Gefle Schola år 1647

 

 

Av Alf Uddholm

 Gevalieses – Alumni            Vasaskolans historia     Opuscula Gymnasii Gevaliensis

 

Trivialskolans 1:e rektor Laurentius Olai Gestricius tjänstgjorde 1550-1562. I förläningsbrev till Gävle skola har Olais namn påträffats. Skolan existerade 1540 och var 1550 mönsterskola i Nordlanden. (Källa till denna anteckning : Ur Gävle stads historia)

Skolan sägs tidigare ha legat där Gamla Grand och Frimurarhuset är nu, men ingen vet säkert. Den brann 1569 och den nya anlades öster om kyrkan. Gävles första skola var en trivialskola, dvs där studerades trivium, grammatik, retorik och dialektik=begreppsanalys. Trivialskola var liksom våra dagars högstadium, tidigare realskolan, en underskola till gymnasiet, men var helt olik dessa sentida skolformer och hade latinet som huvudämne. Skolan startade troligen på 1540-talet. (Källa till denna anteckning : Tvåtusen år i Gävlebygden av Jan Sterner.)

(Enligt Fyhrvall däremot låg det gamla “skolstufveverket” i hörnet av nuvarande Kungs- och Drottninggatorna. Till tomt för den nya kombinerade läroverksbyggnaden valdes en plats strax öster om kyrkogården och skild från denna blott genom kyrkogårdsmuren. På östra sidan tillstötte omedelbart gatan, som åtminstone tidtals kallades Gymnasiegränden, sid 91.)

Ny skolbyggnad invigdes 1671 strax sydost om kyrkan innehållande Trivialskola och gymnasium.

I Vasaskolans arkiv finns en gammal handskrift i pergamentband med text på latin med betydelsen

”Gefle skolas bok, köpt för 6 mark vid slutet av år 1639. Detta år åtog sig Olof Jonsson Skough att styra skoleskutan.”

Olaus Jonae Skough blev inte långvarig som rektor i Gävle. Redan 1642 befordrades han till pastor i Wekholm och senare – efter en kort tid som kyrkoherde i Gävle 1647 – till kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm. Där dog han 1661 och ligger begravd i kyrkans sakristia.

Under sin korta tid hann han dock få reda i skolans räkenskaper och skapade ett slags arkiv med anteckningar i den köpta boken, som tycks ha varit den första i skolans ännu väl bevarade arkivsamling.

Arkivmaterialet från 1640-talet ger, efter jämförelse med material från annat håll, en överraskande klar bild av skolans verksamhet och ger upplysningar om många av skolans lärare och elever.

UPPBÖRDSREDOVISNINGEN

 

Gustav II Adolf angav i sitt plakat 1624 påbjudna djäknepengar vilka, räknade på antalet mantal i socknarna, skulle levereras till prästerna för skolans avlöning åt lärarna, reparation av skolhus, inköp av böcker samt till elevernas underhåll. Både lärare och elever fick själva kräva in sina medel ute i socknarna. Före 1649 skedde detta tre gånger om året, vid läsuppehållen kring jul, sommar och Mikaelsmässan. Det senare lovet anknöts i Gävle till Älvkarleby marknad i oktober och fanns kvar till in på 1800-talet. Dessa regler anknöt direkt till munkarnas perioder för allmosegång. Den totala uppbörden redovisades av en lärare eller äldre djäkne (elev) samt av skolans notarie.

Fr.o.m 1650-talet sker distributionerna enligt Gävle skolas räkenskaper bara två gånger per år, i maj och december. De tycks vara ursprunget till nuvarande skolavslutning ar med premieutdelningar. Vi skulle säkerligen ej haft våra långa sommar- och jullov om inte uppbörden av djäknepengar i de vidsträckta Norrlanden krävt så lång tid.

Utöver djäknepengar redovisas även som ex. Hans Krögers skuta i form av fast tullavgift till skolan. Övriga förmåner var även rektorns strömmingstionde, enbärsleveranser, fritt boställe med jord, 2 kor, 1 får och 1 svin till rektorn ”mäster Johan”.

Djäknarna fick stor behållning in natura vid likuppvaktningar och andra sångfärder

i själva staden och dessa förmåner redovisas inte i skolans räkenskaper utan bara framskymtar i förbigående genom inköp av instrument och diskantböcker, betalning för musiklektioner och avlöning av de två försångarna. Genom olika uttalanden var Gävle stad berömd för sin frikostighet mot ”de små fattige djäknar”.

  Skranket till djäkneskullen i Heliga Trefaldighetskyrkan på 1600-talet.

Skatter göms bland likvagnarna

1640-talet medförde svåra ekonomiska bakslag för Gävle skola. Staden utarmades genom det bottniska handelstvångets införande 1636. När även Härnösands trivialskola inrättades blev det förlust av djäknepengar från Norrbotten och Ångermanland.

Prosten Antheliusoch rektor Skoughs klagomål till domkapitlet 1641 medförde ingen förbättring.

(Sehlbergs anteckningar om rektor Skough och Anthelius)

År 1647 hade dock skolan som ett slags kompensation erhållit rätten till djäknepengar från det i Brömsebrofreden nyss erhållna Jämtland. Möjligen hade ärkebiskopens skrivelse till drottning Kristina om Gävleskolans trängda läge bidragit till detta. Rektor, som sedan 1646 var Jonas Jonae Trast, har möjligen själv uppvaktat drottningen vid hennes besök i Gävle 1646. Hon utdebiterar nämligen år 1647 – 28 daler till skolan. (Sehlbergs anteckningar längst ned i ovanstående länk visar att prosten Anthelius och rektor Trast var svågrar).

Glädjen blev dock kortvarig, nu hade skolan förlorat Jämtland, Härjedalen, Medelpad och norra Hälsingland till skolorna på Frösön, Härnösand och Hudiksvall. Den hungriga djäknehopen med sina ”hörare” fick vara nöjda med socknarna i Hälsingland, Gästrikland och norra Uppland. Gävle skolas berömmelse som välmående djäknehärbärge var slut.

Folkets oförmåga att räkna framgår tydligt. Själve rektor gör i sin redovisning 1647 ett grovt fel i en verkligt enkel addition. I flera redovisningar stämmer inte debet och credit och då låter man den bekväma posten ”rest” inträda och struntar helt enkelt i att utföra additionen. De smartaste räknekarlarna är ett par djäknar i rektorsklassen som fick hjälpa till och ibland undrar man rentav om de inte frestats att till egen fördel utnyttja sina lärares brister i räknekonsten.

Konrektor under tiden 1644-1649 var Johannes Anthelius, bror till skolans rektor 1642-1645 Olaus Anthelius och son till stadens år 1646 avlidne kyrkoherde Johannes Anthelius. Dessutom var han svåger till rektor Trast. Skola och kyrka i staden var helt klart förenade med många band. Skolan ger tydliga intryck av att vara en klosterliknande institution, någon skarp gräns mellan lärare och elever finns inte.

Vägen att driva in djäknepengar var kring Storsjön med utvikelser till utsocknarna Ragunda, Rödön, Sunne, Nyssjö, Lit, Undersåker, Hammardal, Offerdal, Näs och sedan nedför den urgamla pilgrimsvägen via Marieby, Brunflo, Lockne och Revsund. Fortsättningen var via Nordanstig, dvs. dalgången genom Hassela och Bergsjö till Jättendal och Harmånger vid kusten.

Denna pilgrimsstig användes som insamling av offergåvan till Helge Olofs kyrka som tillerkänts Uppsala skola och sedan 1550-talet Gävle skola. Det var alltså en speciell Olofspenning fixerad till rektor och knuten just till pilgrimsstigen.

Uppbördsredovisningen och räkenskaperna måste kompletteras med en verifikation, att djäknarna verkligen fått ut sina andelar. År 1667 saknades en sådan verifikation och rektor Prosperius klandras för att han ”haft undan” en del av de pengar, som enligt räkenskaperna skulle ha utdelats till ”skolarerna”.

När rektor Prosperius skall starta vårterminens läsning 1667 beordrar han ostiarius (en senare tids vaktis) att stå vid dörren och anteckna försenade. Han skall också ha hand om ringning, städning, materiel mm vilket motsvarar uppgifterna för ostiarius bland nunnorna bland Benediktinernas klosterregler. Vi har alltså även här ett arv från klostren till skolorna. (Från Gästrikland 1968, sid 79).

I skolkatalogen 1647 finns ingen särskild nybörjarklass registrerad. Däremot bekostade många borgare privatundervisning åt sina barn och det är mycket möjligt att flera borgarebarn gemensamt undervisades i någon av de byggnader som traditionen utpekade som f.d. skolhus.

Kyrkoherde Aurivillius kom 1648 till Gävle efter att tidigare ha varit skolrektor i Uppsala där han fångat in duktiga elever som åtnjöt privat undervisning ute i staden. Domkapitlet hade fattat ett formellt beslut att de privatundervisade lärarna skulle skicka sina elever till latinskolan men denna åtgärd gav inget resultat. Då dels Aurivillius med sina tankar om barnundervisning anställer nyblivne studenten och privatläraren Olaus Petri Kråke har Aurivillius genom detta både inrättat stadens första skolstyrelse (konsistoriet) och stadens första folkskola – Pedagogklassen.

Rektor Jonas Trast och kyrkoherde Olaus Aurivillius

 

Både rektor Johannes Njurenius, rektor Anthelius och rektor Trast figurerar i Gävle stads tänkebok som säljare av vretar, panttagare av tomter etc.

Rektor Trast har liksom sina kolleger vid denna tid svårt att skilja på sin och skolans kassa, speciellt som hans brister i den föraktade räknekonsten spelar honom svåra spratt, men å andra sidan tycks han inte medvetet ha lurat sina djäknar eller lärare på deras pengar, snarare tvärtom. Hans insatser som pedagog och hans ömtåliga förhållande till stadens kyrkoherde Olaus Christopheri Aurivillius framskymtar i diverse protokoll. Det framgår klagomål om djäknarnas bristande övning i latinsk stilskrivning trots att skolans bibliotek var välförsett. Böckerna var minnen från skolans storhetstid på 1500-talet och förvarades troligen i ett skåp i skolmästaregården och varken bibeln eller musikalierna användes i undervisningen. Där fanns dock ett latinlexikon, den berömda ”Linkopensen” vilken skulle fastkedjas i skolsalen för elevernas behov.

Rent pedagogiskt ligger rektor Trast före sin tid till djäknarnas förnöjelse. 1651 framgår en nyhet genom inköp av 7 tavlor. Vi vet inte om det gäller kartor, bildtavlor eller skrivtavlor för eleverna i skrivarklassen. Rektor Trasts humanistiska strävande bryter sig dock mot kyrkoherde Aurivillius mer teologiska intressen.

Aurivillius är en kraftkarl och lyckas i stort organisera skolan efter sina idéer. Han får kyrkan färdigbyggd och kanske var det av hänsyn till honom som gjorde att Gävle, trots ärkebiskop Lenaeus motstånd, fick sitt gymnasium.

I de fanatiska häxprocesserna 1675 då bl. a. de små djäknarna Ericus Lurentii Hammar, Ericus Petri Hörn och Olaus Petri framträdde med hysteriska vittnesbörd enligt protokollen från trolldomsrannsakningarna (latinet röjer djäkneskapet).

Olaus Petri Kråke var född i Gävle 1629 och son till kronofogden Per Olofsson Kråke. Han skrevs in vid Uppsala Universitet 1649 och dog som kontraktsprost i Norrbo 1708.

1657 föreslås en student Kråkan i magistratens protokoll som undervisade befallningsman Hööks barn. I räkenskaperna 1650 nämns en Olaus Petri som pedagog där han fick behålla 3 daler av den summa som han detta år indrivit från socknarna. Han fick även 8 tunnor spannmål av underkollegan då han hjälper honom instruera de små nyintagna djäknepojkarna.

Skalden Erik Wennaesius skriver om sina lärare Prosperius och Limnelius vilka båda kom till skolan 1662, och inskrevs i Uppsala 1667. Som son till en av skolans lärare kom han dock tidigt i kontakt med djäknarna och flera av dessa personer omnämns i hans dikter.

Den i sonett 38 Jacob Honnon inskrevs i Gästrike-Hälsinge nation 1650, blev handlande i Stockholm eller Gävle, dog 1687. Som son till den rike köpmannen Hans Honnon behövde han givetvis inte skickas ut på djäknevandring. Hans äldre bror Henrik, student 1638, känd borgmästare och bråkmakare i Gävle, död 1693.

I Vasaskolan finns ett exemplar av Vulgatabibeln från 1511 i vilken det står ”Denna bok har Henrik Honnon köpt för ett honom ovärdigt pris” – ett talande uttryck för en framgångsrik Gävledjäknes skrytsamhet. I Etymologica-klassen finner vi Andreas Petri, vilken av de frikostiga premiet att döma var en välartad lärjunge. Han kan identifieras med Andreas Petri som var pedagogus vid skolan 1653 och 1654.

REKONSTRUKTION

År 1647 ligger köpmännens lastbryggor tomma i den stora byn (Gävle betecknas som by t.ex. i Gävle stads tänkebok). Det är väl fortfarande liv och rörelse nere vid gistvallar och sjöbodar, då fiskeflottan rustas för sommarfärden .

Varje höst föses ett halvt tusental kor in över Gammelbron eller genom den breda Koporten i stadens staket vid Näringen. Odörer av saltströmming och kodynga slår upp mot otaliga måsar som skriker över åsar och fjärdar. Stadens rådmän trampar förnöjt över ett torg, som nyss stenlagts. Här har också nyss varit en hög herre från Stockholm. Han mätte upp slingrande bygator och tomter, sade något om att göra en lång spikrak Kungsgatan från Södertull, över en ny bro, och sen norrut, tvärs genom gårdar och täppor.

T.o.m. drottning Kerstin har besökt vår stad. Men ungdomen och familjerna flyr staden, hus står öde, börjar förfalla. Vattnet ruttnar i stadsdiket norr om kyrkan och längre bort, uppe i backen vid löten, kan man mellan stolphärbrena skymta ruinen av munkkapellet. Djävlar och häxor flyger över skorstenar och tak om nätterna, och de stackars smådjäknarna tappar vettet av skrämsel, då skolklockan klämtar till morgonbön klockan fem på efternatten och de måste passera skampåle eller klockstapel i beckmörker. Kanske sitter där just nu någon vedervärdig käring och skaver på kyrkklockornas malm? De minsta piltarna vågar man inte släppa ut i mörkret, det är bättre att någon äldre djäkne som Olaus Petri Kråke lär dem katekesen här hemma.

Västan vid skolestugan bygger folket på en ny kyrka, och djäknarna brukar på rasterna intresserat se på, då bärarna kommer pustande med tegel från tegelbruket ner vid ån. Den har sett sina bästa dagar skolestugan, med sitt murkna nävertak och sina trasiga små fenster, men i storstugan under kapitelsalen är det bättre svängrum nu, sedan brett talande ångermän och norrbottningar slutat komma hit. I morgonstunden rusar djäknarna upp från sina kvarter nere vid ån, för att slippa dörrvaktarens hårda nävar, inne i stugan har aedituus tänt osande ljus i järnkandelabrarna, djäknarna flockas kring sina lärare. Där är herr Joen, veteranen, som i sommar haft hårda duster med härnösandsdjäknarna uppe i Medelpad och som förresten haft en historia med en kyrkoherdedotter uppe i Alfta, efter vad det skvallras. Där är nye mellankollegan Johannes Lingman som kom, då herr Lars Wennaesius blev sacellan, där är till slut vår välbekante Johannes Nicolai, som man knappt kan kalla herr, han var ju bara djäkne som vi i våras. Men det är en baddare, denne Johannes, han rabblar sina tre symbola utan att blinka, både Apostolicum, Nicenum och Athanasianum. Dessutom kan han räkna daler, ören och penningar så flinkt att ingen hinner följa med. Den konsten lärde han av far sin, då han sålde strömming till Norrlandsbönder under sommarfärderna.

Nu tar Ingellus Petri och Nicolaus Åbygge (Sehlbergs anteckningar om Åbygge och Kråke) upp morgonpsalmen, djäknarna stämmer in. Arbetsdagen har börjat. De små donatist-eleverna rabblar sin katekes, de usla skrivarna raspar på sina tavlor, en otålig lärarröst förestavar donatens paradigm borta från Etymologica-klassens hörn, surret ökar. Så skall dagen löpa som andra dagar, med rast var tredje timme som i klostrens tidegärd, och läsperioderna skall löpa efter klosterskolornas traditioner, ända tills djäknarna får mödans lön vid distributionen. Ty varje rännarbana har ett mål och slut, så har ock skolans curricula liksom hos munkarna en terminus, ett läsuppehåll, då man sedan urminnes tider får vandra ut över Gavelbron västerut eller norrut på Hilleåsen, för att med lärdom och sång locka gåvor och penningar av snälla gummor och sentimentala pastorer. Förr drog man ut både till sommar, mickelsmäss och jul. Nu har distributionen vid mickelsmäss dragits in, som väl är, ty svaga själar brukar förslösa hela nådegåvan i Älvkarleby marknadsnöjen. Helst följer man gamla pilgrimsstigar, där folket är vant att hysa främmande vandringsmän.

Rektor dröjer efter vanan och de självmedvetna rektoristerna passar på att lämna latinet och få en pratstund. Herren Gud hjälpe oss i vår nöd, bland Norrlandsskogarnas stigmän och vilddjursdjävlar, bland Gävlefjärdarnas lömska grynnor och skär. Men Gud ser väl misskundsamt på vår skröplighet. Alla skall inte bli präster. Jakob Honnon berättar om faderns och broderns affärer med dumma bönder. Han är inget prästämne, han skattar Curtius och de fyra monarkiernas historier om forna tider högre än teologien. Ett par djäknar minns från sina vandringar de glada och enkla flickorna i Hälsingland, hos dem finns minsann inte den fransyska tillgjordhet och bjäfsighet som borgarflickorna lägger an på här i stan. Nu skrattar några och man läser i korus Taubmans vers (citerad av Wennaesius i sonett 98, Nordin-Grip s. 202):

Quando conveniunt ancilla, Sibylla, Camilla

Sermonen faciunt et ab hoc et ab hac et ab illa

”nu träffas pigan och Sibylla och Camilla,

Då skvallras det om ditt och datt och om vår nästa”.

”Skvallertaskor!” säger en djäkne, men då någon börjar gnola på den gamla vagantvisan Meum est propositum in taberna mori ” När jag dör vill jag bli begraven i en källare där det finns vin” (Archipoetas mest kända galjardsång var även känd i Sverige på 1560-talet, se parodin i Fyra Svenska Reformationsskrifter, utg. A Malmgren, Malmö 1966, III s. 87, 99), då blir han åhutad.

Rektor Trast har mycket att tänka på i den skröpliga skolmästargården strax östan vid skolan. Allt löper visserligen i sin rätta rutin nu, något så när. Korna råmar i lagård, pigan ska mjölka. Jonas Olai den hedersknytteln har återkommit från Jämtland efter sin djärva ritt och ceremoniöst överlämnat tio blanka silverriksdalrar, Olofspenningen från stora pilgrimsvägen, som nu ligger säkert förvarad i skolekistan.

Lärarbostaden. Rektorsbyggnaden låg alldeles intill skolan och tycks även ha inrymt ett härbärge eller nattstuga för gäster.

 

I skåpet står vackra böcker i pergamentsband, men de är nog lite föråldrade. En modern humanist måste följa med i tiden, nya skolordningar ska komma, djäknarna måste få läsa klassikerna, inte bara teologi. Men den lättsinnige Terentius och de romerska hednagudarna, de kan väl aldrig släppas i händerna på kyrkans barn?

Skolans ekonomi är bekymmersam. Hela övre Norrlanden faller bort, djäknarna lämnar skolan. Tur att vi har staden bakom ryggen, t.o.m. den skrytsamme Honnon exmerar vår skola, familjen lär ska ge oss en bibel framöver. Karduansmakarens Johan artar sig bra, men det finns andra, Olaus Davidi t.ex.

Nu måste vi nog sälja av vretar, om skolan skall klara sig. Det var så sant, vi måste betala ängsarrendet åt svåger –Anthelius. Egentligen har han det oförskämt bra, konrektorn, lyfter gott salarium men ligger för det mesta nere i Uppsala och studerar. Nu har svärfar prosten gott bort och hans efterträdare herr Olaus Skough är kallad till hovpredikant hos drottning Kerstin. Det är det största bekymret. En fattig djäkne från Uppsala bettlade en daler i går; han påstod, att den besvärlige Aurivillius ska hit som kyrkoherde. Varför just han? Varför inte en Jonas Trast? Örbyhusaren (Auri-villius latinisering av Ör-by) är en gåpåare med en massa nya idéer, skall lägga sig i allt. Det blir slutet på Gävleidyllen.

”Hjärtans far” Jonas Jonae Trast, Rector Scholae Gevaliensis, kliver försiktigt över kospillningen på fägatan och fram till sin skolestuga. Gammeldjäknarna tystnar. Pax vobiscum – Pax tecum, domine rector! ”Frid vare med Eder” – ”Frid vare med Dig, herr rektor!”

Mer info om skolan :

Skolans historia i Årtal.

Källa: Från Gästrikland 1968, “GEFLE SCHOLA ÅR 1647” av Alf Uddholm

—————————————-

Sammanställt och länkat av Lisse-Lotte Danielson

Senast uppdaterad: 2010-09-04

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website