienter har för den skull inte minskat på dessa övriga platser utan tvärtom ökat. Detta torde bero bl. a. därpå, att det blir allt all­männare att söka läkare för dessa sjukdomar liksom för alla andra sjukdomar. Och till denna tendens medverkar förstås bl. a. det förbätt­rade kommunikationsväsendet. Det är betydligt lättare att komma till läkare nu för tiden än förr — tänk t. ex. på bussnätets tillväxt!

 

 

”Är det redan färdigt?”, frågar man efter opera­tion för grå starr.

 

Vad är det då för operationer, som d:r Samuelsson sysslat med i Gefle? Den största gruppen gäller den »grå starren». Den består i en grumling i ögats lins. Operationen går så till, att ögats lins tages bort och efter en tid erhåller patienten i stället ett par starrglasögon. Därmed återföres han ur blindhetens mörker till den levande verklighetens dager och kommer i ny kontakt med sin om­givning.

 

Det är en mängd dylika operatio­ner, som d:r Samuelsson företagit. »Grå starren» är en typisk ålder­domssjukdom. Den drabbar både män och kvinnor. Då det gäller så­dana gamla patienter kan det ofta vara en smula vanskligt för läkaren att företaga operation, om patien­terna kanske även lida av andra sjukdomar. Men alla operationer ha gått lyckligt i lås. Själva ingreppet är för övrigt tämligen lindrigt, ur patientens synpunkt. Lokalbedöv­ning användes vid dessa liksom fler­talet andra operationer inom ögon­sjukdomarnas område. Patienten känner därför knappast någonting alls av det hela utan frågar ofta med en viss förvåning: »Är det redan fädigt?”.

 

Själva det kirurgiska in­greppet tager endast omkring 5 mi­nuter i normala fall. Medräknas di­verse andra nödvändiga förberedelser, tager operationen ungefär en kvart. Därefter får patienten hålla sig i stillhet på lasarettet ett par veckor och erhåller sedan efter längre eller kortare tid sina starrglas och är då ånyo fullt arbetsför.

 

Det idealiska vore givetvis, fort­sätter d:r Samuelsson, att få utföra sådana operationer med tillhjälp av för ögonoperationer specialutbildad personal. Men detta är ett framtids­perspektiv. Tills vidare utföras, som sagt, dessa operationer inom den vanliga kirurgiska avdelningen.

 

Patienterna visa sällan rädsla för den nämnda operationen. I stället förhärskar deras iver att få sin syn tillbaka och deras tacksam­het över en lycklig operation är ofta rörande. Beroende på den utveck­ling, som grå starren fått, är synnedsättningen mer eller rnindre störande. Då den gått som längst — till fullständig ”mognad” — är sy­nen så nedsatt att den sjuke ej ens kan vägleda sig. Numera avvaktar, man ej alltid starrens mognad för att operera utan kan med gott resultat göra detta även tidigare.

 

 

Flera operationer för ”tårögdhet” här än i Uppsala

 

En annan stor grupp av operatio­ner gäller »tårvägslidandet». Detta är en mycket vanlig åkomma, poäng­terar d:r Samuelsson, och den är inte bunden till ålderdomen som den »grå starren». Det är ganska van­ligt, att, såsom man säger, »ögonen tåras». Detta är naturligtvis be­svärligt ur många synpunkter för den, som lider därav; och särskilt är det att observera att detta tårvägslidande kan bereda ingång för andra, svårare komplikationen, som kunna vålla svår skada för ögat.

 

D:r Samuelsson har utfört ett större antal operationer för tårvägslidande här i Gefle än vad man gjort på ögonkliniken i Uppsala un­der senaste året. Det är en mycket vanligt förekommande ögonsjukdom. Om den ordinarie tårpassagen bli­vit stängd, måste en ny skapas, och detta sker på det sättet, att en ny »tårkanal» tages upp från tårsäcken genom näsbenet ut i näsan. Detta är en rätt komplicerad operation, den är också en smula mera påkostande för patienten men resultatet är så gott som alltid gynnsamt. Även här förekommer lokalbedövning, och i varje fall äro obehagen vid opera­tionen av underordnad rang i jäm­förelse med den tillfredsställelse, som den genom operation botade känner över att åter få »torra ögon».

 

D:r Samuelsson har under den gångna tiden utfört sitt arbete vid lasarettet utan fast ordnat arvode. Lasarettsdirektionen har nu hos stadsfullmäktige och landsting hem­ställt om en mera fast ordning här­vidlag i anknytning till en föresla­gen provisorisk ögonavdelning såsom ovan nämnts. Man kan väl också antaga, att dessa parter komma att vid den snart stundande behandlingen av denna fråga visa allt det behjärtade intresse, som här otvivel­aktigt är på sin plats.

 

NORRLANDSPOSTEN – 1938

 

Källa: Ur D:r A Samuelsons tidningsurklipp

Se även: Ögat och dess sjukdomar

Se även: Mimmi Melin fick synen åter.

—————————————

september 20, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be