Peter I Strömbäck f 1664

Se även

ÖVRIGA VIKTIGA SLÄKTER I GÄVLE:

Släktforskaren mm John Winblad von Walter i Minnesota John är barnbarn till en av de familjer som i början på 1900-talet emigrerade till USA. Han och hans familj tillhör ätten Bure. John har på egen hand lärt sig svenska och forskat under många år och regelbundet informerat om sina upptäckter på ett otal sidor inom Sveriges Släktforskarförbund.

Han har nu åter översänt ett digert material med tillstånd till publicering på Internet.

John Winblad von Walter

201 Fourth Street East

Carver, Minnesota 55315

United States of America

Svenskarnas emigration till Amerika.

 

———–

Anbytarforum

Här följer en ÖVERSATT OCH BEARBETAD version av Johns digra material.

Innehållsförteckning

I: Peters barndom

II: Peters karriär

III: Den stora krisen.

IV: Peters död.

V: Peters familj med Catharina Holmberg.

I. Peters barndom

Peter Petersson Strömbäck Iföddes i Gävle, Gävleborg, Sverige den 8 mars 1664 som enda sonen till Gävles borgare och köpman Peter Eriksson SNIFS och avrättade häxan Anna ISRAELSDOTTER BURE. Tidigt i livet hette han, liksom sin far, Peter Snifs eller Petrus Snifs men när han var tonåring och med säkerhet 1681 hade han tagit efternamnet Strömbäck. Strömbäck var kanske en sammanslagning av efternamnen från två av hans svågrar, Erik Ström och Peter Back, vilka båda dog ungefär vid den tiden han började använda namnet Strömbäck. Det är möjligt unge Peter tog det nya efternamnet för att skilja sig från den negativa bilden av de händelser som präglade hans liv 1675.

Petrus liv som ung var mycket traumatiskt. Gävles häxprocesser tidigt 1675 var betungande för hans familj; hans mor, far, åtminstone två av hans systrar och han själv var klart inblandade. Men det var hans mor, Anna Israelsdotter Bure, som drabbades hårdast av processen: Hon dömdes för häxeri och halshöggs på torget i Gävle den 6 mars 1675, bara två dagar före unge Peters 11:e födelsedag. Det är möjligt att Peter till och med har sett sin mors halshuggning, för bevarade dokument visar att barn, inklusive unga vittnen i häxprocessen, sett händelsen. Och unge Peter var själv ett vittne i Gävles häxprocesser.

 

Vid de fortsatta häxprocesserna, sex veckor efter sin mors avrättning, vittnade Peter, då ännu kallad Snifs, som brottsoffer/vittne. Han berättade att hans syster Elisabeth hade burit bort honom på natten till Blåkulla (Helvetet) fyra gånger. Första gången var med en man han inte kände, andra gången på en svart häst, tredje gången på en vit ko, och slutligen på en get. Unga Peter sade att han och “flera barn stod utanför dörren när hon kom ridande på en bock från Islandet”, men han var inte säker på om hon var ”smord”. Han fördes dit med farbror Hans Bures tjänare Brita och tre andra som han inte kände. Han var gift en gång i Blåkulla, bruden kallades Trånad (Desire) och hade ett barn som Djävulen just hade klippt sönder och kastat i en kittel för att koka det till fett (för smörjelse?). Peter sa att han hade fått gåvor från sin syster, men att de togs ifrån honom. Peter sa att ”han kom på tredje våningen till ängelns kammare och mötte Mårten Haan’s hustru Sara, som satt, ätande och drickande, vändande sin taft kappa och dansade efter djävulens pipa, vilket dunkade hennes bakdel mot golvet. Göran Peters fru sitter och räknar pengar och prästens hustru (Catharina Bure) var där med många andra som han inte kände”.

 

II. Peters karriär

Unge Peters traumatiska barndom skulle inte hindra honom från att ha ett gott liv i sitt samhälle. Peter Strömbäck skulle gå vidare till att bli en av de stora historiska gestalterna i Gävle. Han skulle utmärka sig som en inflytelserik handelsman såväl som en aktiv och respekterad medlem av Gävles societet, där han skulle tjäna i många offentliga ämbeten.

Redan 28 augusti 1686 var Peter Strömbäck listad som en borgare och köpman i Gävle. I början av sin karriär som handelsman var han främst en kramhandlare, vilket illustreras av flera incidenter. 1693 arresterades Peter Eriksson Smed för inbrottet i Peter Stömbäcks lager (eller butik). Han hade tagit sig in med falska nycklar och stal 12 yards tryckt kalikå, ett dussin handskar, och en del kontanter. Smed rymde senare från fängelset.

 

Detta är ingen bild på just Peter.

På hösten 1693 drev kapten Peter Schillslers lilla lastbåt i land på Agön på väg till Gävle från Härnösand i Ångermanland, Sverige. På fartyget fanns varor avsedda för Peter Strömbäck, Erik Bergraf, Hans Elis, och Olof Ström. (flera av dessa personer beskrivs i Kjell Hartzmans bok, ”Helena Ström, En kraftkvinna i 1700-talets Gävle” bidrag, till Gästriklands Kulturhistoria, Nr 5).

 

Bärgningsarbete på fartyget togs om hand av Peter Eriksson Ångerman i Gävle. Bland de räddade objekten fanns randigt siden, band, kravatter och andra sådana föremål. Under domstolsförhandlingarna skötte Peter Strömbäck sitt eget försvar och bevakade sina intressen med kraft.

1705 förklarade Peter Strömbäck att han inte längre var verksam i kramhandeln, men Stockholmstullens chefsinspektör, Johan Laurin, meddelade att han kunde bevisa att Peter ännu var engagerad och handlade med smuggelgods.

Långt innan 1705 hade dock Peter Strömbäck trätt in på arenan som grosshandlare och särskilt med handel av säd och spannmål. Hösten 1695 förlorade han och några samarbetspartners 156 ton spannmål i en storm nära svenskstyrda Lettland på den sydöstra stranden av Östersjön. Peter och hans partners Anton Martin, Lars Eriksson Hammar (Peter Strömbäcks son Peters framtida svärfar), Henrik Husselhuhn och Anders Rospigg hade skeppat totalt 748 ton spannmål från Narva.

 

1696 skeppade Peter Strömbäck och Anton Martin järn och råg från Gävle till Narva, varefter de hamnade i en tvist med kaptenen Erik Röhn om fraktkostnader. Liksom sin far Peter Snifs, skulle den yngre Peter från tid till annan vara inblandad i kontroverser och i domstolsförfaranden. 1696 blev Peter Strömbäck och Daniel Behm varnade för att köpa säd från utländska köpmän och sedan sälja den direkt till en köpman i Falun och därmed beröva Gävle och dess omgivningar tull. Emellertid förekommer Peter Strömbäck mindre ofta i kontroverser och hos domstolarna än vad fadern gjorde. Vid ett tillfälle grälade han fruktansvärt med bruksinnehavaren Mackeiji, men de löste sina konflikter och efteråt blev de vänner.

 

Redan 1700 ansågs Peter Strömbäck vara en av Gävles rikaste köpmän, vilket framgår av stadens skatteregister. Han placerades i samma skattekategori som de framgångsrika Anton Martin och köpmannen John Hammar och i en högre kategori än de rika köpmännen Kristian Pabst, Marcus Holst och Johan Brunn. Både Peter och Anton Marton protesterade mot sina höga skatter, beroende helt på “att de båda har stora hushåll och att deras export av järn utvecklades så att de hade större förluster än vinster”.

 

     

Kartor 1741-1747 . I nordöstra och östra delen av kvarteret Poss

en låg tomten nr 77 som ägs from 1727 av Rådman Georg Pabst (f. 1695) son till Christian/ Kristian Pabst. Både sonen och fadern ägnade sig framgångsrikt åt rederiverksamhet och var delägare i ett flertal av gävleflottans fartyg och båda deltog också livligt i det kommunala arbetet på olika områden. Källa: bland kåkar och gränder på Gamla Söder av Erik Wickberg. Sid 14.

Tomt nr 80 Peter Strömbäck. Samtliga tre tomter låg i första kvarteret. Nr 79 har Catharinas Strömbäcks (död 1744) dotter och svärson Adam Laurin.

År 1709, under det stora nordiska kriget, protesterade Peter åter mot sina höga skatter och frågade varför han nu beskattas med en skattesats 8 öre högre än under den tidigare skatteperioden. Han fortsatte med att säga att han hade haft mer än 2.000 Daler i förluster på havet och hade gett 1.000 Daler kopparmynt till kyrkan, förutom de årliga medel han tidigare lovat till staden Gävle. Dessutom hade han just avslutat ett olyckligt kontrakt med någon annan järnbruksägare och måste köpa säd från Caspar Bahde och under det senaste året hade han nästan inte haft någon handel. Hans sista skäl var troligen på grund av det pågående stora nordiska kriget. (Peter Strömbäck, Casper Bahde, Nils Strömbäck och Peter Almgren ingick i Handelssocieteten. Källa Bland kåkar och gränder på Gamla söder av Erik Wickberg).

 

En av de oturliga händelserna för Peter år 1709 var förlusten av ett av hans fartyg, Sankt Erik, en 50-tons skepp som sjönk nära den svenskstyrda litauiska hamnen i Meme, med en last av järn avsedd för Gdansk (Danzig) i dagens Polen, varifrån fartyget skulle ha återvänt lastat med säd.

 

Många av Peter Strömbäcks affärsframgångar kom från hans engagemang som skeppsägare. Under 1600- och 1700-talet, innan försäkringar var på modet, försäkrade redare sina fartyg genom att dela ägandet med flera andra. På så sätt kunde en ägare reducera förlusten om ett fartyg eller två förlorades och undvika personlig katastrof. Det var bättre att äga delar av flera fartyg än att äga ett ensam och därför var Peter ägare eller delägare av många fartyg.

 

Redan 1695 är Peter Strömbäck nämnd tillsammans med Johan Brunn och Daniel Behm som ägare av fartyget Flygande Vargen med Anders Lund som kapten. 1695 köpte Peter 1/8 av fartyget Jupiter från Hans Elis som skulle få Lars Johansson Norman som kapten. Johan Hammar och Mårtin Hahn (nämnd i Erik Wickbergs bok Bland kåkar på Gamla söder, sid 151) är nämnda bland andra ägare med Hahn år 1700.

Peter Strömbäck nämns som en av ägarna till det stora skeppet Gävle Slott, vilket var Gävles stolthet och ägd av stadens främsta borgare samt människor av rang och ämbetsmän som rådman Nils Blanck från Härnösand. Gävle Slott är …

 

(Kommentarer från Lisse-Lotte Danielson: Det är vissa svårigheter att översätta detta korrekt och eftersom jag själv äger Johns källa till detta material väljer jag att skanna sida 151 ur Erik Wickbergs “Bland kåkar och gränder på Gamla Söder. Jag har valt ett stort format så ni själv lättare skall kunna läsa det.)

 

Utdrag enligt ovan.

 

 

Gävle Slott sänktes år1695 i Nordsjön av en fransk kapare och förlorade sin last av koppar, järn, tjära, beck, och mässingstråd.

1695 bötfälldes sex av Peter Strömbäcks sjömän för att ha varit frånvarande vid examinering i katekesen, förmodligen vara de borta på Peters vägnar, men vilket av hans skepp de var hänförda till nämns inte.

 

Tillsammans med Elis och Behm var Peter delägare i fartyget Sankt Peter med kapten Rolof Andersson från Stockholm. Fartyget var känt för att ha fraktat kaliumklorid mellan Kalmar och Gävle. Tillsammans med Jöran Jacobsson Krus ägde Peter Strömbäck det 30 ton tunga fartyget Fortuna, som byggdes 1693. 1695 fångades Fortuna i en storm utanför Narva, under kapten Erik Zachrisson Sjöholm (Nämns på sid 29 i Erik Wickbergs bok). Fartyget räddades, det förlorade endast sitt ankare värderat till 120 Daler. 1696 verkar Peter vara den enda ägaren av Fortuna.

 

Peter Strömbäck var också en av ägarna som beställde det stora skeppet Viktoria som byggdes 1709. Dess kapacitet var 260 ton med en längd av 121,5 fot och en bredd av 28,75 fot. Andra ägare var Peters svåger, Peter Almgren(gm Peters äldsta dotter Anna) , Johan Hammar, Caspar Bahde, och krigskommissarien och landskamreraren Brohm (nämns på sid 117 i Wickbergs bok). Den 29 oktober 1710 sålde en engelsman, Thomas Atkinson 1/16 andel i fartyget till Peter för 1.275 daler kopparmynt.

 

Fartyget Förgyllda Kronan byggdes i Gävle 1708. Bland ägarna år 1712 finns upptagna Peter Strömbäck, hans svåger Peter Depken, hans svärson Peter Almgren, hans hustrus bror Holmberg och ett par andra.

 

1716 var Peter Strömbäck delägare i fartyget Solen och år 1718 ägde han en del av båten Jungfru Christina (Maiden Christina), tillsammans med Almgren, Caspar Bahde och Jürgen Folcker, den främsta eliten av de samtida grosshandlarna i Gävle. Peter var också delägare i fartyget Sankt Johannes som år 1715 transporterade järn till Gdansk åt honom och hans son Nils. Bland övriga ägare var Gävles rådmän Bergraf (Peters svärson Adam Laurin var första gången gift med Berggrafs dotter Gunilla med anor från släkten Grijs (1700-1730) och vid dennes död med Peters dotter Elisabeth 1701-1772, Erik Wickbergs bok sid 108) Tyrsson, och Almgren, och Gävles köpmän Folcker och Bahde.

 

Ett annat fartyg som Peter var delägare i var den stora 160-tons Enigheten, som byggdes i Karleby, Finland och kom till Gävle i september 1706. Det hade 9 delägare, varav de flesta kom från Gävle, däribland Gävles rådmän Brunn, Anton Martin, Erik Bergraf, köpman Henrik Honnon Jr och Peters systerson, Peter Unonius (troligen sonen till Peters syster Margareta eller Elisabet som ev båda var gift med Lars Olofsson Unonius ). Peter Unonius, som var fartyget Enighetens kapten, var en borgare i Marstrand på svenska västkusten och som senare skulle bli en av Gävles rådmän. Bland delägarna var engelsmannen Thomas Atkinson.

 

Under årens gång bytte ägarandelar och aktier i Enigheten ofta innehavare. 1707 var fartyget chartrat av Stockholms handlare för att transportera virke och tenn från Gävle och sedan återvända från Portugal med en last av salt. 1711 hade Peter Strömbäck blivit fartygets huvudägare genom att förvärva engelsmannens andel för 6.000 Daler kopparmynt. 1711 seglade skeppet till Portugal, Spanien och Frankrike med handelsgods och återvände till Gävle med salt, vin och diverse gods. 1716 blev Enigheten omdöpt till Robbert, uppkallad efter sin nya kapten, en engelsman som efterträdde Unonius. Fartyget var 130 fot långt och kunde medföra en bestyckning av 54 kanoner.

På en resa till Spanien år 1716 visar fartygets godslista att det förde järnbultar, hampa, tyg, ankare och annat. År 1708 transporterade Peter Strömbäck järn till Hull i England på skeppet Pelikanen men det är inte känt om han var ägare av fartyget.

(Mer info om De två stolta 1600-talsskeppen “Gefleborg” och “Gefle Slott” finns i “Bland kåkar och gränder på Gamla Söder” Erik Wickberg, sid 151″ enl ovan skannat foto. Här nämns bl a Daniel Behm , borgaren Johan Bruhn, lanträntmästaren Peter Depken, Lorentz Elis, rådman Peter Folcker, Mårten Hahn, Jacob Jacobsson Kruus, Christian Pabst, bergsfogden Johan Höök, Petter Strömbäck, Anders Östman, landskamrerare Bryniel Bianck, rådmannen i Härnösand Nils Jonsson Blanck, Hans Ryttare, Jacob Fahlgren, Johan Grijs, Johan Lindberg och Jacob Swartt/ Lisse-Lotte Danielson.)

Som affärsman var Peter Strömbäck inblandad i en mängd problem. År 1704 är det nämnt att han bryggt sprit och levererat ärtor till Västerbottens regemente som deltog i det stora nordiska kriget.

 

Den 19 februari 1715 blev Peter brukspatron när han på auktion köpte 1/3 i Oslättfors bruk i Hille församling utanför Gävle för 30.146 daler och 20 öre kopparmynt. Mininspektör Johan Röökhade grundat bruket mellan 1696 och 1710 på en plats där Lundbosjön rinner ut i Testeboån. Oslättfors smedja skulle lyckas väl, och garantera välfärd och välstånd för Strömbäcks ättlingar som kom att äga det och expandera det under de närmaste 150 åren.

Peter Strömbäck var högt respekterad i samhället och valdes till många betrodda ämbeten. Redan den 6 maj 1690 var han medlem i den lokala domstolen i Gävle och den 28 januari, 1692, innan han var 28 år gammal, blev han för första gången utsedd som rådmans suppleant i Gävle stad. I efterhand verkar han ha blivit inblandad i den lokala styrelsen för Gävle och den 20 januari 1697 blev han ordinarie rådman vilket han skulle fortsätta vara fram till 1704.

 

En rådmans lön var liten och många av Gävles rådmän verkar knappt ha tagit någon betalning alls. Tjänsterna förefaller vila på det faktum att stadens rådmän var bemedlade män, med inkomster från andra källor. Rådets möten översteg ibland 100 möten per år, så tjänsten kunde vara mycket krävande.

 

1704, efter sju års tjänst, tog Peter pension från staden. Men trycket från Gävleborgarna i november och december ville ha Peter Strömbäck, “den bästa grosshandlaren i Gävle”, att åter träda i tjänst. Peter gick först med på det, men ändrade sig sedan. Ibland skulle han dock träda in igen såsom skedde den 10 februari 1710 och 3 oktober 1719. För Peter, med så många järn i elden vad gäller det egna företaget, var tjänst i rådet utan tvekan en stor belastning. Under sin tjänst var han också inblandad i många underliga och komplicerade frågor som lever vidare än dag i Gävles historiska arkiv.

Peter Strömbäck var även medlem av Gävles ”de 24 äldste”, en grupp bestående av stadens viktigaste och mest inflytelserika köpmän och borgare och vars främsta uppgift var att fastställa skatter för stadens borgare. Det skedde nästan automatiskt att f.d .rådmän kom att ingå bland ”de 24 äldste”. Peter är listad bland denna grupp från 19 november 1704 till sin död 1720.

 

(Enl Jan Sterners bok “2000 år i Gävlebygden, sid 90 framgår dock följande: För att göra skatten rättvis hade man årlig taxering och då adjungerade man medlemmar utanför rådet, ett borgarutskott på 24 män, “de 24 äldste”. Dock kunde borgarna få vara med vid rådstugorna och göra sin röst hörd ifråga om beskattning. På den punkten var man mer demokratisk än nu och de hade insyn i hur stadens finanser sköttes./Lisse-Lotte Danielson).

Den 30 maj 1692 blev Peter Strömbäck utnämnd till chef för Gävles sjukhus och den 6 maj 1697 erhöll han även en plats i tullens domstol. I början av 1700-talet var han vid flera tillfällen ordförande i den lokala domstolen. Han hade också under en tid befattningen som räntmästare, ett ämbete som tycks ha styrt utlåning av pengar och fastställande av räntesatser. Peter var också en ämbetsman som sysslade med skatteuttag i provinsen Västernorrland, Sverige den 10 november 1712.

 

Peter var mycket aktiv i Gävles kyrka och ingick i kyrkorådet redan som ung man. År 1705 och 1706 tjänstgjorde han som kyrkvärd och kan ha innehaft denna betrodda plats ända tills han begärde pension från maj 1713 och fick det i maj 1714.

 

Peter tjänstgjorde som ålderman i Gävles Köpmannasocietet från dess grundande den 12 Mars 1712 tills den 19 maj 1718. Så tidigt som 1699 arbetade han i en kommitté för att studera bildandet av ett sådant gille men det skulle alltså dröja 13 år innan det blev verklighet.

Under Peters ämbetstid var societetens viktigaste uppgift att driva igenom byggandet av en liten fästning på en ö vid inloppet från Östersjön till Gävle. Denna färdigställda fästning Fredrikskans kom att bli en av anledningarna till att Gävle skonades från ryssarnas brännande och plundring 1719, medan många andra ostkusthamnar i Sverige förstördes i de senare delarna av Stora nordiska kriget.

Detta krig innebar många vedermödor för det svenska folket och dessa svårigheter omfattade även medborgare och köpmän i Gävle, vars stad dock skulle överleva kriget. Speciellt Gävlehandlarnas affärer ödelades i under denna tid. Den Svenska Kronan bad ofta Gävles borgare om lån till den Kungliga Flottans utrustning och underhåll. År 1712 lånade vissa borgare i Gävle Kronan ca 14.000 Daler silvermynt, varav Peter Strömbäck och Henrik Schröder bidrog med 1.200 daler. Och 1713 gav Peter själv ett lån på 1.200 Daler silvermynt, som enligt senare dokument, aldrig verkar ha betalats tillbaka.

Gävles borgare belastades också med uppgiften att förvara och underhålla en grupp ryska krigsfångar. Borgarna hade självfallet föredragit att fångarna inte förvarats i just deras stad på den utsatta kusten utan hellre sett att de placerades någonstans i inlandet.

 

Peter Strömbäck var bland dem som drev på en förflyttning. År 1712 deltog han i ett möte i Stockholm om dessa fångar, men förgäves, och de ovälkomna fångarna blev kvar i Gävle fram till 1722 då fred slöts med Ryssland.

 

 

 

 

Gävles borgare ombads också att gå ge husrum till officerare och soldater under deras marscher genom staden och under vintern 1716-1717 var en kapten Boije inkvarterad hos Peter Strömbäck.

 

Under riksdagen 1719 var Peter och Gävles borgmästare Peter Folcker skarpa i sina klagomål om de höjda skatterna, deras inkvartering av fångar och soldater, deras förluster av kapare och deras lån till kronan. Inkvarteringen av soldaterna hade kostat Gävle 25.000 Daler silvermynt under de senaste två åren. Och kapare hade kostat stadens köpmän 60.000 Daler silvermynt. Fästningen Fredrikskans kostade 4.600 Daler att bygga och dessutom sades det att Gävle köpmän då ägde “knappt ett enda litet skepp och en del av ett annat”.

Peter Strömbäck kom att representera Gävle två gånger i den svenska riksdagen, först 1710 och sedan år 1719 och som båda gångerna hölls i Stockholm. Den 2 november 1710 lade Peter fram sina resekostnader inför rådet för ersättning. Kostnaderna inkluderade 72 Daler för att hyra en häst till och från Stockholm, 6 Daler per dag under 90 dagars inkvartering och övriga utgifter för 756 Daler 12 öre kopparmynt.

Riksdagen 1719 var betydelsefull. Den ledde till ett fredsavtal som avslutade kriget med Ryssland samt förändrade de egna röstningsprivilegierna och den 23 februari 1719 valdes Karl XII: s syster Ulrika Eleonoratill Sveriges drottning (kungen dog 1718). Den nya drottningen var närvarande vid riksdagen och Karl XII:s finansminister, baron Georg Henrik von Görtz, halshöggs i Stockholm efter att ha dömts för ekonomisk vanskötsel av en särskild domstol.

 

III. Den stora krisen

År 1713 mötte Peter Strömbäck de största och mest stressande händelserna i sitt vuxna liv. Hans svåger,Peter Depkenvar en inflytelserik uppbördsman i Gävle. Hans tjänst som sådan tycks ha motsvarat en kassör/Bank-liknande tjänsteman som tar in pengar och betalar ränta.

Peter Strömbäck och provinsielle bokhållaren Brohn hade skrivit på garantier som Depkens borgensmän, vilket försäkrade att de skulle svara för och täcka eventuella förluster som just myndighetsmissbruk.

När Depken dog 1713 saknades 10.000 Daler silvermynt i byråns kassa, en enorm summa på den tiden. Eftersom Depken var pank och Peter och Brohn var borgensmän, uppmanades de att täcka hela beloppet kontant för “Depkens otillbörliga brist” och deras egendom begärdes som säkerhet 16 december 1713.

1714 ålades Peter Strömbäck och Brohn att upprätta en förteckning över sina tillgångar och i november 1715 lades en kvarstad med 5000 daler på vardera (med kvarstad menas att egendom inte får säljas).

 

För att ytterligare komplicera det hela dog Brohn i mitten av affären och hela frågan hamnade i en utdragen rättslig tvist mellan Brohns sterbhus, Peter och Kronan.

I februari 1716 säkrar Peter en garant för sin andel av skulden genom sin svärson Almgren (g.m. Peters äldsta dotter Anna) och rådman Erik Hammars änka Christina Groot, Peters svärmor till Peters son, Peter Strömbäck II (g.m. Margareta Hammar). Detta försenade anspråken på Peters egendom.

I augusti 1716 kom dock ett hot om omedelbar konfiskation av egendomarna om pengarna inte betalades inom den bestämda tidsperioden. När tiden förflutit, uppmanades domstolen av en major Enberg att snabbt ta in pengarna då de behövdes för Sveriges Finska Regementen i deras kamp att bekämpa ryssarna.

Peter Strömbäck fick 14 dagar på sig att lämna en förteckning över alla sina tillgångar. Samtidigt började kronan inventera och märka upp allt hans hö samt boskap.

 

Strax därefter, i september 1716, uttryckte Peter en önskan att få undanta tre av sina gårdar i Gävle som betalning. Dessa omfattade den gård han bodde i värd 2.000 Daler silvermynt, en egendom på det lilla torget i Gävle värd 400 Daler, en egendom vid Gävles nya bro som ägts av Depken värd 500 Daler silvermynt och hans egen lantegendom Nyberg, värt 700 Daler silvermynt. Dessutom avsåg han att pantsätta sin del av fartyget Solen och en del andra objekt.

Ärendet drog ut ut på tiden med ytterligare två år med guvernören, Kungliga Kommerskollegii och militären inblandade. Ultimatum gavs, tidsfrister gick ut och ärendet fortsatte att bearbetas.

Det är oklart vad den slutliga lösningen blev men Peter Strömbäck verkar ha lyckats rädda de flesta av sina tillgångar. Det förefaller som om allt han förlorade var de två fastigheterna i staden, hans andel i fartyget Solen och en hel del kontanter, för efter hans död 1720 fanns kvar en obestridd kontroll av hans övriga tillgångar. Det kan ha varit så att han kunde göra anspråk på några av sina obetalda lån till kronan eller för sina andra förluster under kriget som delbetalning för sina förpliktelser.

Under 1690-talet bodde Peter Strömbäck i Gävle på södra sidan av Gavleån på en plats kallad Islandet. Grannar var Johan Röök grundaren av Oslättfors järnbruk, och Gävle stads rådman Östman. Peter bodde år 1719 ännu på södra sidan av Gavleån vid gård nr 1 i Gävles första kvarter. Dess värde år 1716 sades vara 2.000 Daler silvermynt men då Peter dödsbo presenterades 1722 var dess värde satt till 10.000 daler.

 

Peters hus sägs ha varit det största i Gävle och kan ses på ritningar av staden från sekelskiftet 1700.

1959 en utfördes en byggnadsutgrävning som frilade grunden till Peter Strömbäck hus. Gävles museum fotodokumenterade utgrävningen och en järndörr från Peters hus är listad bland Gävle museisamlingar. Under 1990-talet var den plats där Petrus hus stod mitt i ett affärsstråk och gångbana. Vita block i trottoaren markerar fortfarande hörnen där huset stod.

   

Peter Strömbäck ägde också andra tillgångar. År 1710 handlade han mycket . Han köpte en källare av rådman Jacob Werfwing för tomterna nr # 2 och # 3 i Gävles andra kvarter, som låg vid ett litet torg på den norra sidan av Gavleån. 1716 hade de värderats till 400 Daler silvermynt, men vid bouppteckningen över hans egendommar var den inte med, ett tecken på att den kan ha sålts.

 

År 1719 sålde Peter Strömbäck en fastighet, kanske # 150, till Thomas Beisner. Och Peter ägde Nyberg, en egendom utanför Gävle. År 1719 brände ryssarna Nyberg, vilket orsakade Peter förluster med 3.288 daler kopparmynt. Nyberg hade ägts av Gävle borgmästare Carl Falk under 1670-talet, en av förgrundsgestalterna i Gävles häxprocesser. En beskrivning av Peters förluster på Nyberg år 1719 inkluderar en huvudbyggnad med tre rum, ett mindre hus, flera boskaps skjul, ett stall och en tröskloge.

 

 

IV. Peters död

Peter Strömbäck avled den 3 juli 1720.

 

Vid sin död var han den rikaste köpmannen i Gävle. Bouppteckningen för hans egendom visade en nettoförmögenhet på 139.305 daler och 19 öre kopparmynt, en enorm summa i början av 1700-talet i ett fattigt land med mer än 20 års krig. Det är även troligt att Peter också ägde fastigheter i andra församlingar som boupptecknades någon annanstans.

Fordringar mot Peters dödsbo var nästan 17.000 daler, varav 14.000 daler var från hans två äldsta söner (Peter II f.1688 och Nils f. 1689) och en svärson, borgaren och köpmannen Paul Jurgensson (g.m. dottern Magdalena Christina). Peters änka, Catharina Holmberg, fick 69.600 daler och hans 10 överlevande barn delade resten (3 st hade dött)

Den största delen av Peter förmögenhet var i fastigheter. Dessa omfattade Oslättfors järnbruk, hans egendom i Gävle, lantgården Nyberg, två sjöbodar som låg nära dagens Ruddamsgata, av vilka han hade förvärvat den ena omkring år 1700 från Gävles konstapel och rådman Paul Hallbom och den andra från köpmannen Joachim Erdtmann.

 

Förutom Peter Strömbäcks testamentsbevakade egendom (kvarstaden) visas att han även ägde ¼ av fastigheten Holmsten, fyra inhägnade jordbruksmarker: Blixåkern, Korstadsvreten, Löfmansvreten, och en stor fastighet nära Gävle slott (det måste vara den stenklädda markeringen enl ovan).

 

På kartan 1810 synns att det ligger ett hus vid Nybron på Slottstorget mellan Kungsgatan och Södra Kansligatan. Det måste vara Strömbäcks hus som familjen Rettigs byggde sitt hus på.

 

I bouppteckningen står det “och en stor fastighet nära Gävle slott” ….

 

På kartan syns det att det ligger ett hus där man nu har markerat var källarna från 1600-talet låg. Fabrikör P.C. Rettig köpte Possen I, 1827 samt Possen II, 1812.

 

Han ägde också två inhägnade gårdar i staden, en 1/8 andel i Tolfors jernverk (värt 21.000 Daler kopparmynt), som han höll i säkerhet från Sara Aroselia, och gården # 2 i Östanbäck.

Vid sin död ägde Peter ett stort lager järn och drygt 2.000 Daler i guld och silver. Det låga beloppet i kontanter var troligen på grund av att hans reserver hade utarmats av Peter Depken katastrofen. Vid sin död ägde Peter också 12 kor, 15 getter, 4 får, 1 häst och 2 svin.

Peter Petersson Strömbäck I (den äldre) var gift med Catharina Holmberg, född i Gävle, år 1660, dotter till Gävle borgaren och köpmannen Neils Andersson och Margareta LARSDOTTER.

 

Catharina Holmberg är förmodligen en av de Carin (dvs. Catharinas) som omnämns i Gävles häxprocesser 1675. Hon avled den 4 april 1744 och begravdes den 13 april 1744.

 

Catharina’s bouppteckning från år 1744 visar hennes nettoförmögenhet på 56.000 daler och 30 öre kopparmynt, detta efter att 12.000 daler i skulder dragits ifrån.

Se även hennes testamente nedan.


Catharinas dödsbo hade ont om kontanter för att betala företagets åtaganden och skulder och därför avsattes en del tillgångar som säkerhet tills tillräckligt med kontanter uppbringats.

Provinssekreterare Johan Hyphof förvarade några guldmedaljer, samlingen av hushållets silverbestick värd 6.000 Daler, en del koppar, målningar av kung Fredrik och drottning Ulrika Eleonora av Sverige, linne, smycken och två ton östersjöströmming.

Den fullständiga förteckningen över Catharina Holmbergs ägodelar omfattar 22 sidor, inklusive 11.000 Daler i guld och silver.

Hennes Gävlefastigheter omfattade en fastighet i östra delen av Gävle bredvid rådman Bergraf Hasselhuns egendom på Kyrkogatan, en del av mäster kopparslagare Berglunds dödsbo på Stora Löfgatan, en ¼ del i Oslättfors järnbruk och följande slutna områden, omfattande # 51, 52, 63, 72, 74, 75 i Sörby och på Kuppbolsvallen, alla med lador och skjul.

Det ingick också 10 djur, en samling av böcker inklusive en Bibel, psalmböcker, en samling av predikningar, och J. Arendts Lustgård (Garden of Evil).

Strax före Catharina Holmberg död tycks hennes Gävle egendom ha gjorts klar för auktion med ett angivet värde av 7000 Daler och det var bara för hennes söner att lösa ut den för 6 .050 Daler. Handlingarna ger en bra beskrivning av Catharina’s stadsfastigheter, inklusive dess rum med linne och franska tapeter samt tillhörande uthus innehållande en källare, ett skafferi/magasin, ett bryggeri, ett båthus, en kryddträdgård, ett sommarhus, ett tobakshus, en stallgård och ett skjul.

 

År 1716 hade Catharinas make, Peter Strömbäck, ägt fastigheten # 79 i Gävle i första kvarteret nära den nybyggda bron. Tidigare hade # 79 tillhört Peter Depken. Dess värde 1716 fastställdes till 500 Daler silvermynt.

 

Varför visades inte # 79 på Peter’s bouppteckning, det är känt att Catharina ägde den år 1743, då den genom en försäljning gick till hennes dottern Elisabeth och svärson, Adam Laurin, som bodde där ännu 1763.

(Strömbecks måg Laurin (f. 1693-d. 1758) hade tidigare varit knuten till Hälsinge regemente, där han 1719 blev auditör och regementskommissarie, men vid de stora personalindragningarna fick han 1723 avsked ur militärtjänsten och uppfördes som s.k. expektant. Han övergick då i civil tjänst och blev lanträntmästare i Gävle, gifte sig först med Gunilla Berggraf med anor från släkten Grijs i Umeå (f. 1700, d. 1730) och efter hennes död med Petter Strömbäck den äldres dotter Elisabeth (f. 1701 d.1772)).

Fastighet # 79 brändes förmodligen till marken i den stora branden 1776? I försäljningen av # 79 fick Catharina ett gods kallat Holmstens, beläget i östra Gävle i tredje kvarteret.

————-

Landsskrivare Östman och borgmästare Dahl

Nej ovanstående gissning har visat sig vara felaktig. Här kommer förklaringen

Vid mitten av 1700-talet låg tomterna n:ris 77-79 längs ån österifrån räknat samt en del av nr 106 längs Södra Kungsgatan (se på karbilderna nedan). Av dessa slogs så småningom en del av nr 77 samt nr 78 ihop med bl.a. tidigare gatumark och kom under nummerbeteckningen 99 att utgöra Possen nr II, medan nr 79 och nr 106 med tiden fick det gemensamma numret 101 och blev Possen nr I.

Kartor från 1741-1747.

1796 års Grundritning visar 101 = Possen I, 99 = Possen II

På tomt 151 står det på kartorna att Erich Kiermans Enka även har Wagnslider på tomt nr nr 79.

Kv Possen I, bakom ligger Rettigska huset.

I nordöstra och östra delen av kvarterat Possen låg tomten nr 77, vid mitten av 1600-talet ägd och bebodd av borgaren Jacob Kruus, som tyck ha avlidit någon gång under seklets senare hälft. Ännu 1692 fanns emellertid hans änka, hustru Ingrid (?) kvar i gården, där vid denna tidpunkt även rådmannen Anders Nilsson Östman (d. 1725) bodde, troligen som hyresgäst. Denne Östman tituleras landsskrivare och förefaller att före 1701 på obekant sätt förvärvat gården, som han sedan bebodde under resten av sin levnad. Kan Anders Nilsson Östman ha “charmat änkan Ingrid” och på så sätt fått överta gården?

Två år efter hans död 1725 såldes fastigheten på auktion i oktober 1727 jämte “fyra därtill hörande sjöbodar, stallgård, en välvd källare i huset och 2:ne dessutom gentemot gården samt två krydd- och trägårdar.

Jfr den egendom som såldes vid Catharinas auktion – det måste vara densamma…….

Högsta anbudet för egendomen avgavs av provinsialinspektoren Petter Gavelius med 4150 Dal. kopparmynt, men han transporterade senare köpet på handelsmannen Jöran/ Georg Pabst (f. 1695), son till handelsmannen mm Kristian/Christian Pabst och dotterson till den ovan nämnda rådmannen Östman.

År 1745 bor Peter I:s son Peter Strömbäck II på tomt nr 2 och år 1763 även sonens änkefru. Den egendomen fanns kvar i familjen tills den förstördes i den stora Gävle branden 1776.

Petter Strömbäck II.

Kartorna är från 1771-1747. Peters dotter

 

Margareta Elisabeth Strömbäck(f. 1701 d. 1772)som var gift med justitieborgmästaren Carl Dahl. Carl Dahl hade 1765 köpt gårdarna 2 och 3 i 2:a kvarteret av sin svärmor Margareta Hammar.

Margareta Hammar var äldre syster till Lorens Hammar (1699/1701?- 1733) och deras föräldrar var Erik Hammar (1665-1702, son till Lars Eriksson Hammar f omkr 1635 d. 1706 i Gävle) samtChristina Groot (1668-1750)

Som enda arvingar efterlämnade Georg Pabst sondottern Anna Sighrid och hennes make landskanslisten Harald Schöning, vilka redan i september 1777 sålde den ärvda söderfastigheten till dåvarande justitieborgmästaren i Gävle Carl Dahl för 555:26:8 Rdr specie. Gården anges i köpebrevet vara belägen vid Brunnsgatan, som tydligen vid denna tidpunkt var namnet på Västra Islandsgatan i dess gamla sträckning. (vilken låg Söder om nya bron, jfr stycket ovan)

Dahl som var gift med Margareta Elisabeth Strömbäck, ägde sedan 1765 gårdarna nr 2 och 4 i stadens 2:a kvarter, som han för 15000 Dal kopparmynt köpt av sin svärmor, Margareta Hammar.

 

Köpebrevet, som är undertecknat även av Dahls svågrar Daniel Ahlbom, Peter Strömbäck och Jan Paul Strömbäck, är i sin lydelse ganska unikt och säkerligen typiskt för den kraftfulla och matriarkaliska kvinna, som Margareta Hammar tydligen var. Köpehandlingen innehåller bl.a. ” det kraftigaste förbehåll, att jag icke allenast i min livstid njuter nödiga husrum i gården efter mitt eget godtycke, utan och att, därest jag skulle överleva bemälte min kära måg och dotter och vid så sorgeligt tillfälle omständigheterna oförmodeligen så visa sig att jag finner mig nödsakad till egen hushållning, må jag efter behag taga gården åter utan att detta köp skall ligga i vägen, och fås då alltså åter, vad enligt särskilda kvittenser på köpeskillingen betalt är; men icke desto mindre tillåtes min kära måg under sådana villkor nu genast med gården lagfara samt därå fasta söka”, något som borgmästare Dahl icke heller underlät att göra. Innan han köpte den f.d. Pabstska fastigheten på Söder sålde han emellertid i september 1777 svärmorsgården i 2:a kvarterat till borgaren Nils Zetterberg.

Några år efter makens död sålde Margareta Elisabeth Strömbäck 1794 fastigheten för 450 rdr riksgälds till handelsmannen Johan Otto Wixner, som dock transporterade köpet på Gäve stad. Som bekant var staden vid denna tidpunkt invecklad i gatureglerinarna på Gamla Söder, och utnyttade i rikt måtto den Dahlska fastigheten för detta ändamål. Av tomtens 2676 kvadratalnars areal försvann 922 i Södra Strandgatan och 588 i Vågmästaregränden, tydligen den dåvarande benämningen på Södra Rådmansgatans nedre del. 254 kvadratalnar överfördes vidare till tomten nr 98 öster därom (i nuvarande kvartteret Gefle Vapen) och i behåll för en ny tomt fanns sedan endast 912 kvadratalnar.

Den nya lilla tomten sammanslogs efter gaturegleringarna med delar av den väster därom liggande fastigheten nr 78 och försågs så småningom med det nya numret 99, vilket med tiden kom att utgöra kvarterat Possen nr 2.

Källa: Bland kåkar och grånder på Gamla söder av Erik Wickberg.

 

Kartorna är från 1741 – 1747. Här står nr 79 registrerad på Jöns Dahls änka i 3:e kvarteret. Peters dotter Margareta Elisabeth Strömbäck(f. 1701 d. 1772)som var gift med justitieborgmästaren Carl Dahl.

1744 värderades det till 7.000 daler kopparmynt. Det såldes för att betala skulder, men kan ha blivit återköpt av Strömbäckska familjen. Så sent som 1727 ägde Catharina Holmberg Nyberg lantegendom när artilleri soldaten Johan Johansson begick en stöld där.

V. Peters familj med Catharina Holmberg,

hade följande barn som stavade sitt efternamn Strömbeck istället för Strömbäck:

1) – Anna, som föddes i Gävle 1687, och dog där av ålderdom och bräcklighet den 8 november 1756. Hon gifte sig den 10 eller 14 januari 1709 med Gävle borgaren, rådman, köpman och 1/3 aktieägare till Oslättfors järnbruk, Peter Almgren, som var född i Skövde, och som dog som en mycket rik man i Gävle den 30 mars 1736. Han begravdes den 13 april 1736.

(Peters äldsta dotter fick troligen sitt namn efter sin avrättade farmor Anna Israelsdotter Bure).

2) Peter Petersson Strömbeck II , som var född i Gävle, Sverige 1688 och dog den 9 juni 1750. Han var köpman, bruksägare och ägare av Strömbacka och Oslättfors bruk. Han var gift med Margareta Hammar, som föddes 29 oktober, 1698 och dog i Gävle 20 april 1767.

Hon var i sin tur dotter till Gävle köpmannen och rådmannen Erik Larsson Hammaroch Christina Groot .

3) – Nils, som föddes i Gävle 1689 och dog 1749. Han var köpman och borgare i Gdansk, Polen år 1715, borgare i Gävle 1722, redare, krogägare, och medlem av “de 24 äldste” 1725-1741. Han var gift med Brigitta Vree, som var född i Stockholm 1703 och dog i Gävle 14 april 1778 och begravdes den 22 april 1778. Hon var dotter till Stockholmsborgaren och fartygskapten Mattias Vree och Maria Björk. Alkoholism, vilket är väl dokumenterat i domböcker, tycks ha hindrat Nils från att nå samma framgång som sin äldre bror. Upprepade gånger försökte hans hustru och syskon hindra honom från att få arv, som de fruktade att han skulle slösa och dricka bort.

 

4) – Christina, som dog i barndomen den 14 februari 1702.

 

5) – Catharina Christina, som föddes 11 maj 1695 och som dog i barndomen.

 

6) – Margareta, som var född 25 februari 1697 och dog i barndomen.

 

7) – Anders, som döptes i Gävle den 16 november, 1698 och som dog i Holland eller på Ceylon 1734. Han var en 2nd löjtnant i Sveriges Helsinge regemente (slösade bort sitt fäderne enl Catharinas testamente).

 

8) Magdalena Christina, som döptes i Gävle 12 april 1700 och dog mellan 1748 och den 1 juni 1757. Hon var gift i Gävle, eventuellt på 14 januari 1720, med Gävle borgaren och köpmannen (och Stockholmsborgaren) Paul Jurgensson, som föddes i Örgryde, Jönköping, Sverige 1688 och dog i Stockholm den 10 augusti, 1744. Han var son till en köpman från Göteborg och dennes andra hustru Cecilia Andersdotter.

 

9) – Elisabeth Christina, som döptes i Gävle 20 augusti 1701 och dog i Gävle 2 oktober 1772 av ålderdom, med begravning den 9 oktober. Hon var gift i Gävle den 28 mars 1732 med rättslige rådgivaren och domstolsordföranden Adam Laurin, som föddes i Stockholm 24 november, 1694 och dog i Gävle den 29 november 1758. Han var son till tullinspektor Johan Laurin och Barbro Leijel i Stockholm. Adam Laurin hade tidigare varit gift med Gunilla Bergraf, som döptes i Gävle 10 september 1700 och dog i Gävle 12 april 1730 och begravdes den 21 april. Gunilla var dotter till Gävle rådmannen Erik Bergraf och Brita Grundberg.

 

10) – Margareta (Greta), som var döpt i Gävle den 14 april 1703 och dog av en stroke i Gävle den 1 april 1775 och begravdes den 9 april. Hon var gift i Gävle den 14 oktober 1728 med köpmannen, Sverige, borgaren och rådmannen i Gävle, Jacob Hagtorn, som var född i Roslagen, Uppland, Sverige 1703 och dog i Gävle 16 januari 1751. Han var son till gruvförvaltaren på Hammarby i Uppland, Lars Hagtorn och Anna Alander.

 

11) – Lorenz, som döptes i Gävle den 5 augusti, 1704 och dog i Gävle den 6 september 1736 och begravdes 22 september , 32 år. Han var en borgare och handlare i Gävle.

 

12) – Erik, en tvilling, som döptes i Gävle 24 september 1709. Han var student i Uppsala 1722 och drunknade någon gång på 1720-talet under en resa från Lübeck i de tyska staterna till Gävle (dog ung).

 

13) – Christina, en tvilling, som döptes i Gävle 24 september 1709 och dog i Gävle 1747, 38 år. Hon var gift med borgaren och köpmannen i Härnösand, Lorenz Jonasson Hammar, som var döpt i Gävle 31 augusti 1704 och dog på ett Västindien resa år 1737. Han var son till Gävle borgaren Jonas Hammar och Magdalena Holst. Efter förbrukning av sitt och sin frus arv lämnade Lorenz landet, lämnade henne att leva i fattigdom.

 

Catharina Strömbäcks testamente(död 1744).

Källor:

1. Släkten Strömbeck från Gefle (1945), sidor 1-44, Karl Gustaf Strömbäck

2. Svenska släktboken 1951, s sidor 724-725, “Släkten Strömbäck från Gävle”, Ulla Elgenstierna

3. Gefle och dess släkter, Vol. I (ca. 1830), sidor 407-409, Erik Sehlberg

4. Fornt och sentida från Valbo, utgiven av Valbo Hembygdsförening sidor 42-45, 1951, Algot Törnquist, “En trollpacka i Valbo på 1600-talet”

5. Meddelanden av Gästriklands kkulturhistoriska förening (1926), sidor 73-88, “Ur protokollen från trolldomsrannsakningarna Gefle 1675, del I, ” Karl Hedlund

6. Meddelanden av Gästricklands kulturhistoriska förening (1927), sidor 38-52, “Ur protokollen från trolldomsrannsakningarna Gefle 1675, del II”, Karl Hedlund

 

 

 

Mer info om Släkten Strömbäck från Erik Wickbergs bok Bland kåkar och gränder på Gamla Söder.

 

Peter Eriksson Snifs – Peter I Strömbäcks far

Släkten Strömbäck

 

Släkten Unonii/Unonius

——————–

 

Länk till den engelska originalversionen till detta material..

Jag tackar än en gång min vän John för vårt goda samarbete som tack vare dagens teknik “suddar ut” de stora avståndet och gör detta möjligt.

—————————————-

/Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website