Publicerat i Gefle Dagblad Lördag 25 mars ?
Åke Nyléns tidningsurklipp
Bilden av det Brodinska varvet togs troligen i slutet av mars 1891. Fotot finns i länsmuseets arkiv.
På Brodinska varvet i Gävle står ett väldigt spantskelett. En ångares bröstkorg av stål. Ett tunt lager snö gömmer spånor och träbitar, kringslängda nitar, bultar och spik. Infrusna i isen ligger en ångare, ett barkskepp och en liten skonert. De elektriska lamporna hänger slokande som snödroppar högt på sina klätteryänliga stolpar.
Över plåtverkstadens tak höjer Betlehemskyrkan sin spetsade nagel till något som liknar en varning. Varvets gudomlige chef, Olof August Brodin, och profeten där borta i kapellet, Paul Peter Waldenström, har en hel del ihop. Till och med fartygsaffärer. En hopfällbar järnbåt för missionen på Kongofloden. Och de är Gävles båda riksdagsmän i andra kammaren.
Det vilar en stillhet över bilden. Lite av söndagsstämning. Den som tittar noga ser att det jobbas borta vid ångarens akter. Och någon gläntar på en bit av verkstadens skjutbara väggar. Ungefär där ångarens förstäv möter verkstaden ligger i dag limöbåtens hållplatskur av glas.
När ångarna “Kolga” och “Condoren” stod på sina stapelbäddar här sommaren 1890 var plåtverkstaden ännu inte byggd, Apoteket Kronan i hörnet av Fältskärsgatan och nuvarande Waldenströmsgatan skulle synas om det fanns men är inte med på fotot. Apoteket var nog klart redan 1892 och säkert senast 1893. Då är det inte så svårt att känna igen ångaren fast den är naken in på revbensspjällen. Det är “Axel Johnson“, som varvet byggde 1891 åt mannen med samma namn. Det var hans och Rederi AB Nordstjernans första nybygge och första svenskbyggda fartyg. Det var den största ångare av stål som byggts i Sverige.
Kölen till “Axel Johnson” sträcktes alldeles i början på mars 1891. Bilden har troligen tagits i slutet av mars. Jag vet att man inte bör läsa andras brev men Waldenström brukade dra fram Pauli brev och jag har läst Lars-Erik Sandin. Han jobbade här på varvet och var med och byggde “Axel Johnson”. Även om båten var av stål fanns det jobb åt en timmerman. Hela byggnadsställningen med landgångar och allt var av trä. När spanten restes behövdes många händer. Den gamle djupvattenssailorn skulle snart fylla 76 och var förstås inte så stark men vilken erfarenhet låg det inte i hans händer.
Den sista dagen i mars 1891 skriver han till sin son Axel som är befälhavare på en av Cavallins båtar i Argentina. Redaren Cavallin i Sundsvall hade sågverk vid Paranafloden, kontor i Rosario, ångare och seglare i trafik i och på Argentina, ja så mycket intressen där att det tog mer än 30 år efter konkursen på 90-talet att reda ut alltihop.
Så här låter det i brev: “Och den andra båten är så uppspantad undantaget akterstäven har vi inte fått ännu. Dom har borrmaskin och stansmaskin och klyvmaskin, det är färdigt dom har borra förstäven med maskin inne i skjulet. Här är det vinter ännu så det går smått att bli öppet vatten här i ån. Vi har inte haft så mycket snö i år och så håller Bergforssens för han har satt upp en skonare och 4 pråmar.”
För- och akterstävarna tillverkades på Söderfors bruk. Av brevet verkar det som om förstäven var monterad den 31 mars. På bilden ser den inte ut att vara det. Det skulle betyda att fotot är taget i mars, troligen i slutet av månaden. Den 8 april skriver Norrlandsposten att Gavleån är isfri genom stan. Bergforssens som Lars-Erik nämnder är ett varv som länge varit granne med Brodins men som vid den här tiden flyttade ut till Hucken, nära gasverket.
Ångaren till höger som ligger infrusen i ån är säkert Kolga som hade sjösatts från varvet i oktober förra året. Det syns inte på bilden men lite nedströms “Kolga” måste ångaren “Condoren” ligga under utrustning. Henne är det lite bråttom med att få leveransklar. Med hjälp av stadsplanekartor och syftlinjer på fotot kan jag räkna ut att fotografen ställt upp sin kamera ett par meter ut i Gavleån. Det talar för att han äntrat den nybyggda ångaren “Condoren”. Det fanns gott om porträttfotografer i Gävle vid den här tiden men jag har inte sett någon annan stadsbild från mars 1891. Kanske har varvschefens son Carl tagit bilden.
Alldeles bortom “Kolga” ligger ett barkskepp som måste vara Brodins egen Wulcan, som kommit hem för att få en ny träförhydning. Wulcan seglade mycket i varma vatten och måste då som alla träfartyg ha något skydd mot skeppsmaskarna. De kunde annars äta hål i skutan på något år. Det vanligaste var att man spikade på plåtar i koppar eller någon metallegering, yellow metal, och det hade Wulcan också haft tidigare. Men det hade gått alldeles åt helsike för träskrovet var bultat till järnspanten med bultar av järn. Kopparn och järnet bildade ett galvaniskt element där de elektriska strömmarna löste upp järnet. Från början var Wulcan inte ens byggd för att kunna segla och ännu mindre för att gå i varma hav. Det var en träkolspråm som Brodin byggt för att kanske sälja till Sandvikens Jernverk.
“Wulcan” fick också ny befälhavare det här året. Carl Wilhelm Zettergren som i flera år varit förste styrman på skutan befordrades till kapten. På 30-talet var han sjöhistorisk expert när restaurangen Gyldene Skeppet i Gävle inreddes. Zettergren kom att göra åtta världsomseglingar. Han hade badat i härsken hajlevertran för att inte själv bli fiskfoder, snurrat i cykloner, tämjt myterister med bara en hammare och några spik och härskat över elefanter i sydafrikanska brädgårdar. En gång köpte han till och med en ångare i en potatisåker. Men om han fått se det varumärke restaurang Skeppet har i dag skulle han vacklat ner på en stol och slagit sig för pannan: En brigg är för tusan inte ett skepp!
Den 12 augusti gick “Axel Johnson” av stapeln. Sedan återstod mycket att göra medan ångaren låg i ån. Ångmaskin och pannor skulle lyftas i och passas in, styr- och regleranordningar monteras, liksom ångvinschar och annan utrustning. Fartyget levererades den 20 oktober, mindre än åtta månader efter kölsträckningen. Jag blir trött bara av att tänka på hur fort gubbarna jobbat. Varvet hade förstås inte tillverkat alla delarna. Stävarna kom alltså från Söderfors. Ångmaskin och pannor var från Bergsund Mekaniska Verkstad och hade kostat hela 92 000 kronor.
Tidningarna tyckte att ångaren kostat mycket pengar, 400 000 kronor. Men det var ett gediget fartyg som Brodins varvsarbetare släppte ut på haven. Johnson sålde vid sekelskiftet ångaren till Tyskland och den fick nytt namn, “Brietzig“. Några år senare räddade den en del ur besättningarna på den svenska ångaren “Johan” och den ryska skonaren “Antares” som kolliderat utanför Blyth. Om en sjömans liv varit något värt på den tiden hade “Brietzig” redan gjort mer än tillräckligt. Bland de räddade fanns förresten också den man som senare grundade det stora svenska rederiaktiebolaget Iris.
Under första världskriget blev “Brietzig” engelskt krigsbyte. På 20-talet seglade ångaren för Italien och hette först “Ascensione” och sen “Nereo“. År 1929 köptes den av ett estländskt rederi och hade nog kunnat leva länge till om sjöfartskonjunkturerna varit lite mer guldkantade. Men den djupa depressionen i början av 30-talet skickade många fartyg till upphuggningsvarven. “Axel Johnson” blev skrot i England och återuppstod i nya skepnader av stål.
Brodinska varvet brann i augusti 1899 och mycket papper på kontoret försvann kanske då. Jag har utan större framgång letat efter räkenskapsböcker och ritningar. Det är ingen djärv gissning att mer än 250 000 av “Axel Johnsons” byggkostnade var kostnader för inköpt material, utrustning och så vidare. Till arbetslöner på varvet skulle då ha blivit kvar mindre än 150 000 kronor, kanske bara cirka 120 000 kronor. Hela varvsjobbet bör ha tagit minst 300 000 mantimmar, vilket betyder en genomsnittslön på mindre än 40 öre i timmen. Löneskillnanderna var stora mellan stålbyggarna och de gamla timmermännen. Lars Erik Sandin tjänade knappt tio öre i timmen.
Under 90-talets första halva var det dåliga tider för sjöfarten. Det var ekonomiska kriser på många håll i världen. Vid slutet av 80-talet hade redarna kunnat ta kring tio shillings per ton för att skeppa kol mellan England och Stockholm, men några år senare inte ens hälften det. Även fraktsatserna för trä sjönk till mindre än hälften av vad de varit. Priserna på sågat virke var rätt stabila, men svenska sågverksägare på flera håll började känna av sina nervösa magar.
Här uppe vill Korsnäs AB sänka arbetslönerna med bortåt 10 procent. I maj 1891 gick brädgårdsarbetarna i strejk. De flesta av dem hade bara arbete under skeppningssäsongen, cirka åtta månader om året, och tjänade under den tiden cirka 650 kronor. Det var inte så svårt för dem att räkna ut att när de betalt hyra, lyse, skatter och sjukkasseavgifter så hade en trebarnsfamilj inte mer än 24 öre per dag och person kvar att försöka äta och klä sig på. Potatisen kostade visserligen bara 5 öre kilot och strömmingarna ett öre styck, men oxköttet gick löst på 70 öre kilot och mjölken på tolv öre litern. Korsnäschefen John Rettig talade till arbetarna och berät- de om de dåliga tiderna. Han nämnde inte att föregående års vinst varit nästan 300 000 kronor. Då var inte medräknat allt som stoppats undan i lageruppbyggnader och reservfonder.
Landshövdingen beställde hit fyra kompanier soldater. Waldenström predikade återhållsamhet och drog väl fram Jesus och lärjungarna som efterföljansvärda exempel. De hade levat billigt även om man inte räknar in det häpnadsväckande tricket att mätta tusentals människor med ett par fiskar och några kornbröd. Fast Matteus, Markus och de andra levde i ett varmare klimat och hade väl inga barn att försörja.
Nåja, det gick att leva billigt i Gävle på 1890-talet. Det var Lars Erik Sandin ett gott exempel på. Men så hade han också lärt sig svälta på segelfartyg. Så till den grad att när han 1872 kom på ångaren Balder hade hans mage inte tålt ens den säkert mycket enkla kosten där. I breven till sin son i Argentina berättar Lars Erik att han och hushållerskan lever på fem kronor i veckan.
Han bodde i egen gård på Nedre Bergsgatan 7. Den hade gått länge i hustruns släkt och var säkert fri från räntor och avbetalningar. Han höll en liten hushållsgris som levde på rester fram till luciatid då den mötte sitt fasansfulla öde. Tidigare hade han också haft ett par kor i lagoån. Foder fick han från sin vret vid Sörby, kål och potatis från en täppa vid Skarprättargården, nära nuvarande Folkets hus. Han behövde inte köpa sin ved för 7 kronor famnen. Som timmerman på varvet hade han rätt att ta hem och elda med alla spån som föll från hans yxa.
För brädgårdsarbetarna i Korsnäsbolagets kaserner var det inte lika lätt. En del av dem funderade nog på att utvandra till Brasilien. Brasilienfebern sprider sig också här i Gävle, skriver Norrlandsposten i april 1891. Det var inte bättre där. Eftersom jag sitter och tittar i gamla brev kan jag ju dra fram ett från Brasilien. Carl Rahm var vid den här tiden ingenjör i Rio de Janeiro och skriver hem till sin bror i Gävle: “Stackars Brasiliens Väldige Koloss, som har allt och saknar allt, om allt är guld. Papper finns det godt om. Endast man finge trycka banknotor huru mycket man vill men det får man inte. Man arbetar ett år och söker ny plats i ett halft. Halfåret äter upp årets behållning. Så tillkomma resorna. När inget mera finnes att göra uppsöker man tacksammare platser om sådana finnes.”
Inte så långt från varvet hittades en morgon i maj åkaren Forslund död av ekonomiska bekymmer. Han hade hängt sig i sitt stall i ett par lädertömmar. Den 11 maj kastade sig en ung kvinna, Jenny Palm, i Gavleån och drunknade. Olycklig kärlek, påstod Norrlandsposten. Fästmannen ville bryta förlovningen. Några dar senare hoppade en 30-årig tjänsteflicka i Östra Lillån men räddades. Tidningen var säker på sin sak: Ett nytt fall av olycklig kärlek.
Ett mönster låter sig anas. Män som dör för egen hand antas göra det av ekonomiska skäl. När kvinnor tar sitt liv är det av brist på kärlek.
Med min treårige Alexander bak på hojen trampar jag över Gavleån och förbi Sjömanskyrkan. Högt uppe på trappgaveln mot ån står det “1891”. Det här är Sjömanskyrkan, säger jag, den är nästan hundra år. Vad man vill minnas av år 1891 är kanske den cyklandes ensak. I Dagens Nyheters färska jubelkrönika får man veta att då avskaffade Norge vicekungadömet, dammodet krävde klockad kjol, herrmodet kubb och då bildades i Norberg Sveriges första arbetsgivarförening.
För mig är 1891 Norbergsstrejkarnas år. Då Strindberg blev fri från Siri von Essen och tvärtom, samtidigt som svenska sjömän skulle märkas som boskap. På varje sjöman skulle ett nummer tatueras in som visade vilket sjömanshus han tillhörde. Fast lagförslaget gick inte igenom. Är sjömän människor? frågar treåringen mot min rygg. Herrejösses, tänker jag, han kan väl aldrig ha levat förut?
INGVAR HENRICSON
————————–
december 08, 2012
Sammanställt och kompletterat med bilder av – lisse-lotte@danielson.be
