GÄSTRIKLANDS HISTORIA berättad av Lennart Ödeen – Del 19, Stångjärnet

Info om Tidning och publiceringsdatum saknas.

Åke Nyléns tidningsurklipp

 

Del 19.

 

STÅNGJÄRNET 1700-TALETS VIKTIGASTE EXPORTVARA

 

Att Gävle var en betydande sjöfartsstad under 1700-talets sista årtionden finns det många bevis för. Det visar bland annat den här blyertsskissen, otydligt signerad “Dahlström, Gefle August 1783”. Men utrikeshandelns siffror visar det också. Nio procent av järnhanteringens varor gick över Gävle mot slutet av 1700-talet.

 

 

Järnexportens betydelse för Sverige i  allmänhet, och för Gävle i synnerhet, har aldrig varit större än på 1700-talet. Det framgår av en klarläggande upp­sats, “Gävles roll i 1700-talets utrikeshandel och sjöfart”, i Från Gästrikland 1972. Författaren heter Staffan Högberg och är framstående kännare av svensk utrikes­handel och sjöfart på 1700-talet.

 

Förutsättningar för järnhantering i Sve­rige är stora. De var om möjligt större för tvåhundra år sedan. I Bergslagen och Värmland fanns rena och relativt lättbrutna malmer. Dessutom var tillgången på vat­tendrag, som behövdes för masugnars bälgar och stångjärnbrukens hammare, god.

 

Till detta kom vidsträckta skogar, som gav träkol för järnframställningen. Efter­som det var dyrbart att transportera träkolen kom hyttorna och bruken att lokaliseras till eller i närheten av skogsom­rådena. De enskilda bruksägarna hade intresse av att begränsa stångjärnsproduk­tionen av hänsyn till återväxten i skogarna. Många brukspatroner gillade därför den statliga kontrollpolitik som infördes av hattpartiet på 1746-47 års riksdag. En hård reglering av malmbrytning och smide inför­des. Produktionen begränsades och blev i stort sett konstant under resten av 1700-talet.

 

Trots produktionsbegränsningen, vars syfte var att hålla priserna uppe, förblev stångjärnet den viktigaste exportvaran under hela århundradet. Järn­exportens värde uppgick till mellan hälften och 3/4 av det totala exportvärdet. Den viktigaste kunden, Storbritannien, häm­tade huvuddelen av sitt järn från Sverige.

 

De tre största exporthamnarna i svenskt stångjärn under 1700-talet var Stockholm med 60 procent av utförseln.  Göteborg med 26 procent och Gävle med 8 procent. Exporten över Gävle genomgick större förändringar, från 6 procent av rikets export under 1740-talet till 9 procent vid tiden för sekelskiftet 1800.

 

Den ökade exporten över Gävle under 1700-talets sista årtionden berodde dels på ökade smidesrättigheter för de norrländska bruken, dels på konkurrensen med Stockholm. Den kraftiga ökningen för Gävles del omkring år 1780 motsvarade exempelvis en relativ tillbakagång för Stockholmsexporten.

 

1780-talet blev ett riskabelt årtionde för svensk järnhantering. Då lyckades man i England lösa problemet med att framställa järn med hjälp av stenkol i stället för träkol. Uppfinningen, puddelprocessen, har kallats “en av de viktigaste tekniska omvälvningarna i mänsklighetens hittillsvarande historia”.

 

På sikt innebar puddelprocessen att Sveriges monopolställning — tillsam­mans med Ryssland, som hade lik­nande kombination av malm- och skogstill­gångar — bröts för gott. England kunde självt framställa sitt järn genom sina stora stenkolsfyndigheter. Detta var en av de viktigaste förutsättningarna för den indu­striella revolutionen.

 

Växlingarna i Gävles utförsel av stångjärn var speciellt markanta på den brittiska marknaden. Man vågar därför dra den slutsatsen att den statliga regleringspoliti­ken på 1700-talet, som åtminstone delvis bör ha påskyndat puddelprocessen, inne­bar onödigt stora risker för stadens utrikes­handel och därmed även för dess invånares välfärd.

 

LENNART  ÖDEEN

Gå till presentationen om Lennart samt Innehållsförteckningen över samtliga avsnitt som kompletteras successivt.

————————————————————————————-

December 20, 2012

Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be