Stockholm och Uppsala under 1980-talet

Marmorering, Ådring och Renovering

Att nu så här länge efteråt rekonstruera dessa dynamiska år är inte lätt men några trådar låter sig urskiljas. Som tur är har jag många foton kvar som till större delen har tagits av mig själv. I annat fall har fotografen angivits.

Under andra hälften av 80-talet var det mest renoveringar och marmoreringar i Stockholm och Uppsala. De avlöstes av en period med en mängd stora trompe l’oeil muralmålningar i Stockholm, närmare ett sextiotal allt som allt.

Förutom ”bread-and-butter” målandet hade Bo hela tiden sina egna målningar som avspeglade hans kunskap men samtidigt gick alltmer åt det abstrakta hållet. Målat tavlor hade han gjort större delen av sitt liv men tyvärr har jag enbart sett ett fåtal av hans tidigare och har inga foton. Kan därför inte återge dem. Hans utveckling nådde enligt min mening sin höjdpunkt i vad som kanske var hans vackraste utställning, den i Simrishamn 1996. Jag återkommer till den längre fram.

Stora Sällskapet

Främst bland renoveringsarbetena står naturligtvis jobbet på Stora Sällskapet (1985-88) på Arsenalsgatan i Stockholm, den förnäma herrklubben för män med makt, verklig eller illusorisk. Kungen är hedersmedlem. Kvinnor har tillträde till matsalen efter kl 16 och till biblioteket inte alls. Huset är en omfångsrik byggnad med festvåningar ut mot Blasieholmstorg. Vi räknade till minst tjugo enorma kristallkronor.

Det var stora matsalen (10 m högt i tak) som stod först i tur.

Bo fick fem veckor på sig att renovera matsalen samt marmorera galleriet utanför. Arbetet blev färdigt inom utsatt tid. Galleriet fick en rosa marmor avstämd efter vinröda mattan – till mångas förvåning och somligas protester.

Till sin hjälp hade han kärntruppen bestående av döttrarna Lena och Annakarin, Lenas fästman Pierre, vår ”nästandotter” Anna samt två goda vänner konstnären Karin och yrkesmålaren Totte.

Det var ett jättejobb, taket t.ex. var helt svart. Det skulle målas i vitt och guld. Bosse hade hittat en färg som gav rätta intrycket av patinerad förgyllning; ingen annan fick måla i taket, sig själv var han inte så noga med. Färgen, full av tungmetaller, rann nerför armarna på honom. Jag är rätt säker på att det var det som höll på att ta livet av honom tre år senare.

Vi gifte oss mitt i alltsammans, efter två dagar var Bosse tillbaka på sin ställning uppe under taket. Jag för min del fullföljde vad jag tidigare planerat, en meditationskurs i Norge. Förmodligen det dummaste jag har gjort i mitt liv! Inte blev det någon meditation av. Först sov jag bara, utmattad av alla intryck, sen ville jag hem. Och så blev det.

Bosse hämtade mig på Centralen och vi bestämde snabbt att inte fortsätta till Uppsala utan campa på Sällskapet. Vi hittade några gamla biljardfiltar och med min sovsäck blev det inte så illa på golvet i lilla matsalen – innanför stora matsalen, Bo:s arbetsplats.

Just som vi skulle lägga oss hörde vi ”klamp, klamp, klamp”. Snabbt ner under filtarna. Det var väktaren som gjorde sin runda och coolt noterade – Jaha, det är ni som målar här. – Jaaaah, sa vi. Det gick helt enkelt inte att förklara att vi gifte oss för en vecka sen och jag just kommit hem från meditationskurs i Norge. Ibland är sanningen för osannolik för att bli trodd.

Sällskapet skulle ta de närmaste åren i anspråk, under sommar och jullov när klubben hölls stängd. Det blev nämligen så att Bo kom att måla och marmorera större delen av det anrika huset, d.v.s.trappan i tre våningar, entré samt diverse paradrum. I trappan gjorde han en 1700-tals sienamarmor, på pricken lik den ursprungliga viste det sig. Längst ner var den intensiv, förtätad, blev sen luftigare och ljusare ju längre upp man kom.

Den ursprungliga sienamarmorn syns i andra fältet från höger och kom att ingå som en naturlig del i de nymålade fälten.

I entrén blev det stora väggfält i samma marmor samt pelare i grönsvart vert de mer marmor. Även Karl XIV Johan fick sig en ansiktslyftning.

Ytterligare en episod är värd att minnas. Det var när jag råkade bli instängd på Sällskapet mitt i natten. Vi befann oss en vinter mellan jul och nyår i fullt arbete. Jag började tycka att jag borde återvända till Uppsala och vila upp mig inför mitt ordinarie arbetes början. Efter en bättre middag för alla som jobbat med oss, där vi ätit och druckit gott, gick vi tillbaka till Sällskapet för att hämta grejer inför natten på en god väns bakre kontor över Odd-Fellow-Logen på andra sidan Kungsträdgården. Vi fick övernatta där för att slippa pendla till Uppsala.

Hur som helst, jag gick upp för att hämta mina saker och Bosse fick på något sätt för sig att jag åkt hem till Uppsala, så han låste och gick till kontoret. När jag kom ner till receptionen fann jag mig således ensam och inlåst mitt i natten. Spöklikt i det jättelika huset med massor av dåliga vibrationer! Att ringa en väktare var ingen ide. Att släppas ut i 20 graders kyla var inget lockande. Alltså fick jag ringa vår goda vän som snällt kom och släppte ut mig, gick med över Kungsträdgården och släppte in mig på sitt kontor.

Där låg Bosse och sov. Jag var rosenrasande och skällde ut honom efter noter. Efter ett tag förklarade han att han var klarvaken och att det inte skulle bli mer sömn den natten. Han kunde lika gärna gå tillbaka till Sällskapet och börja jobba. -Jag följer med! Så kom det sig att vi ännu en gång den natten korsade Kungsträdgården i snö, is och kyla, jag med mitt duntäcke över axeln. Roligt att minnas efteråt – inte lika kul just då.

Hard Rock Café

Slutet av 80-talet var en mycket intensiv period. Samtidigt med en del återstående arbete på Stora Sällskapet renoverade, ådrade och marmorerade vi övervåningen på Hard Rock café (1988) på Sveavägen i Stockholm. Hela våningen var i nedgånget skick men blev som ny. Här hade vi hjälp av familj samt av yrkesmålarna Benny och Mattias från Bosses kurser i Uppsala.

Dörrar ådrades, vissa med perspektivmålade speglar och i stora festsalen där några krystallkronor hängde och kände sig totalt ”out of place” ådrades fönsternischer, panelfält och dörrar.

Fält för stora idolporträtt var inramade av en skadad ram av gröna blomrankor. Bosse renoverade blomrankorna kring de grönmålade fälten. Rankorna inramades i sin tur av en mild rosa marmor, alltsammans ovanför de mahognyådrade panelfälten. Resultatet blev ett ståtligt rum där kristallkronorna plötsligt kom till sin rätt.

Observera att dörrspeglarna här är perspektivmålade dvs profilerade med en speciell illusionsteknik. Dörren var tidigare en vit och slät toalettdörr.

Några år senare (1991) var det dags igen, nu gällde det en mindre avdelning av själva huvudrummet. I taket målade Bosse Elvis första skiva.

På fondväggen blev det ”Rock Supper”, inspirerad av Leonardos Nattvarden men med Elvis Presley som Jesus; Björn och Benny sitter i var sin ände av bordet flankerade av (från vänster) Frank Zappa, Jimmy Hendrix, Bob Dylan, Buddy Holly, David Bowie, Mick Jagger, Bill Haly, Bob Marley och John Lennon. Judas var den enda som inte gjordes om.

I Stockholms Fastighetskontor, byggavdelningen (gamla Serafimerlasarettet) marmorerade Bo 1985 entréväggarna i en modern pompös marmor i en varm grå nyans enligt traditionell hantverksteknik.

Uppsala under 1980-talet

I och kring Uppsala blev det mest marmoreringar, varibland främst bör nämnas:

Trapphuset i Kalmar Nation på Svartmangatan (1988), entrén och trapphuset i byggfirman Diös huvudkontor på Vattholmavägen (1988) samt sist men inte minst trapphallen i Steninge Slott i Märsta (1989).

Kalmar nation var det första större arbetet som jag var med om. Fascinerande att iaktta hur Bosse snabbt ritade upp blocken och sen marmorerade dem i en varm ljusbrun marmor.

Nu så här långt efteråt minns jag varken vilken typ av marmor det var eller med exakt vilka jordfärger den gjordes. Bland de vanligast använda var bränd och obränd terra, grön umbra samt ibland guldockra.

Marmoreringen gjordes således (på en vit grund) med vattenbaserad vit väggfärg och pigment. Utanpå lade han en oljefernissa för tålighetens skull.

Namnet på marmorn minns jag alltså inte, men döm om min förvåning när jag plötsligt i spanska Albir står framför en trädgårdsmur klädd med marmorplattor och inser att det är samma marmor som Bosse målade då 1988, för ungefär 30 år sedan på Kalmar nation.

(Marmorplattorna på muren är gjorda i keramik – efter ett original i marmor).

Festsalen piffades upp med en marmorerad pelare, ådrade dörrar och panelfält marmorerade i en närmast lila nyans.

Marmoreringen på Diös huvudkontor är blå. Byggfirman hade nämligen en speciell mörkblå färg som sin signatur. De ville ha en blå marmor och det fick de.

En avvikelse från det blå blev väggarna i entrén som Bosse målade i gråblå färger och i en fri, abstrakt stil som pekar fram emot hans egna senare målningar.

Steninge slott

Ett äventyr av ett helt annat slag blev renoveringen och marmoreringen under våren och sommaren 1989 av trapphallen på Steninge slott vid Mälaren i närheten av Märsta. Slottet byggdes av Tessin den yngre åt Carl Gyllenstierna. Det stod klart 1698 och invigdes 1705. Salongen ståtar med italienska barockens stucco lustro pilastrar, stora trapphallens marmorering behövde restaureras. Den målades nu i en tidstypisk sienamarmor med äggoljetempera. Jag minns att det till färgen gick åt 60 lantägg. Även här hade vi hjälp av familj samt, tror jag, av yrkesmålarna Benny och Mattias, troligen ytterligare några, minns tyvärr inte vem av medarbetarna som skaffade lantäggen.

Som en bonus restaurerade Bo Axel von Fersens gravmonument. Hans bror som då ägde Steninge förde dit hans kvarlevor efter mordet i Stockholm 1810. Ängeln fick åter en oskadd hand och von Fersen såg riktigt lättad ut.

Mindre arbeten i och runt Uppsala

Marmorering av pelare hos Pharmacia (1984).

Stiliserad ådring av konferensrum hos Mellansvenska Lantmän på Kungsgatan (1985)

Marmorering och schablonering i K-märkta Grillska gården på Trädgårdsgatan (1985).

Här var det frågan om att renovera en mycket gammal (1700-tal tror jag) marmorering och schablonering.

Marmorering av portalen i brf Bredablick på Linnegatan (1985) där vi hade ateljé (och bodde) i gårdshuset under några år.

Restaurang Guldtuppen, vår favoritrestaurang, fick sig också en ansiktslyftning 1987. Vi firade min 50-årsdag där med ett 50-tal gäster.

Bland andra och mindre uppdrag kan nämnas ådring av köket och marmorering av hallen i en privatvilla i Uppsala 1987/88. Det blev mycket uppskattad och vi goda vänner.

Ett liknande uppdrag var marmoreringen av en lägenhet i Uppsala (1985).

Lika uppskattad var restaureringen 1989 av kakelugnar på Hotell Linné nära vår bostad på Linnégatan. Inget svårt när man kan det, annars näst intill omöjligt.

Orionnebulosan(1989) i brf Observatoriet på S:t Johannesgatan blev en väggmålning av något annat – och eget slag. Bosse skulle utveckla motivet i flera av sina egna målningar så småningom. Stjärnorna i nebulosan sattes dit med gips, när allt sen var målat slipade han av gipstopparna så det blev en nebulosa av vita stjärnor.

Elvisskivan i taket på Hard Rock café var inte den enda takmålningen som Bo gjorde under dessa intensiva år,

1995 målade han Gästrike–Helsinge nationsvapen i taket på deras festsal på Trädgårdsgatan i Uppsala.

På Katedralskolan (1990) var uppdraget att dekorera en lång och inte så hög fondvägg på första våningen. Det blev ett naturmotiv med Bo:s karakteristiska vänligt naivistiska stil.

Ett annat lite udda jobb var målningen av Bålsta kyrkocentrum (1985 och 88). Här hade väggarna råkat bli pyjamasrandiga så Bosse mildrade effekten genom att lägga en lasur som lugnade ner intrycket.

Samtidigt ville den kvinnliga organisten ha orgeln målad i ”någonting rosa”. Marmorerad blev den men inte i rosa. Meningarna om resultatet var tydligen delade, så delade att vi aldrig fick ersättning för detta. Jag tyckte den var härlig, hade aldrig kunnat föreställa mig en sådan orgel men den passade till rummet.

Ateljé i AR

Så småningom kändes Uppsala för litet och vi hade siktet inriktat på Stockholm. Första steget blev en stor ateljé i AR vid E4 i höjd med Knivsta. Där var det projekterat ett större samhälle i närheten av Arlanda men på grund av krisen stannade det vid det enda huset i vilket vi som de första flyttade in. Det var en underbar ateljé, stor och ljus med en jättelik fönstervägg. Det var en tom industrilokal som Bo gjorde om till en utställningshall av allt han de senaste åren gjort av ådringar och marmoreringar. Det blev på något sätt en sammanfattning av ett långt yrkesliv som målare.

Att skulptera i trä hade han i sin ungdom lärt sig av den kände träsnidaren Johnny Mattsson, i Gävle.

OBS att till synes samma marmor kan ha olika utseende beroende på hur ådrarna går, d.v.s. ur vilken del av marmorblocket den har tagits.

Som synes finns här de flesta av hans tekniker representerade, antingen målade med akryl (snabbtorkande) eller på det traditionella hantverksmässiga sättet, en lasur gjort på mjölk och pigment.

Det var förresten också så man målade de gamla allmogemöblerna. Blev de smutsiga var det bara att tvätta av målningen och göra om den. Praktiskt, enkelt och ekonomiskt – om man visste hur.

Och att måla det mesta hade han ju lärt sig grundligt under sin lärotid i Gävle som var en stor handelsstad där förmögna familjer gärna ville ha sina trappuppgångar marmorerade. Tydligen deltog han under utbildningen även i renoveringen av operan i Gävle.

På ena stora väggen i ateljén målade han till slut en stor trompe l’oeil målning (1988) utan att egentligen veta varför den var så viktig. Men det visade sig vara rätt. Bengt Åke Kimbré gjorde en intervju med Bo i ateljén, den visades i TV1 samma år och HSB blev intresserad i hans väggmålningar för entréerna i en gård i deras nya område Jarlaberg i Nacka. Det skulle bli sex stora väggmålningar, förutom några små, på temat ”Från antiken till nutid i västerländsk konst- och arkitekturhistoria”.