Staffan Skotts Gävleminnen, kap 3 (av 4).

 

“- Sammanfatta dig om Gävle, säger jag till mig själv. – Du bodde ju där i fjorton år.”

 

Minnenas mångfald är överväldigande. Men någonting får mig att nämna Malmö, Sveriges tredje stad. En stockholmare som flyttat till Malmö och trivdes skulle beskriva staden för den ryska grupp som jag tolkade åt. Det första han sa om Malmö var:

– Man kan gå till fots överallt.

Underförstått: och det tar ingen tid.

Bekvämt i jämförelse med Stockholm.

Så var det också i Gävle, också under mina sista sex år där. Naturligtvis.

 

Man gick till teatern, och såg alla föreställningar av Uppsala-Gävle stadsteater, som hade rena stjärngänget: Ernst Hugo Järegård och Ingvar Kjellsson och Ulf Johansson med flera, och alla Riksteaterns föreställningar, och konserterna på söndagar.

 

  Gävle teater

 

Till Centralstationen gick man, och till biblioteket och till skolan. Far gick ofta hem och åt lunch.

 

  Centralstationen.

 

Man gick upp till Folkparken, nåja, under den kalla årstiden gick man till torget och tog gratisbuss.

 

 

Utvikning igen. Om Folkparken i Gävle. Den var ju en av de mest storslagna i landet. I stora Rotundan var det modern musik, ibland med så fint gästspel som Count Basie! Jag minns också en mycket vacker blond vokalist, ett nästan nytt namn: Monica Zetterlund. Det var stort och rymligt och man kunde dricka kaffe eller läsk med kakor eller bakelse. Bland oss vanliga danspar förekom det också tävlingsdansare som höll formen uppe i långa snabba bågar över dansgolvet, mycket eleganta par, fast inte i tävlingsstass förstås.

 

  Monica Zetterlund

 

I en angränsande lokal som också var stor och rymligt, högt i tak, kunde man dansa gammaldans (kultis, kulturellt). Det hette Blå fältet och medelåldern var påtagligt högre. Men det fanns ofta någon jämnårig flicka som följde med för att dansa vals och andra trevliga danser.

 

Från Busstorget gick det på lördagskvällen gratisbuss upp till Parken och när den stängde gick det bussar till stan. Men då var det sån trängsel att om vädret tillät tog man gärna en promenad hem.

 

En gång när jag på söndagen passerade Folkparken på vägen upp till skjutbanorna på Röjningen hördes det vassa motorljud från rotundan och jag tog en sväng förbi. Det visade sig att den mångsidiga anläggningen kunde användas till annat. Små modellbilar med förbränningsmotorer körde i rasande fart runt runt där vi annars dansade.Mitt på golvet fanns ett litet urtag med lock som nu var borttaget och där stod en liten järnstång med tillhörande vajer ut till bilen.

 

En gång minns jag ett upplopp på Parken! Polisen hade tagit om hand en alldeles för berusad yngling; sådana var faktiskt mycket ovanliga. En kompis till honom ropade: Släpp grabben, släpp grabben! Folk samlades kring polis och omhändertagen och trängdes. En polis i full uniform hoppade upp bänken till garderoben och jag minns att den tunnhårige ordningens upprätthållare tappade mössan och såg ut som en annan Karl XII. Sabel hade han ju också. Jag har inget exakt minne av hur det slutade, tror att det kom förstärkning från stan och att syndaren fördes till fyllecellen.

 

Kuriosa. Långt senare, 1976, uppträdde jag själv i Rotundan. Kom till Gävle med en högklassig rysk artistgrupp som både tolk och konferencier. Det var ett ABF-samarbete med en sovjetisk organisation, Znanije, som inte riktigt förstod den svenska partnerns demokratiska arbete på gräsrotsnivå. Men vi reste runt i Sverige och artisterna gjorde succé överallt. Fina sångare, dito dansare, några duktiga musiker. I synnerhet balalajkaspelaren minns jag. Han var glad och god och en filur och kunde spela med balalajkan bakom ryggen.

 

Tillbaka till resonemang om Gävles utmärkta format. Jo, det kom vid den här tiden nya stadsdelar som låg lite längre bort. Dit cyklade man. Staden var hanterlig.

 

 

Man gick till ABF eller Folkets Hus på föreningssammanträden och studiecirklar. Apropå det. Jag tog initiativet till en skolklubb i SSU. Vi fick sätta upp anslag om möten på läroverkets anslagstavla men det var nej till att hålla dem i Läroverket! Där Högerns ungdomsförbund fick hålla danser. Vi löste det i pragmatisk svensk kompromissanda – vi dansade hos HUF och gick som sagt till Folkets hus. Klubben var tänkt för alla skolor med högstadium och jag hade turen att hitta en utmärkt tjej som ordförande, Marie-Louise Ingmanson.

 

Folkets Hus

 

 

En annan utvikning. En stad som Gävle, i internationell jämförelse.

 

De som skrev om sovjetiska försvaret kunde iaktta en viktig skillnad mellan sjöofficerare i Väst och i Öst. En sjöofficer till exempel i Sverige vill tjänstgöra på en båt. Perioder vid skrivbord hemma på landbacken är ett ofrånkomligt ont, men det är ut på sjön man ska. Det syns i officerens karriär.

 

Sovjetiska officerare, däremot, höll sig på landbacken så mycket som möjligt och så fort som möjigt till Moskva, dåvarande Leningrad, Kiev. Varför? De i Väst som skrev om sovjetiska krigsmakten visste inte så mycket om tillvaron i Sovjet. Men kaptenskorna och amiralinnorna ville inte sitta i en sovjetisk småstad med torftigt varuutbud (den kunde ha fem gånger så stor befolkning som Gävle), de ville bo i Moskva, där det fanns mer att köpa. (Uselt varuutbud även där för västliga ögon, men det är en annan sak.)

 

Den himmelsvida skillnaden mellan stora och små städer var ett viktigt särdrag för de här länderna. Men inte i Sverige! I svenska städer av Gävles storlek fanns vad man behövde. I gamla Sovjet åkte man långa sträckor till Moskva etcetera och återvände med dignande kassar och väskor. I Gävle åkt man väl till Stockholm ibland men inte för att göra stora inköp.

 

Om fiske

Nu har jag talat översiktligt om Gävle.

 

 

Min debut som fiskare ägde rum i Utvalnäs, där familjen var en sommar. Vi var många barn som metade från bryggor och jag fick min första abborre, jag kan ha varit sex år. Jag fick också en krok i tummen, vilken den snälle doktor Uno, som var där han med, tog bort genom att klippa försiktigt i skinnet på mig. När han sa att det var klart och att jag kunde gå vägrade jag. – Vad är det? undrade doktorn. – Var är metkroken? frågade jag förebrående. När jag fått tillbaka den tackade jag så mycket och gick.

 

Jag fiskade mycket längs Gavleån och ute vid järnvägsbanken till Fredriksskans. Jag kan ännu peka ut var det fanns abborre, aldrig några grova exemplar; var det fanns små slankiga gäddor som man slängde tillbaka, var man fick gös på några hekto. Den märkligaste fångsten fick jag vid den stora dammen ovanför kraftverket nära regementet, (”högskolan” idag). Fladdermöss kastade sig i skymningen mot nylonreven, som gav samma gensvar i deras biologiska radar som insekter. En fladdermus gick för lågt och hamnade i vattnet. Den simmade med vingarna till stranden men kom inte upp. Jag tog upp den och hängde den på ett ståltrådsstängsel där den fick torka. Snart var den borta.

 

Gavleån, nära platsen där Staffan själv växte upp som barn. (OBS, personen är ej Staffan…)

 

I den lilla kanalen från det lilla kraftverket strax uppströms Drottningbron stängdes ibland vattnet av på sommaren när tillflödet var klent. Då flöt där ibland uppsvullna lik av ål som dödats i turbinerna. Det var alldeles vidrigt.

 

 Kraftverket

 

När tillflödet var klent på sommaren såg man i grundvattnet nedströms Drottningbron ett och annat cykelskelett; det sas att det var rekryter på I14 som snott åt sig cyklar när det var bråttom till förläggningen, och sedan slängt dem i ån. Jag vet inte. Däremot vet jag att i augusti luktade det apa från Gavleån. Det var utsläpp från Mackmyra. Så småningom byggdes en klumpig men effektiv ledning som förde det ut till havet. En allmän åsikt om Gavleån var att om man ramlade i så fick man paratyfus. Ja, att sådant hände kunde man läsa om i tidningarna.

 

Skolår

Minnena från de sista åtta åren i Gävle domineras förstås av skolan. Klass fem och sex tillbringade jag i något som kallades Praktiska realskolan, tror jag, och i alla fall var en försöksverksamhet. Första året på Södra folkskolan, andra året i Solängsskolan, som var nybyggd. Det fanns ännu ingen gymnastiksal så vi hade jympa i källarrum men var förstås ute så mycket det gick.

 

  Solängsskolan

 

Vår lärare hette Hugo Lindholm, en vältrimmad medelålders man. Han sades vara mycket musikalisk och en god pianist. Som lärare var han utmärkt och ofta när jag under mina studentår i Stockholm tjänade extra som skollärare tänkte jag ofta på honom. Med akademisk titel skulle han med samma pedagogiska färdigheter ha varit en prydnad på det mer prestigefyllda läroverket. Tyvärr tyckte han direkt illa om mig och litade inte på mig, men han var en bra lärare ändå. Även lärare har ju rätt att ha sina antipatier.

 

De sista sex skolåren gick jag på Gävle Högre Allmänna Läroverk, som det hette då. En präktig byggnad. Det är värt att begrunda hur rejäla byggnader man kostade på vissa inrättningar i vårt land, de byggdes för att räcka länge, och det har de gjort. Läroverket, Södra Folkskolan, Borgarskolan (ursprungligen militärskola), regementet, lasarettet, även en hel del sanatorier runt om i landet, som Selggrenska sanatoriet i en tallskog utanför Strömsbro; skog ansågs ju extra hälsosamt. Den huvudlösa militära nedrustningen i Sverige har varit av goda bara på ett sätt, för de nya högskolor runt om i landet som fått överta stora fina hus, så även i Gävle där Hälsinge regementes kaserner står kvar med gamla kansliet och en del tillbyggnader, nu som högskola.

 

  Södra skolan

 

De sex åren i läroverket var alltså min längsta sammanhängande tid i en och samma läroanstalt. Envar skulle nog kunna skriva en tjock bok om sina skolår. En lustig detalj om lärarkåren. Alla i Gävle som hade intresse av läroverket ”visste” att gamla rektorn avsiktligt samlat på sig en stor skara original.

 

  Gävle Högre Allmänna Läroverk,  idag Vasaskolan

 

Jag har sedan insett att det trodde man vid den här tiden runt om i Sverige om sina läroverk; senast var det min gode vän Magnus Ljunggren som berättade att så hade det varit på Bromma läroverk. Jag berättade att så trodde man också i Gävle.

 

Förklaringen är naturligtvis rekryteringen. Akademiker som tagit examen och nu måste försörja sig efter studentår som var något helt annat än dagens högskoletillvaro. Visst hade vi många original. På mer än ett halvsekels avstånd karaktäriserar jag lärarkåren som i stort sett bra. Vissa utmärkta lärare – Folke Wejbro, Inga Köhlquist (”Köhlan”), Karin Berglöf (”Biffan” sa vi, Biffkajsa lär somliga ha sagt, i alla händelser på grund av hennes make lektor Berglöf; å ena sidan hade han en högröd ansiktsfärger, å andra sidan var hans signatur på det stora schemat Bf). Signhild Jennische, Torsten Sandhammar, den spirituelle fransklektorn Martin Melander, rektor Nils Beltzén som gick vidare till högre skoladministration i Gävleborg och efterträddes av den stillsamme och effektive Alf Uddholm.

 

Alf Uddholm och Lisse-Lotte Danielson 1980

 

Det kan aldrig förnekas att det fanns en del dåliga lärare, där disciplinproblemen var uppenbara. Men vart skulle de ha tagit vägen? Den mest skandalösa var musikläraren Mabel (det uttalades alltid så) Schelin. De som verkligen avskydde henne var de seriöst musikintresserade, som sörjde all utebliven verksamhet. Hur hade hon lyckats bli musikdirektör! Henns dumhet var monumental, sådan att vi inte ens drev med henne. Det skulle ha varit lyteskomik. När gamla gävleelever kom samman de närmaste åren berättade man gärna mabelanekdoter för varandra. Någon borde ha satt ihop dem till en bok. Elever fick ta med sig LP-skivor för att lyssna till klassisk musik, det gav ju behållning åt den lektionen. Mabelreplik, på hennes ädelskånska, vid granskande av skivomslag:

– ”Ajda”? Vad är det för slag? ”Ajda”?

(Ledtråd. Kompositören heter Verdi.)

 

Den historien är ju så att man har svårt att verkligen tro på den, om man inte upplevt Mabel. Men jag kan anföra namngivna vittnen till följande. Mabel hade lite svårt med tekniken på den radiogrammofon som inköpts och när något krånglade sa hon en gång: – Kan Bromander räta på sladden så strömmen kan gå igenom.

 

  Hälsinge Regemente

 

Läroverket hade ett livligt föreningsliv. NF – Naturvetenskapliga föreningen, med ett signerat porträtt från hedersledamoten Albert Einstein på väggen i föreningslokalen. Det sades att medlemmarna brände starka drycker i sin lokal, men det tror jag tyvärr inte.

 

Selggrenska Sanatoriet

 

De litterära sammanslutningarna Runa, för flickor, och GGF Verdandi för gossarne. Där var jag med, en annan förening som jag var med i var Skytteföreningen. Den hade rätt få medlemmar och jag tvångsrekryterades till ”materielförvaltare”. Det ledde till att jag gick till vaktmästaren Hugo Månsson och berättade om min utnämning, samt att jag ville ta ut ett av mausergevären som stod i den ruggiga källaren. De var priser som föreningen långt tidigare vunnit i Skolornas Riksskytte och jag valde ett ut om var i gott skick (det var det inte alla som var) och hade under mina sista skolår ett eget gevär.

 

Gävle sjukhus

 

 

På idrottsdagar fick vi som ville öva oss i skytte uppe på Röjningens skjutbana, under läraröversikt förstås. Gävle har starka traditioner i den svenska skytterörelsen. Vi skolpojkar (jag minns tyvärr inga flickor i övningarna) hade först fått bekanta oss med de ovannämnda gevären och deras hantering på en inomhusidrottsdag. När jag fortsatte skytteövningar på egen hand köpte man ammunition så att man knackade på köksfönstret hos Röjningens vaktmästare och tillhandlade sig skarpladdade patroner. Tyvärr hade jag ingen begåvning för skytte, men i några år fanns det ett riktig armégevär i garderoben till mitt rum. Jag ångrar nästan att jag inte behöll det. Det vackert formgivna, funktionsdugliga Mausergeväret var en prydnad på vilken vägg som helst. Och förvarade man bara slutstycket undangömt kunde det inte användas till några farligheter. En annan sak var att det sedan länge var föråldrat för modern krigföring men lämpade sig bara för inledande skjututbildning och tävlingsverksamhet.

 

Omkring skollivet.

Till skollivet hörde morgonböner före lektionernas början. Eftersom aulan inte rymde alla elever på en gång skulle man vara där bara varannan dag – femdagarsvecka var ännu bara en diskussionsfråga. Det arrangerades en omröstning bland elever och jag uppträdde med flammande paroller för femdagarsvecka och hur skolkamrater kunde vara emot den begriper jag fortfarande icke.

 

Morgonbönerna innehöll psalmsång och en predikan eller förkunnelse. Den tuffa men populära kristendomslärarinnan Ebba Lucia Fåhraeus brukade tala med en kärvhet som skulle ha hedrat en fanjunkare av gamla stammen. Hon var adlig och ogift och därför ”stiftsjungfru”, ni får slå upp det! Men ett reko fruntimmer, det var alla som hade henne som lärarinna överens om. Nu har jag själv slagit upp och kontrollerat att hon var adlig. Hon kallades för Fårahuset och släkten stammar från Fårö.

 

I det frikyrkotäta Gävle var det gott om pastorer som gärna ställde upp för några minuters gussord på morgonen. En och annan av dem sa icke sällan och av gammal vana ”här i kväll” och många vände sig till oss med ordet ”kära ungdomar”; det är en fin formulering som jag gärna använder när jag vänder mig till mina jämnåriga. Av de frikyrkliga minns jag särskilt Amnestål, ”guds lilla gråsparv”, som var framgångsrik författare, och så de synnerligen sångbegåvade bröderna Frisks ståtlige fader, som gjord att spela Père noble på Dramaten. Eller vikingahövding. Det bästa med morgonbönerna var att begåvade elever spelade på den fina lilla orgeln; det gav mig en kärlek till orgelmusik som stått sig genom livet. ”Hosianna Davids son” med orgel och sång! Då gråter jag gamle ateist av lycka.

 

Dessa organister, prisat vare deras minne, fick alltid välförtjänt premium vid skolavslutningen. Dessutom var det också ett premium till en elev som trampade. Till dess att orgeln fick en elektrisk fläkt.

 

Till skollivet hörde också för en liten skara flickor den litterära föreningen Runa och för gossarna Gefle Gymnasii Förbund Verdandi. Trots att jag var med i Verdandi minns jag inte varför det var ett förbund och inte en förening. Vi var så studentikosa som vi bara kunde och drack (utanför skolans område) punsch, en trevlig dryck, men tämligen måttfullt. Dessutom hade sammanslutningen en snusdosa vars innehåll man skulle avnjuta på det fina viset, nämligen i näsan.

 

Under terminens gång skrev en utvald skara ett spex som framfördes på våren. Min gröna avund kände jag och känner än för Anders Källström och Per Olov Haller, som skrev så lysande sångtexter att två kan jag utantill fortfarande efter sextiofem år. Jag fick även bidra med mina mer simpla alster. Anders kunde som son till museichefen bidra med äkta gamla pistoler när handlingen var franska revolutionen. Han var studentikost antikvurmande och ville ha tillbaka gammalstavningen. Senare skrev han en visa som blev mycket populär i den yttersta vänstern på sextiotalet; elegant i verstekniken men lite naiv politiskt, tyckte jag som socialdemokrat och slavist. Han och alla andra trodde att det var en spansk melodi men det är en sovjetisk visa om det röda kavalleriet under inbördeskrivet.

 

Per Olov hamnade som arkitekt förstås i Blandarredaktionen.

 

Spexen var våldsamt populära och skolkamrater formligen slogs om biljetter när biljettkassan öppnade en tid i förväg. Efter spexet var det skoldans.

 

Verdandi hade en egen marsch som spelades på på piano vid sammanträdena och som inledning på spexföreställningen. Då stod rektorn upp, ty han var hedersledamot i GGF Verdandi. Även övriga verdandister i publiken stod upp. Långt senare i livet insåg jag att marschen var ett hopkok på gamla varietélåtar, kanske cancanmusik: ”Tara bomtara, tara bomtara. De stygga karlarna…”

 

Rektor fick manuset till spexet i förväg men jag vet inte att det resulterade i ingripanden. Alf Uddholm var ju latinist och respekterade traditionen från antiken att i triumftåg fick soldaterna sjunga nidvisor om sin härförare. Och spexet var ju vår triumfdag.

 

Jag vet inte om programmet också förelades rektor för granskning. Där var vi också rätt elaka ibland. Rektor klagade då och då på de rätt oskyldiga ölkaféerna i två tvärgator till Läroverket. De var nog snarast ägnade att inge motvilja mot synden hos oss ungdomar. För övrigt hade rektor Uddholm kindskägg:

”Öl i skolans environger

skakar rektor polisonger.”

”Ckolkurator, mina herrar,

är den dam som allt förvärrar.”

 

 

GGF Verdandi hade en Inspektor, minsann, den excentriske och underhållande kufen lektor Hilding Lundber. Han höll en gång ett föredrag vid vinterns sista möte om Titanic, som ju har varit aktuell sedan den sjönk. Märkligt nog uppehöll han sig ett tag vid hur Karl XII:s soldater betecknats som ”kåta karlar” och förklarade att adjektivet på den tiden betydde levnadsglad och munter.

 

Han dog under pågående skolår och begravdes i Heliga Trefaldighet med lärarkåren och elever närvarande. Sex verdandister satt under begravningen längst fram i en egen kyrkbänk vänd mot de anhöriga, klädda i mörk kostym och med skolmössa. Vi var där för att bära vår inspektors kista. Än i dag är jag förbluffad över begravningsbyråns sangviniska hanterande av uppgiften. Att vi till min besvikelse inte skulle bära kistan på axlarna förenklade saken, men allt vi fick veta var hur vi skulle bära med armen vinklad in under kistan vid en av de sex kistfötterna. Vi var nog en anslående syn, men det var nervöst när vi skulle ner för trappan ut från vapenhuset. Nåja, det svajade bara till lite grand och vi fick in honom i den svarta likbilen utan malörer.

 

Hilding Lundberg hade på gamla dar gift sig med sin hushållerska som senare bjöd hem oss sex kistbärare på kaffe. Det visade sig att han bland sina många egenheter också samlade på manschettknappar, och vi fick varsitt par knappar som minne. Inga dyrbarheter precis, tvärtom, men det var mycket rart av änkan.

 

Studentvåren

Sista våren i sista ring (avgåängsklass) var en händelserik tid. Först var det skrivningarna som måste klaras för att man skulle gå upp i muntlig examen. Något underkänt prov kunde ibland accepteras. En bland oss åkte fast för fusk i skrivningen (ficklexikon) och fick naturligtvis inte gå upp i muntan. Han tog studenten i en annan stad nästa vår, guskelov.

 

Även de som tidigare inte burit skolmössa skaffade nu en sådan om de hade skäl till det: för stora A:n sattes det dit en tofs i särskild färg. Jag hade blågul för Asvenska uppsatsen. Jag är så gammal nu att jag får skryta. De som kört på någon skrivning hade en kork i band från mössan.

 

Muntan var på den tiden ett stort evenemang. Det kom lärda män, professorer och lektorer, som var censorer och övervakade det muntliga provet. De bodde fint och hade väl ett par trevliga dagar hemifrån. Deras uppgift var förstås att se till att ingen skola var för släpphänt och godkände undermåliga elever. Censorinstitutionen gick i graven när hela gymnasieskolan avskaffades 1968.

 

Så här ett halvt århundrade var det hela en ritual som överlevt sig själv. Vi gossar skulle helst ha smoking men mörk kostym godtogs. Det hände att någon blev underkänd, vilket var en otäck händelse.

 

På fyrtiotalet var det något tjugotal eller trettiotal abiturienter, men 1961 när jag tog studenten var vi fler än hundra och därför uppdelade på tre dagar i muntan. Jag tillhörde de lyckliga som gick upp i muntan första dagen och kunde delta i firandet i dagarna tre; de som skulle upp dag nummer två eller tre måste ju hålla sig i skinnet så att de var pigga och alerta på sin munta!

 

I väntan på besked samlades dagens kull i ett klassrum där det låg studentmössor i förseglade påsar och köpta efter mått. Det hörde till de oskrivna reglerna att man fick inte sätta på sig den vita mössan förrän det var klart att man var godkänd.

 

Framför porten från lärarrumen där dagens nybakade skulle ut stod medlemmar av GGF Verdandi och framförde lustifikationer på vers. Det efterlängtade var en vers med slutet ”Alla klara!” Någon gång uteblev dessa ord. De nybakade bars ut en och en av medlemmar i GGF Verdandi. Vid det här laget skedde det ut mot skolgården, bara något år tidigare hade de burits ut över Norra Kungsgatan till Esplanaden, och då var gatan förstås avspärrad. Släkt och vänner gratulerade och hängde blommor och annat om halsen på de glada. Starkare släktingar hissade de lyckliga. Flickorna hade som regel underkläder som inte var för djärva; mamelucker lär ha varit populärt.

 

På tvärgatan mot Kungsgatan stod I14:s kamratfören ings musikkår och väntade. När allt var klart gick den i täten och spelade Studentsången av prins Gustav. Enligt traditionen började de inte spela förrän vid Nygatan om någon underkänts, annars från början.

 

På morgonen efter sista dagen bildade de nyblivna studenterna med sina studentkäppar häck från porten vid norra Kungsgatan och till dörren till kollegierummet. Lärarna fick löpa gatlopp under glada skratt medan vi låtsades slå på dem.

  Studentkäpp

 

Firandet under dessa dagar inbegrep öppet hus på många håll. En natt strövade ett stort gäng med och utan vita mössor omkring i staden och sjöng För det var i vår ungdoms fagraste vår för olika lärare, som förväntades öppna fönster eller komma ut på balkongen. Det var något spontant över det upptåget, och man gick lite hit och dit. Studentbalen hölls i stadshuset med många föräldrar och lärare. Stephan Rössner var en naturligtvis välfungerande toastmaster under middagen.

 

Några av pojkarna skulle omedelbart iväg till inryckning i det militära; själv var jag fortfarande ännu inte arton fyllda och skulle inte mönstra förrän nästa år. De lyckokänslor som man hade när skoltiden äntligen var slut var de starkaste jag upplevt fram till två ännu underbarare upplevelser. Barnens födelse, det största av allt. I god konkurrens men inte jämförbart: lyckokänslorna i Moskva i augusti 1991 då sovjetkommunismen föll. Då visste vi ju inte vilket elände Putin skulle ställa till med efter 2000.

 

Staffan Skott

Se även:

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 1 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 2 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 3 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 4 (av 4).

——

Public- 2015-06-08 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website