K. Bergkvist, S. Åberg, R. Olsson-krönikor

Krönika – Vi får inte vara naiva – vi måste vara beredda

Public. i GD 15/11 2015

 

Så fick Frankrike sitt eget 11 september.

Fredagen den 13 november kom­mer för fransmännen alltid att förknippas med det terrordåd som drabbade kärlekens och ljusets stad.

 

En mild fredagskväll för­vandlades till ett blodbad när terrorister gick till attack. Skottlossning, explosioner och ett gisslan­drama på konserthallen Le Bataclan som slutade i en massaker.

 

Landet har skakats av terrordåd förr. För mindre än ett år sedan skedde attacken mot Charlie Hebdos redaktion och hotbild­en mot landet är stor.

 

Dådet mot Charlie Hebdo betraktades av parisarna som ett rent politiskt sådant. Det som hände under fredagskvällen och natten mot lördagen rikta­de sig helt och hållet mot helt vanliga parisare.

 

Det märktes också på reaktionerna i Frankrike dagen efter terrorattacker­na. Tidningen Le Parisien skrev bland annat att “nu är det krig.

 

Den franske presidenten Francois Hollandes åtgär­der under natten var ome­delbara och resoluta. Han kallade in regeringen och meddelade sedan att undantagstillstånd råder och att Frankrikes gränser ska stängas.

 

Under natten mot lördag­en var gisslandramat över och nu ska konsekvenser­na av dåden överblickas.

 

Under lördagen klarnade långsamt bilden av vad som hänt. Minst 120 döda och hundratals skadade.

 

Än så länge är det oklart vilka terroristerna var men IS tog under lördagen på sig ansvaret och under lördagen gick president Hollande ut och anklagade IS för attentaten.

 

Men låt oss vara försikti­ga med spekulationer och noga med källkritik i detta läge.

 

En sak råder det dock inga tveksamheter kring, nämligen terroristernas agenda. Terroristerna skickar en signal till oss – ni ska vara rädda. Vi kan bara skicka en tillbaka – Vi låter oss inte skrämmas.

 

Målet för terrorismen är alltid detsamma, oavsett vilka som står bakom dåden. Genom att skapa kaos, sätta skräck i folket och försvaga sina motstån­dare vill terroristerna upp­nå målet att slå sönder det öppna och fria samhället.

 

Paris den 13/11 är ett av de allvarligaste terrordåd som Europa drabbats av och i svallvågorna av detta måste vi tala om hur vi be­kämpar terrorismen såväl lokalt och nationellt som globalt.

 

Vi får inte vara naiva och vi måste också noggrant göra de nödvändiga avväg­ningarna mellan integritet och säkerhet. Vi måste va­ra beredda.

 

I det här fallet drabba­des Frankrike av terroris­men, men den riktades mot oss alla.

 

Karin Bergkvist

 

 

———————–

Krönika – Efter Paris spelar resultatet ingen roll längre

 

 

Resultatet i EM-kvalmatchen kändes plötsligt inte alls lika viktigt som det gjorde i onsdags, torsdags och så sent som fredag kväll. I stället var det viktigaste att matchen spela­des. Den, och en massa andra – och all idrott världen över.

 

Det handlar inte om att the show must go on till varje pris.

 

Det handlar om att det är det här terrorismen vill; skrämma oss, få oss att tveka och välja bort det som andas livsglädje och det som ingår i vår livsstil. Som idrott. Som fotbollsmatcher.

 

Jag drar inga slutsatser, men jag ser i ett historiskt perspektiv att de fruktansvärda dåden i Paris inträffar nu, ett halvår innan EM i fotboll ska spelas i Frankrike och där finalen ska spelas på Stade de France där ekot av explosioner märktes långt efter matchen Frankrike-Tyskland var klar.

 

Attentaten den elfte september 2001 där som många dog i New York kom halvåret innan vinter-OS i Salt Lake City arrangerades i USA.

Det stoppade inte OS.

 

Hot och våld stoppar sällan idrotten, även om den ständigt är i händerna för politiska påtryck­ningar. Men det fruktansvärda plockar ofta fram det motsatta, och jag är säker på att EM i Frankrike kommer genomföras. Med en omfat­tande säkerhetsapparat, så blir det nu också.

 

Det märkliga, och nästan absurda, är att när Frankrike vann VM på hemmaplan 1993 var det med ett landslag som var kanske det vackraste som någonsin segrat.

 

Laguppställningen var det enda stark symbol för ett franskt samhälle i förändring, och dess slogan var Black, Blanc, Beur – ungefär svart, vitt, arab.

 

I det franska landslaget fanns just plats för al­la barn av immigranter, och visade att det fanns plats för alla och att inga dörrar var stängda.

 

• Som det måste vara.
• Som det ska vara.
• Som vi vill ha det.

 

Stisse Åberg

—————–

 

KRÖNIKA – Fyfan, tacka vet jag Strindberg

 

För många år sedan läste jag om en avhandling som hette “Skvaller, ett sätt att bry sig“. Upp­vuxen i Gävle där alla visste allt om alla blev jag såklart nyfiken, vad man menade med det. Fors­karen konstaterade där att skillnaden mellan skvaller och skitsnack är att skvaller som sagt är ett sätt att bry sig om varandra. Man berättar vad man vet om varandra i en  grupp och informationen fungerar som ett socialt klister som håller ihop gruppen. Syftet är inte att göra någon illa eller förhärliga sig själv. Syftet med att sprida skvallret är  för gruppens bästa.

 

Skitsnack däremot är när man pratar illa om någon för att själv hamna i bättre dager. Ett slags självhävdelse på någon annans bekostnad. Sedan dess ställer jag mig själv alltid kontrollfrågan när jag skvallrar om någon. Berättar jag det här för att jag bryr mig eller gör jag det för att framhäva mig själv?

 

På samma sätt önskar jag att fler i flödet kunde ställa sig kontrollfrågan, INNAN man lägger ut saker på Facebook, Instagram, Twitter och andra soci­ala medier. Gör jag det här för att skryta, skrävla, förhärliga mig själv eller gör jag det av ren informa­tion? Jag scrollar i mitt Instagram-flöde och tänker att många borde följa Strindbergs råd att “gå in i sig själva och möta sitt inre luder”.

 

Fler borde helt enkelt våga möta sina egna grumliga motivs fula tryne innan man vecklar ut sin skeva självbild på nätet.

 

Jag hörde på radion att man inom psykologin nu har omdefinierat diagnosen för personlighetsstör­ningen narcissism. Antalet drabbade har ökat så lavinar­tat de senaste årtiondena. Enligt den gamla beskrivning­en skulle mer eller mindre varannan människa vara svårt drabbad i dag.

 

På Wikipedia står det att narcissism kännetecknas av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattande självbild och ett stort behov av att befinna sig i centrum. Många – för att inte säga de flesta – Instagramflödena är narcissism i fyrfärg, en diag­nos i bildform.

 

Det är “kännigendisar” som fotar sig med ännu större kändisar, för att lite glitter och glamour ska falla ner även på dem själva. Det är putmunnar, spegelselfies, varumär­kesbyggande verklighetsförvanskningar och egotrippat navelskådande. Man skriver självklarheter och presente­rar det som om man uppfunnit hjulet. Man slår in öppna dörrar men kliver in som om man vore kung eller drott­ning. Det här skulle inte ske om fler gick in och mötte “sitt inre luder”, sina egna grumliga motivs fula tryne.

 

Ett riktigt lågvattenmärke i flödet är det jag kallar för nekrofilnarcissim.

 

Den typiska nekrofilnarcissisten vaknar till liv när någon dör. Det är då man skriver R.I.P och beklagar sor­gen. Tyvärr är det grundläggande motivet för nekrofil­narcissisten inte att beklaga sorgen. På ytan ser det ut så, Det är det man vill ge sken av, motivet är lovvärt och ädelt. Men under den ädla fasaden lurar en smut­sig yta. Så utnyttjar man andras död för att själv få uppmärksamhet. Istället för att ringa eller sms:a något tröstande lägger man upp det så att alla ska kunna se att man stöttat eller tagit del. Allt med hopp om att få likes eller fler följare, vara popu­lär. Men som någon sa, att ha många följare på Instagram, det är som att vara rik i Monopol.

Nä fyfan, tacka vet jag Strindberg! Jo, förres­ten jag har @rickardolsson, följ mig snälla!

Rickard Olsson

————–

Public. av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står   Starta  diskussionen.