GÄVLEELEV SKÄMTADE – DÖMDES TILL DÖDEN-THOR OCH ARNE ØVRELID

… det var känt att vissa lärare slog ofta och mycket, medan andra var mildare

 

 

1820 års skolordning infördes ett nytt system för att upprätthålla disciplinen.

 

I varje klass i gymnasiet skulle en ord­ningsman “custos morum“, moralens väktare, utses.

 

Han hade till uppgift att övervaka si­na klasskamrater och rapportera deras minsta synder. Custos skulle även va­ra ett föredöme för sina klasskamrater trots att hans rapporter till rektor ofta gav hårda straff.

 

I Gävle utvecklades det nya systemet av kamratdisciplin längre än lagstifta­ren uttryckt det. Systemet är väldoku­menterat i protokoll och i självbiogra­fier från tiden. Kamratförtrycket eller pennalismen förekom vid alla gymna­sier i landet och är en skamfläck i ut­bildningshistorien. Systemet innebar i korthet att de äldsta eleverna, höll ord­ning på de yngsta eleverna – med lärar­nas och rektors tysta godkännande. Ord­ningen hölls genom förtryck och förned­ring. De yngre eleverna var tjänare till de äldre och skulle göra allt från att put­sa deras skor till att springa ärenden. De yngre kunde till och med skickas på upp­drag under undervisningstid. Ju högre upp i klasserna man kom, ju mindre be­tungande blev uppdragen och en vacker dag var man själv sistaårselev och kunde få tillbaka allt det man utfört som ny­komling.

 

I Gävle fanns redan före 1820 års skolord­ning en elevdomstol för att upprätthålla ordningen. Det var inte rektor och lära­re som dömde utan det hade man över­lämnat till de äldsta eleverna som skötte detta i “concilium”.

 

Man sammankallade till “concilium” vid behov och vid sidan av skolordning­en hade man även egna regler i lärover­ket (som då låg på nuvarande Frimurarhusets plats vid Gavleån). Det var först efter 1856 års skolförordning man slut­ligen lade ned verksamheten.

 

För att ge en bild av verksamheten skall vi se på ett av alla de fall “concili­um” tog upp. Det skulle bli det allra sista fallet för elevdomstolen.

 

Den 17 mars 1857 kallades recentior Nyström för andra gången inför “con­cilium”. Förra gången hade han dömts till sex piskrapp för att han avsiktligt retat lektor Wiberg och därtill försökt övertala sina klasskamrater att de i pro­test skulle lämna lektionen om lektorn skulle ge Nyström stryk. Efter piskrap- pen hade sistaårseleverna i domstolen “uppmanat honom att bortlägga sina tjuvpojksaktigheter och antaga en red­lig och stadgad ynglings karaktär samt visa sig vara en värdig medlem av Gymnasiiförbundet”.

 

Straffet hade inte hjälpt och nu stod han åter inför “concilium”, denna gång an­klagad för att han slagits med lektor Wiberg i klassrummet inför andra elev­er. Domstolen konstaterade: “enär Ny­ström gjort sig skyldig till en mycken­het af grafva förbrytelser och ännu mer emedan Nyström sökt på ett halt och slipprigt sätt slingra sig undan, dömes Nyström till … åtta rapp efter hvars er­hållande det öfvriga af domen afkunna- des” samt “Att han från denna dag till den 1 April exkommunicerades och derigenom helt och hållet uteslöts från umgänge med sina kamrater … Derpå utsparkades uslingen. Kallades recentiorer och juniorer in och fick veta om uteslutningen”.

 

De åtta piskrappen utdelades av dom­stolens liktor dvs. medelever i den näst högsta klassen. Nyström förbjöds att umgås med sina kamrater och hotades med relegering. De äldre eleverna hade visat sin makt och legitimerat mobb­ning och kränkning av en av de ganska nya eleverna. Nyström klarade sig trots allt bra och tog studenten några år sena­re, men hans ärende blev det allra sista för studentdomstolen.

 

Man kan undra varför rektor och lära­re tillät denna pennalism trots att den var i lag förbjuden. En förklaring kan kanske vara att alla vuxna i skolan själva hade utsatts för denna behandling och såg den som mer eller mindre naturlig. I det gamla gymnasiet och trivialskolan var det inte bara kunskap som skulle för­medlas till eleverna. De skulle också fost­ras till goda representanter för det sam­hälle de skulle verka i. Eftersom många elever kom från andra orter långt borta, tog skolan närmast på sig ett föräldra­ansvar. Men det var en hård förälder som ställde stora krav och som också hade stora maktbefogenheter.

 

 

För dagens ungdomar måste gamla tiders straff framstå som drakoniska. Människovärdet och synen på brott och straff var helt annorlunda än i dag. Från 1608 och in på 1700-talet användes bi­beln och Guds ord som rättesnöre vid rättsskipningen i Sverige.

 

Vid mycket allvarliga förbrytelser över­lämnades elever till civil domstol. Verk­samheten vid gymnasiet i Gävle hade knappt kommit igång när en stor skan­dal briserade vid skolan. Johannes Olai Rahm kom från Jämtland. Hans far var präst och hade skrivit in sig vid den nya skolan. Under en diskussion med några kamrater hade Johannes hävdat att Je­sus var en horunge och Maria var en ho­ra. Han hade också sagt att det var Gud som var upphov till arvssynden. De ar­gument han använt var av det slag som faktiskt övades i skolan. Han hade sagt att det var ett faktum att Maria var gift med Josef men det var den helige ande som var Jesu far. Att få barn med någon annan än sin man var per definition horeri. När det gällde arvsynden hävdade Johannes att Gud skapat Adam till sin avbild Och eftersom Adam var upphovet till arvsynden, måste alltså Gud vara yt­terst ansvarig för den.

 

Innehållet i diskussionen nådde snart lärarna och rektor som förhörde den vanartige eleven som erkände. Rektor ansåg att det brott som Johannes gjort sig skyldig till var allt för grovt för att det skulle kunna handläggas inom sko­lan. Han gjorde därför en anmälan till rätten i Gävle.

 

Under rättegången bad Johannes om ur­säkt för det han hade gjort och hävda­de att det bara varit på skämt han yttrat de vanvördiga påståendena. Men rådhus­rätten i Gävle tycke sig tvungna att följa lagen och dömde honom att mista sitt liv. Alla dödsdomar gick vid denna tid vidare till hovrätten. Domstolen i Gäv­le skrev i sin kommentar till domen att man måste se till den dömdes ungdom och att han påverkats av den i Jämtland verksamme fritänkaren Anders Kempe.

 

De vädjade alltså för hans liv.

 

Men hovrätten ansåg inte att det fanns förmildrande omständigheter utan me­nade att Rahms ord var “icke allenast en grov försmädelse mot Gud vår frälsare utan ock emot vår kristeliga tro”.

 

Här gällde det att statuera ett exempel.

 

Den 19-årige gymnasisten Johannes döm­des 1671 att halshuggas och ” i båhle brännas”.

 

THOR OCH ARNE ØVRELID

 mars 12, 2012

 

Se även Del 1.

—————————————————————

Gå till Startsida Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson – lisse-lotte@danielson.be