Om du hade gått utmed Brynäs paradgata, lördagen den 25 maj 1963 klockan 20.00 om aftonen, hade du njutit av vårens värme. Du hade känt hur den milda kvällsbrisen svalkade när du gick i sydlig riktning, upp mot Brynäsgatans högsta topp. Dofter från vaknade gröda och grönska hade blandats med doften av nyrostat kaffe från Gevaliarosteriet. Då och då skulle dock luktidyllen avbrutits av latrindoft.
Vid den här tiden hade nämligen inte alla vattenklosett. Många hade istället gårdsavträden utomhus. Det var från dessa avträdeslängor oönskade lukter hade sin härkomst. Inte förrän 1967 upphörde den av Gävle stad utförda latrintömningen. Då, vid slutet av 60-talet, hade kobenen invaderat stadsdelen och rivningsivern skoningslöst och urskillningslöst påbörjats. Kåkarna på Brynäs byttes mot modernare fastigheter med bad och toalett.
Du skulle, om du spatserat utmed Brynäsgatan anno 1963 noterat att Brynäsgatans beläggning utgjordes av ett lapptäcke av asfalt, gatusten och spårvagnsräls.
Sju år tidigare, närmare bestämt 1956, hade Gävles sista spårvagnslinje lagts ner. Linje 1 till Bomhus avslutade Gävles spårvagnsera. Kvar finns dock 1963 spår av räls och av stora krokar på Brynäsgatans hus som spårvagnarnas elektrifiering hängdes upp i.
Du skulle ha passerat två klädesbutiker, två frisörer, ett kafé, ett nunnekloster, en järnhandel, en färghandel, två tobaksaffärer, en glasmästare, två livsmedelsbutiker och en matservering.
Du skulle kunnat glutta in i fönstret till Olssons livs, som vid denna tidpunkt hade varit tyst och övergiven.
Hade du däremot flanerat på dagen, hade där stått där män i vita skärmmössor och frågat, lätt bugande, -Vad får det lov att vara?
Mitt emot kafé Haga i hörnet av femte tvärgatan och Brynäsgatan skulle du sett ett öppet fönster på tredje våningen, och därmed hade du varit framme vid promenadens mål. Det öppna fönstret var målet, eller snarare vad som föregicks bakom fönstret.
Hade du kunnat sträcka dig tre våningar upp, och det måste du kunna för att denna berättelse skall kunna fortsätta, skulle du blickat in i gossen Hans pojkrum.
Du skulle sett mängder av pocketböcker med titlar som: Skakar galler, Tappar tålamodet, Är rädda om skalperna, En doktor i kjolar och Fyra fega figurer, bara för att nämna några.
Du skulle dock upptäckt att pojken som ligger på sängen läser något helt annat. Han håller en oproportionerlig tung och otymplig volym av Utvandrarna av Wilhelm Moberg mellan sina späda händer.
Skulle du återvänt 12 timmar senare och mödosamt åter sträckt på dig upp till den 3:dje våningen skulle du mötts av samma scen, samma pojke, samma bok men på slutet av läsningen. Du skulle se att trots 12 timmars sträckläsning var pojken pigg och rask till synes upplivad av romanens resa. Hade du kunnat prata med ynglingen, hade han, likt en nyfrälst, upplyst dig om att han just upplevt sitt första möte med den riktiga, den vuxna litteraturen.
Public. 17/7 2017 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com