Varje generation har sina nöjestempel. Många har svårt att glömma CH och Skeppet, och för de yngre har Folkparken i många år varit ett gott alternativ.
Men det finns också en generation som med saknad i rösten talar om musik och dans och glada helgkvällar på Strömdalen.
Strömdalens värdshus.
Strömdalens värdshus är en riktig klassiker. Det låg alldeles intill Gavleån ungefär mellan Strömvallen och Konstcentrum, före detta Silvanum. Faktum är att det delvis låg på det som nu är Konstcentrums tomt och att en viktig anledning till att Strömdalen revs var att Silvanum skulle byggas där för nästan 50 år sedan. På köpet fick Strömvallen sin så kallade kastplan, en gräsplätt som både fotbollsspelare och friidrottare haft glädje av genom åren.
Strömdalen var ett maffigt hus i två våningar. Hade det funnits kvar i dag skulle vi väl ha kallat det kråkslott, men det var vackert. Innehållsrikt och spännande.
Det byggdes en restaurang på tomten nere vid ån redan 1888, men den brann nervåren 1895. Den byggdes upp på nytt ganska snart och köptes inom kort upp av Zetterströms Vinhandel.
Kring det förra sekelskiftet var Strömdalen en förstklassig restaurang i händerna på Gävles krogkung på den tiden, Carl Johan Berglund. Men arbetarrörelsen började vid den här tiden få ekonomiska muskler, och Folkets hus köpte 1904 Strömdalen med kägelbana och musikpaviljong för 95.000 kronor. Mycket pengar på den tiden, men det fanns ett behov av en samlingslokal.
Och arbetarrörelsen hade höga ambitioner med sitt köp. Strömdalen skulle förvandlas till en folkpark där folk kunde samlas kring rörelsens ledare.
Samma plats
Etablissemanget invigdes 1905 med tal av socialdemokraternas nya affischnamn Hjalmar Branting, och under de närmaste åren skulle flera betydande agitatorer som Kata Dahlström, August Palm, Per Albin Hansson och Fabian Månsson ta till orda där.
Hjalmar Branting
Restaurangen och dansbanan lockade också många Gävlebor som helt enkelt ville roa sig. Strömdalen blev en populär mötesplats där många välkända orkestrar och teatersällskap framträdde.
Folkets husrörelsen skulle dock komma till insikt om att köpet av Strömdalen inte var en så lysande affär som man hade trott. Men den förra ägaren stod kvar med en inteckning på 60000 kronor i rörelsen, och då ytterligare pengar behövdes fick man låna av Ångbryggeriet – i utbyte mot ensamrätt till försäljning av iskällardricka (typ folköl) under en tioårsperiod.
Folkets hus hade försatt sig i en ohållbar situation, och till slut var det en fordringsägare som helt enkelt tog fastigheten i mät för att försäkra sig om att få tillbaka sina pengar.
En exekutiv auktion förbereddes, men LO tyckte att situationen blev pinsam och gick in med de pengar som behövdes. LO ville dock inte behålla fastigheten utan sålde den 1911 till en Axel Lennstrand för 98 000 kronor. Han överlät den i sin tur till Gefle Stad, och det hela blev en ganska invecklad affärsuppgörelse som snickrades ihop för att Folkets husrörelsen skulle komma undan hela engagemanget utan att förlora några pengar. Åtminstone påstods det så.
Gefle Stad överlät skötseln av fastigheten åt Gefle Skarpskytteförening, som gjorde ett bra jobb och tjänade skapligt med pengar på sitt engagemang. En stor del av äran för detta tillskrevs Stina Östlund, som drev restaurangen på ett mycket skickligt sätt.
Då första världskriget utbröt 1914 stängdes anläggningen på initiativ av något som hette Strömdalskommittén och leddes av den mäktige bankdirektören Robert Nordin. 1915 användes den så kallade dansladan som sjukförläggning för soldater som drabbats av röda hund.
Men krigsåren rann undan utan att Sverige blev indraget, och efter några år öppnades Strömdalen igen. Även nu med Stina Östlund som restaurangchef.
Och en ny glansperiod följde. 20-talets och 30-talets Gävlebor vallfärdade till Strömdalen för att lyssna på musik, se på teater eller dansa.
Restaurangen stängdes så småningom, men det innebar inte att stället tappade sin dragningskraft. Under hela 1940- och 1950-talen var det hit alla danssugna ungdomar begav sig, och jag har också läst att Gefle IF:s ishockeylag i början av 1940-talet höll till på Strömdalens dansbana för att träna skjutteknik innan den första skridskoisen hade lagt sig.
1952 startades också ett teatersällskap som arrangerade friluftsteater på Strömdalen.
Strömdalens friluftsteater
Men allt roligt har ett slut. Verksamheten i det nu ganska förfallna värdshuset lades ner 1957, och 1958 jämnades det med marken.
Ulf Kriström
—————————-
maj 13, 2013
Sammanställt och kompletterat med bilder av – 
lisse-lotte@danielson.be
