GERDA – den första natten – av INGVAR HENRICSON

 

Publicerat på Kultursidan, Gefle Dagblad 06-08-01

 

Solnedgång 14 julia
Solnedgång 14 julia

 

FÖRSTA NATTEN MED GERDA

 

Kajen i Stugsund utanför Söderhamn är full av segelentusiaster som vinkar av Gerda Gefle denna varma fredagskväll den 14 juli med flödande sol och en vind från nordväst. Det är Frankrikes nationaldag men ingen svänger trikoloren eller sjunger den mordiska nationalsången om hur man ska låta fiendens blod skvätta över vinfälten. I våra svenska almanackor noteras att det är kronprinsessans födelsedag. Där ser jag Jan Engman som föddes 1930, den gamla briggen Gerdas sista säsong som lastdragare. Han skulle inte gjort mycket nytta ombord på den tiden men han har varit besättningsman på den nya Gerda och är nog den äldste som klättrat i riggen och han har skrivit en hel rad böcker om skeppare, matroser och jungmän från de här trakterna.

 

Stugsund
Stugsund

 

Den nya Gerda har ett alldeles särskilt förhållande till Söderhamn. Alla hennes femton segel har sytts där, av ungefär lika många män och kvinnor i ett arbetsmarknadsprojekt. De hade nog aldrig kunnat drömma om att de en gång skulle bli vindskräddare. Även den gamla Gerda hade ett nära förhållande till Söderhamn och Stugsund, de tillhörde hennes favorithamnar. Under sin aktiva tid från 1869 till 1930 kom hon bara till Gävle tre gånger, 1900, 1920 och 1929, men i Söderhamn/Stugsund var hon nio gånger och lastade trä som skulle till England eller Danmark. Till Söderhamn lockade hon sex av sina åtta befälhavare, först Johan Torbjörnsson 1874 och sen Johannes Mattsson, Ferdinand Edman, Nils Petter Assarsson, Johan Wikström och till sist Pehr Ohlsson 1928.

 

 

Det här är Gerdas jungfruresa och den första nattseglingen med passagerare. Hon har normalt en besättning på tolv man men på den här etappen ner till Öregrund seglas hon av elva grabbar och sex tjejer i åldrar från 18 till 75. Äldst är den mångförslagne Odysseus, Lars-Ivan, som håller igång dieselmotorerna och gick till sjöss för sextio år sen. Rolle och hans hustru Siv skulle egentligen ha mönstrat av i Stugsund som är deras hemmahamn men Rolle har förbarmat sig över de två estländarna och en ryska och ska försöka hjälpa dem tillrätta i byssan, dvs köket på sjömansspråk.

 

Öregrundsgrepen

 

Passagerarna är fyra män och fyra kvinnor från Söderhamn, Kilafors och Tumba som ska följa med ner till Öregrund. Själv är jag med som guide och kommer också att hoppa iland där, precis som matroserna Rolle och Siv, Carro och Sandra. För de andra fortsätter resan över till Åland och en kappsegling och sen vidare söderut. Den 8 eller 9 augusti är det tänkt att man ska vara framme i Rostock och den stora regattan för mer eller mindre ålderdomliga segelfartyg, Hanse Sail. Att det inte heter ”Hanse Segel” avslöjar hansaättlingarnas hemliga längtan att kunna tala som Lesley Howard i Pimpernel Smith, en film där till och med Hermann Göring snackade engelska och därför blev förbjuden i Sverige tills det var helt klart vem som vunnit kriget.

 

I Rostock byggdes ett tjugotal av de briggar som seglade under svensk flagg ännu på 1890-talet. Den sista lastdragande brigg som registrerades i Gävles handelsflotta var Ocean som var byggd i Rostock 1853 och året var 1900. Sen kom visserligen Gerda 1936 men hon var köpt för att vara ett flytande museum och måste räknas som ett specialfall. Den gamla Gerda var nog aldrig i Rostock men hon låg infrusen i grannstaden Wismar vintern 1911 – 1912. Skeppare Edman mönstrade av sin besättning där i november och reste hem till Orust för gott och där hittade han sen som pensionär en ny riktning i livet genom att tillverka kompasser. I mars 1912 såldes Gerda till ett rederi i Helsingborg och fick en ny skeppare, Nils Petter Assarsson från Råå.

 

 

 

Den stora dieselmotorn på 550 hästkrafter för oss tyst och lätt ut mot Söderhamns skärgård som för den här sidans läsare kanske är mest känd som kulturredaktören Widegrens förbindelse med den naturliga världen, en sorts balanserande natursida. Han häckar där bortåt, säger en av söderhamnarna och slänger lite med armen.

 

Vår unge skeppare heter Johan Falkenberg och jobbar egentligen som styrman för hongkongrederiet Star Cruises på passagerarfartyg på Kinesiska sjön, ett ställe  ökänt för sina sandrevlar, tyfoner och pirater. Mr Tan Sri Lim Goh Tong, eller vem det nu var, köpte flera fartyg från Viking Line och blev tydligen så förtjust i ”the Swedish officers” att han inte ersatte dem med mycket billigare filippinskt befäl. Johan kan knappast vara fallen från den legendariske Carl Falkenberg som förde barkskeppet Scandia eftersom Calles gener bara fördes vidare av dottern Gerda. Calle dog alldeles för ung i Falmouth med sjöstövlarna på och var en av de mycket få gefleskepparna som hade sitt vapen i Riddarhuset, två kronprydda falkar som flankerar en schackrutig sköld med diverse krimskrams och något som kan vara en avmastad hansakogg men lika gärna en julgranskaramell.  

 

Mite Danielsson
Mite Danielsson

 

 

Många i besättningen har en erfarenhet från segelfartyg som imponerar på mig. Båtsman Anders har seglat barkskeppet ”Gunilla” och från hennes atlantresor har jag sett bilder där hon är mer under än över vattnet. Carro och Sandra är sjöscouter från Öregrund och seglar den lilla ”Kerstin”, en pigg gammal dam som varit med i 113 år. Mite som är från Ålem, Gerdas gamla hemtrakter, mönstrade av från ostindiefararen ”Götheborg III” i februari i Cape Town efter att ha crossat Sydatlanten och hon har sen dess hunnit plaska runt bland isbjörnar kring Spetsbergen. Alf som pluggar till skeppare är den ende jag någonsin träffat på som seglat ”Niagara”, en replik av den amerikanska örlogsbriggen från 1813. Björn har låtit sig blåsas iväg från Nya Zeeland och över hela Stilla havet och ändå inte fått nog av storm, stiltje och segel och den skvalpande blå oändligheten som inte går att dricka.

 

 

 

August, alias jungman Jansson från Söderöra, klänger omkring i riggen i ett par nerslitna svarta skor som gått sju varv runt jorden och det syns. Han har varit på Wallenius-Wilhelmsens fartyg som heter som operor och ilar över oceanerna med tusentals bilar som magstöd och det går fort som ”Fan Cosi Tutte”. I ”Pirates of the Caribbean” har Hollywood gjort ett tafatt försök att få Johnny Depp att se ut som August Jansson. Den som inte tycker sig ha råd att segla med Gerda kan nöja sig med kopian och se filmen. 

 

Vi sätter segel ute vid Hällgrund och alla, även vi passagerare, hjälper till att hissa de tunga rårna till övre märsseglen. Som alla briggar har Gerda två master och fem rår, tvärpinnar, på varje mast och varje rå bär upp ett fyrkantigt segel, ett råsegel. Den främre masten är fockmasten och den aktre är stormasten. På en brigg är masterna lika stora men på ett tremastat barkskepp är stormasten verkligen störst. Masterna är byggda i tre delar, undermast, märsstång och bramstång, och efter det har de fyra översta råseglen sina namn. På märsstången sitter undre märsseglet och övre märsseglet och på bramstången undre bramseglet och övre bramseglet. Det senare kallades av gamla gävlesjömän för bovenbram på holländskt manér men idag säger de flesta röjel, efter engelskans ”royal”.      

 

 

Det stora seglet nederst på fockmasten är fockseglet, eller ”focken”. Motsvarande segel på stormasten är storseglet, ”storen”. På Gerda är de ungefär lika stora, till ytan ungefär som en liten trerumslägenhet, drygt 80 kvadratmeter. Gerdas största segel är briggseglet som är längst akterut. Det är över 90 kvadratmeter och är i förkant fastgjort med stora träringar, ”litsor”, vid en egen mast, snaumasten, alldeles intill och akter om stormasten. Dessutom har Gerda tre segel längst förut på bogsprötet, yttre klyvare, inre klyvare och förstängstagsegel, och mellan masterna ett storstängstagsegel. Rårna till undermärs och underbram är fasta, dvs kan inte ändras i höjdled. Övermärsrår och överbramrår hissas upp när seglen sätts medan undermärs- och underbramseglen halas ner ungefär som en rullgardin. 

 

Det är så här man ska se bergen i Hälsingland och Gästrikland, i kvällsljus ute från Storjungfrun, det slalomtämjda Digerberget och det vilda Ödmården där prästerna påstår att aposteln Staffan blev mördad. Längre söderut tycker jag mig skymta Gnupberget, Rönnåsen och Mårtensklack. Passageraren Janne från Kilafors har seglat mycket i de här vattnen och av honom får jag veta att hamnkaptenen på Storjungfrun fordomdags hette Nalle och var en spets. När man kom in med båten i den lilla hamnen ställde han sig vid lämplig ledig plats och skällde. Hans husse hette nog Emil Vaarman och upprätthöll det enklare jobbet som hamnfogde.

 

Fyren ser nöjd och trygg ut där ute på ön trots att den numera bara får sin kraft och sitt ljus från solceller. När den var ny 1838 passades den upp av en hel svärm av fyrmän som underhöll en satanisk stenkolseld uppe i lanterninen. Att fyra stenkol i järngrytor var på väg att bli omodernt redan då och 1853 byggdes en ny lanternin och fyren fick lins och persienner och kunde börja flirta med sjöfarare som den värsta premiärdansös, med rött och vitt sken och vita blinkningar. Sjöfartsverket ansåg sig ha råd att avlöna fyrmän där ända till 1964, kanske för att slippa ha dem iland. Jag har svårt att glömma hur man gjorde med den ”illojale” lotsen som berättade sanningen om ett grund man glömt på sjökortet. 

 

Vindmätaren i masttoppen säger att det blåser 8 sekundmeter och det ger oss en fart av ca 5 knop. En vacker och lätt rodnande himmelstallrik rullar snabbt upp på vår babordssida i riktning Suomi och förmedlar kanske ett budskap om tillnyktring. För bara tre nätter sen har månen varit full. Den molnfria julinatten blir aldrig riktigt mörk men det är ändå svårt att känna igen ljus och silhuetter längs kusten. Passagerarna Ann, Bosse och Tina undrar över en rad ljus som jag gissar är Norrsundet tills jag märker att de rör sig lika fort som Gerda och på ungefär samma kurs. I kikaren kan jag se att det är ett litet lastfartyg med vitt skrov. 

 

Ingen på den vita spökbåten verkar ha märkt oss så skeppare Johan ger order till rorsman om att väja och när hon passerat framför oss på sin väg ner mot Finngrundet syns tydligt ett stort A på skorstenen. Det är alltså ett av Ahlmarks fartyg, antingen Unden eller Mangen. Senare, när jag kommit tillbaka till Gävle, ringer jag lotsarna i Bönan och får veta att det var Mangen som kom från Vallvik. Mangen är en liten pluttsjö i Norge och Ahlmarks har alltid haft som sin speciella gimmick att döpa båtarna efter sjöar. Rederikontoret ligger i Karlstad men Mangen har ändå långt hem för hon är registrerad i Nederländska Antillerna. Det var dit Povel Ramel skulle när han undrade varför vägen till Curaçao måste gynga så.

 

Vinden ökar under natten och vi är redan förbi Gävle och ligger långt före tidtabellen. Vi ska inte vara framme i Öregrund förrän klockan sex på lördagskvällen så skeppare Johan har bestämt sig för att gå österut mot Finland. Liksom flera andra av passagerarna sover jag bara några timmar och är uppe på däck igen före fyra på morgonen för att få se en röd sol komma upp ur havet. Månen står högt över Åland och ser blek och samlad ut. Nu blåser det bortåt 14 sekundmeter och sjön blir allt gropigare. Gerda forsar fram i åtta och en halv knop och rullar och dyker i sjöarna. I byssan skramlar porslinet och flaskorna i baren improviserar en lambada, bord och bänkar far runt i salongen innan besättningen hinner surra allt som är löst. Vägverket skulle aldrig godkänt det här för passagerartrafik men Sjöfartsverket ger fullständigt fan i hur det våta underlaget ser ut och dessutom är vi på internationellt vatten.

 

 

När vi vänt någonstans på en longitid genom Åland och på hemväg siktar Grundkallen långt nere i sydväst har jag redan spytt ett par gånger över relingen. Naupati, sa de gamla grekerna, skeppslidande. Det slitna skämtet om att mata fiskarna är inte helt korrekt för det var bara galla. Det visar sig att den här seglingen sammanfaller med någon sorts infektion som håller i sig i flera dygn med feber och ont i skallen. Jag har bara haft sådana här symptom några få gånger tidigare, den kanske värsta när jag luffade runt i Grekland 1978 och fick en lömsk prognos av oraklet i Delfi, en sån där som alltid slår in. Till sist hamnade jag i en mystisk sammansvärjning som CIA och det grekiska Energy Department kokat ihop på Kreta. 

 

Långt borta flaxar några spetsvingade tärnor i kulingen och dyker efter småfirrar. De tycks inte lyckas särskilt bra. Att de bara orkar! Tänk att först flyga hit från Afrika och sen inte hitta tillräckligt mycket att äta på Gräsö utan tvingas ut och bränna kalorier på Ålands hav!

 

När jag kommit hem ringer jag runt till passagerarna och frågar vad de tyckte om seglingen. Alla jag talar med är väldigt nöjda och säger att det var en fantastisk segling och de har bara beröm för den trevliga besättningen. Birgitta som liksom jag var ganska tagen av sjösjukan har redan lagt ut bilder på sin hemsida. Bosse som seglat med vedslupen Sofia Linnéa skulle velat vara med mer som matros men blev ändå så hög av upplevelsen att han höll sig vaken i 37 timmar.

 

Det är bara att hoppas att många kommer att vilja segla med Gerda. Det är visserligen mycket billigare att se filmen med Johnny Depp men det är inte på långa vägar samma upplevelse!

 

INGVAR HENRICSON

 

————————————————————————

juli 17, 2012

Sammanställt av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website