KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE på 1600 och 1700-talet

Då folk ville gifta sig, skulle det som fortfarande gäller, inledas med lysning i kyrkan. Detta meddelande kunde efter omständigheterna lämnas på olika sätt. Vid lysning kom också gärna den sociala ståndsskillnaden till uttryck. Ibland var kungörelsen mycket kortfattad, liknande ett nutida ordknappt meddelande. Andra gånger erhöll den en fylligare och erkännsam prägel. Slutligen möter man de många frikostiga och ofta uppstyltade bestämningarna:

Den 29 sept. 1707 lystes det för “drängen, ärlig och beskedelig Erich Ersson … samt gudfruktige och ärlige piga Brita Nilsdotter”. – Om “borgaren och skepparen här i staden, aktad och välförståndig Petter Hansson Holmsteen, samt dygdige jungfru Sara Olofzdotter Utter” antecknades lysning den 22 febr. 1708.

En omständigare lysning hade följande formulering: “Den 21 Juli lyses 1. gången för två hedervärda personer som Hans Kongl. Maj:ts, vår aller nådigste Konungs och Herres trotjänare och högt meriterad Häradshövdings över Gästrikland, den ädle, vise och högaktade Herren H:r Samuel Forssell, som andra resan trädde i äktenskap, sedan han avvittrat sina barn, som dess skrifter och akter utvisar .. , att å hans sida ej var något hinder, samt den ädle Fru Hellena Apell, som andra resan trädde i äktenskap, dock barnlös. Efter å ingendera sidan var något hinder, skedde efter trenne lysningar copulation d. 4 Augusti. (1707)

– Om en person hade arvingar från ett tidigare äktenskap, var man mycket noga med att redovisa att “avvittring”, arvskifte, skett, innan ny lysning kungjordes. Sedan den saken var klar, kunde kontrahenterna “copuleras”, sammanvigas.

Skulle sergeanten i väg till kriget i Polen? “D. 10 Maj lystes första, andra och tredje gången för serganten manhaftig Gabriel Norbärg samt Anna Johansdotter Brobärg, vilka varannan hävdat och för dess hastiga uppbrott skedde trenne lysningar en söndag och samma dag copulatio.” (1703)

Varför denna brådska? “Anno 1730 d. 29 Juni blev drängen Erich Swänsson och kvinnspersonen Karen Pärsdotter utan någon förutgången lysning copulerte.”

Den 31 mars 1728 har antecknats “ett kristligt äktenskap, som efter moget beslut samt anförvanters goda samtycke slutit och i herrans namn beviljat var, mellan äreborne och välförfarne fältskären vid Helsinge lnfanterie regemente H:r Christian Henrich Freigan samt äreborne och dygdälskande jungfru Chatarina Starek … ”

Skepparen Petter Paulin skulle gifta sig, och från kyrkoherde Ericus Wretrnan iÖregrund hade han följande bevis: “att bemälte skeppare, sedan han A:o 1722 hemkom ifrån sina vidlyftiga utländska resor, har sig där å orten mycket ärbart förehållit samt såsom en god kristen sina salighets medel flitigt brukat”. – Något hinder för honom att ingå äktenskap ansåg kyrkoherden sålunda inte föreligga. (1725)

Den som var trolovad eller gift och önskade skilsmässa stötte på betydande svårigheter. Det fick en dräng från Ockelbo erfara. Han hade givit en kvinna äktenskapslöfte men ångrat sig och “ville alldeles rygga sin loven, ty blev han av Kyrkoherden uti Ockelbo till Kyrkoherden i Gefle såsom dess Praepositus remitterad, vartill bem:te Anders Larsson änteligen samtyckt, sedan han en tima setat i arrest på slottet, där han och hans fästermö bekände, det de … haft kötzlig beblandelse med varann.” (9/2 1698)

Ett annat fall möter läsaren i Gefle Kyrkobok för den 9 jan. 1696, då “bar bäraren M:r Johan Brechie sammanvigdes hos prosten Schaefer i prästgården med jungfru Anna Drysander, sedan mannen uppvisat bevis från Kyrkoherden ifrån Löfstad Petrus Magni Löfstadius av d. 31 octo., att på hans sida var intet hinder, jämväl V:di Cons: skiljobrev av Upsala d. 11 Septemb. A:o 1685, att han ifrån förra hustrun, som försatt sig med hordomslast. var lagligen skilder.”

———————–

Barndop

När ett barn kommit till världen, gällde det att utan mycket dröjsmål föra det till dopet. Eljest hotades det av ondskans makter. Det var sålunda nödvändigt, att barnet så snart som möjligt kristnades. Redan samma dag kunde dopet ske, men det förrättades vanligen, när barnet var en eller två dagar gammalt.

En fara, som hotade de små, var kvävning i moderns säng. Trångboddhet och vanan, att barnet skulle ligga hos modern, medförde den risken. Hade olyckan inträffat, så följde kyrkstraff: Den 16 juni 1706 stod båtsman Jonas Böhlman och hans hustru Brita Pärsdotter uppenbara kyrkoplikt “för det deras Barn uti sängen olyckeligen omkom.” –

Och en månad senare stod en hustru Anna Swänsdotter uppenbara kyrkoplikt för att hon “trijde resan förkvavt sitt späda Barn.”

Om barns dop fördes från början av kyrkobokföringen noggranna anteckningar. När det gällde barn från burgna hem, förekom ofta många faddrar. För enkelt folk var allt i allmänhet enklare.

Gävle äldsta kyrkoboks första anteckning om barndop

“D. 10 Maii 1695

Fadren Mads Ersson

Modren Hustru Sara

dottren Brita, Christnad

Manfolkzfaddrar Jacob Kopparslagar

Andreas Åhman

Kvinnfolkzfaddrar Erik arbiörs hust.

Otto Hansdotter Catharina.”

“Anno 1711 d. 6 April voro högvärdige och höglärde H:r Prosten Mag, Johan Hind. Schaefer (bror till pietisten Peter Schaefer) samt högbetrodde H:r Räntmästaren H:r Petter Depken uti H:r överkrigskommissariens äreborne och högaktade H:r Andreas Broms hus att döpa ett barn, som dess skrivare Mons: Petter Westman var fader till. Nu förrän barnet vart christnat, inkallades bem:te Westman och tillspordes uti H:r Prostens närvaro

1:o) om han var barnfadern eller ej, därpå han svarade ja.

2:o) frågades, om han ville christna barnet till äkta, däruppå han svarade ja.

3:o) att han måtte vara inne, när som barnet christnades.

Vittnen till barnets dop äro desse nämbl:a Fru cammererskan, H:r N, N. Boström, Olof Zachrison,

Barnets namn Margareta.”

– Det synes ha varit fråga om ett trolovningsbarn.

Om platsen för dopförrättningen göres understundom anteckning:

– “D. 2 Novemb, christnades vaktknektens Johans barn hemma på slottet”.

– “D. 30 Julij döptes hemma hos H:r Prosten lappen Jacob Aronssons och hans hustrus Karna Schiuls dotterson kallad Aron.” (1726)

– En ganska bristfällig anteckning läses anno 1737: “Sist i September är Magda född och christnad i Ångermanland,”

———————–

Vid graven

Begravning

Det fanns tre slags begravningar: ärlig, tyst och neslig begravning.

Det som avgjorde aktens karaktär, var den dödes ställning under livstiden liksom också dödsorsaken. I förteckningarna på de avlidna heter det vanligen, att personen i fråga dött “uti en salig stund”. Den ordalydelsen användes och står även tillsammans med uttrycken “liten son” och “liten dotter”. Men om ingenting sägs om dödsorsaken och de fyra orden saknas, så undrar man, vad som varit å färde. Om självspillingar förekommer inte uttrycket, förklarligt nog.

Även gravens läge utmärkte rangskillnad. J. O. Wallins ord “Graven allt förliker”, kommer inte alltid till synes i det, som människor anordnar.

Gravplatserna under kyrkgolvet var hedersamma och utlämnades givetvis mycket sparsamt. Någon gång kunde sådan plats beredas som erkänsla för någon särskild gåva till kyrkan. Eljest var de dyra för den avlidnes efterlevande.

När senaste restaureringen av Hel. Trefaldighets kyrka i Gävle företogs, hade man att ta befattning med en del gravar från gången tid. Kvarlevorna efter dem som begravts under golvet i koret och sidogångarna, samlades i en gemensam grav till vänster i koret. En minnessten i väggen ovanför erinrar om denna händelse. Den bär följande inskrift:

I H S

NÄR KYRKAN SATTES I STÅND ÅREN 1936-1938 LADES ETT HUNDRA SEX GRAVHÄLLAR I DAGEN STORA MÄNGDER AV DÖDAS BEN TOGOS TILL VARA. FEMHUNDRANITTON HUVUDSKÅLAR RÄKNADES. GRIFTEFRIDEN HADE TIDIGARE STÖRTS

…………………………………… .

HÄR NEDOM REDDES EN SAMFÄLLD GRAV UNDER GUDS ORD OCH BÖN ……………………………. .

EVIG VILA FöRLÄNA DEM HERRE OCH EV ÄRDELIGT LJUS LYSE DEM.

Foton: Carl Larsson

Det var förstås kyrkorådet, som hade att bestämma över kyrkans gravplatser. När det gällde gravar under kyrkgolvet, dryftades ärendet i kyrkorådet från fall till fall:

“Beviljades Com:r högaktad H:r Erich Gerstovius att få köpa en grav n:r 18 uti Kyrkan för 60 Daler kopparmynt, som densamma är förfallen till Kyrkan längst för detta, samt betala murningen fl part.”(15/11 1717)

Den 26 nov. 1723 tog kyrkorådet upp frågan om superintendenten doktor J. Wallins grav, n:r 4 i koret, vilken inte varit öppnad på över 30 år. Biskop J. Wallin i Härnösand hade dött det året. Någon kvarlevande arvinge bodde inte i staden, varför graven enligt viss förordning skulle återgå i kyrkans ägo. Den skulle enligt beslut komma “att nyttjas till förnäma främmandes gravställe, helst som Kyrkan dessutan för sig ej äger någon grav i Choret”. Politieborgmästaren Gabriel Menscheffer önskade likväl inlösa graven för sin räkning. Denna begäran avslogs, men “så snart någon dylik öppning hädanefter kunde ske, (skulle) H:r borgmästaren därvid framför någon annan bliva accomoderader”.

Men ärendet återkom snart: “Politieborgmästaren H:r Gabriel Menscheffer påyrkade i dag som i går att få lösa sal. superintendentens doctor Wallins grav och stod därpå enständigt. Församlingen svarade absolut nej, utan förbliver vid den i går gjorda resolutionen, att samma grav bör bliva nu och evärdelig Kyrkan tillhörig. H:r borgmästaren yrkade ännu detsamma. Handelsman H:r Budhe svarade, det står oss intet an att hava två tungor i munnen, särdeles efter H:r borgmäst. tillika med församlingen själv därtill bejakat och samtyckt.” (27 nov. 1723)

“Evärdelig” blev endast 13 år: Den 24 sept. 1736 beviljades politieborgmästaren Johan Palmborg att få köpa graven n:r 4 i koret för 120 riksdaler kopparmynt.

Hovslagarmästaren Christopher Daechandt hade låtit sätta järnram omkring ett fönster i kyrkmuren för en kostnad av 150 Daler kopparmynt, och han anhöll hos kyrkorådet den 15 jan. 1748 att få en gravplats i kyrkan. “Detta tog Kyrkorådet uti övervägande och prövade skäligt att i anseende till den vackra gåvan han givit till Herrans hus och tempel härmedelst bevilja och förunna honom mäster Daechandt Kyrkans grav, belägen inuti Kyrkan N:r 125, södra gången ifrån korsgången emellan dörrarna till korsgången bakom funten, varföre samma grav nu tillägnas bem:te mäster Daechandt, dess hustru och barn såsom deras lag- och målfångna egendom. År och dag som före skrivit står, efter befallning E. Schönstedt.”

De utstötta begravdes utan jordfästning, “nedergrävdes”, på norra sidan om kyrkogården. För Gävle betydde det platsen nära intill nuvarande Drottninggatan. Vid grävningar för ledningar har man också i våra dagar funnit skelettlämningar i denna kant av det ursprungliga kyrkogårdsområdet. Här någonstans fick mästerman sin sista viloplats:

“D. 14 April begrovs skarprättaren här i staden Johan Lilja vid namn vid norra sidan på kyrkogården.” (1702)

– Den 9 dec. 1729 “blev snickaren Hans … begraven uti Gefle kyrkogård utan någon process och jordfästning.”

Om en självspillings sista färd läses: “D. 19 Maij avkortade Michael Pärs änka … sitt liv, gick neder uti lilla ån och blev där liggande emellan klockan 2 och 3 … ” – “D. 22 Maij begrovs sal. Michel Pärs änka. ” avsides uti stillhet uti Körgården. och prästen kastar mull på hennes döda lekamen, som Cämnersrättens dom utvisar, given Gefle d. 10 Maij 1732.” – Här var det också pietisten Peter Schaefer fick sin grav.

En övergångsform från “neslig begravning” förekom tydligen, när man inte var på det klara med, huruvida det var fråga om olyckshändelse eller självmord. Kämnersrätten hade ibland att först ange sin mening: Den 25 maj 1736 “begrovs efter Cämnersrättens dom … avskedade soldaten Simon … ifrån Ugglebo socken, vilken förledigt år 1735 d. 25 Nov. här uti stora ån olyckligt omkom, begrovs utan tacksäjelse och klockor. Eljest läste prästen de vanliga begravningsbönerna.” (1736)

Johan Mårttz änka fick inte begravas i sin makes grav i vapenhuset, för hon var “en lagbunden tjuvkona och därföre pliktat”. Det hjälpte inte, att arvingarna hade begärt denna gravplats: “Kyrkorådet kunde intet tillåta, att liket bliver begravit uti den graven, som i vabenhust är, utan skall öster vid Kyrkogavelen nu få lägerställe, som dögrävaren skall bliva utvist, och stora klockan, som de vid själaringningen hava brukat, bliver dem förbuden, vilket ock klockaren blev tillsagder att sig därefter rätta.” (21/11 1690)

Till graven går allas gemensamma väg förr eller senare. Om det stora flertalet antecknas inte mer än att de dött “uti en salig stund”. Så följer namnet på den döde, men inte alltid. I stället anges kanhända släktskapen med någon namngiven. Någon gång föres ett okänt flyktingbarn till graven.

“D. 9 augusti blev efter en svår utstånden sjukdom uti en sal. stund död handelsman H:r Anders Östmans hustru och begraven d. 12 dito.” (1729) – Den dödas namn saknas.

“D. 4 October blev genom en oförmodelig händelse dock uti en salig stund döde Cofferdibåtsmännerne Lars Jansson Trist, Olof Gierdahl och Christopher och begravne d. 8 october.’ (1727)

“D. 11 Junij blev efter en svår utstånden sjukdom uti en sal. stund hädankallad theol. studios. Olaum Rolin nat. Angerrnanika och blev begraven eodem Die.” (1734)

“D. 11 Augustii begrovs ett flyktings barn här uti Kyrkogården, vars namn jag icke vet varifrån han var.” (1718)

“D. 8 october blev uti en salig stund död Erich Pärsson gl, spögubben och begraven d. 9 dito.” (1699)

Ute på kyrkogården fann åtskilliga sin sista vilostad, vilka i anteckningarna prisas för berömliga egenskaper och gärningar:

“D. 10 Feb. blev efter sitt allvisa gudomsråd och behag efter en svår utstånden sjukdom och föregångne mycket gud- och christelig beredelse ifrån detta usla levernet förlossad och till en evig himmelsk glädje försatt en förnäm Fru och Friherrinna uppå Hans Kongl, Maj.ts här när intill belägne slottsladugård och begraven N. N.” Intet namn. (1717)

En ungefär likalydande anteckning gjordes efter “H:r inspektorens Gavelii högtålskelige käre maka den ädle och dygderika Matronan Brita Hallerria på Stenbärg“. (1721)

“D. 12 april blev efter en svår utstånden sjukdom uti en salig stund under mycket gudelig beredelse och längtan efter en nådig förlossning, genom en stilla död, ifrån denna jordiska uselheten och jämmerdalen tagit samt till den sälla och frögdeful1a evigheten uti den himmelska glädjesalen försatt H:r auditeuren Adam Laurins Fru Gunilla Berggraf och begraven d. 21 hujus.’ (1730)

Ärkebiskop O. Swebilius, som dog i Uppsala den 23 juni 1700, har kommit med i Gefle Kyrkobok och medräknas bland “Döde och begravne”.

“D. 29 Junii efter några dagars utstånden sjukdom uti en salig stund död fordom Kongl. Maj:ts Troman och Sveriges rikes man enkannerligen detta lovliga stiftets mycket berömlige och högt förtjänte Ärkebiskop samt Upsala Academiae Procansler Doct. Olaus Swebilius och begraven d. 2 October. Ringt i 8 dagar.”

För Karl XII:s svåger, (danska Frederik IV, tyska Friedrich IV) hertigen av Holsein-Gottorp, som stupade vid Klissov under kriget i Polen 1702, har i Gefle Kyrkobok antecknats en “tacksäjclse”:

“D. 14 (sept.) gjordes tacksäjelse efter hans Furst!. Durcklechtighet den Durcklechtigo och Högborne Fursten av Hålsten H:r Fredrick, vilken genom oförmodigt träffat skott måtte sätta sitt ädle liv till vid Chliskou.’ (1702)

Man kunde vänta sig, att Karl XII:s död skulle kommit med i kyrkboken likaväl som de båda förutnämnda, men förmedlaren av dessa data har inte kunnat finna någon antydan vare sig i kyrkboken eller i kyrkorådsprotokollen om den händelsen.

Den 15 mars 1751 inkallades klockaren och dödgrävarna inför kyrkorådet för att erhålla föreskrifter med anledning aven kunglig skrivelse, som konsistoriet i Uppsala meddelat prosten Melander. Det gällde att förhindra ett slags handel med en del föremål från öppnade gravar:

“Uti nådig skrivelse av d. 24 sistl. Januari förständigar Kgl. Maj.t, med missnöje förnummit, att kyrkobetjänter på åtskilliga orter skola hav., den osed att vid gravars rensande och uppkastande ganska bittida upptaga likkistor och dem sedan föryttra. Till sådant oskicks förekommande, och på det de döda kroppar måge bliva orubbade, tills de förruttnat, anbefaller Kg!. Maj.t i nåder, att samtel. prästerskapet i kyrkoföreståndarnes och sexmäns närvaro åtminstone en gång om året föreställa kyrkobetjänterne, att den som stjäl i något likhus eller gräver upp död kropp och tager svepning, kista eller klädnad, skall efter lag anses med dubbla

tjuvaböter, och att den som eljest vid gravars rensande eller uppkastande säljer, själv nyttjar eller bortgiver någon kista, däruti lik för längre eller kortare tid legat, skall därföre böta Tio Daler silvermynt samt sitta en söndag i stocken med en skovel i handen.” Om den skyldige haft någon inkomst av sitt tilltag, så skulle pengarna och böterna tillfalla de fattiga.

———————–

Småplock ur protokollen

I de gamla protokollen möter inte sällan fyndiga personnamn. En del av dem har tydligen från början varit attribut och betecknat någon egenskap hos bäraren. Så småningom har bestämningen blivit egennamn. Under ifrågakommande tider finner vi t. ex. följande: Hans Wåghals, Anders Pärsson Rospigg, Petter Westerwick, Hans åbygge, Maths ålenning, Mas Johans forbus, Johan Pärsson Häckling, Nils Jätte, Olof Giök, Hans Utterklo, Charlotta Trälodh, Jacob Krämare, Johan Dunder, Johan Hindriksson gammal, Daniel Stoor, Daniel Lustig, Anders Galtskär, Per Biörson lindvevare.

“Tillhölts Erich Andersson Meenlöös att hålla sig ifrån sin salige svärfaders bänkerum och stiga uti det honom tilldelt är.” (21/12 1687) Den 6/4 1688 skrevs namnet Menlös.

Den som kallades Menlös, bar ett hedersnamn. Ty ordet m e n, som enligt Elof Hellquist förekommer såväl i fornsvenskan som i flera av de besläktade språken, betyder ont, skada, falskhet, missgärning, olycka, förbrytelse. Och den som var l ö s = fri från sådant m e n, hade säkerligen gjort sig förtjänt av ärenamnet Menlös. Genom en betydelseförskjutning har ordet sedermera förlorat sitt ursprungliga innehåll och fått en förklenande innebörd av barnslig, naiv. En fiskaresläkt i Utvalnäs har till för någon mansålder sedan burit det namnet och gör alltfort skäl för ordets ursprungliga betydelse. Men på grund av den nämnda betydelseglidningen har den lämnat det gamla släktnamnet och tagit ett annat.

Ibland anmäles gåvor till kyrkan, vilka inte antecknas med något tack i protokollen. Men någon gång synes kyrkorådet blivit särskilt överraskat: Kyrkvärden Berggraf berättade den 15 jan. 1748, att madam Ingrid Magdalena Poppelman i Stockholm skänkt till kyrkan “2:ne stora förgylta vaxljus, som kostar 48 Daler kopparmynt, vilka vaxljus nu nästförflutne julehögtid brunnit för altaret”. Kyrkvärden hemställde, att kyrkorådet skulle sända “ett brev jämte tacksäjelses avläggande för denna hederl. gåva, kommandes samtel. Kyrkorådsledamöterne att samma brev underskriva.” Förslaget bifölls.

Till sammanträdet den 26 nov. 1697 hade klockaren kallat “Lectorern Mag. Isac Kraft och Christian Pabst, att de också nu ville vara tillstädes, men de begge svarat, att de kalla gott och gillt, vad som uti detta mål slutat varder av dem, som tillstädes komma, eftersom de ingen tid hava att uppkomma.” – Den gången gällde det val av ny kyrkokarl.

Även landshövdingen litade på kyrkorådet: “Hans Exsel:z Generallöjtnanten och Landshövdingen högvälborne H:r Magnus Palmquist har i egen hög person gunstigast behagat i dag att anträda Kyrkorådet, ty anbefaltes klockaren därom göra en ödmjuk påminnelse, vilken återkom och gav sådant svar, det Hans Excel:z denna gången ej bevistar Kyrkorådet utan är dock nödger med det kyrkorådet förrättar.” (17/7 1724)

“Beviljades Jöns Jonsson Axmar att få (av) fattigpenningarne 24 Daler kopparmynt för den ko, som i morgon tillika med syndaren, som haft med henne att beställa, skall dödas, och det i anseende till hans fattigdom.”

Tidelag var belagt med dödsstraff ända fram till 1864, “Denna stränga uppfattning bibehöll sig länge under inflytande av den gamla övertron, att avkomma kunde alstras genom förbindelse mellan människor och djur.” (Nord. fam. b.)

Tidelag

Den 10 febr. 1753 “anhåller kyrkovärden Hylphers att återfå 9 Daler kopparmynt, som betaltes d. 31 sistl, Octobr. i skjuts för Herr Ärkebiskopens vagn till Grinduga efter 4 hästar, vilken skjuts Herrar närvarande vid sista Kyrkorådet mente ej böra upptagas i räkenskaperna.

Kyrkorådet resolverade, att dess e 9 Daler kopparmynt skola bliva ersatte och betalte, när kyrkokistan kommer att öppnas.”

“Till d. 21 Decemb. skulle väl Kyrkoråd hållas uti Sacristiari, men som inga flere av Herrar ledamöterne sig inställte än H. Magister Lundqwist, Borgaren Jacob Sehlberg och mäster Eric Berg, så kunde inga mål företagas, utan skildes åt.” (1754)

Det blev så småningom nödvändigt att tillsätta suppleanter. De tre societeterna, handels- och hantverkssocieteterna samt fiskargillet, skulle välja en medlem var till extraordinarius i kyrkorådet, “helst och i synnerhet, som ofta händer, att en del är förhindrad, så att Kyrkorådssammankomsten ofta varder åsidosatt.” (11/1 1760)

KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE

på 1600- och 1700-talet.

Del II.

av Erik Persson

Innehåll:

Om 1686 års kyrkolag

Om sabbatsbrott och kyrkofrid

Gefle Kyrkio Råd

Petrus Olai Fontelius

Jöran Nicolai Wallin

Om 1686 års kyrkolag

När reformationens verk i Sverige var befäst, gällde det att i fortsättningen skydda den nyvunna friheten och få den evangeliska läran tillämpad i liv och leverne. Under 1600-talet bestämdes därför i vissa stift regler, som prästerna och menighetens förtroendemän hade att följa i fråga om skötseln av den kyrkliga undervisningen och förvaltningen samt tillsynen över människornas seder och levnadsförhållanden.

Först 1686 kom en kyrklig lag, som gällde hela riket. Genom dess bestämmelser syftade man till att göra hela Sveriges folk till ett Guds folk. Det var en lag med stränga krav på både präst och lekman och med kärv påföljd för den, som bröt mot dess bud och bestämmelser.

Sockenkyrkans främste man var prästen. Tillsamman med sockenstämmans män dryftade han och beslutade i socknens angelägenheter. Vid sin sida hade han utsedda förtroendemän, kyrkvärdar och sexmän, som hade att tillse och sköta den kyrkliga förvaltningen samt ägna tillsyn över människornas seder och levnadsförhållanden. Dessa förtroendemän omtalas redan under medeltiden, och de utgör begynnelsen till senare tiders kyrkoråd. I kyrkorådsprotokollen förekommer också förtroendemäm, som kallas kyrkoföreståndare. Dessa valdes efter bifall av kyrkoherden och magistraten och utgjordes rätt ofta av kyrkvärdarna. År 1759 hade Gävle två kyrkoföreståndare samtidigt.

Eftersom 1686 års kyrkolag gällde även Gävle, torde det vara av intresse att ta del av några avsnitt, som visar hur allvarligt och grundligt man gjort upp ritningen till de ledandes åtgärder och menige mans fostran till kristna människor. Hur det gick i tillämpningen, får vi återkomma till senare.

“Prästerna skola flitigt framför andra läsa Den Heliga Skrift och troligen bedja Gud om nåd och upplysning, att de densamma rätteligen kunna förstå och så till sin egen som sina åhörares bättring och salighet lära och förklara. Åhörarna skola sin Gudstjänst troligen och med andäktighet förrätta samt uti böner, lovsånger, Guds Ords hörande och Sacramenternas bruk visa ödmjukhet och botfärdighet, icke allenast med hjärta och mun utan ock med själva åthävorna, till den store Gudens tjänst och dyrkan.”

“På söndagar och de tre store årshögtiderna samt allmänna stora Böndagar skall i städerna hållas Ottesång, Högpredikan och Aftonsång, jämväl på de andra Högtidsdagar.”

Veckopredikningar skulle hållas onsdagar och fredagar. Att dessa dagar var bestämda, torde bero på stadgande i “De tolv apostlarnas lära”, som härstammar från äldsta kristna tiden, och som ger följande anvisning: “Men I skolen fasta den fjärde veckodagen (onsdagen) samt tillredelsedagen (fredagen)” .

Vidare föreskrev kyrkolagen: “På de andra dagarna skall i stora städer bön hållas uti Kyrkan afton och morgon.”

Till ottesången ringdes första gång kl 4 och samman kl 5 i de stora städerna, i de mindre en timme senare. Högmässan började kl 8 i städerna och kl 9 på landsbygden. Aftonsången begynte redan kl 2. “Till veckopredikningarna i städerna ringes första gång på morgonen klockan sex och andra gången halvgångit till sju.”

“Ungdomens förhör uti sin Christendom skall med största flit idkas uti alle Församlingar över hela Riket.” Det var katekesundervisning i samband med ottesången – “en halv tima vid pass”. Till denna undervisning kallades ungdomen rotevis i förväg. På landet gjordes uppehåll i förhören under brådaste skördetiden liksom under den mörkaste årstiden.

Resultatet antecknades. “Prästerna skola hålla vissa längder på alla sina åhörare, hus från hus, gård från gård, och veta besked om deras framsteg och kunskap uti deras Christendoms stycken, driva med flit därpå att barn, drängar och pigor lära läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt Heliga Ord bjuder och befaller.” – Sedan indelades åhörarna i tre klasser efter framsteg och förmåga.

På överträdelser följde bestraffning, avsedd som en tillrättaförande åtgärd från kyrkans sida, så långt detta var möjligt. Så var det i fråga om kyrkoplikten. Om den, som genom ett brott förverkat delaktighet i församlingen men “erkände sin skuld och betygade sin ånger däröver, bad Gud och församlingen om tillgift samt utlovade bot och bättring”, så tillsade prästen honom syndernas förlåtelse. Uppenbar kyrkoplikt skedde inför församlingen, varunder den skyldige hade sin plats på den s k. pliktepallen. Enskild kyrkoplikt försiggick i sakristian inför prästen och några bland församlingens äldste. – Genom kyrkoplikten upptogs den felande på nytt i församlingens gemenskap.

Pliktepall från Valbo kyrka.

Sedan den bestraffade återfått gemenskap med församlingen, fick ingen förevita honom för det förflutna, Om någon så gjorde, ställdes denne inför världslig domstol för att få sitt straff.

I synnerligen svåra fall kunde bannlysning tillgripas. Men om saken var uppenbar och kunde dömas av världslig domstol, skulle inte bannlysning ske. En sådan var ju ett mycket allvarligt medel: “Men dör den bannlyste i sin obotfärdighet, skall han icke av någon präst eller uti kyrkogården begraven varda.”

Om nattvarden skulle prästen undervisa med all flit, “på det åhörarnas hjärtan må uppväckas till att ofta och åtminstone tre eller fyra resor om året gudeligen bereda sig värdeligen att undfå och anamma detta heliga Sacramentet till trones styrkjo och sina själars eviga Salighet.” – I de stora församlingarna skulle nattvarden utdelas “åtminstone var annan eller tredje söndag.”

“Uti städerna skall på alla söckendagar klämtas: om morgonen klockan tio och om aftonen klockan fyra … och folket därigenom påminnas att bedja om Välsignelse till deras förehavande, och att Gud ville bevara Överheten, förläna frid och rolighet och en salig ändalykt.”

“Uti församlingarna skall man ochså lova Gud med sång, spel och musik. – Musiken på Orgorne eller med andra instrument måste inte så långt utdragas, att församlingen därav i sin sång bliver hindrad att lova Gud med egen röst, vilket bör ske ordentligen och samdräkteligen, varken för hastigt eller för långsamt, varuppå Kyrkoherden äger inseende hava.” – Under fastetiden “innehålles med all musik”.

“På stora Högtidsagar, såsom förste Dag Jul, Påsk och Pingst, må inga bröllop hållas. Men om någon för särdeles skäl och orsakers skull vill i Fastan gifta sig, bör sådant icke vägras, allenast det sker i stillhet och utan allt brudebång. Vigningar och bröllop böra icke heller tillåtas emellan Predikningar på Sön- och Högtidsdagar.”

Vigsel skulle föregås av de sedvanliga lysningarna från predikstolen tre söndagar. Under vissa förhållanden kunde alla tre lysningarna sammanföras till en dag. Detta var fallet, om den ene av kontrahenterna “ligger på Sotesäng” eller om en person måste hastigt företa en resa, som inte kunde uppskjutas, t. ex. i krigstider.

Vid bröllop skulle prästen “å Ämbetets vägnar avråda bröllopsfolket ifrån all överflödighet såväl uti Guds gåvors tillredning som deras nyttjande, jämväl ifrån allt oskick med dryck och sorl.”

“Ingen brudeskara må komma till Kyrkan med trummor, skjutande och varjehanda otjänligt buller. Sker det, så skola sådant pliktas efter Stadgan.”

Kyrkans krona fick användas endast av de brudar, som var jungfrur. “Den som är hävdad av sin Fästeman och sådant är ännu okunnigt men understår sig likväl att bruka kyska Brudars Skrud, skall böta till Kyrkan två Daler Silver mynt”. – Jungfru var en

äretitel, som aktades högt.

Bandet mellan äkta makar borde räcka livet ut. En upplösning var en allvarlig sak: “När någon söker skillnad i trolovning eller äktenskap bör han först giva sig an hos Biskopen och Capitlet, där hans vederpart bor, och de vinnlägga sig om att förmå parterna till förlikning.” Om det inte gick att förlikas,

kunde upplösning ske. Men det blev en vidlyftig sak att ordna.

Söndringar och ansvarslöshet inom äktenskapet kunde leda till att den skyldige uteslöts ur församlingen och ärendet hänsköts till världslig domstol: “Där några trilskar och motvilliget finnas, som gå och driva i samma härader och stift, varest de sina makar hava övergivit, eller mannen bortdriver hustrun och sitter själv kvar hemma och nyttjar bägge deras egendom, så skall Predikoämbetet sådane, om de efter föregången rannsakning och varning sig icke bättra, ifrån församlingen utesluta … Prästerskapet sökte ock i sådana fall värdslig Rätts bistånd. att sådana vrångvise och ostyrige tillbörligen må näpsas och till lydnad hållas.”

Men döden sliter alla band. Sorgetiden bestämdes likväl olika: “En änka bör sörja sin avlidne Make ett helt och en änkling åtminstone ett halvt år, förrän de träda i nytt gifte.” Ingen fick ingå nytt äktenskap utan att först “hava avvittrat sina barn.” Dvs hållit laga arvskifte.

Allt må tillgå skickligt och ordentligt, läste vi hos Paulus enligt äldre översättningen. Vid dödsfall och för begravningar hade kyrkolagen åtskilliga bestämmelser, som avsåg att motverka yttre prål och att rikta tanken på väsentliga ting. När någon dog, skulle dödsfallet meddelas från predikstolen, och om den döde hade fört ett kristligt leverne. föreskrevs följande: “Efter den döde skall ringas i en eller flera klockor, som vars och ens stånd, i förmåga av våra Ordningar, tillåtit är, intet för någon vidskepelses skull utan att därmed förkunna den dödes avgång och uppväcka Christelige tankar om dödligheten hos dem, som kvarleva.”

Enkelhet vid bisättningen var föreskriven: “När liken bisättas, skall det ske i stillhet utan all Process och bekostnad och inge flere följa än de, som bära och eljest nödvändigt därvid kunna hava att beställa. Bryter någon här emot, böte till Kyrkan 500 Daler Silvermynt och till de fattige även så mycket”. Prästen förbjöds vid straff att sjunga ut lik eller hålla “utfärds Predikning.”

Begravning fick inte inkräkta på tid för gudstjänst och katekesförhör. “De barn, som oäkta födas och mördas, skola läggas avsides pil Kyrkogården.”

Prästen ålades att besöka de avsidestagna inom församlingen. Försummelse ådrog honom kännbart straff. Endast sotsängen eller oöverstigliga hinder gällde som ursäkt: “Befinnes eljest någon hava uteblivit av vårdslöshet och försummelse, så plikte han första och andra gång med hälften av allt sitt underhåll det året till Kyrkan. Och om han tredje resan därmed beträdes, skall han alldeles avsättas.”

Menigheten skulle hålla sin präst underkunnig om eventuella sjukdomsfall ute i socknen: “Eftersom Prästerna icke kunna straxt få veta, när en eller annan bliver sjuk, skola de förmana folket av Predikstolen att giva sådant tidigt tillkänna, medan de sjuka kunna ännu någon reda för sig göra.”

Vid epidemier gällde utförliga föreskrifter. Det var inte ännu de sanitära förhållandena, som stod i förgrunden, utan en förberedelse genom nattvardens begående, innan döden grep efter sitt byte: “När Gud straffar landet med pest och den farliga sjukdomen är inkommen i någon stad eller socken, skall folket allvarligen tillhållas att väl bereda sig och hela huset och familjen flitigt ta Herrens Nattvard, medan de är obesmittade och vid god hälsa. När en eller två blivit besmittade i ett hus, så skola de strax Gudeligen och väl bereda sig till att begå Herrans Nattvard tillsammans med de sjuka.”

Kyrkkista i Heliga Trefaldighetskyrkan, Gävle.

Prästen hade att noga följa livsföringen i de enskilda hemmen. Läskunnighet var ett villkor för att folk skulle kunna förstå sin kristendom. Den gamle skulle i förväg få enskild hjälp, för att de skulle lättare klara sig i de offentliga förhören: “Kyrkoherden skall låta sig angeläget vara, att ungdomen i hans socken lär sig läsa i bok och förstå sina kristendomsstycken, jämväl besöka sina åhörare, det ena huset efter det andra, när de å båda sidor kunna därtill hava bekvämlig tid och lägenhet, och efterfråga, hur de samt deras barn och tjänstehjon sinsemellan sig förhålla, förmanandes dem till allt det som gott och lovligt är. Vid sådana tillfällen skall han ock undervisa de Gamla om de frågor, han vill dem i Kyrkan föreställa, på det de må vara beredde på tjänliga svar och föregå ungdomen med goda exempel.”

“En Prästman må icke förrätta Gudstjänst i den andras församling, med mindre han bliver därom bedd.”

Om prästers kallande och tillsättande fanns utförliga föreskrifter, likaså angående deras leverne, utbildning, “Måhlföre”, predikbegåvning m.m.: “Härvid böra de Präster besynnerligen ihågkommas, som med fattigdom besväras, hava många barn att försörja och är därhos skickelige, så väl som de, vilka den frånfallne Kyrkoherdens hus upprätta och understödja kunna: Dock så, att församlingens gagn och goda förnämligast och för all ting därhos sökes och anses, efter slika prästegäll intet ligga under någon arvsrätt.”

Över prästerna stod biskopen eller superintendenten i stiftet. Vid prästmöten vändc sig dessa förmän till prästerskapet: “Skola de förmanas att idka sina studier och för all ting fliteligen och aktsamlingen läsa den Heliga Skrift.”

Kyrkan skulle enligt kyrkolagen förvara sina kontanta medel och värdehandlingar m. m. i särskild kista. Kontrollen var noggrann: “Var Kyrka i städer och å landet skall hava en eller, där så behöves, flera kistor med “Try Låås”, där uti Kyrkans egendom … skall bliva förvarad. Den ene nyckeln behåller Kyrkoherden, den andre Kyrkovärden och den tredje en av sexmännen, och må intet där uttagas utan i dessa tre personers närvaro.”

Om sabbatsbrott och kyrkofrid

Utom 1686 års kyrkolag utfärdades samma år en särskild stadga angående svordomar och sabbatsbrott.

Här förmanas föräldrar, lärare, husbönder och husmödrar att tillhålla dem, som de har ansvar för, att inte svära och banna “och läggandes därtill en tjänlig Aga och Hustuktan, när någon felar”. De äldre tillhålles också att själva visa gott föredöme, Men “om de eftersätta en sådan skälig aga och tidig uppsikt på dem, som stå i plikt och lydnad under dem, eller om de själve svärja och bannas och förleda andra till ett så ogudaktigt väsende, så skola de första gången av deras själasörjare åtvarnas, och om denne deras förseelse eller försummelses fara och grovhet särskilt undervisas”. Om detta inte hjälper, utan felen upprepas, blir det varning inför kyrkoherden och församlingens äldsta och sexmän”. Återkommer den felande för tredje gången, skall han “varnas och straxt tillika plikta med en Daler Silvermynt, halvparten till Kyrkan och halvparten till socknens fattige. De som ej förmå böta, skola om söndagen sättas i stocken utanför Kyrkedören, sig till blygd för hela församlingen.” – Därefter påbjudes “att vid var Kyrka en sådan stock göres, slikom ogudaktig om till skräck och straff.” Hjälper inte heller detta, överlämnas den brottslige till världslig domstol, som höjer straffet till fem Daler silvermynt eller två söndagar i stocken.

Lagen mot svordomar gällde även prästen. Men straffskalan var härvidlag ännu skarpare: Om någon “Predikant” försyndar sig i detta avseende, “skall densamme första gången av dem, som svordomen höra, åtvarnas”. Upprepas händelsen, skall syndaren anmälas hos biskopen och konsistoriet “och där få ett skarpt tilltal”. Tredje gången “plikte han med en tredjedel av sin lön och inkomst, fjärde gången med en halvpart och femte gången sättes till en viss tid ifrån sitt Ämbete, och där han framhärdar av vanart och bitterhet således att försynda sig och förarga andra, komma aldrig mera där till.”

“Övas denna synden av vanart, bitterhet och ondska uti Guds Hus, så bör den brottslige, om han är, om han har någon tjänst och mer än 200 Daler Silvermynt i lön, böta etthundrade Daler Silvermynt.” Är han mindre bemedlad, blir böterna mindre eller han kan få göra “så många dagsverken till Kyrkans behov, som däremot svarar, och stände därtill med uppenbara skrift.”

Den som likväl fortsatte, trots böter m. m. och halsstarrigt förhärdade sig, uteslöts ur församlingens gemenskap och skulle “i gudfruktigt och ärbart folks umgänge intet lidas ej heller uti någon tjänst brukas utari änteligen, när allt hopp om bättring är ute, drivas i landsflyktighet på vissa år eller framgent, om sakerna och omständigheterna det medgiva. Men den som så övergiven och okristen är, att han groveligen hädar och försmäder Gud och varder lagligen övervunnen, skall utan nåd straffas till livet.”

Barn, som svor, fick smaka riset eller tuktades på annat sätt. De som envisades med sitt oskick, “skola sig till nesa och androm till varnagel sättas i stocken vid Kyrkedörren.”

Straff med livets förlust: “Om någon med förbindelse till satan, skrift- eller muntligen sig försyndar, så skall den likasom för trolldom straffas till livet.”

Om sabbaten och gudstjänsten slog man vakt, och överträdelser straffades med böter eller fängelse på vatten och bröd. Till kyrkan måste alla gå, om inte sjukdom eller annat giltigt förfall hindrade. Det räckte inte med att den frånvarande läste postillan hemma. Om någon försökte med sådan undskyllan, blev vederbörande föremål för ingripande. – Även barnen skulle hållas efter: “Om föräldrarna icke giva akt uppå och låta sig vårda därom, att deras barn, när de till den åldern komne äro, gå i Kyrkan, så skole de själve, så ofta barnen anträffas utanföre i stim, spel och skvaller, vara förpliktade att giva ut böterna för dem, och låta dem sedan med ryggen hemma umgälla sitt fel”

Ingen fick anträda en resa under gudstjänsttid. Och när sjömän befann sig ombord, skulle de hålla gudstjänst på fartyget.

I god anslutning till kyrkolagen liksom till stadgan mot svordomar och sabbatsbrott kom också “Stadga och förbud, angående slagsmål, oljud och förargelse uti Kyrkorna.”

Även om Sveriges lag redan stadgat straff för brott mot kyrkofriden. ansågs saken så viktig, “att de som således förse sig, förtörna Gud och förarga Församlingen, bör med en svårare näpst anses och beläggas” – Den som drog värja i kyrkan, skulle mista livet.

Det blev kännbara straff för den, som störde i kyrkan: “Men de som skuffa. stöta eller knubba varann, skola böta hundrade Daler Silvermynt och de som eljest träta och kivas uti Guds Hus eller komma fulla och druckna dit, skola böta femtio Daler Silvermynt.” Dessa böter kunde förvandlas till gatulopp eller fängelse på vatten och bröd. “sedan stånde så den ene som den andre uppenbara Kyrkoplikt.”

Gatlopp år 1525.

GefleKyrkio Råd

Den 21 september 1681 är en märkesdag i Gävle kyrkas historia. Då bildades nämligen det första kyrkorådet i vår stad. Om den händelsen berättar det sålunda äldsta kyrkorådsprotokollet följande:

“A:o 1681 d. 21 Septemb:

Uppå hans högärevyrd:ts Kyrkoherde Mag. Petrus Fontelius begäran voro sammankallade de, som efter Borgmåstare Christiernins med honom plägade Conference, om ett Kyrkorådsinrättande (som i följe av Kongl. Maj.ts allernådigste förordning, indigiterad i prästeprivilegiernes 23 punkt och sedermere givne resolution på siste Riksdag, skole under pastoris praesidio över Kyrkans medel och väsende inseende och administration hava). Utav Rådstuvurätten där till förordnade är nämnda:n Borgrmästare Christiernin, Rådmän Per Grijs och Lorentz Elis sampt M:r Hans Biursson skräddare jämte Kyrkovärderne R:n Anders Dunder och Jöran H. Kruse. Och gav Borgrmästaren till känna, att ännu är fuller där till förordnade av burgerskapet Anders Hansson Grubb och Otto Hansson Reinbott, men de (äro) nu inte hemmastadda. Berättandes han där hos orsaken, varför så många till Kyrkoråd är nämnda, vara den, att ofta kan någon förrättning infalla, Kyrkovärdarna själva angående, den de intet få bevista, och ty har Rådstuvurätten funnit nödigt hava uti sådana ärendes debatterande en halv nämbd Complet.”

Ett par veckor senare avlade kyrkorådet, kyrkoherden och kyrkvärdarna eden att troget söka fullgöra sina åtaganden. Kyrkvärdseden har influtit i protokollet:

“Gjorde de nu närvarande av Kyrkorådet samt jämväl Pastor själv och Kyrkvärdarna med uppräckt finger till himmelen denna efterskrevne Ed: Jag N. N. svär uppå Gud och hans Helga Evangelium, att jag mitt Kyrkovärds Ämbete efter mitt yttersta förstånd och samvete skall förvalta och uti alle omställande rådslag Kyrkors rätt styrka, jämväl dess bästa efter all görlighet förfordra, således att jag med tysthet förvarar, vad en eller annan av Kyrkorådets medel (medlemmar) kan vid förefallande ärende discourera eller sluta, så sant mig Gud hjälpe.”

Så var då ett organ skapat, som ägde laglig rätt och skyldighet att taga under sin hand ärenden både av kyrklig karaktär och sådana, som eljest gällde människors livsföring i hem och samhälle.

Kyrkoherden var då kyrkorådets ordförande och ledare. På honom vilade det stora ansvaret för att rådet i sin verksamhet höll rätt kurs och fullfölj de sin uppgift.

Närmast honom stod kyrkvärdarna. Allt som rörde kyrkans ekonomi och yttre förhållanden skulle de hålla reda på och redovisa inför kyrkoråd och församling.

Kyrkvärdar hade funnits ända från medeltiden. Efter kyrkorådets tillkomst blev de rådets verkställande ledamöter. Tidigare var de två, men tidvis under 1700-talet förekommer endast en. De utsågs gärna bland borgerskapets ledande män.

Petrus Olai FonteIius ……..

Kyrkoherde Fontelius blev den förste präst i Gävle, som kom att stå i spetsen för ett i lag påbjudet kyrkoråd. Han hade varit matematikprofessor och rektor magnificus i Uppsala, innan han 1669 blev kyrkoherde i Gävle. Han beskrives som “en liten stackot gubbe med blekt ansikte och grått skägg, låg och läste bittida och sent, så att ingen fick ofta tala med honom.”

I annat sammanhang kom kyrkoherde “‘ontclius också att stå i folks intresse och uppmärksamhet. Under hans tid kom nämligen det då grasserande trolldomsväsendet att nå även tllI Gävle och här beröra också hans familj. Det rådde fiendskap mellan justitieborgmästare Karl Falk och stadens pastor. Dennes hustru, Katarina Bure, blev anklagad för trolldom och barnaförande till Blåkulla. Det gick så långt, att Falk reste tiII Stockholm “med votis på en ny Pastorem och supplik om Fontelii hustrus avlivande”. (Sveriges kyrkor, Gästrikland, del 1). Kyrkoherdefrun dömdes också tiII döden av den då verksamma kungl. kommissionen men blev frikänd 1676.

Tron på trolldom och barnaförande ebbade så småningom, och kyrkorådsprotokollenfrån 1681 och senare har ingenting om häxprocesser.

Prosten Fontelius och församlingens komminister Petrus Erasmi Gewalin hade svårt att dra jämnt. Gewalin “var infödd av hederliga föräldrar”. Han synes ha brustit i aktning för sin pastor, men denne höll sin medtjänare i Herrans tukt och förmaning: “Här låg han (Gewalin) i mycken oenighet med Prosten Fontelius. Dennes punda accusationis mot honom vara: ‘Att han refuterar Fontelius på predikstolen; att han en gång predikat, att alla präster borde vara lika; att han är ovulig i sina predikningar; att han på allt sätt sökte Fontelius obestånd, då hans (Fontelii) hustru var invecklad i Trollväsendet.

I gån (sade Fontelius tiII honom i Cons ) och dricken på källarna, låten göra narr av eder, och andra slå eder; I ären så full, att I icke veten taga eder hatt utan en annans, och fast han intet är svart, gån I likväl för folkets ögon med honom och sköten intet om, att sådant föder förargelse av sig! Han måste i anledning häraf 1679 gifva en skriftlig förbindelse ifrån sig om ett anständigare uppförande mot Pastor.” (Upsala ärkestifts herdaminnen.)

I Hel. Tref. kyrkas kor ligger en gravhäll med nummer 26. Den har tidigare haft sin plats i stora gången från koret. Det är Petrus

Fontelius gravsten, Den har två ovaler för text, men endast den övre bär inskrift: HÄR UNDER HVILAR FORDOM DEN HÖGÄREVÖRDIGE OCH HÖGLÄRDE HERREN MAG. PETRUS FONTELIUS FORDOM MATHESIUS PROFESSOR I UPSALA SEDERMERA PROST OCH KYRKIOHERDE I GEFLE, BEGRAFVEN PÅ SITT 62 ÅLDERS AHR DEN 27 APRILIS ANNO 1684. Den andra ovalen är utan text. Graven var tydligen från början avsedd för båda makarna, men eftersom fru Katarina varit anklagad för trolldom och barnaförande till Blåkulla, fick hon väl inte sin sista vilostad under kyrkohällen,

En textslinga längs gravhällens ytterkant är nästan helt utplånad.

Blott några få ord skönjes: “Men eder som mitt namn .. hennes sool och salighet.”

Jöran Nicolai Wallin

Jöran – Georg – Georgius Wallin föddes 1644. Fadern var bonde och länsman i Ångermanland. Den unge Wallin blev pastor vid Lifdrabantcorpsen. År 1681 kom han “händelsevis att oberedd predika för Konungen (Karl XI), vilket han så dråpeligen gjorde, att Konungen efter predikans slut tog honom i hand och tackade honom.”

Wallin var kyrkoherde i Gävle 1684-1690, då han blev hovpredikant. 1701 utnämndes han till biskop i Göteborg, och på egen begäran blev han 1702 utnämnd till superintendent i Härnösand.

Från Sehlbergs anteckningar ” Gefle och dess slägter”. Filen är mycket stor för att underlätta läsningen. Vandra runt med hissarna.

Gefle och dess slägter.

Karl Xl var mycket fästad vid sin hovpredikant. Denne blev också ett stöd för såväl drottningen som konungen i deras sista stunder, och då konungens blick slocknade, tillslöt hans själasörjare den dödes ögon.

Jöran Wallins verksamhetstid i Gävle blev endast sex år. Men protokollen från den tiden bär vittne om hans nit för kristen undervisning och fostran.

I Hel. Trefaldighetskyrkans kor ligger en gravhäll med nummer 4. Den bär följande inskrift: DENNA STEN och GRAF HÖRER DOCT. JÖRAN WALLIN TILL, OCH ÄR HÄRUNDER BEGRAFVEN DES SON SAL. NICOLAUS WALLIN. Den graven blev sålunda sonen Nicolaus’ sista vilorum. Själv fick superintendenten Wallin sin grav på Säbrå kyrkogård 1735, där härnösandsbiskoparna i äldre tider fått sina gravar. Säbrå ligger en halv mil utanför Härnösand.

Kyrkoherde Wallin skulle resa till Stockholm och hade ordnat med predikningarna under bortavaron. Men det var likväl en fråga, som han ansåg sig böra höra kyrkorådet om, innan han reste: “Förfrågade pastor också, efter han nu reser bort, om icke H. Olof må få besöka sjuka med Herrans Nattvard, eftersom H. Joachim vill förhindra det? Kyrkorådet fann skäligt vara, att H, Olof må besöka dem med Herrens Nattvard, som honom därom tillitandes varda, såsom ock, att han må göra likpredikningar om aftonsången, när han därom bedin varder.”

Cape lianen Joachim Insulander var inkallad inför kyrkorådet, emedan han i en predikan använt uttrycket “prästhatare” och “beskyllt församlingen för oriktige betsman”. CapelIanen “sade sig ingen i synnerhet därmed menat utan in Communi talat efter Guds ords anledning, säjandes därhos, att när en kastar en käpp ibland hundar, så gnäller den, som den träffar.” De närvarande rådmännen var inte nöjda med det svaret utan krävde, att herr Joachim skulle ange, vem han menade vara prästhatare och använda “falskt mått och betsman”, Därtill svarade han, att det fanns prästhatare likaväl som domhatare. Men rådmännen menade, att capallaneri måste ge besked om vilka han avsett, “förrän han hädangår, och förhölts honom, huru han med förbannelse då begynte och med förbannelse lycktade sin predikan”.

Kyrkoherde Wallin redogjorde för hur han tilllhållit Insulander att rätta sig efter de anvisningar ifråga om predikan och katekesundervisningen, som givits från Uppsala, Han sökte nu mildra den motsättning, som uppstått mellan ämbetsbrodern och dennes åhörare.

“Pastor interponerade sig uti denna sak emellan församlingen och H:r Joachim, önskande, att det måtte en stadig vänskap förbliva mellan lärare och åhörare, begärandes, att han härefter måtte bliva för det tilltalet förskonat.”

Rådman Daniel Elijesson ville dock “vara restituterad till sin respect uti sin hantering, eftersom han kallat dem skinnare, bruka falsk vikt och avskära hans rättighet, förrän han namngivit, vilken som sådant gör och brukar.”

“Blev honom H. Joachim likväl för denna gången tillgivit med åtvarning, att han hädanefter rättar sig.”

KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE

på 1600- och 1700-talet.

Del III.

av Erik Persson

Innehåll:

Ur Gefle Församlings äldsta kyrkobok

Bibel och psalmbok

I Heliga Trefaldighets kyrka

När kyrkklockorna kallar

Ur Gefle Församlings äldsta kyrkobok

Sammandrag av sifferuppgifter i den äldsta					kyrkboken
	omfattande åren 1695-1711.
Ar	Vigda	par	Födda	Döda	Beivrade	mål
1695	15		59	23	6
1696	22		68	122
1697	24		68	167	2
1698	21		69	114	7
1699	26		73	57	6
1700	36		86	51	8
1701	30		74	54	4
1702	24		92	118	4
1703	20		85	53
1704	22		86	41	11
1705	19		66	80	3
1706	34		71	56	6
1707	30		92	80	5
1708	33		88	56	12
1709	19		70	90	15
1710	20		60	49	6
1711	22		68	57	7

Kyrkboken upptar först förteckning över vigda par. Sedan är de födda och döpta uppskrivna med behöriga uppgifter om föräldrar och faddrar. Så följer dödsfallen jämte nödvändiga upplysningar. Och slutligen redogöres för beivrade mål och bestraffningar.

Folkmängden vid den här tiden var ganska liten. För år 1682 meddelar O. Fyhrvall i “Bidrag till Gef1e stads historia etc.” följande uppgifter om de mantalsskrivna det året: “Antalet män 299, hustrur och änkor 321, söner 49, sonhustrur 5, mågar 3, döttrar 69, pigor 156, drängar 66, inhyseshjon 9, tillsammans 977 personer. Om man till denna summa lägger antalet av dem, som ej nått upp till mantalsskrivningsåldern, enligt Selggren en sjättedel eller 163, så uppkommer en summa av 1.140 personer.” – År 1712 var antalet mantalsskrivna 1.396. Om man även här ökar med en sjättedel, så får man 1.629 personer.

Av ovanstående tabell framgår bl. a. hur stor överdödligheten var under hungersnödsåren mot slutet av 1600-talet, liksom vissa år under början av 1700-talet. Dödligheten bland barnen var skrämmande stor. Sålunda var det 75 små barn bland de 118, som dog år 1702.

Barn, som föddes utom äktenskapet, kallades oäkta. För några år har även sådana uppgifter antecknats. Sålunda utgjorde 1695 de oäkta barnen 5 proc. av antalet födda. Är 1696 hade procenttalet sjunkit till 1,5 men 1700 var det 3,5 och 1702 nära 5,5. År 1703 visade något över 2 proc. och 1704 nära 3,5. – Till jämförelse kan nämnas, att antalet oäkta födda år 1851 översteg 22 proc. Mot slutet av 1800-talet hade siffran sjunkit till mindre än 14 proc. Under 1957 föddes i Hel. Trefaldighet 445 barn, varav 56 utom äktenskapet. Motsvarande för Staffan var 355 och 56. I hela Gävle föddes det året sålunda 800 barn av vilka 112 utom äktenskapet. Det gör 14 procent.

År 1697 var dödligheten i Sverige oerhörd. Enligt Carl Grimberg i “Svenska folkets underbara öden” dog det året i Sverige mer än 100.000 personer av svält. Det stora antalet döda i Gävle samma år _ 167 personer – var sannolikt till stor del en följd av svälten. Av dessa döda var 12 från andra socknar i Gästrikland, 13 från andra landskap och 4 från Finland. Två hade dött i barnsäng och två “genom en hastig och oförmodelig händelse”. Inte mindre än 33 små barn skördades också. Dessutom ett “fattigt barn” och två med enbart beteckningen barn.

Att så många från främmande orter redovisades bland de döda, berodde förmodligen därpå att de svältande sökte sig till staden i den tron, att köpstaden skulle ha lättare att skaffa in födoämnen än vad landsbygden hade.

Bibel och psalmbok

Asmund Karessons hammare hade tystnat för länge sedan, men det kristna budskapet fördes vidare av andra Guds män. Århundraden skred fram med sin blandning av kristen lära och mänskliga påfund. Dock, 1500-talet vaknade upp över sin väg och krävde, att “Guds ord måtte allestädes i riket renliga predikat varda“, och hävdade, att “Den Heliga skrift är enda rättesnöret för människans tro“. Sveriges folk fick Guds ord på sitt eget tungomål. Det var Mäster Olof och hans kunniga medarbetare, som svarade för det verket.

Man var i fortsättningen mån om att betona och stadfästa den rena läran men kom inte alltid ihåg, att gudsordet inte blott är den tillförlitliga vägvisaren för människans tro utan ock en källa till omskapande kraft och vederkvickelse. Mången kände den rätta vägen utan att gå den.

Bland dem, som följde den kristna linjen, återfinnes flera framstående män, som fortsatte reformationens verk genom att vaka över dess tillämpning och i skrift giva åt samtid och eftervärld gåvor av bestående värde. Omkring 150 år efter den första svenska bibeln kom på relativt kort tid tre betydande verk den svenska kristenheten till godo. Det var kyrkolagen, ny psalmbok och ny bibelöversättning.

1686 års kyrkolag “gäller ännu i dag i sina viktigaste delar”. Från den har vi i det föregående sett några utdrag.

Jesper Svedberg hade framlagt en psalmbok, som konung Karl XI stadfäste men som en del teologer förkastade. En ny utarbetades, vilken hade den svedbergska till huvudsaklig grund. Denna blev godkänd av konungen 1695 och 1698 anbefalld till ensamt bruk i gudstjänsterna.

Det var gott och väl, att en gemensam psalmbok var antagen. Men det blev ett bekymmer, när den skulle anskaffas. Både menigheten och folk i allmänhet hade ont om pengar. Den 2 sept. 1698 beslöt kyrkorådet att inköpa två “nya Psalmböcker” till kyrkan: en till altaret och en till organisten.

Hur skulle man få de nya psalmerna inlärda av menigheten? Börja med de unga! Sången borde övas i skolan. Härvid mötte likväl hinder, men prosten Schaefer drev på och anvisade utvägar:

“Beklagade H. Probsten, huru svagt här är med sången uti skolen medelst det, att den som skall informera, intet själv kan melodien på alla Psalmer, särdeles som ny Psalmbok är nu upplagd, varuti nya Psalmer är ock insatta, som böra efter noterna lära sjungas. För denskull H. Probsten utlät sig vilja skriva Consistorrum till och begära, att en sådan underCaplan måtte bliva hitförordnad, som kan förstå sig på sången och däruti informera skolegossarne.” (2/9 1698)

Några år hade gått, men man måste alltfort akta på sången:

kaplan Håkan Netzelius hade blivit kyrkoherde i Årsunda, varför någon skulle succedera honom, “som bör kunna väl sjunga efter nya psalmboken”. Det var Schaefers mening. (6/11 1703)

Hur det gick med dessa planer, är obekant. Men när prosten Schaefer meddelade, att kaplan Norelius blivit utnämnd till kyrkoherde i “Harmånger och letten Dahl”, hade man inlett sammankomsten med att sjunga “versen ‘Titt Liuss tänt etz” (19/5 1713) .

1695 års psalmbok avlöstes av den Wallinska 1819 och kallades sedan “gamla psalmboken”.

Bibelöversättningen av år 1541 hade under tidernas lopp varit föremål för åtskilliga justeringar. Men det var först Karl XII:s bibel som blev godkänd. Den kom ut 1703. Kostnaderna för tryckningen måste församlingarna i riket vara med om att betala: Den 19 aug. 1704 meddelade prosten, att ärkebiskopen i brev begärt ytterligare medel “till den nya Bibelens tryckande”. Nu gällde det 17 Daler 19 1/2 ör kopparmynt. Förut hade lämnats till samma ändamål 20 Daler kopparmynt. Den nya framställningen beviljades. – Karl XII:s bibel var gällande till 1917, då nästa bibel antogs.

Gustav Vasas bibel 1541 ovan ersattes av Karl X11:s bibel 1703.

I Heliga Trefaldighets kyrka

Det är en vanlig söndag omkring år 1700. Låt oss göra ett besök i “stadens stora kyrka”!

Kyrkan och den omkringliggande kyrkogården var inhägnad aven bogårdsmur, som med tiden fått fyra ingångar. Portarna till dessa var i allmänhet överbyggda och kallades stigluckor. Bogårdsmuren fanns kvar till omkring 1820, då den revs. Den ersattes under 1840-talet med ett stängsel av järnkedjor.

Under prosten Johan Schaefers(Peter Schaefers bror) tid fick kyrkogården en trädplantering. Han meddelade nämligen i kyrkorådet den 9 dec. 1698, att han gjort upp kontrakt med trädgårdsmästare Pehr Bengtsson om plantering av träd på kyrkogården mot “1 Carolin för vartdera .. att träden sedan utdelas till en och annan i församlingen, och dessa betala var och en för sitt trä till Kyrkan för dess utlagda penningar.” Trädgårdsmästaren meddelade, att han redan planterat 57 stycken.

Stapeltorget och Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle 1831

“Blev beslutat, att det södra Kyrkodiket skall uppkastas, som synes vara igenfallit, eftersom mycket vatten p.g.a. det myckna regnet fallit, står på Kyrkogården och i gravarna, vartill utnämndes några dalkarlar att lejas därtill, som bäst är vana med gravar.” (14/10 1698).

“Diskuterades om Kyrkogårdens rensande av sten, skulle kunna ske igenom dagsverken av borgerskapet, som nu är hemkomna och om sommaren är borta på sina näringsmedel, och stannade därvid, att Borgmästaren välbetalde Lorentz Elis skall låta tillsäga några att begynna arbetet med, helst eftersom bml:d gemene borgerskapet inga penningar Contribuera till Kyrkan.”(14/10 1698).

Det blev vackert med den nya trädplanteringen på kyrkogården. Men så kom otrevliga besökare. Man hade kommit fram till april 1703. Stadsträdgårdsmästaren Anders A. Blohm “tillfrågades, huru många trän är utgångna på kyrkogården medelst det att de av Getter och Svin blivit gnagda. Svarades 14 st.” Dessa skulle därför en trädgårdsmästare ersätta med nya. Dock gjorde denne ett förbehåll: “Men skulle någon skada tillfogas av odjuren, vill han hava sig därifrån befriat.”

Odjuren fortsatte tydligen sina besök på kyrkogården, varför man till slut beslöt stänga för dem. Om den saken kan man läsa i prosten Simon Melanders memorial av den 1 maj 1759: “Har man ej utan förargelse sett, huru Svin Kreatur uppgräva Kyrkogården, vilket utan möda kan förekommas, om eljest emellan gudstjänsterna och bönestunderna Kyrkogården hålles tillyckt och benhuset hålles vid makt. – Klockaren tillsluter portarna.”

Kyrkogården var trång, varför omgrävning för nya gravar måste tillgripas utan tillräckligt stora tidsintervaller. “Ofta hände det, att de döda endast finge ligga i jorden i tre år och därefter fingo sin vilostad i den s. k. benkammaren i kyrkogårdens nordvästra hörn, där de vid vår- och sommarvärmes tilltagande skola sprida ifrån sig mindre behagliga och hälsosamma ångor.” (Sveriges kyrkor, Gästrikland). Benkammaren eller benhuset hade tydligen en viss dragning på svinkreaturen.

När kyrkklockorna kallar

Det ringer till bön …

kring nejdet det höres så vida.

Det ringer: “Guds nåd är var morgon ny för den, som förstår att förbida.”

(O. Eneroth)

Det är söndag, och då skall tre gudstjänster hållas. Ottesången är redan över. Till den ringdes första gång kl. 5 och samman kl 5.45.

Enligt kyrkolagen skulle katekesförhör hållas efter ottesången, men efter medgivande av konsistorium hade det flyttats till efter aftonsången, emedan tiden mellan ottesången och högpredikan blev otillräcklig.

När svaret från konsistorium kom, ålade detta prästerna att dessutom hålla bönestunder om aftnarna. Detta arbetsschema blev enligt prosten Schaefers mening alltför betungande för prästerna. Han framhöll i kyrkorådet, “att när gudstjänsten om söndagen är förrättad, vilja Prästerna gärna hava ro efter aftonsången, trötta av arbetet. Och bönestunden, som skall inrättas, finner hans Högärevyrd:t H. Pastor intet kunna förrättas av de präster, som nu äro, utan fordras en därtill, som underhållas bör av Församlingen.”

Nu sammankallade prosten emellertid kaplanerna den 6 april 1695 och gjorde med dem upp en arbetsfördelning:

“Förekallades Caplanerne vyrdige H. Joachim Insulander och H. Håkan Netzelius, och förehölt H:r Probsten dem Consistorii förordning om Catechesimiexamen, att den ock skall ske efter aftonsångspredikan, eftersom tiden emellan ottesången och högmässan är för kort därtill. Därtill med skall bönestund härefter hållas var dag, och arbetet således bliva ökat.”

Prosten föreslog herr Håkan att “hava kalken och besöka de sjuka”, under det att herr Joachim förrättade bönestunderna, “därtill H. Joachim omsider samtyckte. Beviljade också församlingen 3 collecter årligen till H. Håkan att giva uti håvarna, eftersom han ock bivistar Catechesimiexamen och hjälper H. Joachim därmed.”

Som präster och kyrkobetjänte i Heliga Trefaldighet nämnes år 1695.

Kyrkoherde och prost Johan Schaefer.

Kaplaner Joachim Insulander och Håkan Netzelius.

Organist Michael Preutz.

Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Klockare Erich Persson (avsatt 9/4). Spögubbe.

Ringare, minst tre, av vilka en hette Johan Persson.

Från stapeln, som har sin plats nordost om kyrkan, ringes första gång kl 7, och om en stund följer sammanringningen. Klockornas historia kan man läsa där uppe, innan de börjar svinga.

Storklockan bär följande inskrift, som i översättning från latin betyder: “Till Guds ära och hans kyrkas prydnad göts år 1655 efter Kristus, under Karl X:s andra regeringsår, denna klocka, som Jehova länge må bevara. Kommen och låtom oss gå upp till Jehovas berg, till Guds hus, Jakob skall undervisa oss om sina vägar, och vi skola vandra hans stigar. Kyrkoherde var O. Aurivillius, kyrkvärdar B. Poppelman och J. Elis, borgmästare E. Gavelius och P. Grubb, klockgjutare mäster G. Putensen.”

49. Jeremias Elis

Mellanklockan har numera endast ett kort meddelande: “Gjuten år 1575. Örngjuten i Sundsvall år 1828 av Per Linderberg.”

Dess ursprungliga inskription hade ett visst danskt utseende som går tillbaka till medeltiden:

“Een klingande bjelra är mit nampn

Taa iag ringes gör iag gagn

Taa bör folk til kirko gaa

ter te Guds ord höra faa,

W:10 S:ad 1575.”

Böneklockan har sin inskrift på latin, vilken betyder: “När jag svänges, hören: jag kallar eder till livets glädje. Saliga de, som höra Guds ord och bevara det. Lukas 11. J. Birman Stockholm gjorde mig d. 20 juli år 1688.”

Lillklockan bär denna inskription: “Guten 1501. Ornguten 1810. Gefle stads stora kyrka tilhörig. Guten av P. Öberg.” – Denna klocka kallades ofta Djäkneklockan, emedan den “gjör tjenst vid scholan“. Stundom nämndes den Prästklockan, enär den användes vid tredje kyrkoringningen. (Sveriges kyrkor, Gästrikland.)

När kyrkan fick sitt torn, flyttades de fyra klockorna dit. Om detta företag har följande anteckning gjorts i anslutning till inventarieförteckningar från senare delen av 1700-talet: “1779 Martii 29 begyntes med tornbyggnaden av murmästaren Daniel Lundquist och byggmast. Raphael Pouseth. – Julii 12 nedertogs klockorna ut ur gamla klockstapeln och uppsattes uti tornet. – 18 Ringdes första gången med alla klockorna.” Den gamla klockstapeln hade då tjänat ut. Nu är den borta. Den gav en gång namn åt Stapeltorget. Även det har försvunnit. Men Stapeltorgsgatan finns och minner i sitt namn om dem båda.

Klockstapeln på Stapeltorget

Mycket folk strömmar till kyrkan. Var och en som det kan, yngre som äldre, har skyldighet att deltaga i gudstjänsten. För övrigt bjuds ju här tillfälle att träffa vänner och bekanta till samspråk om dagens händelser. En senare tids nyhetsförmedling genom en uppsjö av tidningar och radio m. m. störde inte den tidens personliga umgängelse. Därför passar man tillfällena till sammanträffanden på kyrkväg och kyrkbacke och kanske även i vapenhuset. Lång tid har gått, sedan de första kyrkorna behövde ett rum, där männen lämnade sina vapen, innan de trädde in i Guds hus. Men namnet vapenhus har dröjt kvar även sedan dessa förstugor förlorat sin ursprungliga uppgift.

I vapenhuset placerades sedan gammalt stocken, som enligt kyrkolagen skulle finnas vid varje kyrka, “ogudaktigdom till skräck och straff”. Valbo kyrkstock, som finns bevarad som museiföremål, hade plats för tre delinkventer samtidigt. Stockstraffet måste ha varit påfrestande, helst vintertid i det kalla vapenhuset. I Lövstabruks kyrka finns innanför huvudingången två s. k. skambänkar, i vilka de som avtjänade stockstraff fick sitta under predikan. Några sådana bänkar omnämnes inte i fråga om Gävle kyrka.

Det är förstås av intresse att se, om någon “syndare” råkat i stocken. Kanske sitter själve klockaren där! Eller låt oss se, hur det gick enligt protokoll den 6 april 1688: “Beslöts, att Olof Ersson skrivare skall för det han intet (velat) undergå Chatechesimiförhör och låta sig undervisas uti sin Kristendoms stycken, däruti han ingen grund haver, på en söndag sitta uti ståcken i Våbenhuset. Exekverat.”

Innanför dörren stod dopfunten från början. Den placeringen skulle åskådliggöra, att det var dopet, som förde den lille in i församlingen. Men dopfunten vandrade med tiden framåt i kyrkan: “Högvälborne H. Landshövdingen proponerade, att döpelsen, som är ett heligt verk, borde förrättas uti Coret, också var tjänligare, att funten bleve dit satter. Denna proposition biföll o alle närvarande … ” (25/7 1703)

Den dopfunt, som omnämnes i det föregående, är numera försvunnen. Den var skuren i trä av den holsteinske träsnidaren Ewert Friis på 1660-talet och var omgiven av ett träskrank. Hur den kommit bort är obekant. I inventarieförteckningarna för åren 1687, 1695, 1728 och 1752 omnämnes en ljusarm, som varit “fastslagen vid funten”. Men i inventarieförteckningen den 27 juni 1772 heter det: “den gamla ljusarmen av metall vid gamla funten fanns icke.” Skranket omkring dopfunten togs bort 1758, och då följde tydligen ljusarmen med.

Kanhända dopfunten samtidigt fick skatta åt förgängelsen. Eftersom man 1772 talar om träfunten som “gamla funten”, synes en senare kommit i stället. Det borde i så fall ha varit den nuvarande från 1100-talet. Dopfunten har inte varit upptagen som inventarium.

Låt oss dröja vid den gamla dopfunten! Den 6 nov. 1735 kristnades lille Petter. Fadern var “Jacht båts man Simon Mogren och modern Marigta (Margareta).” Med annan stil och annat bläck har tilllskrivits i kyrkboken: “som efter dess Styvfader kallade sig Peter Brändström och blev här Handlande Borgare 1762.” Denne Peter Brändströms sonsons sondotter är känd under namnet Elsa Brändström, född i Petersburg 1888 och krigsfångarnas ängel under och efter första världskriget.

Elsa Brändström, “Sibiriens ängel” under första världskriget, har med Uddevallasläkten Bratt att göra på så sätt att såväl hennes farfar som farfars far var gifta med döttrar i släkten: Johanna Wilhelmina (1780-1847) resp Johanna Henrietta (1817-1888), den senare gift med chefen för telegrafverket Peter/Pehr Brändström (1803-74).

Dop måste gå lagligt till. Eljest blev det bakläxa: “Anno 1711 d. 30 julij efter v. Cons: Upsaliensis ordres blev Christina Storms oäkta dotter Christnad här i Gefle och kallad Eva Stina, som tillförende av modren uti enslighet varit Christnad, vilken döpelse Con sis torium alldeles upphävit.”

Det är kanhända nystädat i kyrkan i dag. Om en sådan angelägenhet berättar protokollet för den 26 okt. 1756 följande: Kyrkvärden fick befallning “att antyda” klockaren, att han skall “tillhålla kyrkovaktaren, orgtramparen, dödgrävaren och samtliga ringarena att nu först till instundande Julehögtid och sedan framgent till Påsk eller Pingst årligen sopa Kyrkan och damma bänkarna.”

Vi fortsätter längre fram i kyrkan. Där har vi predikstolen. Den står tills vidare vid andra pelaren från koret räknat, men den 13 sept. 1747 beslöt man, att den skulle flyttas “en pelare närmare intill Choret, då Predikanten med större bekvämlighet kan vända sig utföre till församlingen, och man då förmodar, att Predikantens röst skall höras tydligare och mera i alla kvarter över Kyrkan.” Enligt protokollet skulle också “fruntimren, som sitta i första stora kvarteret, även undgå att vända sig om uti bänkarna.” Det dröjde likväl till 1759, innan flyttningen verkställdes, då två mästare lovade sköta om saken på “8 dagar, så att gudstjänsten icke därigenom blir eftersatt.’

Predikstolen är utförd av den förut nämnde Ewert Friis. Den blev färdig 1657 och fick sin förgyllning 1761. Det var förgyllaren Anders Nordenlöf, som utförde arbetet efter beskrivning: “Alla figurer och bilder, så större som mindre, tillika med det övriga bildhuggarearbetet skall överallt bli med äkta guld förgyllda.”

Vissa ytor skulle målas i vitt eller pärlgrå färg. Man följde behandlingen av det redan förgyllda och målade altaret.

Predikstolen och ataret i Heliga Trefaldighetskyrkan.

När arbetet var färdigt, meddelade kyrkvärden Strömbeck, “det han vill besörja om förgyllaren Nordenlöfs betalning, ehuru han av andra måste därtill göra sig utväg, efter ej tillgång finnes i Kyrkokassan, varöver kyrkorådet förklarade sitt nöje.” Hantlangaren skulle också ha sin del: “Och angående Nordenlöfs gosse, som varit till hands och hjälp vid Predikstolens förgyllande, så fant kyrkorådet skäligt att även bevilja honom 60 Daler kopparmynt av namn som äreskänk av Gefle Stads Kyrka.”

Förgyllaren Nordenlöf hade gjort mer arbete än vad som var överenskommet, varför “kyrkorådet betygande sin fägnad och önskade Nordenlöf all vidare lycka och välsignelse i dess företagande hädanefter.” (3/11 1761)

Omkring år 1662 fick kyrkan sin förnämsta prydnad, altartavlan med altaret, verk av M:r Ewert Friis, bildsnidare. Utsmyckningen i guld och färger kom till långt senare. Den 9 jan. 1745 “anmälde kyrkvärden Berggraf. hurusom sal. fru prostinnan Schaefer i livstiden skänkt och offererat till Gefle Stads Kyrkas altartavlas förgyllande en summa av 3.000 Daler kopparmynt.”

En förgyllare Anders Österdam i Stockholm hade ingivit ett anbud på arbetet. Altartavlan var förut obehandlad. Anbudet gick på 4.500 Daler kopparmynt. Det blev åtskilligt mer än prostinnans gåva. Politieborgmästaren Johan Hansson Omnberg var riksdagsman år 1746. Till honom vände kyrkorådet sig i brev och anhöll, att han skulle underhandla med Österdam om sänkning av priset och om betalningsterminer, när arbetet skulle betalas. Omnberg lyckades pruta ned anbudet med 500 Daler kopparmynt, och Österdam “lovar med första hit sända själva Contractet, och som kyrkorådet med H. Borgmästarens göromål är ganska nödger; ty beslöts, att svar och brev kommer med nästa post att avgå till bemälte Herr Borgmästare jämte tacksäjelses avläggande för dess här havda stora möda och besvär.”

( Omnberg Johan Hansson, politieborgmästare i Gävle, 1743. Sköld: En åttauddig stjärna och en ginbalksvis ställd tilltagande måne, ordnade i balk. Hjälmprydnad: Dexter en uppstigande häst och sinister en vinge. Eder 159

borgmästare Omnberg, “som bor på sockerbruket Steneberg utanför sta´n, frun är dotter av Brukspatron Krapp. Redeligt, hedersamt och wälfägnande folk”. En dag tillbragtes “på Tolffors hos brukspatron Söderhielm, han har en Plan till fru och en 4-årig son. Hans svärmor revisionssekter. Plans enka, en högst respectable och angenäm fru, bor hos sin måg”. En annan gång är familjen på slottet “borta hos herr Grill på hans Bruk”, förmodligen Söderfors.)

Frågan om altartavlans förgyllning hade nu pågått sedan 1745. Arbetet kan följas i kyrkorådets protokoll, och den 19 sept. 1746 återfinner man det tidigast justerade kyrkorådsprotokollet: “Uppläst och justerat av Simon Melander, P. et Praep. i Gefle.”

Först den 13 sept. 1747 var allt klart, och då “Hölts allmänt Kyrkoråd (hela församlingen) uti Choret.” Förgyllningen var efter kontraktets bestämmelser och godkändes till fullo.

Nu kunde även den icke läskunnige inför altarets bilder följda de bibliska händelserna nattvarden, korsfästelsen, uppståndelsen och himmelsfärden. Och överst ställdes åskådaren inför Kristus som världsdomaren.

Altaret besöktes flitigt, varför altarduken blev sliten. Om en nyanskaffning 1736 heter det: “Emedan denna Kyrkas vita altareduk och beklädningen omkring altaredisken numera är så nött och försliten, att den icke står att lagas, fördenskull beslöts, att tjänligt värndosterlärft till en nyaltareduk och diskbeklädning av Kyrkans medel med första kommer att upphandlas till så många alnar, som efter behörigt förslag nödvändigt kan erfordras.” – År 1756 beslöts åter en ny vit altareduk. Det blev 10 1/2 alnar à 3 Daler kopparmynt, sålunda en omkostnad på 31 Daler 16 öre kopparmynt.

Även mässhaken behövde förnyas: “Beslöts, att en ny svart mässhake med ett sammetskors bakpå skall göras uti den gamlas ställe, som nu blivit gammal och försliten.” (27/4 1697)

När Ewert Friis snidade altare och predikstol, utförde han tydligen också ett korskrank. Detta var utsmyckat med bilder och ornament och uppsattes omkring 1664. Då landshövding Karl Hård sedermera föreslog, att dopfunten skulle flyttas fram till koret, ansåg han det nödvändigt, att detta korskrank ersattes med ett annat, “gjort efter det mode, som nu i Kyrkorna brukas uti Stockholm.” Förslaget godkändes, men det dröjde med verkställigheten. Sedan altaret fått sin förgyllning 1747, var man angelägen, att detta, skulle synas bra nerifrån kyrkan. Därför beslöt man att ta bort skranket, “som förtager ljuset och prospecten uti Kyrkan.” Det borttagna skranket ersattes 1751 av det tilltänkta järnskranket.

Det borttagna korskranket borde likväl kunna användas på annat sätt: Kyrkvärden Berggraf ifrågasatte, “om icke Chors Skranket kan uppsättas på djäkneIäktaren att där göras en avdelning för Kyrkans kläders vädrande, efter de tillförene sitta i ett kvavt rum innanför Sacristian. Och resolverades, att rådmannen och kyrkvärden H:r Jonas Berggraf lämnas frihet att härom på bästa sättet och med minsta Kåstnad som ske kan låta denne oppsättningen gå för sig, varigenom Kyrkans Skrud verkeligen blir conserverad.” (30/11 1750)

Eftersom vi har tid före gudstjänstens början, skall vi titta in i sakristian. Här får vi se den första eldstaden i kyrkan, en öppen spis. Det var ett stort och nytt företag att placera en eldstad på en sådan plats. Man hade förut beslutat att sätta upp en kakelugn men gått ifrån den tanken och nu resolverat, “att en spis i stället skall göras, enär hål på valvet bliver först upphuggit, däri skorsten skall uppgå.

Fyra statyetter från gamla korskranket.

Murmästaren Per Persson sade ock, att det bäst skall kunna göras med skorsten, eftersom intet stort kostar att bryta igenom valvet.” (10/8 1691).

Men vi går inte in i sakristian denna gång, för just nu pågår enskild kyrkoplikt inför prosten och några av församlingens äldste.

Ute i kyrkan står pliktepallen, skampallen. Där skall hon stå inför hela församlingen, hustru Anna, som slagit sin svärmor “till sår och blod”. Nu var svärmodern visserligen död, men av vittnesmål av rådmännen Grijs och Elis framgår, att hustru Anna farit illa fram med sin makes mor, svurit och bannat. “Fördenskuld dömdes hon att stå uppenbar Kyrkoplikt och skriftermål på trenne söndagar och tvenne veckopredikningar”. Detta hände 1682.

Ursprungligen hade kyrkoplikt varit en försoningsakt för en ångerfull brottsling. Men alltefter det världsliga hade tagit upp detta medel som straff, förlorade det sin syftning och kom efter hand att genomföras med yttre tvång.

Enskild kyrkoplikt, som skedde i sakristian, behövde inte väcka allmän uppmärksamhet. Annorlunda förhöll det sig med den uppenbara kyrkoplikten. Varför kunde då enahanda överträdelse beivras så olika? Såsom 1734: “Intogs i stillhet i Sakristian befallningsmannen Mathias. ” för första gången begångit lönskaläger.” (4/12) – “Stog ogifta kvinnspersonen Stina Hansdotter . ” en söndag uppenbara Kyrkoplikt för första resan begångit lönskaläger.” (8/12)

Man hade frågat ärkebiskopen, om även en man, som var tilltalad för lägersmål, skulle liksom kvinnan stå på pliktepallen, och fått det beskedet, “att han borde stå kyrkoplikt och intagas i Sachristian uti närvaro av Kyrkorådet eller några av församlingens äldste, där hos han också bör böta något till Consistorium, Kyrkan och de fattige.”

Tjänstgörande präst var ändå inte på det klara med saken utan “något tveksam, hur han i det mål sig med denne Hammars son sig förhålla skall. Och där före, eftersom det är här på Orten ovant för Manspersoner en sådan plikt, och kanske är annor resolution sedan ifrån Consistori6 komma kunde, varav denne kunde orsak få sig att beklaga, det med honom vore alltför strängt hanterat och om gått, stadnade han i den resolution, att honom här i Sacherstian låta stå uppenbara skrift och i församlingen intaga, som nu straxt i Kyrkorådets närvaro skedde.” (3/5 1684)

Ibland kunde dock en annan väg följas än pliktepallen. Om ett sådant tillfälle berättas den 23 nov. 1752: Det hade varit osämja och slagsmål mellan tullskrivaren Anders Garp och hans hustru Brita. De hade blivit enskilt varnade och förmanade av prosten Simon Melander att leva i sämja. Men det hade ändå gått sönder. Garp hade slagit sin hustru, och hon hade “givit 10 skäldsord för ett”, som det heter i protokollet. “Kyrkorådet frågade Garp, och hustrun, om de ville förenas, då de bägge erkände, att de felat å ömse sidor, och bad varandra om förlåtelse och tillgift, som skedde genom handslag, utlovandes de begge att hädanefter leva uti sämja, kärlek och enighet. Vartill Kyrkorådet önskade dem lycka och välsignelse.”

Uppe på västra läktaren står orgeln. Den byggdes och avprovades 1671. Ar 1695 beslutade kyrkorådet att låta förgylla orgeln. Under arbetets gång måste denna skyddas för drag m. m. Därför beslöt man att låna upp lakan av borgarna för att skydda instrumentet under tiden. När arbetet var klart, fick kyrkorådet följande besked: Förgyllaren H:r Johan sade sig gjort och avsirat billerne med guld, där guld bör vara, och silver, där silver bör vara, och lovar så göra sitt arbete, att dess like icke skall finnas utsirat.”

Orgelläktaren blev gärna ett tillhåll för störande element, och organisten hade därför svårigheter med ordningen däruppe: “Före kallades organisten m:r Preutz och tillhölls, att eftersom Orgelverket är honom anförtrodd, och han där före bör svara, huru han låter en hop av Församlingen och Canalie gå dit upp på Orgorne och till äventyrs tillfoga verket skada. M:r Preutz ursäktade, att där han skulle förvägra någon att gå ditupp, skulle han samla en stor ovänskap på sig av en och annan. Är ock bliven undsagder av åtskillige, för det han intet har velat upplåta dören och släppa dem upp. Ty blev nu slutit och generaliter förbjudit, att ingen, utan den som med musiken hava att göra, skall uppsläppas, vilket skall på dören anslagit bliva, varom och enom till efterrättelse för den skull. Låset för nedre dören skall fråntagas att omlagas och göras andra nycklar därtill, emedan det berätta, att det med andra nycklar ock kan upplåsas (19/3 1695.

Bekymren för orgelläktaren fortsatte. Nu var kyrkoråd och organist ense om att något måste göras åt saken. “Resolverades, att en skrift skall anslås på orgelskulldören och straff insättas på dem, som intränga sig på orgskullen, eftersom organisten klagar över den trängsel, som honom tillfogas under musicerandet. ” (8/3 1701)

Visserligen var folkmängden i Gävle tämligen blygsam vid tiden omkring år 1700. Enligt O. Fvhrvall var det 1.140 personer i Gävle år 1682, och 1766 hade folkmängden ökat till 4.036 invånare. Men kyrkogången hörde, som tidigare framhållits, till vana och var mans plikt, varför utrymmet i bänkar och på pallar och syllar blev trångt. År 1692 tog kyrkorådet upp frågan om läktare på södra sidan. Efter tre år återkom ärendet. Dock vållade tanken på kostnaderna bekymmer: “Diskuterades om medel därtill, huru de skola kunna samlas.” Men offersinnet vaknade och växte efter behovet: »Utfäste så straxt Marius Holst 20 tolfter enkla bräder därtill att contribuera. Borgmästare och Råd, som sitta vid en liten lön, kunna själva var och en efter sin lön sinsemellan därom överlägga, vad de därtill efter sin förmåga vilja contribuera. Allenast de nu närvarande yttra sig.”

Härefter följde anteckning på lista, vad de närvarande lovade offra till läktarbygget. Resultatet blev 208 Daler 16 öre samt 25 tolfter bräder. Prosten Schaefer tecknade 50 Daler, vilket var den högsta penninggåvan den gången. – Den 24 jan. 1696 företogs en andra teckning, som gav 131 Daler 16 öre. Sedan kom läktarfrågan före gång efter annan, och 1730 blev den äntligen löst.

Även på läktaren blev det understundom trängsel och oro: »Alldenstund på nya läktaren drängar och andra lösa personer under gudstjänsten träda fram till skranket och hindra utsikten för dem, som stå i bänkarna bakefter.. fördenskull beslöts till förekommande därav, att skrank med dörr skall sättas emellan pelare och till bänken nr 3<<. (14/12 1744).

Ovanpå sakristian fanns en mindre läktare, som tidigare var anslagen till stadens gymnasister och därför i äldre protokoll kallades djäkneskullen. Även på djäknarna måste man hålla ett öga: “Sedan ock är Hans Excell:s befallning, att djäknarna stå i högkoret och ej på skullen och gången, emedan de stimma och göra stor förargelse”. (25/1 1693).

Om kyrkans bänkar och pallar, ja även syllarna, handlar många sidor i kyrkorådsprotokollen från tidigare århundraden. De bästa platserna var förbehållna de förnämare bland stadens invånare. För att hålla reda på dessa bänkplatser och för att skaffa kyrkan en viss inkomst hyrdes sådana platser ut mot avgift och antecknades i en s. k. bänkbok. Ett par gånger om året och ofta däremellan hade kyrkrådet att behandla ett otal sådana ärenden och anteckna dem. Fördelningen av bänkrum var ofta orsak till bekymmer.

Bänkarna vid norra väggen hade tydligen inget anseende och gav sålunda ringa inkomst. Men prosten Schaefer ville hjälpa åtminstone en del av dem till bättre rykte:

“Sedan frågade H. Probsten, huru dem syntes om de bänkarne, som vid norra muren äro lagade, om icke uti det främre kvarteret skall kunna bliva vackra, hederliga rum för vackert och hederligt folk, vartill alla gåvo sitt samtycke och tyckte så gott vara”. (23/9 1702).

Epitafium över träsnidare Ewert Friis.

När man ville få sin bänkrumsfråga ordnad, vände man sig i första hand till kyrkvärden. Och eftersom sådana ärenden gärna hopade sig över denne församlingens förtroendeman, kände han sig understundom hårt jäktad: “Berättade Kyrkovärden Christian Pabst sig bliva överlupen av kvinnfolken om bänkerum, förfrågandes om icke bänkarne skola alle i stora kvarteret kunna bliva avplankade för bättre bekvämlighets skull för kvinnfolken och en del av de små bänkarne vid muren intill djäkneskullen på lika sätt avplankas och vändas emot stora kvarteret likasom gymnasisternes bänkar äro vände, på det någre vackre Borgare hustrur må kunna dit transfereras. Denna hans proposition biföllo de närvarande, och tillsades Kyrkovärden att fara fort med arbetet.” (2/5 1702).

Christian Pabst m fl

Men det var inte bara kvinnfolken, som hade bänkbekymmer. Borgaren Petter Lindberg var inte belåten med kyrkorådet, som inte gett honom det bänkrum, som han menade sig ha rätt till. Det lät han kyrkorådet veta: “Lindberg svarade, att han är sinnad inkomma med en supplik och åberopa sig det 39 Capitlet uti Jesu Syrachs book, som han förmenar sig vara så när till rummet som en annan, alldenstund han dragit stora utlagor och dess hustru förärt 2:ne ljusarmar till Kyrkan •.

Kyrkorådet lät likväl inte beveka sig denna gång. »Svarade, att Kyrkorådet ej lägger sig numera härutinnan uti någon dispyt och förklaring om något Capitel uti detta mål». (16/9 1724).

För de många bänkärendena krävdes en ordentligt förd bänkbok. Men även i en sådan kunde fel smyga sig in: Barnmorskan Helena Kock hade krävts på 33 Daler kopparmynt för en bänkplats, som hon hade sagt upp elva år tidigare. Årshyran i hennes fall var sålunda 3 Daler kopparmynt. Nu anhöll hon om förskoning från denna fordran men ville dock ha ett bänkrum säkrat för sin del, eftersom hon “är en menför och bräcklig människa och dessutom denne stadsens jordegumma, som vid påkommande händelser, ja under själva predikan får bud efter sig, att Kyrkorådet täcktes hugna henne därmed att emot betalning få köpa sig ett rum uti någondera av avdelningarne vid norra gången E. st. Q.” (25/5 1742)

Eftersom bänkfördelningen avgjordes av kyrkorådet, så föll ansvaret även på pastor. Men prosten Schaefer önskade slippa ifrån bekymren med bänkrumsfördelningen. Man hade nämligen klagat på hans åtgöranden: “Begärde högärevyrdige H. Probsten att bliva befriad ifrån bänkedelningen, som nu återstår, eftersom han beskylles vara orsaken till den oreda, som en del klaga över. Och till undvikande av all kallsinnighet, som somlige visa med Påsk Måhlens innehållande anhåller (prosten) nu, att någon av Rättens medel måtte vara tillstädes med och andra av församlingens ledamöter, när bänkdelningen sker. Svarades av de närvarande, att därmed förbliver efter Kyrkolagen, och fördelningen sker under H. Probsten, och att småsakerna avgöres under Kyrkorådet men de större, som höra under världslig rätt, kunna dit remitteras att avlättas.” (25/7 1703)

Mässhake från omkring 1500.

Det gavs också andra bänkbekymmer än de, som gällde fördelningen av rum. Oordning och trängsel i bänkarna krävde ofta ingripanden. Man utfärdade gång efter annan bestämmelser om ordning. Men klagomålen fortsatte. Därför beslöt kyrkorådet 40 Daler kopparmynts böter för fridstörarna, om ingenting annat hjälpte. Men borgmästaren tvekade: “H. Borgmästare Olof Warg påminde härvid sin tanke vara, att när en lag göres, måste densamma av Konungen först approberas och gillas. Det högvyrdiga Consistorium skall ock härom tillskrivas, att dess mening och tankar kan inhämtas.” (24/8 1703)

Om kyrkorådet fick något besked angående ett bötesföreläggande för de störande elementen, är inte bekant. Man gick emellertid in på en annan väg. Kyrkorådet tillsatte ordningsmän för bänkarna: “Kyrkans föreståndare med magistraten och församlingens äldsta, till förekommande av slik förargelse uti Guds hus, funnit nödigt förledit år förordna vissa huvudmän över bänkarna och tillagt var huvudman 2:ne bänkar, en på mans- och en på kvinnfolkssidan, att efter undfången instruction hava ett noga inseende därpå. Men om ett sådant intrång ej blir de förordnade huvudmän angivit, utan härtills vad instructionen dem tillbjuder bliver försummat och ostraffat, ty beslöts, att en publication härom sker av predikstolen, som varnar icke allenast var och en för intrångs görande uti andras indelta bänkerum utan ock förehållande huvudmännen att fullgöra, efter undfången instruction, sitt ämbete, på det att sådan osed, som sker, andra till förargelse, må kunna bliva hämmad och betagit.” (10/12 1722)

Mot intränglingar hade man långt tidigare försökt med böter och ingripande av kyrkvaktaren: “Beslöts, att om nästkommande söndag skall lysas av predikestolen, att den som intränger sig uti någon bänk och intet rum där tillförene köpt, skall böta till Kyrkan 1 Daler silvermynt, och därtill med av Kyrkovaktaren under predikan kan ledas ut ur bänken.” (1/3 1695)

Man försökte även andra utvägar, när det gällde intränglingarna:

“Talades något om dem, som emot förbud stå kvar i bänkarne, och dock äro åtsagde, och slöts, att de skola utsättas och citeras på Rådstuvun att där dömas till behörig plikt.” (28/1 1687)

Likaså prövade man med lås för bänkdörrarna, och bänkrumsägarna fick då köpa sig nyckel och på så sätt skydda sitt bänkrum: “Beslöts att för de eftre bänkarne uti eftre stora kvarteret skall av Kyrkans medel göras lås och så många nycklar till var bänk, rummen äro, att den, som då köper rum, också kan få betala nyckel.” (6/4 1688).

Men de “wrångwijse” skaffade sig falska nycklar. Och så var bekymren och klagomålen där igen. Då beslöt kyrkorådet att förbjuda stadens klensmeder att göra sådana nycklar utan kyrkorådets tillstånd. Överträdelse straffades med 5 Daler kopparmynts böter. Den som behövde få sin lagliga nyckel rustad, skulle vara försedd med kyrkvärdens skriftliga tillstånd, vilket smeden “bör behålla till sitt försvar.” (14/7 1741) .

Kortfattade paragrafer i protokollen röjer ibland ordknappt graderingen av bänkplatser: Angående landshövdingens bänk antecknades 1693:

“Vill ock Hans Excell:s, att hans och fruns bänk i Kyrkan skola förändras och göras något större.” – En blygsam begäran mottog kyrkorådet, då “timmermannen Per Anderssons hustru begär få sitta på syllen vid Mad: Berggrafs bänk.” 6/12 1748) – Skarprättarens bänk placerades vid norra muren: “Blev överlagt, att den bänken, som står under orgelskullen och tillförene stått i Coret för lektorerne, skall lagas och sättas vid norra muren efter pigbänkarne för Mästerman och hans hustru att stå uti.” – Troligen en mindre hedersam plats.

KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE

på 1600- och 1700-talet.

Del IV.

av Erik Persson

Innehåll:

Det ringer till gudstjänst

Kyrkobyggnaden

Kyrkans värdar

Kyrkans bekymmer för sin ekonomi

Kyrkorådet vakar över folks kristendomskunskap

Det ringer till gudstjänst

Nu börjar prästklockan tona från stapeln: “För alla sammanringningar skall prästklockan alltid röras en rund åttondedels timme, och upphör just, när sammanringningstiden är inne, varpå strax utan något emellankommande dröjsmål sammanringningen anställes, varken för kort eller för länge.” (15/8 1682).

Vi skyndar oss att söka oss in i någon bänk. Men det är inte lätt att finna någon ledig plats. In i bänkarna får man ju inte stiga var som helst. Man blir troligen avvisad. För övrigt tvistas om nycklar. Någon kliver över från en bänk till en annan eller envisas med att stå kvar, varför han kanske kommer att “uppsättas och citeras på Rådstuvun”.

Kalkkläde från 1709

Vi söker oss därför till prosten Schaefers främlingsbänk: År 1702 begärde prosten nämligen “att få till tjänst för resande, som komma och gå i Kyrkan, inlösa den främste bänken i Eftre Stora kvinnfolkskvarteret, tillbjudandes straxt att erlägga penningar för 7 rum, nämbl. 12 Daler kopparmynt för vart rum, som gör 84 Daler, vilka 84 Daler han skickade klockaren hem efter och nu strax levrerade … dock med det förbehåll, att där Gud skulle kalla honom härifrån på ett eller annat sätt, så tager han sina penningar igen.” (3/10).

Prostens bänk stod till främlingars disposition endast till 1705: “Såsom den delen av bänken n:r 1 uti Eftre Store kvarteret är genom Rådstugurättens dom vindicerat och kommer således att stå under Kyrkans disposition, allt därföre begärte högärevyrdige H. Probsten Magister johan Schaefer (bror till pietisten Peter Schaefer) att igen få sine för samma bänkedel utlagde penningar, nämligen 84 Daler kopparmynt, dem rådmannen och kyrkovärden Peter Strömbeck tillsades sådane 84 Daler kopparmynt av sin uppbörd betala.” (l7 /5)

Stapelns övriga klockor faller in och förkunnar, att gudstjänsten börjar. Vi, som kommit på besök som resande, märker en egendomlig lukt här inne. Den kommer från gravvalven under kyrkgolvet, Folk är vana och aktar inte om det, förrän något annat stöter till År 1773 föreslog landshövding Karl Sparre, att man skulle upphöra med att jordfästa och begrava lik i kyrkan, detta på grund av “den förgiftiga stank, som allaredan i kyrkan märkes samt med sommarvärmans tilltagande ganska sannolikt ökas av de på en tid i stor myckenhet där begravna döda kroppar, varigenom mången Guds ords älskare antingen ser sig nödtvungen ifrån gudstjänsten sig avhålla, eller ock, om han går i Kyrkan, är utställd för äventyr med hälsa och liv.” Denna baronens och generalens föreställning blev enhälligt bifallen. (20/4)

Men det kan också bli annan odör. Protokollet av den 21 dec. 1688 berättar, att en “Cronones båtsman hade i Kyrkan slagit vattnet av sig i bänken.” Denna olyckshändelse är inte den enda av det slaget från den tiden. Vidare berättas från mars 1691, att en piga Lisbet hade haft uppkastning i kyrkan. Hon sade inför kyrkorådet, att hon tagit in spisöl med ett pulver, som hon fått. Ett vittne menade, att hon stunkit av brännvin. Hon dömdes att “för detta sitt förseende stå uppenbar Kyrkoplikt nästkommande söndag.”

Klockorna tystnar, och orgeln från 1671 tonar genom kyrkan. Om det vore en stor högtidsdag, så kunde vi även få lyssna till en del andra instrument. Ar 1706, när det led mot jul, föreslog prosten Schaefer medverkan i gudstjänsterna av “Johan Falk, som stryker väl på en fiol, blåser på huboe och basun och sjunger väl en Baas, men (så undras) huru och på vad sätt han skall bliva förnögder för sitt besvär.” En del föreslog lön, men andra menade, att man skulle ta upp tre kollekter om året. Och om dessa inte komme att ge 150 Daler kopparmynt, skulle man vidare överlägga om “huru han må bliva förnögder för bristen.”

Prosten hade redan skaffat tre oboer och en dulcian för tillsamman 120 Daler kopparmynt, och 1736 tillkom två valthorn för 60 Daler.

Längre fram bestämde också kyrkorådet, var sångarna skulle stå:

“Som Kyrkorådet varken kan eller bör tåla, att några oordentligheter må ske eller tillåtas uti Kyrkan, och nu en tid bortåt musikanten Peter Waxbom tagit sig före att förrätta sången om söndagarna uppå orgelläktaren i stället den borde ske nedan uti Kyrkan och själva Choret efter vanligheten: Alltså, till hämmande och förekommande av än vidare ovana och oordentligheter, haver Kyrkorådet beslutit och fastställt, att musikanten Peter Waxbom kommer genom utdrag av protokollet att antydas och förbjudas att vid 10 Daler kopparmynts vite hädanefter förrätta sången uti Choret. Men när högtider och andre stora helgedagar infalla och då musik i Kyrkan hålles, då är honom Waxbom icke betagit att förrätta sången på orgläktaren.” (19/9 1746)

Även en gosskör sjöng i kyrkan: “Samtycktes, att Olaus Wederman Cellegio i Scholen, som till högtiden har informerat någre gossar att sjunga ‘Esaiae prophetenom hände thet så etc.’ skall därföre undfå av Kyrkones medel 6 Daler kopparmynt.” (11112 1698)

Kyrkans organist mäster Preutz skötte sin tjänst till belåtenhet: “Såsom förledit år till Julen är beviljat organisten H:r Michael Preutz en discretion av 50 Daler kopparmynt, så länge han här vid Kyrkan gör tjänsten och sig redeligen och vackert förhåller, varvid han utfäste som oftast att musicera synnerligen under högtider och medan hans Excell:t högvälb:ne H. Gouverneuren är här vistandes.” (21112 1688)

Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Musiken i kyrkan omhuldades, och till frågor som rörde denna del av gudstjänsten återkommer protokollen gång etter annan. År 1701 hade en Mons Gustaff Witt musicerat och fått 40 Daler kopparmynt för den tjänsten. Den 8 mars “Blev nu så av dem närvarande samtyckt och avhandlat, att honom 300 Daler kopparmynt kunna bliva tillslagne av de fallande Collecter, och sedan hava kost att få hos var och en 14 dagar och l månad i sänder, eftersom deras lägenhet kan vara. Utlovade ock H:r Probsten att vilja och förunna honom att gå hos sig till kost ibland.”

Organisten Preutz ivrade för musiken i kyrkan Den 11 mars 1704 begärde han arvode till några medhjälpare “för dess havda omak i dessa förflutne dagar med musicerandet uti vårt Guds hus.” Sex personer nämndes. Han framhöll också, att han “måste största omak och omkostnad hava, så med papper, strängar, hoboemunstycken och annat mera”, och anhöll därför om en liten discretion Arvodena beviljades och finns antecknade: Preutz 24 Daler, Johan Falk 6 Caroliner, Christian Öhrn 6 Caroliner, Jonas Tuschaerust 4 Caroliner och Jacob Rutzkij 4 Caroliner. Det har antecknats, att prosten “för dess opasslighet” var frånvavande.

Prosten hade påtalat den svaga sången i skolan, och denna osäkerhet märktes tydligen i kyrkan. Det tog tid, innan man blev förtrogen med de nytillkomna psalmerna. De som följt med som psalmskatt från reformationstiden, kände man däremot väl till. I dag sjunges måhända svedbergspsalmen n.r 413, slutpsalmen i 1695 års psalmbok.

Stillhet borde råda i Guds hus: “Resolverades, att av predikestolen skall avkunnas på Pingesdagen. det församlingen inställer sig i Kyrkan, medan uti lilla klockan ringes, eftersom dörarne tillslutes straxt sammanringes och emedan Syndabekännelsen läses, men sedan upplåtes.” (26/5 1691)

En dörr måste likväl hållas stäng även under andra tider. Den 20 febr. 1687 förekom ett ärende om den saken: “Såsom av drängar och annor ungdom vid store västre dören myckin stor förargelse göra med stenars kastande in på kvinnfolken och annat skälmeriers förövande, ty beslöts att samma dör, så snart tron lycktes sjungas, igenslutas och straxt efter predikan yppnas igen.”

När man var samlad till gudstjänst i början av 1700-talet, fick man lyssna till en dogmatiskt renlärig förkunnelse. Vid denna tiden hade väl faran från katolskt håll ebbat ut, men det gällde alltfort att driva den rena evangeliska läran och akta sig för nya påfund utifrån. En religiös våg hade börjat stiga och märktes på en del håll även i Sverige. Det var pietismen från August Hermann Franckes verksamhet i Halle, som gjorde sig märkbar. Svenska studenter, som besökt Halle, och återvändande krigsfångar från Arkangelsk och Sibirien vittnade om sina erfarenheter från mötet med denna fromhetsriktning. Och på dessa företeelser såg kyrkan med oblida ögon.

Om det i dag var prosten Johan Schaefer, som stod i predikstolen, då kunde de kungliga och kyrkliga myndigheterna vara lugna. Han vakade över att inte några nymodigheter i läran fick föras till torgs.

Kanske var det vinter. Då måste det i början av gudstjänsten ha känts ganska kallt, med is och snö inom väggarna: “I Coupvaerdie Styrmannens bänk och den därnäst har nog försports; i det förmedelst spottande av tobak skall kölden vara i bänkarme likas om en svallis, vilket igenom blidare väderlek kunde tillfoga den under taket varande målningen skada.” Bänkarna i fråga var på läktaren. (25/1 1766)

– “Anmälde notarien, hurusom en del av församlingen under bänkeuppbörden sig däröver besvärat, att deras kläder bliva som oftast bortskämde utav den snö, som om vinteren lägger sig i fenstren och om våren upptinar.” Smältvattnet på väggen skadade kläderna. (1/5 1770) Någon värmeledning i kyrkan blev det inte förrän 1875. Förut fick den ersättas av besökarnas egen kroppsvärme. Skor – skrapade, och fötter trampade eller stampade, när fötterna ville valna. Och det krävdes, att predikanten hade “ett starkt uthtahl”, om han skulle göra sig hörd.

Predikan var säkerligen grundlig och utredande och därför ganska lång för dem, som var trötta efter den gångna veckans arbete. När någon nickade till, kom spögubben och väckte den slumrande. Det gällde för övrigt att hålla fast det man lyssnade till. För dethade man nytta av, då catechesimiexamen kom och prästen hörde efter, om åhörarna kunde sin kristendom.

Om prosten Schaefer lämnade efter sig någon skriven predikan, så blev den väl lågornas rov vid den stora branden 1869. Hans bibliotek hade nämligen överlämnats till läroverket, som också eldhärjades vid samma tillfälle.

I samband med gudstjänsterna kom också publication, kungörelse, från predikstolen. Den var en nödvändig åtgärd, som delvis lever kvar än i dag. Då gällde det ofta meddelanden om ordningsföreskrifter, om bänkärenden, om straff för vissa överträdelser, om uppenbar kyrkoplikt m. m. Ännu fanns ingen tidning, som kunde anlitas, och inga lättframställda cirkulär. Det var i stället det muntliga ordet från predikstol och på kyrkbacke som utgjorde kontakten.

Högpredikan tar omsider slut, och folk vandrar hemåt, ut genom norra vapenhuset och förbi de utstöttas gravplatser eller genom södra eller västra vapenhusen och över kyrkogården, där de välaktade stadsborna fått sin vigda vilostad.

Ännu återstår en av söndagens gudstjänster, aftonsången, som börjar kl 1/2 2 eftermiddagen. Orkade månntro den gamle kyrkotjänaren gå till Guds hus ännu en gång: “Föredrog hans högärevyrd:t H. Probsten kyrkogubbens Johan Mattz tillstånd, som nu för tiden mycket eländigt är, anhållandes att församlingen ville vara så gode och förunna honom att till högtiderne besöka vars och ens hus, då de kunna meddela honom efter råd och ämne, antingen penningar eller matvaror.” (13/12 1695)

Efter aftonsången följde catechesirniexamen. Och så är veckans första dag till ända. Under de följande dagarna kallas till veckopredikningar och bönestunder och till ännu ett katekesförhör. Hur en hel vecka tog sig ut, framgår av vidstående ruta.

Under förra hälften av 1700-talet hade veckoprogrammet i Heliga Trefaldighets kyrka följande utseende:

Söndag:

Kl. 5.45 f.m. Ottesång

Kl. 8 Kl. ” högpredikan (högmässa) e.m

1.30 aftonsång, Därefter katekesförhör

Onsdag:

Kl. 6.30 e. m. veckopredikning Dessutom katekesförhör

Fredag

Kl. 6.30 e. m. veckopredikning

Alla dagar skulle bönestund hållas

Till alla dessa gudstjänster hörde klockringning

Dagligen förekom klämtning kl 10 f. m. och kl. 4 e. m.

Kyrkobyggnaden

Gefle församling hade fått sin nya kyrka år 1654. Denna var sålunda endast 27 år gammal. när Gefle kyrkoråds första protokoll skrevs den 21 sept. 1681. Trots kyrkans ringa ålder hade kyrkorådet tid efter annan likväl orsak att syssla med ärenden, som gällde byggnadens vidmakthållande och utrymme.

Det var särskilt två frågor, som krävde beaktande. Kyrkan visade sig ganska snart för liten för den menighet, som kom till gudstjänsterna. Vidare var grunden under templet för svag. Därför uppstod sprickbildning i murarna, och dessa började luta. Båda dessa förhållanden vållade bekymmer för långliga tider framåt.

Man förstod, att man måste ta i tu med förstärkningsarbeten i tid, men man tvekade om vem man borde anlita. Den 4 juli 1682 framhölls i kyrkorådet, att man måste söka få “en halff architecteur” från annat håll. Något beslut kom man att börja med inte fram till. Om man fann någon “halv arkitekt” nämnes inte.

Följande år återkom man till frågan om kyrkans reparation. Nu kom man så långt, att “Kyrkovärden Jöran Hansson Kruse skall få befallning att försorg och bekymmer draga, att det bliver i tid beställt” med framskaffning av sten till kyrkrustningen.

Jöran Hansson Kruse m.fl. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Men pengar fattades Man sökte skrapa ihop, vad som var möjligt: “Såsom pröves, att någre medel läre betarvas till de ämnade byggningars fullbordan, och Kyrkan finnes hos en och annan hava något utestående. Ty beslöts, att sedil och befallning skall givas till Kyrkovärderne, att de lagligen procedera med de panter, som de kunna hos sig hava innestående, så att desamme, om de icke inom laga tid inlösas, må då i penningar kunna föryttras.” De, som sålunda mot pant lånat pengar av kyrkan, borde raska på och lösa sin egendom tillbaka. Eljest såldes panterna, så att kyrkan fick tillbaka sina utlånade medel.

Kyrkoherde och prost vid denna tid var Johan Schaefer (Peter Schaefers bror) och han ivrade för kyrkans rustning. Kyrkorådet såg också behovet och anslöt sig till pastors mening men nödgades dock tillägga: så långt medlen räcker och inflyter. (7/4 1693). Följande år återkom prosten. Och nu framhöll han också behovet av ett läktarbygge. Han “begärde deras (kyrkorådets och de äldstes) betänkande, huru medel därtill skulle kunna ihopsamlas, såsom ock till orgelverkets reparation, vartill svarades, att såsom borgerskapet nu är överhopade med utgifter, såsom till prästegårdsbyggnaden, Contributioner samt staketernes reparation, så skulle vara rådeligt att omkring ginges med en stambok, att var och en gav efter råd och ämne, det ock alla biföll Och lovade hans ärevyrd:t om nästkommande söndag lysa det av predikstolen, och att han själv ville besöka Civil betjänte därom.” (23/3 1694). – Det var inte enda gången, som prosten Schaefer deltog praktiskt, när det gällde kyrkans underhåll: “Såsom Kyrkotaket nu behöver tjäras, och inga medel finnas till tjärinköp och arbetsfolks avbetalning, beslöts att en bok skall göras, som var och en kan skriva uti, vad de därtill vilja contribuera. Pabst utfäste straxt 2 t:r (tunnor) tjära. Högärevyrdige H. Probsten utlovade ock 1 t:a tjäru.” (24/3 1699).

Christian Pabst m fl

Karta över Gävle 1691 av lantmätare Christopher Stenklyft.

Staden hade växt upp. där de två huvudlederna skar varandra: Gävleån från väster till öster och landsvägen, färdevägen från Uppland i söder och kustlandet norr om staden. Som synes av kartan, går huvudleden ungefär i nuvarande Kungsgatornas och Norra Kungsvägens sträckning.

Östra Lillån började, där Hattmakargatan nu stöter mot Norra Strandgatan. Den hade en bro, Smäckebron, i närheten av Börsplan vid Norra Centralgatan. Den södra ågrenen, Islands Lillån, började ungefär där Södra Centralgatan nu går ut mot söder. Lillån avsnörde Islandsholmen.

Över Gavleån ledde två broar: Gammelbron vid d) och den andra vid c) ungefär vid platsen för den senare byggda Kungsbron.

Kyrkan synes norr om Gammelbron. Rådhuset öster om utfartsvägen norrut och Slottet söder om ån och väster om infartsvägen söder ifrån.

En del åtgärder till stöd åt murarna utfördes visserligen för de medel, som man kunde skrapa ihop Men sättningarna i grunden fortsatte och därmed skadorna. Valven i sidoskeppen hotade att ramla, och tre av dem måste nedtagas Men därmed förlorade mittskeppets valv sitt stöd åt sidorna och började spricka. även de. Nu tillkallades Kristoffer Polhem. Hans förslag till reparation skulle ha dragit en kostnad på 20.000 Daler. En murrnästare Lund från Stocckholm blev också rådfrågad. Han kom ned till 14.000-15000 Daler. Men båda dessa förlag avskräckte. Man var ju inne i stora ofredens år, och vad det kom att betyda för Gefle församlings kyrkoråd i fråga om kyrkoreparation, framgår av protokollet för den 29 febr. 1704: “och som det giver avseende till en stor bekostnad, och om medel uti dessa svåra krigstider är myckit knappt och stora Contributioner måste utgöras, så avslås och sättes avsides denna Murmästarens gjorde förslag.”

På prostens förslag beslöt man likväl en mindre kostsam rustning med valv av bräder i st f. av tegel. Vidare “Blev ock nu gott funnit och slutit, att 100 Tal. (tolfter) enkl. bräder för Kyrkans medel uppköpas, som uti kyrkoboden på all händelse kunna ligga i förvar, särdeles som brädsågningen är till en stor del förbuden, och torde därigenom bliva svårt härefter få köpa bräder.” – Man fick också på den tiden göra bekantskap med förbud och ransonering.

Rådman Petter Strömbeck (1664-1720) lämnade vid ovannämnda sammanträde ett skriftligt förslag på uppförandet av en helt ny kyrka på fastare grund. De medel, som den ifrågasatta reparationen skulle kräva, menade han, borde räcka till halva kostnaden för en ny kyrka Men det förslaget ledde inte till några åtgärder.

På samma gång, som man hade bekymmer för kyrkans reparation, blev behovet av större utrymme mer och mer kännbart. Redan 1692 började kyrkorådet därför dryfta frågan om en läktare i södra sidoskeppet. Detta ärende återkom gång efter annan. När läktarfrågan åter behandlades den 21 mars 1712, ifrågasatte några, att man skulle ändra kyrkan till korskyrka för att vinna utrymme. Men därtill svarade andra, att de inte i sin livstid skulle mäkta med ett sådant företag. Man levde ju alltjämt under krigets tryck, och någon ljusning kunde inte ännu skönjas.

När ärkebiskop Hakvin Spegel höll visitation i Gävle 25–27 juni 1712, förde prosten Schaefer fram läktarefrågan för att få stöd av ärkebiskopen: “Ingav Prosten en berättelse om det, som han låtit reparera eller å nya bygga vid Gefle Kyrka ifrån år 1691 intill 1712. Beklagandes H:r Prosten, att det slut, som redan 1711 d. 8 December, var gjort om en läktare, är icke kommit till någon verkställning och begärandes, att därom måtte varda med allvar påmint.”

Vid efterföljande frågestund anförde borgmästare Folcker en avvikande mening om utrymmet i kyrkan. Han ansåg, att man genom att jämka på bänklistan kunde få flera sittplatser tillgängliga. Man skulle på så sätt slippa bygga läktare. Till detta inlägg genmälde prosten, att församlingen redan godtagit bänklistan. Nu ville han höra stiftschefens mening. Ärkebiskopen svarade, att vederbörande må kunna förena sig om bänklistan. Och han inflikade här ett förmaningens ord: “Recommenderade för övrigt den lovl. Magistraten, att christelig ordning och skickelighet bliver vidmakthållen i församlingen, som är Guds hushåll, emedan Gud är ordningens Gud och icke oskickelighetens.’ – Angående läktarbygget ansåg han, att det borde komma till stånd.

Tanken på att bygga ny kyrka eller att ändra den dittillsvarande till korskyrka hade sålunda förkastats. Och kyrkorådet sökte på nytt efter någon lösning. Den 11 okt. 1726 begärde kyrkorådet hos riksdagen att få disponera slottet till kyrkobyggnad. Ansökan beviljades 1727. Men då meddelandet därom kom, hade slottet redan härjats av en förödande eldsvåda, som förvandlade det till en ruin. Nu övergav kyrkorådet tanken på slottet och tog på nytt i tu med att ställa sin nära 75-åriga kyrka i stånd. Sidoskeppens skadade valv förnyades, yttertaket rustades och genom dränering avleddes skadande vatten från grundmurarna. Dessa förbättringsarbeten ledde till relativt gott resultat. De utfördes åren 1728-1729. År 1730 uppförde stadens byggmästare Petter Blom södra läktaren. Den norra kom först 1795. På så sätt hade kyrkan blivit större inom de gamla väggarna och under samma tak.

Släktschema där Bildhuggare och byggmästare Petter Blom ingår (längst till höger).

OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Men vad skulle man göra med slottet, som man fått som donation? Kyrkorådet fick påminnelse av landshövdingen med anmodan att inte låta den alldeles urbrända byggnaden förfaras. På allmänt kyrkoråd – kyrkostämma – tillsattes en kommitté, som skulle utarbeta “ett Project till församlingens utlåtelse ang. de detta staden i nåder donerade slottet.” Kommittén skuI1e vara färdig påföljande onsdag, och utlåtandet är undertecknat med en massa namn, varav många tyder på utländsk härkomst. Slutet på historien blev, att församlingen återlämnade slottet men samtidigt anhöll “att i stället för den återlämnade kostbara gåvan få någon tjänlig kollekt.” (Sveriges kyrkor, Gästrikland.)

Läktarplan i Heliga Trefaldighetskyrkan, Uppmätt av Rosenbaum 1825.

Södra och norra läktarna samt »djäkneskullen», en liten läktare ovanpå sakristian

Kyrkans värdar

Kyrkvärdarna var kyrkoförsamlingens förtroendemän. Tillsamman med pastor hade de av ålder att förvalta kyrkans medel. Kyrkans räkenskaper sköttes av kyrkvärden. Denne skulle ta emot inkomsterna, indriva fordringar av skilda slag och verkställa utbetalningarna. Medlen förvarades i kyrkans kista. Reparationer liksom många andra omsorger skulle kyrkvärden svara för.

Kyrkvärden skulle avge rapport inför kyrkoråd och församling. Redovisningen förelåg vanligen först ett par år efter räkenskapsårets utgång. Om kyrkvärden dog, innan han hunnit redovisa, fick änkan svara för redovisningen. Ibland kunde denna bli synnerligen bekymmersam, särskilt när det var balans i kassan. Inte alltid gick det så lätt som för Petter Strömbecks (1664-1720) kyrkoräkning för år 1704, vilken var “belagd med verificationer och till inkomster och utgifter riktig befunnen.”

När ärkebiskop Hakvin Spegel visiterade Gefle Församling, var “bland Kyrkans böcker, som framvistes, en annan bok med kyrkoräkningar ifrån år 1705 och så vidare med året 1710, underskriven av Petter Strömbeck, som uti balancen berättar sig hava att fordra av Kyrkan 1.082 Daler 16 öre kopparmynt.” Ärkebiskopen uppmanade magistraten och församlingens äldste att sörja för att Petter Strömbeck fick sin fordran ordnad. Detta lovades. Men kyrkvärden visste nog, att en sådan sak inte var alldeles lätt att reda upp. Och han hade tålamod: “H:r Strömbeck förklarade, att han icke ville tränga Kyrkan om betalningen, allenast efter handen den varder levererad.” (Spegels visitationsprotokoll 27/6 1712)

»Berättade högvyrdigo H. Probsten, att 1713 skall på en allmän Valborgmässorådstugudag för opna dörar rådman H. Johan Hammar till körkvärd vara utvald, varpå den förra leverert till honom Körkans inventarium, han haft i händer, och det ena med det andra, H. Probsten alldeles otillspord, varöver hos Hans Excell:s General L. och Gouv. H:r Probsten sig besvärat såväl över denna oreda, som skymf och vanheder i H. Probstens ämbete sådant av sig föder.”

Johan Hammar (längst t.h.) OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Prosten kände sig förorättad i denna sak och hävdade med skärpa, att det var hans och församlingens sak att tillsätta kyrkvärd. Rådhuset hade ingenting med den saken att skaffa.

Rådman Hammar kände sig stött i kant: “H:r rådman Hammar tillsporde H:r Probsten, om han något jäv hade mot hans person, om han vore en horkarl, tjuv eller skälm. H:r Probsten svarade sig alldeles intet vilja hava disput med någon människa utan nu allena vara sorgfällig om (vad) sitt ämbete tillhörer, (så) att allt må skickeliga tillgå.”

Nu följde likväl en dispyt mellan prosten och Hammar, varefter prosten tillsade “fiskalen Ekman, att han nu skulle observera sitt ämbete.”

Efter denna uppgörelse ansåg sig Schaefer inte ha någon kyrkvärd, som kunde sköta kyrkans ekonomiska ärenden. Han avsade sig ansvaret för egen del och överlämnade detta till magistraten, “intill dess utslag sker av högre hand, det han utan laesion och vanheder kan sitta Pastor. Emellertid lämnar han magistraten både försorgen och ansvaret, som tvärt emot Kl. Förordningen tagit en beställning utur hans händer, som egenteligen honom och Församlingen tillhörde.” (1 Zakerstijan 11/6 1714)

Den 18 maj 1715 “tog rådman och handelsman Erich Bergraf sitt anträde till körkovärdskapet efter Församlingens kallelse, vartill honom önskades lycka och välsignelse.” Här var det alltså församlingen, som kallade och tillsatte kyrkvärd. Senare gled man in på en annan väg.

Erik Berggraf. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

År 1741 anmälde man ärendet till magistraten. Den gången valdes en Jonas Berggraf. När man 1752 tänkte gå tillväga på samma sätt, anmäldes en avvikande mening: “Härpå yttrade sig herr auditeuren Laurin som ledamot av Kyrkorådet, att sådane steg, som Herr Probsten (Melander) tagit, icke äro enliga med Kyrkorådets makt och myndighet att lämna ifrån sig den rättighet, som Kyrkorådet tillkommer, i synnerhet som sådant skett utom Kyrkorådsledamöternas överläggande inför protocollet därom, och begärde fördenskull, att sådant måtte i protocollet inflyta, honom till säkerhet i framtiden, ehuru hr auditeuren ej vill vara emot, att rådman Hylphers, som en ärlig man, blir antagen till Kyrkovärd i Berggrafs ställe.” Sedan denna reservation antecknats, valdes Peter Hylphers till kyrkvärd. (4/5 1752)

Hülpers. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

När kyrkvärden Hylphers hade förvaltat sitt uppdrag inemot ett år, framhöll han för kyrkorådet behovet av en “Instruction, varefter kyrkovärden har att rätta sine sysslor till Kyrkans tjänst och intresse. Resolverades, att som sådant tillförene icke varit brukeligit, så kan Kyrkorådet icke heller samtycka till någon Instructionsupprättande, utan förmodar Kyrkorådet, det kyrkovärden såsom en ärlig man lärer söka till att på allt sätt bevaka och i akt taga Kyrkans bästa.” (10/2 1753)

Det blev sålunda ingen instruktion, Men arbetsbördor har benägenhet att växa, och förfrågan svarar kanhända inte alltid mot kravet. År 1756 avsade Hylphers sig sitt uppdrag. Kyrkrådet började också överväga behovet av två kyrkvärdar, Men innan Hylphers hann avgå, fick han en frän påminnelse. Prosten Simon Melander hade i ett memorial yrkat på reparation av kyrkan. Men verkställigheten av kyrkorådets beslut hade låtit vänta på sig. När Melander återkom med sina yrkanden, sköts skulden på Hylphers, som försummat verkställa beslutet: “Alltså och emedan det icke kunnat annat än vara Kyrkorådet på det högsta okärt att den ena gången efter den andra se sitt föranstaltande utan fullbordan, ty föreställte Kyrkorådet honom Hylphers på det allvarsammaste, huru vårdslöst och oförsvarligen han umgåtts med Kyrkans högst angelägna förbättringar, och att han borde därför ställas uti ansvar.” (21/9 1757)

Frågan om två kyrkvärdar blev nu åter aktuell, och man beslöt i febr. 1758 att vända sig till magistraten med begäran om två kyrkvärdar. I april tillsattes så de nya innehavarna, handelsman P. Bohlin och Daniel Elfstrand. Men deras historia blev helt kort. De uteblev nämligen från sitt första sammanträde, varför kyrkorådet ansåg sig böra meddela magistraten detta förhållande. Det var tydligen bekymmersamt, och Hylphers vägrade fortsätta längre än till oktober månads slut.

Daniel Elfstrand. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Den 16 maj 1759 hade man åter posterna tillsatta. Det blev handelsmannen och brukspatronen H. Petter III Strömbäck (1717-74) samt handelsmannen och fabrikören H. Jacob Tottie, som var villiga att bli kyrkvärdar:

“Alltså och i anseende till dessa herrars Capacitet och skickelighet finner Kyrkorådet skäligt att förordna bemälte herrar att vara Gefle Stads Kyrkas föreståndare och kyrkvärdar.”

Tottie, Strömbäck. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Sålunda kallades kyrkvärdarna också kyrkoföreståndare, och kyrkorådet krävde respekt för dem i deras tjänsteförrättningar: “Antyddes byggmästaren Fromling att visa Kyrkvärdarne lydno, då de honom om Kyrkans reparationer och förbättringar anlitandes varda, i annan händelse må han skylla sig själv, att han mister Kyrkans arbete genom det, att Kyrkorådet antager någon annan skickelig man därtill.” (16/6 1759).

Byggmästare Fromling.

OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

De nya männen fann snart, att de behövde biträde i sitt arbete. Kyrkvärden H. Jacob Tottie ansåg, att en kyrkskrivare borde anställas. Ärendet hänsköts till stora kyrkorådet, dvs församlingen. (20/7 1759)

När förra kyrkvärden Hylphers omsider skulle redovisa sina räkenskaper, lät han vänta på sig, varför kyrkorådet beslöt att genom protokollsutdrag påminna” honom, annars “nödgas Kyrkorådet till verkställandet taga andra laga steg och utvägar.” (7/9 1759)

Hylphers avled i början av år 1760, och hans änka anhöll om fri begravning för honom “i anseende till den möda och tjänst han haft vid Kyrkvärdssysslans förvaltande uti 7 år.” Kyrkorådet ville inte ge något besked, förrän sterbhuset hade kommit in med de räkningar och verifikationer, som hade krävts av Hylphers den 28 sept. 1759. Sådan redovisning måste inlämnas “till nu instundande februari månads slut.” (11/1 1760)

Hylphers hade i sitt kyrkvärdsskap kommit i en balans på 925 Daler 23 1/2 öre, och änkan begärde få tid och rådrum för att ordna upp mellanhavandena och hemställde om någon eftergift. Rådet beslutade att efterskänka 325 Daler 23 1/2 öre kopparmynt men de övriga 600 skulle betalas vid årets slut. (5/9 1760)

Kyrkans bekymmer för sin ekonomi

Under 1600- och 1700-talen liksom långt efteråt var svenska kyrkan hänvisad till att i långa stycken arbeta som en fri kyrka. Dess styrelse och gudstjänst hade visserligen reglerats av hävd och tidigare kyrkoordning och efter 1686 av kyrkolagen. Men ekonomiskt saknade den vår tids tryggade underlag. Den måste därför vaka över alla tillfällen, då någon inkomst kunde tillföras kyrkan. – “Efter Gustav Vasas hårdhänta plundringar kan man väl förstå allmogens klagan… Sockenkyrkan blev nästan helt hänvisad till gåvor från församlingsbornas sida. Den lilla del av tiondet, som man fick behålla, utgjorde en mycket obetydlig inkomst på de flesta håll, och stort mer gåvo väl icke de böter som utdömdes i vissa mål och som skulle tillfalla sockenkyrkan. I städerna hade man även en liten inkomst av de bänkhyror, som där erlades.” (Lindroth-Norbrink: “Den svenska kyrkan”.)

Avgifter för bårkläde och andra ting vid begravningar samt betalning för barnkläder vid dop var man noga med: “Taxerades det bårklädet, som efter inspektorens sal. Esaias Hammar gavs till Kyrkan, med fransar omkring, och funne de närvarande skäligt att taxera det till 8 Daler kopparmynt för den, som det leja vill”. (14/1 1697)

Inspektor Esaias Hammar.

När änkan efter magister Schroderus skulle begravas, kom en räkning på 129 Daler kopparmynt, vilken summa dock nedprutades efter framställning från sterbhuset till 61 Daler kopparmynt, som även den var en avsevärd summa efter den tidens myntvärde.

Magister Schroderus och hans änka.

Då meddelande om begravning förekommer i kyrkorådsprotokollen, möter här och där anteckningar om testamente. Beloppen, som verkar tämligen blygsamma, är tydligen ett slags avgift till kyrkan och sammanföres med övriga begravningskostnader. Den nitiske prosten Schaefer (Peter Schaefers bror) vakade över denna kyrkans inkomst och ville vid ett tillfälle bättra på testamentet: “Berättade hans ärevyrdighet H. Probsten, att efter råd:n sal. Ryttare, som i dag skall begravas, är allenast givit uti testamente 50 Daler kopparmynt, och som efter honom allenast är ett barn, som ock är försett, och mannen av stor egendom och aldrig givit något till detta Guds hus, eller lidit någon skada varken till sjöss eller lands, synes vara för liten. ty överlades, att klockaren skickas till änkan och säger henne, att där hon icke vill bekväma sig att giva större testamente, så lärer intet av predikestolen avlysas, vad som i testamente uppsatt är.” (25/7 1700).

Släkten Ryttare. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Den 22 dec. 1736 “Fant Kyrkorådet skäligt till Kyrkans inkomsters förökande göra den förordning med ringningarna efter de döda, att. den, som vid sådana

tillfällen vill hava Storklockan, bör utom betalningen där före åtminstone giva uti testamente 6 Daler och till de fattiga 3 Daler kopparmynt samt erlägga för det mellersta bårklädet 6 Daler kopparmynt, vilket kyrkovärden Unonius hädanefter äger att iakttaga. Så ock några vidare ringningar med berörda Storklocka intet tillåtes en eller annan som en sådan avgift icke vill betala.”

Del av släkten Unonius. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

“Beslöts, att Kyrkans svarta predikstolskläde skall upplagas till himmel att brukas uti sorgehus och betalas där före varje gång, som någon begärde himmel åstundar, 6 Daler kopparmynt.” (24/9 1736)

Avgift till kyrkan för begravning enl. kyrkorådsprot. 19/6 1710

“Sal. höglärde H. Magister Schroderi efterlåtne änkas begravning:

3 dubbla ringningar 27 – D.

bårkläde med underkläde 9.16. D.

predikstolskläde 8 ”

altarkläde 2 ”

sex bänkekläden 6 ”

en veckas bisättning 1.16 ”

gravöppning i n:o 9 45 ”

testamente 30 ”

_________

129 D

Med berättelse, att vederbörande sterbhusets anhörige söka efter-

gift, ty resolverades, att efterföljande bör avgå, som eftergives nämbl.

3 enkla ringningar …………………… 13.16 D.

bårkläde med underkläde …………… 9.16 ”

gravöppning ………………………………..45 ”

68 D

Bliver således i behåll, som betalas bör…….… 61 D.

Kmt 129 D.

“Anbefaltes och åtvarnades klockaren Hiertberg att hädanefter icke tillåta, att några lik begravas, förrän vederbörande först uppvist kyrko-

värdens kvittens, att alltsammans är betalt, som vara bör. Om annorlunda sker, kommer han att ersätta detsamma av sin lön.” (26/10 1756).

Även andra kyrkliga akter måste betalas, innan de fick äga rum:

“Resolverades, att ingen wixel bör tillåtas, förrän Crono- och wixelpenningar äro betalte.” (24/11 1711) Det fanns mödrar, som lånade dopkläder åt den lille på privat väg, när dopet skulle förrättas. Men då fick kyrkan ingen inkomst av sina uthyrningskläder: “Fördenskull beslöts, att klockaren skall få en skrift till sig med befallning att hava inseende därpå, att så frampt någon intet skulle leja Kyrkans kläder, skall sådant bliva observerat, när modren efter barnet går i Kyrkan, att hon skall tillsäjas betala barnkläder likafullt, förrän hon får komma i Kyrkan. Och om klockaren det försummar, skall det lända på hans ansvar.” (21/⁹ 1704) Detta ärende återkom den 24 nov. 1711: “Resolverades, att när någon låter Christna sine barn skall densamma betala för det bästa barnkläderne 1 Carol. och för det sämbre 1/2 Carol., om de hava Kyrkans kläder eller ej.”

I en inventarieförteckning från 14 maj 1687 finns en samman-

ställning av olika grupper barnkläder för uthyrning till olika pris:

“1 Mantel av vitt blommerat tyg med gullblommor uti, 1 Myssa av dito tyg med vit, smal knyttning på.”

“1 Mantel av rött sammet med silvergaloner uppå, breda, 1 Broderad myssa med rött fascinerat band uti.”

“1 Mantel av randigt sidentyg av röda ränder, 1 Myssa vitt med gullblommor uti utan knyttning eller spets.”

Om den tredje gruppen har antecknats: “lejes för 1 Daler.” De föregående var tydligen dyrare.

När Hel. Tref. kyrka byggdes, hade ett tegelbruk anlagts, där nuvarande Stadsträdgårdens östra del ligger. Det blev inget lysande företag, och 1698 sålde kyrkan sin andel för 1.200 Daler kopparmynt. Denna summa blev ett värdefullt tillskott i kyrkkistan: “Resolverades, att de penningar, som falla för tegelbruket, skola uti kistan stå aditracterte, att några medel må kunna finnas i förråd, där någon nöd tillsätta skulle,” (9/12 1698).

“Som Kyrkans medel icke äro tilIräckelige till spanskt vins köpande för communicanterne, så resol. och fastställtes, att hädanefter skall brukas annat sött vin, till dess Kyrkans medel bliva tillräckelige till att köpa spanskt vin före.” (25/1 1742).

När ovanstående beslut fattades, låg Sverige i krig med Ryssland.

Fyra år senare kunde man återgå till spanskt vin.

De båda nitiska kyrkvärdarna Peter Strömbeck och H. Jacob Tottie visade upp en kungl. resolution angående accis å vin. Den var visserligen gammal, men man ville dock utnyttja möjligheten:

“Till det sista hava Wi oss nådigt efterlåtit deras Kyrka till förkovring, att de, till de två Pipor vin (1 pipa = 471 liter), de härtill accisfritt njutit hava, ännu måge få två Pipor vin accisfritt inköpa och därtill myssevin till de andra Kyrkorne fritt att sälja.

Gustavus Adolphus.”

Nu anhöll kyrkvärdarna, att kyrkorådet skulle bevaka denna förmån, “huru härmed av gammalt brukeligit varit”, och utnyttja den.

“Resol:s att ett socknebudstyg kommer att göras av de gamla socknebudsflaskorne.” (23/8 1743.

“Beslöts, att en gl. förfallen röd Chorkåpa igenom auktion skulle försäljas. 1 d:o svart Kronsarie mässhake, 1 d:o ljusbrunt damast d:o, 1 d:o gammal påsydd d:o. (12/10 1761).

Fribänkar överlämnades till betalande innehavare. Ty kyrkan behövde medel: “Beslöt Kyrkorådet enhälleligen, att fribänkarne, som för detta bak i Kyrkan varit, skola härefter intet mera vara fribänkar utan utförsäljas till Kyrkans bästa.” (2/9 1688).

Senare beslöt man spika igen bänkdörrar, tills någon betalande anmälde sig. Man befarade eljest minskning i kyrkans inkomster: “Ävenledes hemställte kyrkovärden, om icke nödigt är, att de bänkar, som stå lediga och varföre ingen betalning är vorden erlagd, måtte igenspikas, till dess vederbörande sig om rum anmält och därtill vunnit bifall samt betalt pengl. med mera, vilket Kyrkorådet fant så mycket skäligare att bevilja och giva sitt bifall till, som det annars skulle förorsaka en stor minskning uti Kyrkans tillständiga rätt och inkomster.” (14/7 1741).

I ett memorial 1759 erinrar prosten Melander om inkomsterna från bänkhyrorna: “Såsom Kyrkans reele inkomst till en god del består uti bänkepenningar, fordrar själva angelägenheten, att sådane penningar i rättan tid efter skedd pålysning av var och en godvilligt utgivas.” – År 1742 beslöt kyrkorådet att inte längre sälja bänkplatser utan endast hyra ut dem. Detta för att tillförsäkra kyrkan jämna inkomster.

Bänkplatserna var förstås olika dyra, beroende på läge: “Var bänk har sin taxa efter dess belägenhet, som kyrkovärden till rättelse länder” (23/8 1743) Priset rörde sig från ungefär 1 Daler kopparmynt för de billigaste och upp till 18 Daler för de bättre platserna, per år räknat.

“Beslöts, att ingen får tillträda några nya bänkrum, förrän de med kvitto bevisat, att deras skuld till Kyrkan är betald.” – “Även fastställtes, att inga ogifta fruntimmer få tilldelas några bänkrum, innan de g:la och gifta av samma kön förut med behörige bänkrum blivit försedde.” (7/9 1759) – Vid samma kyrkorådssammanträde beslöts likväl, att “Lectors, Rectors, ConRectors och Caplansfruarne komma att få fria bänkrum uti en bänk uti Fr. St. Q.” – “Sammaledes få Lectorerne Rector Scholae och ConRector fria rum uti de så kallade probstoch doctorsbänkarne uti Fr St. Q”

“Upplästes venerandi Consistorii utfärdade resolution under den 16 martii nästl., varigenom denna stadsens kyrka för åren 1736 och 1737 får innehålla de Cellekter, som med exuption blivit eller hädanefter kunna bliva påbudne.” (27/4 1737).

Den oreda, som uppstod i det svenska penningvärdet vid Karl XII:s död, märktes långliga tider efteråt. När man den 12 juli 1759 tog ut pengar ur kyrkkistan, antecknades en del av dessa till visst värde. Men “utom dessa … uttogs i vita pengar, på vilka ingen viss summa el:r värdisättes, namngen:

En Görtzens Carolin

En halv d:o Carl XII:tes En Dansk 24 schl.

En D:o 12 shl.

P. Strömbäck.”

Enligt kyrkolagen skulle, som vi tidigare sett, i varje kyrka finnas en bastant kista med “try Låås” för förvaring av medel och värdeting, t.ex. panter, som folk lånat pengar på hos kyrkan. Det var ett märkligt företag, när den skulle öppnas:

Den 2 aug. 1723 “beslöts, att som kyrkovärden H:r handelsmannen Petter Unonius oppgivit nu erfordrades en summa penningar till vin och talgs oppköpande för Kyrkans behov, det skulle kyrkokistan öppnas och till bem:te förnödenhet nödiga medel där itur tagas, i anledning varav upplästes ben:de kyrkokista och uti Kyrkorådets samt borgaren Johan Jurgen Jons och formasken Olof Tybelii närvaro å stadsens vägnar uppräknades och till kyrkovärden Unonius avlevererades … en summa av 240 Daler kopparmynt, vilka två hundrade fyratio Daler kopparmynt ber:de Unonius uti kyrkoråkningen haver att opptaga och Kyrkan därföre gottgöra.”

Del av släkten Unonius. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Kyrkorådet vakar över folks kristendomskunskap

När tullvaktens flicka tiggde hos prosten Schaefer, blev hon förhörd i sin kristendomskunskap. Det var inga lätta frågor, som ställdes till barnet:

“Men när hon blev frågad, hur många gudar hon hade, svarade, det vet hon intet. Item när blev frågat, vem är hennes frälsare och återlösare, svarade likaså. Ej heller kunde hon mera läsa än som fordrar var och alles ögon etc. Därföre blev dem (föräldrarna) antytt, hur illa de göra, att de vänja barnen till tiggeri, varigenom de slå sig till lättja, som ock, att de ej låta undervisa dem uti sin Kristendomsövning. Modren svarade, att dottren var 9 år. Skall ej underlåta hädanefter att göra det. Ty ansades de in mot jul oppkomna med barnen, då H:r Probsten dem inför Kyrkorådet skall förhöra.” (20/11 1724).

Den 30 nov. 1754 “tilltalade Herr Magister Stocksell lärogossen Daniel Nyman, för det han icke kan läsa sina Christendomsstycken, och av Kyrkorådet förmantes lära sig läsa, innan han blir utskriven.” – Här var den unge så pass försigkommen, att han fick svara för sig själv.

“Discuterades, att eftersom det beviljades, att de fattiga skola få någon hjälp av Kyrkan, varmed H:r Probsten berättade, att man aldrig kan få tiggaren till förhör, ty blev resolverat, att det pålyses, att alla fattiga straxt efter Pingst skola få bliva stämda till förhör, och sedan dagen efter skola bliva pengar till bent:e fattiga, som sig till förhör infinna.” (115 1711).

“Vidare tillfrågades chronobåtsman Wallman, varföre han icke uppå tillsäjelse kommit till Cathechesimiförhör. Svarade, han ej hant att få sina kläder färdiga. Frågades åter, varföre han icke geck, då han sedermera blev av klockaren tillsagder. Svarade därpå intet.” (19/12 1723).

“Förekallades Pehr Nils Wijbygges son, Nils ben:d, och förehölts honom den sidvyrdnad och förakt han därutinnan visar, att han, sedan han första stämningen till Cathechesimiförhör hade försummat och med stocken pliktat, icke andra stämningen lydde utan höll sig undan, tillfrågades, huru han kan understå sig det att göra?

Pojken Nils kunde därtill intet svara eller något hinder förebära utan stod heltyst. Fördenskull stadnades uti det betänkande, att fadren

skall själv straffa honom med Ris, efter han en Omaga (Omaga = person, som icke själv kan skaffa sig sitt livsuppehälle, omyndig.) är, vilket klockaren Oloff Zachrison befaltes fadren förkunna och själv vara där tillstädes, när det sker, på det fadren icke måtte för flat vara emot sitt barn, utan måtteligen avstraffa honom.” (10/12 1700).

Som vi tidigare sett, ålåg det prästerna att se till, att folk kunde sina kristendomsstycken. När dessa bestämmelser skulle tillämpas, mötte åtskilliga svårigheter. Ibland var det fråga om verkliga förhinder, och då förfor kyrkorådet med skonsamhet. Men då folk kom med undanflykter, stramades tyglarna.

Ett kyrkorådssammanträde med många sådana ärenden förekom den 30 nov. 1750. Herr magister Petrus Stocksell hade ingivit en diger förteckning på försumliga lärjungar:

Förhören började med Cronobåtsman Eric March. Han hade varit borta på arbete, och därför “vill Kyrkorådet för denna gången hava honom ifrån straff förskont med åtvarning att hädanefter flitigt bivista de hållne Catichismi förhören.”

En båtsmansänka hade suttit på Spinnhuset, och “Herr Borgmästaren Ennes berättade, att denna änka såväl som flere andre för tredska och olydnad blivit dömde att arbeta vid Spinnhuset. Så förskontes hon väl för straff denna gången”, sedan hon varnats. – En annan båtsmansänka led av fallandesot. Även hon slapp undan med en varning.

Vallsättaren Petter Wahlsten var bortrest, och tobasksspinnaregesällen Olof Örn hade inte infunnit sig. Dessa två liksom scholaegossen Jonas Norberg och vallhjonet Ingebor Jacobsdotter skulle kallas till nästa sammankomst. Men Ingebor måtte ha haft mera att svara för, ty både hon och “en kvinnsperson, som tjänt hos fru Wittstock, kunde kallas för böter till Kyrkan samt att bägge böra undergå Kyrkoplikt.”

Timmermännen Boström och Saefström hade på grund av arbete, som de måst resa till, varit förhindrade att komma till katekesförhör. “Och ehuru de icke kunde visa något laga förfall ifrån förhören, så bliva de väl för denna gången förskonade dock med kraftig varning och förmaning, att de taga sig noga tillvara och hädanefter flitigt bivista Catichismiförhören.”

Med Saefström behövde kyrkorådet likväl tala extra: “Frågades Saefström, huru han kan leva så ogudaktigt, i det han nu på 5:te året icke begått sine salighets medel och icke heller undergått absolution

för begångit lägersmål. Vartill han svarade, att sådant gör honom väl ganska ont, och sade orsaken vara därtill, att han icke haft råd att betala böterne till stadsfiscalen Westin förrän nu i sommar, och således har han icke kunnat att stå Kyrkoplikten.” Nu vände man sig till stadsfiskalen för att kontrollera Saefströms uppgift, “emedan det förekommer Kyrkorådet ganska eftertänkeligt, att en syndare i så många år skall vara utestängd ifrån Guds församlings gemenskap samt ifrån Herrans nattvards begående. Kunnande Kyrkorådet ej finna annat, än att denne Saefström bör härföre lagligen tilltalas.”

Men bekymren med Saefström kom åter: “Som gl. timmermannen Johan Saefström försuttit den för honom förelagda tiden … att betala dessa böter till Kyrkan för begångit lägersmål … så beslöts av Kyrkorådet, att vällofl. Magistraten skulle anmodas, sådane böter hos Saefström låta uttaga … , varefter han sedan må kunna undergå Kyrkoplikten samt begå sine salighetsmedel, som i många år icke skett.” (26/10 1756)

I fem år hade gamle timmermannen dragit sig undan. Men kyrkorådet släppte inte taget.

Det ålåg prästen och kyrkorådet att vaka över forsamlingens kyrksamhet. Den som var försumlig, blev efterhållen: “Proponerade högärevyrdige H:r Probsten, det handelsmannen H:r Tetting måtte nu formaliter lämbnas en utimat förmaning att flitigare infinna: sig uti Guds hus och gudstjänsten bevista än härtills skett är. Vilket att uträtta Kyrkoråden H:r Bahde och H:r Unonius sig åtogo.” (9/7 1723)

Släkten Badhe Del av släkten Unonius. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Före 1860 gällde i vårt land för var och en, som ville resa utanför den trakt, där han var känd, att ha s. k. respass som legitimation.

Den 7 aug. 1703 behandlades ett sådant ärende, som visar, att det kunde stöta på stora svårigheter att få ett godkänt pass:

“Berättade H. Probsten, att sal. borgmästaren Carl Faleks dotter Elisabet Falck, har hos honom insinuerat ett borgmästare och råd meddelte respass, anhållandes hon om H. Probstens underskrift. Och som hon uppå månge, så av H. Probsten själv som av de andre Prästerskapet gjorde åtvarningar och förmaningar om hennes gudlöshet, som icke på många år har begått Herrans nattvard icke heller infunnit sig uti Herrans hus under gudstjänstens påstående, så har H. Probsten intet kunnat meddela henne någon underskrift, eftersom hon ock intet har velat låta höra sig uti sin christendom, ehuru hon därom blivit tillsagder.

Lisken Falks Stockholmsresa STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

Blev nu allt därföre slutit, att klockaren skall tillsäja henne, det hon innan nästkommande onsdag skall hava låtit hans vyrdighet H. Håkan

examinera sig uti sin christendom och hans bevis därom inskaffa. Var det icke sker, vill Kyrkorådet taga detta ärendet uti betänkande och på något annat sätt bringa henne till lydno.”

Borgmästare Falk och kyrkoherde Petrus Fontelius hade under trolldomsväsendets dagar legat i delo med varandra, och borgmästardottern och prästerskapet på hennes tid synes inte ha uppnått någon kontakt till godo. Om Elisabet kunde bringas “till lyrno”, nämnes inte i protokollen.

KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE

på 1600- och 1700-talet.

Del V.

av Erik Persson

Innehåll:

Trettiofem år i församlingens tjänst

I krigstider

Fältprästen, som blev prost i Gävle

Fattigvården mot slutet av stormaktstiden

“Upprätta prästens hus”

Om prästens lön

Ur organisternas historia

Trettiofem år i församlingens tjänst

Johan Schaefer (Peter Schaefers bror) var född i Åbo 1657. Han blev kyrkoherde och prost Gävle 1690 och stannade här till sin död 1725.

Under den 80-årsperiod, som vi i dessa anteckningar huvudsakligen uppehåller oss vid, är Schaefer den prästman, som tjänat Gefle Församling den längsta tiden, nämligen i 35 år. Han möter ofta i protokollen. Prosten höll styvt på sina och kyrkans rättigheter mot såväl konsistorium och borgerlig myndighet som mot enskilda. Om prosten Schaefer heter det i “Upsala ärkestifts herdaminne”: “Tycktes hafva varit en underlig och egensinnig man. Sällan var han utan tvister, antingen med sina medbröder eller åhörare. Cons. befallningar aktade han ofta alls icke. Undandrog sin närvaro vid prästmöten, och skyllde på sina visitationer i Finnmarken.” – “Ogift” tillägger ovannämnda bok. Men där föreligger tydligen ett misstag, ty i dödboken är antecknat: den 22 febr. 1711 dog prostinnan Anna Elisabet Selina Schaefer och begravdes d. 10 mars. Och enligt inventarieförteckning för 1752 fanns två silverstakar om 115 lod, som var gåva av prosten Schaefer “efter hans förra Fru Anna Elisabeth Selina år 1711.”

Prostinnan kunde på sin tid vikariera för prosten: En person vid namn Rebeschie hade på grund av medellöshet begärt att få betala för endast en ringning, när hans svärfader skulle begravas. Men det beviljades inte. Man måste följa församlingens beslut, och han skulle därför betala tre ringningar, gravöppning och bårkläde. “Det övriga må han förenas om med H. Prosten eller, uti hans frånvaro, med Prostinnan.” (2/6 1704).

Schaefer gifte sedermera om sig, ty i kyrkorådsprotokollet för den 9 jan. 1745 meddelades nämligen om den tidigare nämnda gåvan, som “sal. fru Prostinnan Schaefer i livstiden skänkt och offererat till Gefle Stads Kyrkas altaretavlas förgyllande“. Efter åtskilliga uppgifter om pengarnas valörer m m. avslutas den utförliga paragrafen med beslut om att “bemälte fru Prostinnan kommer att njuta fri begravning efter vanligheten, vad Kyrkans rätt angår”.

Schaefer omnämnes första gången i kyrkorådet den 23 jan. 1691. Han hade inte ännu hunnit att i praktiken tillträda sin tjänst. Men han låter den fasta handen märkas redan nu. Kyrkan hade vissa uteståede fordringar och den nye pastorn tar till orda, “påminnandes, … att bem:de skuld äntelig måste infordras, förrän han tillträder pastoratet, så att då allt må vara riktigt och infordrat vid hans tillträdande.” På sammanträde den 14 i följande månad kräver han vissa förberedelser till kyrkans grundförstärkning samt “en uppsats uppå all Kyrkones utestående skuld samt vad i Contant kan vara behållit.”

Kyrkans ekonomi och kyrkobyggnadens vidmakthållande liksom behovet av ökat antal sittplatser och upprätthållandet av tukt och ordning i gudstjänsterna och hemmen var omsorger, som han outtröttligt återkom till. Han kunde kritisera testamenten till hospitalet (sjukhuset), då han tyckte, att det var för litet efter tillgångarna i dödsboet. Han ivrade för kristendomsundervisningen. Till katekesförhören kallades hela skalan av församlingsbor, oberoende av socialt stånd och villkor, från tiggare och till burgna och högt uppsatta. De senare knotade, och konsistorium ansåg sig böra göra en påminnelse till den nitiske prosten:

“Skall skrivas till Schaefer, att han prudenter umgås med examinibus Catechismi i församlingen. icke tvingandes de förnämare och gymnasiilectores till densamma in praesentia discipulorum, varöver de sig besvärat hava.” (Upsala ärkestifts herdaminne).

När man behandlade 1710-1711 års räkenskaper, efterlystes, huru de pengar placerats, som insamlats till läktarbygget. Man menade, att förre kyrkvärden Strömbeck borde göra reda därför. “Men högvyrdige H. Prosten sade, att han med all flit sökt, att denne läktarebyggnad skulle bliva fullbordad, och ville han vara befriad för allt tilltal utan lämnar allt ansvar uppå den, som lagt sig däremot och hindrat det som till Guds namns äro.” 1/4 1715).

Ett allmänt rykte påstod, att Schaefer stått i ett otillbörligt förhållande till en prästänka, dotter till Fontelius. Ärendet anmäldes till vederbörande myndighet och skyttlades sedan emellan församling, konsistorium och Kungl. Maj:t. Schaefer frikändes av hovrätten 1699.

Att den viljestarke prosten skulle vara föremål för en del människors missnöje, när parternas intressen gick emot varandra, det är förklarligt. Men protokollen har också många fall att berätta, som kompletterar bilden av honom: Han kunde av medkänsla uppskjuta bestraffningen av en slarvig klockare, som eljest bort avsättas. Han ömmade för fattiga och elända. Han gick i spetsen, när det gällde att teckna bidrag till bestämda kyrkliga behov. Han åtog sig att gå med stambok (teckningslista), när sådana ärenden krävde hans insats. Han lät musikanter äta vid hans bord, när dessas avlöning upptog även fri kost. Han ivrade för sång och musik i gudstjänsten. När den ryska flottan hotade staden, och då hela det övriga kyrkorådet med magistraten och stadens 24 äldste uteblev från ett viktigt sammanträde, kom likväl prosten Schaefer:

“Denna gången var ingen tillstädes utan Högl. H:r Prosten Mag. Schaefer”, har kyrkonotarien antecknat den 18 maj 1721. – Han kunde berömma medarbetare och ha förtroende för dem, han kunde tacka och välsigna. Den 7 april 1693 hölls ett stort sammanträde med många ärenden: “Till slut betackade hans ärevyrd:t dem samt!., som nu uppå kallelsen hava sig inställt och uti sådan god enighet och med gott förtroende utlåtit och yttrat sina tankar, önskandes över dem alla igemen Herrans välsignelse, med hela välsignelsebönens utläsande.”

Pastors förtroende för sina medarbetare i kyrkorådet framgår av följande från 1692: “Berättade klockaren Erich Persson, att Kyrkoherden mag. Joh. Schaefer nu intet kommer tillstädes, utan att han sagt sig vara nögd med det, som Kyrkorådet sluta.”

Med en motpart kunde Schaefer göra upp, och sedan ville han, att även spåren av oenighet skulle bort. En paragraf från sammanträde den 17 mars 1705 har fått följande avfattning: “Högärevyrdige H. Prosten Mag. Johan Schaefer gav notarien i befallning att utskära och uttaga ur protokollet, vad som här tillförene är passerat emellan honom och R:n Daniel Eliaesson, emedan de sinsemellan hava därom förlikts och blivit överens, varom Råd:n nu närvarande gjort först påminnelse. Och samma act skall uti R:ns åsyn uppbrännas.” – Från vår tids synpunkt var ju en sådan åtgärd ganska anmärkningsvärd.

Utom sin prästgärning i Gävle fick Johan Schaefer ett vidsträcktare verksamhetsfält: “Hittills hade Pastorerna i Gefle varit Prostar över hela Gestrikland, men denna befattning avsade S. sig. Straxt efter sitt anträde började han, såsom mäktig finska språket, att i Gestriklands finnmarker anställa visitationer och förhör med de i Christendomen okunnige finnarna därstädes.. Konungen (Karl XI) lät i anledning av detta hans nitiska bemödande Ä.Bisk. Swebilius förordna honom till Generalvisitator över finnmarkerne (Upsala ärkestifts herdaminne).

“Den ära, som Schaefer vunnit som en apostel bland Hälsinglands och Gästriklands finnar, är dock oförgänglig. Göra vi en undersökning i husförhörslängderna och skriftebarnsförteckningarna från 1700-talets förra hälft, skola vi som en frukt av Schaefers verk finna, att kristendomskunskapen och läskunnigheten bland finnarna ej var sämre än bland den svenska befolkningen. Snarare var det ofta tvärt om”. På samma gång, som han gynnade evangelium, på finska, “blev han den kraftigaste befrämjaren av svenskhetens seger i finnmarken. Genom Schaefers framträdande fingo finnarna känna, att de icke voro bortglömda. Den finska befolkningen i Gästrikland och Hälsingland vid 1690-talets början måste ha utgjort minst 1.500 personer.” (G.E. Lunden i “Ärkestiftets julbok för år 1940”).

Under Johan Schaefers tid i Gävle trängde pietismen fram i vårt land ifrån både söder och öster. Schaefer hade en yngre bror, Petter, som var en radikal pietist. Denne hade promoverats till magister i Åbo 1688 men av religiösa skäl senare avsagt sig denna värdighet. Om någon tid återkallade han sina uttalade meningar men fick samvetskval över denna sin vacklan. Hans uppträdande blev aggressivt, varigenom han kom i strid med domkapitlet i Åbo.

Slutligen stämdes Schaefer inför Åbo hovrätt och dömdes till döden 1709. Men domen underställdes Kungl. Maj.ts prövning, och tills vidare hölls han i fängelse på Åbo slott och avfördes, när ryssarna ryckte in i Finland, 1713 till Gävle. Där insattes han i slottsarresten och fick en tid både taga emot besök och utan vakt gå omkring i staden … Bröderna voro redan förut arga fiender, och förhållandet blev naturligtvis ej bättre nu, då prosten fruktade, att brodern genom den stora frihet han åtnjöt skulle alldeles förvilla församlingen. Det kom till skriftväxling, uppfylld av bittra och överdrivna beskyllningar å ömse sidor. Pietisten påstod, att de ortodoxa prästerna äro och have varit de främste och ypperste i synderna, i deras fördömde och högstförargelige prästgiroghet, prästpåveske högmod .. och i deras prästbuksvällevnad.’ Prosten å sin sida yttrade, att ‘denne Svärmanden alltid ramat tiden att utsprida sitt förgift, särdeles för den enfaldiga hopen’, och att ‘han i sitt hjärta är en ateist, ehuru en ljusens ängel, däri ock satan sig förskapar, synes ibland lysa av hans discurser om ett christeligit leverne’. Särskilt ogillande väckte det hos stadens olika myndigheter, att Schaefer predikade olyckor och hemsökelser av alla slag över Sverige.” Arresten skärptes. “Den strängare fångenskapen varade till Schaefers död 1729.”

“Med alla sina uppenbara överdrifter gjorde han på många intryck av en frimodig botpredikant. Hans hat mot det bestående kyrkosamfundet, representerat i synnerhet av brodern, torde dock slutligen ha till dels omtöcknat hans förstånd. Efter att de sista åren ha utstått svåra lidanden avled Schaefer i mars 1729” (Sveriges kyrkor, Gästrikland).

Det hade ju varit underligt, om inte prosten Schaefer, som var strängt ortodox, varnade sina åhörare för pietismen. Men kyrkorådsprotokollen har tydligen ingenting om förhållandet mellan bröderna. Pietisten nämnes inte. Protokollen är eljest mycket känsliga för sådant, som vållar präst och kyrkoråd bekymmer. Inte ens ordet pietism har samlaren av dessa uppgifter kunnat finna i protokollen från den tiden.

Prosten oroades för det inflytande, som hans bror utövade på dem han kom i beröring med. Han försökte därför att få fången förflyttad till annan ort, men hans bemödanden rönte ingen framgång.

Petter Schaefer hade under första tiden i Gävle, som nämnts, en viss frihet i sitt fängelse och kunde stå i förbindelse med sina trosfränder dels genom personliga besök och dels genom korrespondens. Hans traktater spriddes i avskrifter till vänner på andra orter, ja även till långt avlägsna bygder.

När landets fiender under stora ofredens dagar gjorde sina angrepp på det svenska väldets skilda besittningar på andra sidan haven och sedan hotade det egentliga Sverige, skrev Schaefer en av sina mest uppfordrande skrifter.

Författaren skildrar, hur fienden härjar genom angrepp och brand, och han fruktar det värsta. Han anger olyckorna som en följd av folks orättfärdighet och som en “Guds rättfärdige Dom och oryggelige Slut, om deras därpå följande och ofelbart förestående yttersta Ofall och Undergång.” – Han skjuter skulden på folkets andliga ledare: “Ack Älende! O jämmer! Dädan allestädes Prästerna och Lärare utsopat förut och utjagat Gudsfruktan och de gudfruktige med all andelig och lekamlig välsignelse och därmed banat väg till evig och timmelig undergång … Så länge man hör och följer de ogudaktige samvetslöse Präster och de i fårakläder förställte skrymptaktige profeter och lärare, som intet andeligt förstånd hava ej heller hava den H. Anda … , så är ock ingen återvändan med de allmänne landsplågor, med ett blodigt svärd, med pest och sjukdomar, med dyr tid och ytterste hunger … Alla, ingen undantagen, måste vid denne hela den blodskyldige Christenheten övergående allmänne blodrening känna Herrans vredes ländtjocke finger, bly- och bergtunge hand och hans skorpiongissel.”

Petter Schaefer kallar sig “En för världen okänd, ringa och föraktad och länge … intill döden ytterst kvald och utplågad man och till närvarande tids och eländes förkunnare och eftersyn utsedd och ånyo uppväckt och beredd Jeremias och Hesekiel från Åbo i Finland.”

Han sade sig sända skrivelsen från sitt “Martyrfängelse för sanningen och samvetet”. Man förstår, vad han har i tankarna, när han skrev:

“Ja, i satans hus och helvetes port, från prästgårdens helvetes Kettel, Varg-Kuula och Mord-Gruva, på Gef1e Slott.”

De två bröderna fick sluta sina dagar i Gävle. Prosten Schaefer gick först bort, och honom förunnades en “ärlig” begravning i vigd jord:

“D. 1 Maj blev efter en svår utstånden sjukdom samt föregången gudelig beredelse uti en sal. stund död denna Hedervärda och Christeliga Försambl. högt berömda Prost och Kyrkoherde den Högärevyrdige och höglärde herren H:r Magister Johan Hindrick Schaefer och blev begraven d. 11 Maij.” (1725)

Om pietisten Schaefer heter det i Gefle församlings dödbok: “D. 26 Martii begravdes Schaefer utan någon Jordfästning.” Enligt katalogen över Skoklostersamlingarna i Riksarkivet säges om Petter Schaefer, att han “dog i grova villfarelse, varför han också på norra sidan i Gefle Kyrkogård nedergrävdes“, – En “neslig” begravning. I graven blev han måhända granne till skarprättaren Johan Lilja, som jordats “vid norra sidan på kyrkogården.” (1729)

I krigstider

Stora ofreden blev långvarig. När den pågått i fjorton år, började man frukta, att fientliga härar skulle komma inom landets gränser:

“Sedan discuterarades, eftersom nu en så allmän fruktan i staden är för fiendens annalkande, att inbyggarna med sin egendom flytta härifrån, vad råd man skall finna att bevara Körkans Silver Skrud, Cronor och Klockor med mera, då rådeligast fanns att nu i tid låta hopslå brädkistor samt ock med första låta göra en kalk av ten och sedan sammankalla Församlingens äldsta att vidare överlägga om dess förvarande.” (13/8 1714)

Den 3 maj 1715 beslöt man att “uti tysthet söka undanföra Körkans egendomb, Silver och mässhakar, som kan mistas,” skulle sändas till “Fernebo Körka att förvaras. Allenast bliver kvar d. gl. Kalken och paten med de gl. mässhakarne.”

Fienden nalkades, och den 12 juli 1715 kom frågan åter om bortsändandet av kyrkans dyrbarheter till Fernebo. “eftersom nu, Gud bättre, fiendens närmare annalkande dageligen förspörjes.”

Ljuskronorna borde också skyddas. – Den 24 augusti samma år kom man åter samman, men något protokoll om orsaken finns inte antecknat.

Evakueringen blev troligen uppskjuten, för den 16 juni 1719 återkommer kyrkorådet till frågan om bortflyttning av kyrkans värdeföremål. Man beslöt att uppdra åt magistraten att “communicera detta ärende med landshövdingämbetet, innan något företages. Dock höllo en del rådeligit, att Kyrkans silver lägges tillsammans att desto snarare vid påkommande olyekeliga händelse kunna transporteras.”

Denna gång slapp Gävle fientlig invasion. När de 4.000 ryssarna landsteg utanför staden, mötte de ett försvar, som de inte vågade sig på. Det leddes av karolinen generallöjtnanten och landshövdingen Hugo Hamilton, som hade 1.200 man reguljära trupper under befäl av Karl Gustav Armfelt. Ett lika stort antal bönder förstärkte också försvaret. När ryssarna märkte denna försvarsvilja, drog de mot söder den 3 augusti.

“Anno 1721 d. 18 Mai voro dagen tillförene i Sacerstigan kallade Kyrkorådets ledamöter, Stadsens magistrat och de 24 äldsta, såsom beklagl. om aftonen kl 10 fienden viste sig utanför staden med 33 galejor, varav hela staden den natten och dagen efter var i rörelse och fruktan för fiendens annalkande. Ty kom sammankomsten alldeles att studsa då man tänkt icke allenast uppläsa Kyrkans räkenskaper utan ock därjämte delibirera om Kyrkans skrud och egendom, varest densamma kunde hava sin säkerhet. Denna gången var ingen tillstädes utom Högl. H:r Probsten Mag. Schaefer.”

Den sista meningen, att prosten ensam kom till det utlysta sammanträdet, är ganska märklig. I den allmänna upprördheten behöll han sin fasta vilja och stod kvar på sin post.

Sedan stora ofreden äntligen var till ända, följde endast ett par och tjugo år av relativ trygghet i landet, innan en ny krigstid bröt in. Men när den kom, måste kyrkorådet på nytt planera för skydd åt kyrkans värdeföremål.

Det var en allvarstyngd sammankomst, när dessa ärenden skulle behandlas. Man gick till samtal och beslut “In Nomine Jesu”. Kyrkoherden vid den tiden var Simon Melander.

“I.N.I

Anno 1743 d. 10 Martii

S.D. I anseende till de äventyrliga krigstider, man nu lever uti, hava Kyrkorådets ledamöter sammanträtt att överlägga, huru förhållas skall med Kyrkans skruds conserverande och bortflyttande med mera. Och stadnade Kyrkorådet i det slut, att hela Kyrkans skrud tillika med Kyrkans samt el. handlingar, böcker och documenter komma att avsändas till Torsåkers kyrka att där uti förvar insättas. Kommandes kyrkovärden Berggraf att härom i tid föranstalta samt över omkostnaden härvid göra behörig räkning. Dock bliver vid Kyrkan i behåld den minsta silverkalken med dess paten och en tennkalk med paten samt en våd sammetsmässhaka och bägge socknebudstygen. Hos klockaren Wiström är en gl, mässkjorta, som han kommer att svara före.

Erik Berggraf. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Fastställtes, att kyrkovärden Berggraf kommer att föranstalta, det den järndörr, som Kyrkan äger, bör inrättas till dörr för det inre Sacristierummet. Men som inga järnluckor äro för fönstren till samma rum, ty beslöts, att bemälte kyrkovärd kommer att besörja, det 2:ne järnluckor böra anskaffas samt för inre Sacristiefönstren med allt dess tillbehör insättas och omkostnaden uti kyrkoräkningen upptagas.

Protokollet uppläst och jousterat av

Simon Melander.

1600- och 1700-talen var för Sverige de många krigens århundraden. Med ofreden följe svårigheter av skilda slag. De områden av det svenska väldet, som låg på andra sidan Östersjön och Bottenhavet, kom av naturliga skäl att bli de trakter, som mer än andra fick känning av krigen och dessas följder. Även på den tiden sökte sig människor därför över till det egentliga Sverige för att där söka komma undan de värsta påfrestningarna. Som en följd därav möter man i kyrkorådsprotokoll och kyrkböcker gång efter annan beteckningen flykting:

“Capel:n uti Nyland och Pernau Sochn H:r Samuel Ahlvenius tilllika med sin hustru, bägge som flyktingar här vistandes ifrån sitt goda, vilket uti grymma fiendes händer måst lämnas, anhöllo om någon hjälp och understöd i detta bedröveliga tillståndet. Resolverades, att såsom det verkl:n finnes, att ovannämnde personer äre uti stor armod vid samma flyktande och under sin höga ålderdom stadde, så tillslås dem av Fattigemedelen 27 Daler kopparmynt, vilka hos klockaren Zachrison emot kvittens får avhämtas.” (16/5 1716).

“Uppå flyktingshustruns ifrån Ingermanland Margareta Grens ansökning om någon hjälp i sin fattigdom resol., att kyrkovärden Erik Berggraf utbetalar av fattigpenningarna till henne 12 Daler kopparmynt i betraktande av dess usla tillstånd.” (18/6 1717)

“Förehades repartition flyktingarna emellan av de collecter, som blivit A:o 1718 för dem samlade uti GestrikeIands probsteri, och blev utsatt, vad var och en undfå skulle till en summa av 720 Daler 10 1/2 Rmt såsom ock tillsagt notarien att utleverera till de närvarande flyktingar, som sin del söka, mot riktigt kvittence. Dito blev resolverat, att terminen till utdelningen blir d. 27 febr. nästkommande, som blir kungjort H. Kyrkoherdarna i Contractet att inkalla flyktingarna att var sin del emottaga kan.” (10/2 1719)

Fältprästen, som blev prost l Gävle

En märkelig väg hade Andreas Westerman gått, innan han blev präst Gävle.

Westerman var född i Stockholm 1672. Ar 1696 prästvigdes han i Uppsala, och 1699 blev han i Pernau promoverad till magister. Han blev fältpräst vid Lifgardet 1703 och följde sitt regemente till Polen 1705. Sverige skulle han inte återse förrän 1722.

Bland “Karolinska dagböcker”, som fil. d.r Alf Åberg sammanställt, återfinnes mag. Andreas Westermans självbiografiska anteckningar från fälttåg och fånglägertid 1705-1722.

Den 15 juni 1705 skedde avfärden från Stockholm, berättar Westerman, och den 24 var man framme i Wolgast. Så fortsattes färden inåt mot Sachsen.

Den 21 juli blev för den unge fältprästen en dag att minnas: “då Kongl, M:t (Karl XII) var där att bese rekryterne vistes mig den kongl. nåden, att Hans Maj:t räckte mig sin hand och bad mig vara välkommen i fält.”

– Den 8 Oktober blev han ordinarie regementspredikant, sedan jag samma dag, som var 19 Sönd. p. Tr. för hans Maj.t konungen predikat hade”, – I november tog han “säte uti kongl. Hovfältconsistorio”. – Fjärdedag påsk 1706 predikade han åter för konungen.

Såväl kungen som hans fältpräst hade att lägga hand vid ärenden, som rörde tro och tjänster. Mot sommaren 1706 hade hären kommit till “Lauski eller Lutsk, vid vilken kongl, Maj:t uti denna Juni månad, lät sin befallning emot pietisterne till ståndkvarteren i Volhynien utgå. Och Westerman var “vid högkvarteret i staden Jarislavitz och in Logicis examinerade Herr Rydell och Lindén, vilka vigdes till präster uti Kongl. Maj:ts tält midsommarsdagen, då jag ock för Kongl. Maj:t predikade och samma prästevigning med händers påläggande bivistade.”

Under vistelsen i fält besökte Westerman Wittertberg och Leipzig och besåg berömda byggnader och institutioner och träffade samman med flera lärde och vittbekanta män, “vilka jag var efter annan besökte, samt av dem alla med vänlighet blev emottagen … att jag intet må omröra den vänskap och umgänge, som jag under vårt varande i Saxen med andra vittra och lärda män haft haver.”

Det led mot slutet av 1707 och svårigheter kom som förebud om det kommande året. “På Nyårsdagen år 1708, då vi uti ett bistert väder och stark köld, farande vilse om vägen, tågade hela dagen allt in på natten, innan vi kommo till en liten by, uti vilken vi oss tillhopa trängde, ehuru mesta delen under bar himmel åt en stockeld sig mycket gladde. Efter ock kompanierne uti urvädret intet kunde efter befallning stöta tillhopa, såsom de där uti villan mer och mer skingrades, så blev ock då en slät gudstjänst.”

Den 7 maj var han också tillstädes, då “uti kongl, Hovfältconsisterio examinerades uti Logieis och Philosophia in genere ett prästeämne, som strax därpå vigdes och till Södre Skånska rytteriet befordrades.”

Innan motgångarna började för kung Karl, vann de svenske segern vid Holovzin. Här var också Westerman med: “När fienden var föjagad och jag begav mig över älven, fick jag ock där något att göra, medan uti kärret lågo några som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka jag ock uti gyttjan med Herrans helig nattvard bespisade.”

“När denna valplatsen den 8 Juli lämnades, gick kongl, Maj:t med sin kongl, makt genom staden Knjaschyitsy till staden Mohilew, då vid ankomsten den 9 Juli borgmästare och Råd därsammastädes mötte Hans Maj:t efter sitt sätt med salt och bröd samt stadens nycklar på ett rött hyende, vilka de honom tillbudo. – Utanför denna stad hade vi någon tid bortåt vårt läger, uti vilket så andra präster som jag hade med de sjukas besökande jämte andra sysslor ett dageligt arbete.”

En dag fick Westerman göra en ämbetsbroder den sista tjänsten. Mag. Westphal hade sjuknat och blivit “så hårt angripen, att han på det 5:te dygnet, sedan han lade sig till sängs, slöt sin jordiska mödosamma vandel, näml. den 15 Dec. då ock jag hans ögon sammanlade.”

Det led mot jul 1708. Sammanstötarna med ryssarna kom gång efter annan. Om läget skrev Westerman:

“Hans Majestät icke ringa saknad hade av åtskilliga så högre som nedrigare officerare och många soldater, vilka dels illa sårade, dels också dräpne äro, att man annor skada förtiga måtte.

Emellertid som detta företogs var jag kvar i Gadjatsch hos de sjuka av Regementet, vilka tillika med det indelta folket voro omkring 700 personer och ibland dem mestadels sådane, som under ditresan av kölden blivit skadade, så att händer och fötter bortfrusne voro och således måste avskäras – varav lätteligen kan dömas att sjukstugorne uti vilka de lågo hoppackade, med stank uppfyllde voro av vilka jag ock vid deras besökande en stor besvärlighet hade. Strax efter 13:de dagen, då man haft en sorgelig Julhelg och ett nyår (1709), vilket tycktes oss allsköns vedermöda förkunna, blev jag sjuk av en hetsig sjukdom, vilken likasom kastade mig in uti dödsens käftar utur vilka dock Herrans starka hand mig underligen ryckte, ja, emot min förmodan, som jämte sjukdomen, många andra vidrigheter, som vårt tillstånd med sig födde, lida måste.”

Gång efter annan berättar han om dödsfall bland officerarna och om likpredikan och jordfästning. Och mitt uppe i dessa ämbetsförrättningar kommer en kort notis: “Följande dagen vid kongl, högkvarteret vid staden Buditschje examinerade 2:ne personer uti Ethicis och Physicis, vilkas vigning till präster jag den 4 Apr, bivistade med händers påläggande, uti Kongl. Maj:ts närvaro.”

Hären hade omkring 1 maj kommit till trakten av Poltava. Händelseförloppet utvecklar sig nu synnerligen hastigt: “Den 17 Juni blev Hans Kongl. Maj:t, såsom till beklagligt förebud av vår olycka, just uppå sin födelsedag uti foten skjuten, då han med en bataljon av Dalregementet kom en postering av 50 man Livdragoner till hjälp emot ett parti Ryssar.”

“Den 27 predikade jag för Kongl. Maj.t, men den 28 därpå följande skedde det olyckliga slaget vid Poltava.”

Andreas Westerman

“Samma dag börjades vår undanflykt till Dnjepern. – Så blevo vi den 1 Juli. … gjorde till krigsfångar och uti Hans Tsariske Maj:ts våld givne.”

Under fångmarschen, som först gick emot Kiev, dog hans ämbetsbroder magister Hofvenius. Westerman förrättade jordfästningen. I Kiev “var jag några gånger och med Herrans hel. nattvard besökte några svenska fångar, som där sutto.”

Färden gick under november tillbaka, och den 28 dec. höll de svenska fångarna sitt intåg i Moskva.

Den 30 jan. fick Westerman göra 100 officerare följe från Moskva. Färden ställdes mot nordost och man kom till trakten av floden Dvina, Målet var staden Solvytschegodsk, dit fångarna anlände den 13 mars 1710, och där Andreas Westerman kom att få tillbringa 12 år.

Nu önskade han, “det GUD i nåder ville tänka på oss fattiga fångar uti vår eländighet och i sinom tid vända vårt fängelse samt förskona oss för ett vidare flyttande av våra fiender till våra orter, till dess vi, på en fri fot ställde, med hugnad och förnöjelse denna staden lämna måtte!!!”

Här följde nu för fältprästen ett drygt arbete. Så blev han sjuk:

“Emot Julehögtiden, näml. den 23 Dec. 1711 försporde jag någon opasslighet, vilken bestod mest uti bröst- och huvudvärd. såsom ock en ogemen matthet, vilken allt mer och mer tilltog och mig en stor olägenhet vid mitt överhopade arbete tillfogade.” Han klagar inte, och när svårigheterna är förbi, tackar han Gud: “Dock var GUDs nåd den, som styrkte mig och hans kraft uti de svaga uppehöll mig så, att jag ändå intet återsatte någon predikan uti högtiden, utan på vanliga dagar en ordentelig Gudstjänst och mitt ämbete förrättade. Samma GUDens hjälp viste sig ock däruti, att jag sjukdomen övervann och min hälsa igen erhöll, för vilket såväl som alla Hans mig bevista nådevälgärningar vare den Treeniga Gudens namn evigt prisat och ärat!!!”

Åren skred långsamt fram. Fältprästen bland fångarna i Solvytschegodsk sporde omsider, att det fanns en evangelisk församling i Arkangelsk vid Dvinas utlopp i Vita havet. Dit hade tydligen verkningarna av pietismen från August Hermann Francke i Halle nått. Med ledaren för den församlingen sökte Westerman kontakt:

“Den 11 Jan. (1714) reste jag i Herrans namn till Arkangelsk, att där genom muntel. samtal och förtroligt umgänge bekräfta den vänskap, som jag med Pastorn vid den Tyska Evangeliska församlingen därsammanstädes Herr Philippus Michaelis, en mycket gudelig och lärd man, genom brevväxling slutat hade. Uti detta vann jag ock mitt fullkomliga nöje, emedan jag av honom, intet som en vän allena utan ock broder blev antagen – åtnjutande jag större kärlek och bevågenhet av honom och hans fromma hustru, än som jag förmodat eller tillfyllest kan berömma, utan allena önskar att Herren igen ville tänka på dem till det bästa samt dem i andelig och lekamlig måtto välsigna.

Där i Arkangelek voro ock någre andre gode Kristne, som mig med all hövlighet bemötte samt ett gott hjärtelag emot mig förklarade, för vilket ock Herren vare deras beskärm och ganska stora lön. – Jag kom åter igen den 19 Februari.”

Gång efter annan följer prästen avsomnade landsmän till graven:

“Den 12 Juli (1714) avled genom en stilla död efter en rätt gudelig beredelse och med tålamod utstånden långsam sjukdom samt mycken annan vedervärdighet Löjtn, av Kongl, Hälsinge Reg:te Herr Adam Brandt och blev med vanlig cerem. begraven av mig den 15 därpå följande i samma månad.”

“Den 13 Nov. (1716) om natten hade jag den olyckan att mitt goda kvarter här blev uppbränt, varvid även jag på ett och annat sätt både skada och saknad hade”.

– “Den 29 Juli (1718) om natten uppkom en hastig vådeld… då även ock mitt kvarter uppbrändes, varvid jag ej heller slapp utan skada och så en som annan olägenhet därigenom erfara måste.”

Svårigheter slog inte ner den svenska fältprästens mod och tillförsikt till Gud. De synes fastmer ha stärkt hans gudsförhållande. Uttryck härför kommer med åren allt oftare.

Westerman var en flitig predikare, och han ägnade stor uppmärksamhet åt den kristna undervisningen. I sin dagbok berättar han, hur han fördelat de skilda uppgifterna. Han anger också målet, som han syftar till. Och en uppgift från 1713 utmynnar i en bön om framgång:

“Den 15 Sept. slutade jag mine ordentlige veckopredikningar, vilka genom Guds nåd 50 hållne äro A. 1713 – Herren stadfäste sitt ord uti oss och give att vi genom detsamma mer och mer uti tron och gudaktighetens övning helga måtte!” – Han förklarar “de årlige och vanlige evang, brukandes till förberedelse en vers, som sig bäst skickade efter ämnet ur dagens epistel”. – “Vid kyrkoårets begynnelse, började jag i Jesu namn att förklara vår Kristeliga läras huvudartiklar m. m.” – “Torsdagar fortsattes pred. över Trons artiklar.” – “År 1718 på Adventssöndagen började jag åter predika över Epistlarne, tagandes till grund det som särdeles till en sann Kristendoms övning, genom ett heligt dygdeleverne kunde uppväcka. . därest GUD sin anda, nåd och kraft förläne, att sådant efter mitt uppsåt utföras kan.”

– “1719 på Adventssöndagen började jag i Jesu namn att av Evangelierne fortsätta det som året tillförene av Ep. företogs, näml, att driva på en sann Kristendom och gudaktighetsövning uti goda gärningar.”

-. Ett år, då han behandlade evangelietexterna, understryker han, hur han med sin predikan vill “vid vart och ett, året igenom, 1. lära, 2. förmana, 3. trösta.”

Åren i fångenskapens land blev många. Omtanke och vård av den lilla församlingen i främmande land krävde kraft och uthållighet och kärlek. Personliga bekymmer och sorger föll på den frånvarande familjefaderns lott. När han lämnade Sverige, var hans hustru svårt sjuk: “ifrån vilken skilsmässan var så mycket svårare, som hon igenom en olycklig händelse av en knappnål, som utisamma månad blev nedersvulgen och kommit i lungorne, var råkad utiett sjukligt tillstånd och såsom halvdöd av mig lämnades.” Deras förstfödde son Andreas hade i början av året dött i mässlingen knappt fyra månader gammal. I främmande land nådde honom gång efter annan budskap om kära anförvanters bortgång:

7/12 1705 hustrun Inga, född Lysing.

25/5 1706 andre sonen Andreas.

11/2 1708 styvfadern, kyrkvärden Anders Larsson Bank.

21/8 1713 svärfadern, kyrkoherden i S:t Jakob Anders Lysing.

20/2 1716 brodern Sven Westerman.

Han nämner också moderns död men anger inte dag och år.

“Den 5 oktober (1721) erhöllo vi genom en offentlig av Hans Tsariska Maj.t utskickade fredsförklarare, de hugneliga och länge efterlängtade fredstidningar, näml, att freden emellan Sverige och Ryssland sluten och redan i Petersburg och Moskva publicerad var.

Herren give att den beständig bliva måtte!!!”

Den 19 december (1721) lämnade Andreas Westerman Solvytschegodsk, och den 1 januari 1722 fortsatte han från Ustjug. Färden gick genom Petersburg, Viborg och Borgå till Åbo. “På 1 Store bönedagen den 6 Apr. predikade jag i Åbo Domkyrka högmässan.”

“Den 6 Maj anlände jag från Åbo till Stockholm, åstundandes den glädjen att efter ett så långvarigt fångenskap och nådig förlossning, omsider få se min kära fädernesort och till en begynnelse besöka Herrans Tempel i S:t Jacob, uti vilken församling jag döpt och uppfödd är samt någre år en lärare varit haver.

GUDI vare för all sin nåd och godhet ära och lov evinnerliga!” Efter hemkomsten från Ryssland återtog Andreas Westerman tjänsten vid Livgardet i Stoekholm. Den 25 juni 1726 utnämndes han till kyrkoherde i Gävle och samma år till prost. Han dog 1739.

Upsala ärkestifts herdaminne lämnar följande eftermäle om Andreas Westerman: “Han älskade stillhet och undflydde allt tillfälle till ovänskap. Hans väsende var uppriktigt och hans umgänge behagligt. Under de sista åren var han blind. – Genom sin vän, Pastor Micaelis i Archangel, som var Pietist, skaffade han sina medfångne i Ryssland flere ganska vackra allmosor.”

En dotter i ett andra äktenskap, Inga Ulrica, blev gift med Doct, Erik Tegman, kyrkoherde i Gävle 1764-1789. En son, Johan Westerman, var Gustaf III:s stadssekreterare för finansärenden. Han blev adlad Liljencrantz.

En Westermans predikan i Solevitziogda på 22 Sönd. efter Tref. 1710 över ämnet “The Christnas plieht och skyldighet till inbördes förlåtelse eller broderlig försonlighet” trycktes i Halle 1716.

Prosten Westerman fick sin grav i Hel. Tref. kyrkas kor, där hans gravhäll markerar fältprästens och församlingsherdens sista vilorum.

Gravskriften är på latin och lyder i översättning:

UNDER DENNA GRAVSTEN VILAR TRYGGT I HERREN

M. ANDREAS WESTERMAN HÄRSTAMMANDE FRÅN STOCKHOLM

TIDIGARE PASTOR UNDER 24 ÅR VID KUNGL. LIVGARDET OCH ASSESSOR I HOVKONSISTORIET

DÄREFTER KYRKOHERDE OCH PROST I GÄVLE FÖRSAMLINGAR

OCH DÄRJAMTE INSPEKTOR FÖR KUNGL. GYMNASIET I GAVLE OCH TRIVIALSKOLAN

DÄRSAMMASTÄDES FÖDD ÅR 1672-DÖD 1739

VANTANDE ATT FÅ MÖTA SIN HÖGT ÄLSKADE MAKA

MARIA CHRISTINA GYLLENKROOK

OCH DEN ALLRA ÄLSKLIGASTE FAMILJ ÖVERLEVANDE EFTER SIG

OCH VILKAS DÖD SKALL INTRÄFFA I ENLIGHET MED GUDS VILJA

MINNESORD:

ATT HOPPAS PÅ HERREN AR MIN STARKHET

Fattigvården mot slutet av stormaktstiden

“Berättade hans högärevyrdighet H. Prosten om en ung faderlös piga på 14 år i Sätra hemma, som var bekajad med fransoser och över all sin kropp full med sår och bölder. Och som det är ett Christeligit verk och förhjälpa en sådan till hälsan, frågade H. Prosten, om icke hon skulle kunna hjälpas av fattigpenningarne, vartill ock samtycktes.” (12/6 1703).

“Utdeltes till helgen fattigpenningar, som av fattiglistan är att se, bestigande sig till 105 Daler kopparmynt, som utgavs.” (2/6 1704).

Prosten Schaefter var sparsam, men borgmästaren erinrade om de allra sämst lottade, och dessa fick en liten uppmuntran till julen:

“Androg ärevyrdige H. Prosten, att eftersom stadsens fattige bliva på det sättet försörjde, att de fått vissa rotar i staden, av vilka de bekomma sitt nödtorftiga uppehälle, så larer intet vara av nöden att nu till högtiden åt dem utdela några fattigpenningar, det ock de närvarande fant intet vara nödigt. Dock berättade H, Borgmästaren: Fastän de fattige bliva således födde och försörjde så är likväl någre så eländige till kläder, att de äre så gott som blott och bare, minder att de det ringaste äga att ligga på heller hölja sig med,” Han undrade, “om icke det vore Christligit och billigt att eftersom ibland Exceqverade Pertzsdler på auktion kan finnas gl. kläder, skinnfällar och ryor, om icke kunde tagas av fattigpenningarne och köpa sådant och giva åt dem, som torftigast äro … H. Borgmästaren lovade giva en specifikation. vilket ock blev beviljat således, att när sådane gl. kläder överkommit, kan de köpas och till betalning därföre tagas penningar hos H. Kyrkovärden.

Men som utom desse finnas någre personer, vars tillstånd äre alltför knaft, vilka och draga försyn att söka någon hjälp och understöd, ty beviljades följande till denne högtid att bekomma.” Därpå upptar protokollet åtta poster på tillsammans 62 Daler 16 öre. Så kunde även de mest försagda få en smula hjälp. (21/12 1715).

Om prosten Schaefer 1715 visade en viss återhållsamhet, talar hans ord 1719 om medkänsla för de arma: “Talte H, Prosten om de fattigas i församlingen eländiga och usla tillstånd, helst som de nu intet för penningar kunna sig något få köpa, föreslåendes om icke försambl. godvilligt efter råd ock ömkne kunna göra ett sammanskott av spannmål och andra ätande varor, och det sedan utdela åt den torftige.

Närvarande enhällel. samtyckte, att på det sättet vara bäst, och föreslog, att H:r Petter Lindberg och Petter Östling mot betalning kunna sammanskjutet emottaga och till vederbörande efter befallning avleverera. H:r Borgmästaren Menscheffer lovade kalla dem till sig och därom beställa.”

Därefter vände sig prosten till hospitalets (sjukhuset) föreståndare och frågade, om de fattiga fick sin stipulerade andel av sterbhusmedlen. Svaret blev nekande. Nu tog prosten fram ett enstaka aktuellt fall, nämligen det Folckerska sterbhusets åtgöranden. Han undrade, om “något inventarium vara upprättat, varefter de fattiga kunna njuta sin provision. H:r Wallström svarade sig ej veta därutav.” (28/4 1719).

Prostens vaksamhet gav resultat. Den 13 aug. 1723 “lät stadssecreteraren Tomas Wallström uti hospitalskistan inleverera 60 Daler 6 öre kopparmynt uti diverse sterbhus sedan år 1716 fallna fattigpenningar efter en uppgiven förteckning.”

Det var många slags myntsorter, som man fått i håvarna under ca 6 1/2 månader: “A:o 1722 d. 10 Decemb. voro tillsammans uti Sacerstiga att efter befallning uppräkna de medel fallne i hospitalshåvarne sedan d. 30 mån. maii för l. Rådman H:r Olof Dufwa och Stadscasseuren Bollerman (räknade) och befants uti efterskrevne myntsorter.

uti koppar runstycken …………………………………………….. D. 131:21

uti gl. halvörar ………………………… D. 46:25

uti nya dito ……………………………. D. 21:10 1/2

uti halvstyvrar ……………………………………………..D. 2:9 1/2

uti vita penningar ……………………. D. 4:1

uti mynttecken a 3 och 1/2 öre …… D. 2:17

uti plåtar ……………………………… D. 6

D. 214:20

Dessa 214 D. 20 öre blevo straxt i hospitalets kista inlagda.”

(Siffrorna efter divisionstecknet anger öretal. På en daler kopparmynt gick vid den tiden 32 öre.)

Det dugde inte att hålla sig undan håvgångstjänsten: “Även beslöts om den, som försummar gå med håven, sedan han bliver tillsagder, det han bör betala till Kyrkan lika mycket som faller uti håven på en dylik dag.” (11/12 1722).

Olof Dufwa Bollerman

Kyrkoherdar i Gävle 1669-1762

1669-1684 Petrus Olai Fontelius

1684-1690 Jöran Nicolai Wallin

1690-1725 Johan Henriksson Schaefer

1726-1739 Andreas Westerman

1740-1762 Simon Melander

“Upprätta prästens hus”

När en präst dog, borde en tillträdande präst i församlingen enligt den tidens mening “upprätta den avlidnes hus” genom att gifta sig med änkan. Kaplanen Joachim Insulander hade varit gift tre gånger. Han dog 1697, och herr Håkan Netzelius uppflyttades till herr Joachims efterträdare.

Joacim Insulander

Nu “berättade hans högärevyrdighet H. Prosten, att H:r Olof Lexell, som församlingen vocerat hit att komma uti hans vyrdighet H:r Håkans ställe med de villkor, att han skulle upprätta sal. H:r Joachims hus och taga dess änka, har ingått giftermål med en annan kvinnsperson och fördenskull gjort sig vocation av tjänsten förlustig. Och som nu allenast 1 månads tid är till Walborgmässodagen, är av nöden, att en annan utses och kallas därtil! Och sade hans högarevyrdighet sig hava hos hans faderliga högvyrdighet H. Arehihiskopen föreslagit Kyrkoherdens H. Lars Norelii son uti Norrala H. Lars Norelius ben:d. Och biföllo alle nu närvarande, att ber.de H:r Lars Norelius bliver voterad och hit till församblingen kallad att företräda den tjänsten, som H. Olof LexelI varit vocerad till men igenom sitt ingådde giftermål gjort sig der. samma förlustig.”

Nu undrade några av de närvarande, om det ändå inte vore nödvändigt att utröna konsistoriets mening och betänkande om herr Olof LexelI, “förrän någon annan förändring sker.” Men prosten Schaefer invände med en viss skärpa och “sade sig vilja svara därföre och begärde att föras till protocoll, det H:r Olof LexelI som ingen redelig prästman har gjort uti detta mål.”

Men så fanns en herr Bengt Sahlner, “som nu uti 2 års tid gjort tjänst här i församlingen” Borgmästare Salin ifrågasatte med tanike på denne, om inte han kunde “komma i consideration vid detta tillfället, därpå H. Probsten svarade att vyrdige H:r Nils Ahlqwist bliver pastor uti Wallburg i nästkommande, då H:r Bengt åter kommer uti hans ställe under regementet att förtråda.” (24/3 1699)

Borgmästare Salin.

Prosten Schaeffer visste vad han ville, och han ledde ärendena med fast hand. – Herr Lars blev vald.

Förste kaplanen Håkan Netzelius hade blivit utnämnd till kyrkoherde i Årsunda. Den som skulle komma att “succedera” honom borde enligt Schaefer “kunna sjunga efter nya psalmboken” .

Kyrkostämman kallades sålunda samman till va! Men läget var oklart: “Församlingens ledamöter, som tillförende intet visste uti vad ärende, som de nu voro sammankallade, begärde några dagars uppskov att betänka sig härutinnan, vilket dem ock efterläts till nästkommande fredag, som bliver den 13 Nov., då de lovade att självmant komma hit upp.”

Fredagen den 13 var inne. “Hans högärevyrdighet H. Prosten betackade dem nu närvarande ödmjukelin, som hava efter sitt sista utlovade infunnit sig.” Det gällde nu val av efterträdare till herr Håkan.

Här i Gävle hade den praxis vuxit fram, att församlingen uppflyttade andre komministern, när förstakomministertjänsten blev ledig.

Magistraten och de 24 äldste hade denna gång kommit överens om att rösta på en viss Petrus Aurivillius, en kandidat utom församlingen.

Men Lars Norelius innehade andra komministertjänsten, och Schaefer förde fram det namnet. Hans mening stöddes av landshövdingen Carl Hård jämte flera andra. En del åter talade för Aurivillius, “men eftersom högvälborne H. Landshövdingen med de andra hava kallat på H. Lars, så äre de ock därmed tillfreds, eftersom han är en vacker man.”

Rådman Eliaeson och Johan Hammar var bland dem, som inte hade glömt, att Olof Lexell hade ställts åt sidan, fastän församlingen en gång hade valt honom.

187 – Hammar

Prosten begärde nu, att rådman Daniel Eliaeson skulle “säja sin mening om H. Lars person till successionen av ordinarie cappelanstjänsten, då han, Eliaeson svarade: “Vad är det, att man voterar någon? påberopandes, att när H. Olof Lexell blev förra gången av församlingen vocerad, blev det ock intet.”

Härefter uppräknades en lång rad namn på personer, som ville ha Norelius till ordinarie. “Men Johan Hammar sade, att ehuruväl han härtill har givit begge Capellanerne lika myckit, så skall han härefter intet giva den, som uti H. Lars ställe kommer, mera än för sången, nl:n 18 öre kopparmynt.”

Herr Lars blev vald till första komministertjänsten.

En månad hade förflutit efter förra valet, och man var åter samlad för att välja kaplan. Till andra kaplanstjänsten hade ärkebiskopen givit två namn: Lars Wegner och Johan Schirman. Båda prästerna hade avlagt sina prov. Wegners röstresurser var för svaga, varför han inte kunde komma ifråga.

584. Johan Schirman

“Studiosus Johan Schirman fanns av församlingen behaglig, både för sitt starka uttal som ock vackra predikan, och föllo vota uppå honom, särdeles ock som han här i staden är infödder och synes därföre billigast böra befördras. Har ock en ålderstigen moder, som på sin ålderdom kunde därav hava hugnad.”

Det var inte enda gången Gävle räknade med dem, som var “infödde Staden” och som kanhända därtill hade förpliktelser mot anhöriga. Johan Schirman var präst i Gävle i 22 år.

Kyrkorådets sammanträde den 19 maj 1713 har en högtidlig prägel:

“Sedan versen ‘Titt Lius tänt etz.’ var sjungen refererade högärevyrdige H:r Prosten, huruledes fördetta Cappelan vyrdige och vällärde H:r Lars Norelius nu nyligen blivit förordnad till Körkoherde uti Harmånger och letten Dahl, för vilken orsak H. Norelius oppsagt sin Cappelanstjänst här I församlingen och tänker nästkommande Helga Trefaldighetssöndag taga sitt avsked.”

Efter detta meddelande uppflyttades andra kaplan Hans Schirman till första, varefter man valde “En studiosus i staden, Eggert Holmqwist ved namn.”

Men så kom en dag det egendomliga meddelandet, att Norelius skulle komma tillbaka. Från ärkebiskopen, domkapitlet och landshövdingen hade nämligen kommit brev, i vilket kyrkorådet fått det beskedet, att förre kaplanen Lars Norelius skulle återinsättas i sin tjänst i Gävle. Man hade endast att finna sig i höga vederbörandes åtgärd.

De två prästerna, Norelius och Schirman, trodde, att det skulle gå att komma överens om såväl arbete som förmåner. Norelius tackade kyrkoråd och församling, “som behagat lämna honom att tillträda sin förra post här i staden, till dess Gud och höga överheten täcktes allernådigst förse honom med ett annat brödstycke.” (11/11 1715).

Det hade gått 2 1/2 år, innan detta meddelande kom, och i protokollen syns ingenting om motiven för åtgärden. Men “Uppsala ärkestifts herdaminne” ger följande upplysning: Lars Norelius hade blivit “Kyrkoherde i H. 1714, men måste året därpå flytta undan för E. Aurivillius, som då hemkom ur ryska fångenskapen, och hade konungens fullmakt på detta pastorat. Han (Norelius) måste då återflytta till sin syssla i Gefle, i vilken han ånyo installerades 1715.”

Komministrar i Gävle 1668-1772

1668-1681 Petrus Erasmi Gewalin

1679-1697 Joachim P. Insulander

1685-1704 Haquin (Håkan) Netzelius

16 .. -1692 Olof Joh. Holmer

1698 Olof Jonae Lexelius (Lexell)

1700-1718 Lars L. Norelius

1704-1726 Johan G. Schirman

1714-1734 Enhart A. Holmqvist

1726-1729 Nils Sundrus

1729-1752 Olof Jernberg

1734-1757 Pehr Stocksell

1753-1760 Johan Sv. Forlander

1759-1773 Georg M. Fant

1761-1772 Olof Bäckenberg

Om prästens lön

När det gäller prästerna, kan löneförhållandena inte avläsas lika enkelt, som då det är fråga om kyrkobetjänte. Till pastors lön hörde emellertid först och främst bostad med tillhörande jord. Från 1690talet finns följande uppgift angående prästgården i Gävle:

“En gård till boställe i Gefle med behörig rökebadstuvu och köllna (Torkhus för lin, sädesmältning mm). Dito en stallgård, som Wahlbo sockris annexebönder håller vid makt, men stallet kommer staden till. Ett stort prästänge till höslått vid Gefle staket med en stor dubbel ny ladu, som staden uppbyggt och prästen sedan bör hålla vid makt årl:n, för (utom) åkrar till säde och träde med behöriga ladur, 2:ne av staden med golv uti, item 2:ne av Wahlbo. Kålhagar efter nödtorften 2:ne st. Desse ägor äre tagne merendels av en gl, by, Gefle vid namn, (som) av forna tider legat bredvid Gafvelbron, ett stycke ifrån, därest nu staden Gef1e står, och förmenas därav hava sitt namn. Dito av staden ett stolphärbärge.”

Boställsjorden uppgick på 1730-talet till något över 35 tunnland och omfattade 1763 över 50 tunnland. Till pastorsjorden hörde den s. k. Kroknäshagen, ett välfunnet namn, som senare fick vika för namnet Boulognerskogen. Utom jordbrukets avkastning hade pastor vissa inkomster från Valbo, Hedesunda och Österfärnebo, vidare bäckenpengar och ersättning för en del kyrkliga förrättningar. (Uppgifterna i huvudsak från “Sveriges kyrkor, Gästrikland”).

Prästgården var i slutet av 1600-talet i ett bristfälligt skick, varför den behövde rustas, Prosten Schaefer erbjöd sig att förskottera kostnaderna, eftersom det var ont om medel. Han hade också åtskilligt att påminna om i fråga om arbetsledningen:

“Proponerade hans högärevyrdighet, att han i går bofört med sin bokhåller uti prästgården. Och när han kommer in i stuvan och lukorne stigdo igen, han ser dagen lysa igenom knutarne allestädes. Tillfrågades nu de närvarande, om icke de finna skäligit, att han må taga sig en vis arbetskarl, som driver väggarne och gör annat nödvändigt smått arbete i husen, den han själv vill med sin kostnad hålla och betala, allenast han kan hava sin betalning att undfå igen, när han den fordrar, efter stadsvaktmästaren ingen allvarsamhet brukar med dagsverksfolket. Icke heller komma de i rättan tid till arbetet. Såsom ock att fönsterkarmarne och dörrarne måtte bliva överstrukne med färger, begärandes de närvarandes betänkande däruti … ” (19/3 1695) .

Den 25 juni 1712 visiterade ärskebiskop Hakvin Spegel Gefle församling. Föremål för granskningen var också prosten Schaefers bostad:

“Sedan frågades om prästgårdens tillstånd och byggnad, varom H:r Prosten gjorde en sådan berättelse: att då han först hit kom till lägenheten. måtte han leja hus i staden uti 4 års tid med sin stora olägenhet, Och i mediertid insamlades av borgerskapet medel till en ny prästgård, vilken är väl till anseende, vackert oppbyggd och avdelad,”

Nu ville prosten, att ett besiktningsinstrument upprättades, som upptog även hans anmärkningar, “på det han må veta, vad han eller hans anhöriga, efter hans död, hava att svara före.”

Om komministrarnas löner är det än svårare att få någon klarhet.

Från mitten av 1600-talet fanns här i regel två kaplaner, Den enes tjänst ansågs som extra ordinarie. Till förbättring av deras löner infördes s. k, skriftpenningar vid nattvardsgång.

Om kaplanernas avlöning bestämdes 1729, enl. O. Fyhrvall, “att den förste komministern skulle åtnjuta hela sin gamla lön utan avkortning, varken i tiondeströmming eller de 8 tunnor spannmål, prosten utgiver. Åt den andre komministern anslogs: 1:0 de vanliga påskmålspenningarna, 2:0 tre kollekter årligen, 3:0 150 Daler kopparmynt i årshyra, tills han kan förses med tjänlig gård, 4:0 en s. k, åker såsom ett beneficium av staden, 5:0 en trejedel av skriftepenningarna, när han själv skriftar.”

Vin kunde någon gång användas som betalning för merarbete:

“Beviljades M:r Christoffer Aurivillius 1 kanna vin till julehögtiden i anseende därtill. att han alle högtider andre dagen predikar om högmässan,” (21/12 1687) .

Ur organisternas historia

“En person, Anders Johansson, Forsström benämd, födder i Falun”, hade anmält sig till prosten Schaefer och meddelat, att han kunde vikariera för organisten i händelse denne blev sjuk, Man beslöt att antaga erbjudandet, och så gjordes en plan upp för hans avlöning.

Kyrkorådet bestämde en kollekt, “då de som förmögnare äro, kunna på sedlar anteckna, vad de vilja giva honom”. För matfrågan ordnade man så, att han fick äta i hemmen. Prosten “utfäste sig, att han hos sig skall hava en månads kost. Holst sammaledes, Jonas Hammar likaså”. Sedan kom den ene efter den andre med löfte om kontanter eller kost. (15/1 1705).

Organisten Preutz hade dött, och en H. Zacharias Holmberg från Stockholm hade sökt tjänsten. Man hade samrått om ärendet och till den 12 december kallat den sökande till prov.

Kyrkorådet hade “communicerat med H. Borgmästare och Råd och dess mening inhämtat samt däruppå d. 12 Xbr (december) kallat H:r Holmberg hit att uti julhögtiden till ett prov låta församlingen få hugna sig av en till en slik dyr högtids firande tjänlig musik och spelande på orgverket.”

Holmberg kom och hade tagit med sig, 2:ne andra personer, som blåsit på hoboae.’ Provet föll väl ut, och kyrkorådet betalade 100 Daler kopparmynt till reseersättning m. m. för de tre musikanterna. Därefter beslöt kyrkorådet antaga Holmberg.

“Dock voro församlingen antänkte, huru och på vad sätt han skall kunna få någon lön och underhåll. Alltså beviljades av samtel, närvarande att honom till underhåll beviljades tre collekter om året … Sedan beviljades honom att få fri kost av församlingen: nämbl:n en månad hos var och en, Även beviljade H:r Prosten honom till understöd de bäckenpenningar som falla årligen i bäckenet i koret, när folket communicra.” (2/1 1715).

“Antogs Mons And, Praeus i församlingens tjänst i musiken efter dess ansökning emot 300 Daler kopparmynts lön igenom Collecter, såsom bäckenpenningar. dem H. Prosten honom cederar, som eljest Körkoherden äro tillhörige, och att få kost en månad hos var av de förnämsta i församlingen, då han förmantes att leva med organisten i fred och communicera honom sin faders stycke jämväl, att den ene intet sitter på den andres förtal, vilket bem:te Praeus utfäste”. (1/5 1715) .

Den ordinarie organisten Zacharias Holmberg antogs den 2 jan. samma år. Praeutz var tydligen biträdande. Prosten avstod en del av sina inkomster till organisterna.

Organist Zacharias Holmberg.

En son till organisten Michael Preutz hade dött, och fadern begärde i brev till prosten att på grund av faderns fattigdom få begrava sonen i stillhet.

Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

“Högärevyrdiga och Höglärde H:r Pastor och Praepositi, Högförnäme Patron och Gynnare.

Såsom Gud den allrahögste för några dagar sedan uti en sal. stund ifrån denna mödosamma världen behagat kalla min käre lille son, vilkens döda lekamen nu intet tjänligare är, än att han måtte komma till sitt vilorum, ty nödgas jag mig hos Högärevyrdige H:r Prosten denna gången med en tjänstödmjukelig bön och begäran infinna, ödmjukeligen anhållandes, att jag måtte få lov och tillstånd denna min lilla sons andalösa lekamen i tysthet och utan likpredikan låta komma till sin vilokammar, eftersom min lägenhet ganska ringa är och tiderna däremot mycket svåra, som var man nogsamt erfarer. Jag skulle väl gärna önska, att min förmögenhet och tillstånd så kunde tillåta, att jag kunde göra begravningen, som några av församlingens ledamöter gjort hava. Men Gud vet bäst vars och ens lägenhet och särdeles min, som ganska ringa är. I anledning av detta förmodar jag, att Högärevyrdige H:r Prosten efter dess vanlige affection tillåter mig denna gången min ödmjuka begäran, helst jag ock oförgripeligen dristar mig att räknas den ringaste av en ibland Kyrkones betjänte, som kanske någon större frihet kunde efterlåtas än eljest någon annan av församlingen. Jag avvaktar häröver Högärevyrdige H:r Prostens gunstiga svar med ödmjuk begäran, att denna min stora dristighet måtte bli ursäktad, varemot jag alltid, nu som tillförende nästtjänstl. hälsning, och Guds trogne anbefallande, förblivl.

Högärevyrdige och Höglärde H:r Prostens tjänsteödmjukaste tjänare

M. A. Preutz

Gefle d. 20 April A:o 1702″

Utanskriften på brevet hade denna lydelse:

“Högärevyrdige och Höglärde Herren

Magister Johan H. Schaefer, högmeriterad Pastor i Gefle och Prost över Gestrikeland

Minom Högförnäme Patron

Detta Geffle

tjänstödmjukl.”

KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE

på 1600- och 1700-talet.

Del VI.

av Erik Persson

Innehåll:

Om klockare och klockareval

Andra kyrkobetjänter

kyrkornas lönestat

Kyrkotukt

Om klockare och klockareval

Den andre innehavaren av klockaretjänsten, som kyrkorådets äldsta protokollsbok omnämner, hette Erik Persson. Klockaren skall ju allting bestyra, säger ett gammalt ordstäv. Så var det också för klockaren Persson. Han skulle själv hålla ringare, bekosta nattvardsbrödet och ombesörja tvätten av linnekläderna. Hans lön bestämdes med tanke på dessa utlägg och höjdes därför med 60 Daler kopparmynt till 150 dito pr år. (8/11 1689.

I början synes han ha skött sin tjänst utan anmärkning. Men om ett par tre år återkommer han gång efter annan i protokollen: En gång hade det flutit en oblat i vinet vid en nattvardsgång, varför han “förmantes allvarligen att rätta sig efter de förmaningar, som honom en och annan gång göres, vetandes, att om han hädanefter uti någon måtto förargelse åstadkommer, lärer han priveras tjänsten.” (15/2 1692).

Men förmaningen ledde inte till önskat resultat. Det blev varning rätt snart: Prosten Johan Schaefer (Peter Schaefers bror) hade hos kyrkorådet anmält anmärkning mot klockaren. Denne hade nämligen under fem månaders tid försummat att anteckna vigslar och barndop och inte heller kommit, då prosten kallat honom. Kyrkorådet hade därför ålagt klockaren att komplettera anteckningarna m. m. Men han hade inte brytt sig om att åtlyda kyrkorådets anvisning, som gjordes den 14 okt 1693.

Nu var man framme vid den 9 mars 1694. Flera klagomål anfördes mot Persson. Men alltfort ville man ha fördrag med klockaren: “Hans ärevyrdighet kyrkoherden kallade Gud till vittne, att han uti ingen måtto söker klockarens värsta utan tillunnar honom av hjärtat allt gott. De av borgerskapet bådo ock för honom, att han ännu måtte till prob förbliva vid tjänsten.” Jöran Elis lovade

Jöran Elis. Stor fil för att underlätta läsbarheten

hjälpa honom med anteckningarna. Kyrkorådet jämte många andra närvarande ansåg sig ha fog för anmärkningarna på klockaren men ville låta nåd gå före rätt. Han hade bort avsättas, “dock av särdeles gunst och bevågenhet förunnades honom att än därvid förbliva, väl vetandes, att om någon ringaste klagomål på honom kommer, att han sin tjänst försummar eller någon annan beställning, som honom tillkommer att förrätta, han då utan all nåd och förbön bliver satt ifrån tjänsten, det honom för denna gången länder till rättelse.”

Kyrkstock från Valbo kyrka.

Men ingenting synes ha kunnat hjälpa den slarvige klockaren: “Anklagade nu åter hans högärevyrdighet Kyrkoherden klockare Erich Persson för åtskillige dess otidigheter och insolentier, och särdeles att i förleden onsdag har han

vårdslöst gått utur Sakerstian och under predikan stått i predikestolen och intet stått i Sakerstian och haft uppseende på elden, då elden har kunnat gjort skada och kanske orsakat eldsvåda i Kyrkan. Och när H. Probsten här i går tillbudit honom, det han i dag skulle godvilligt sitta i stocken under predikan att såmedelst taga sig därav någon Correction, har Erich Persson svarat sig intet vilja det göra utan underkastar sig Kyrkorådets betänkande. Erich Persson ville full enskylla sig, att elden intet fallit neder men allenast sprakat, efter det var granved, givandes hans högarevyrd:t inge synnerlige gode ord. Hans högärevyrdighet tog avträde, begärandes, att Kyrkorådet ville med den avhjälpa detta ärendet.”

Kyrkorådet ansåg sig nu ha fog för att avsätta klockaren Persson, helst som han dessutom förskingrat en del medel, som insamlats för reparation av orgeln Men ändå! Man beslöt att ge honom ännu en möjlighet till rättelse:

“Så har likväl Kyrkorådet velat honom för denna gången hava för sitt förseende ännu vid tjänsten behållen, dock så, att han nästkommande

fredag under predikan skall, sig till näpst och Correction, sitta uti stocken, och kommer han en gång igen, skall han plikta med stocken under alla tre predikningarna på en söndag. Men där det intet skulle hjälpa, som bliver ett ultimatum för honom, så bliver han tjänsten förlustig.” (8/3 1693) .

Klockaren Erich Persson försatt emellertid denna sista möjlighet. Han brast ånyo i redovisning av kyrkans medel, varför han blev avsatt från sin tjänst, detta “i anledning av Kongl. Maj :ts kyrkolag 33 par. pag. 188 … Dock i betraktande av hans anhörige och anförvanter har likväl Kyrkiorådet velat anse hans tillstånd och förunna honom att årligen undfå av den klockarens lön, som i stället kommer, 30 Daler kopparmynt, till dess den summa bliver för honom indragen, som uppgår emot den summa, han till Kyrkan bliver skyldig, den han likväl måste straxt betala.” (9/4 1695).

Så kom avslutningen: “Inkallades klockaren Erich Perssons Cautionist Per Persson murmästare och förkunnades honom, att Erich Persson för åtskillige begångne felaktigheter är satt ifrån ämbete, varför honom åligger att vara tillstädes i morgon, vill Gud, då ifrån Erich Persson skall inventeras det han under händer haft haver.” (9/4 1695).

Den 14 nov. 1735 samlades menigheten i Kyrkans kor för att välja klockare. Efter en utförlig redogörelse för vad som hörde samman med detta val skred man till votering.

“Därav befants att

1. vice klockaren Wiström bekommit ………………………………….. 94 vota

2. Collega Folsilius …………………………………………………………. 38 d:o

3. Glasmästaren Ek ………………………………………………………….. 7 d:o

4. Handelsman Grop …………………………………………………………2 d:o

som för de närvarande behörigen upplästes.”

166. Groop. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Wiström hade alltså fått de flesta rösterna, “Så biföll högvälborne Herr Greven Generalmajoren och Landshövdingen, att han ock följakteligen bliver ordinarie klockare härstädes efter den med döden avgångne klockaren Gewalin, såvida han efter Kyrkolagen presterar den där omförmälda Cautionen.” Sedan han skaffat denna borgen, insattes han i tjänsten.

611.Gevalin. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Nu var Wiström visserligen vald till klockare, men ännu återstod en viktig sak att ordna, och det gällde lönen under närmaste tiden:

“Dock åligger honom att med den gl, klockaren Gewalins arvingar

överenskomma om klockare lönen till nästkommande Maii, helst de till den tiden efter Venerandi Consistorii förordnande böra samma lön med honom dela, och Wiström således icke förrän ifrån den tiden lönen enskylt tillfalla må.”

Här märker man, hur landshövdingen hade det avgörande ordet, och att den nyanställde klockaren fick dela lönen med arvingarna till den gamle innehavaren av samma tjänst. Vidare ser man, att klockarevalet var en hela församlingens sak och att röstningen skedde per capita.

Klockaren Wiström hade dött, och en ny innehavare av tjänsten skulle tillsättas. Detta val avspeglar åtskilliga intressanta sidor av dåtida samhälleliga verksamhet.

En pedagogus Ol. Unander i Östhammar önskade komma i fråga vid klockarevalet i Gävle.

612.Undander. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Han hade erhållit en synnerligen förnämlig rekommendation av domkapitlet i Uppsala, som förmodade, “att till klockaresysslans besättande uti Gefle benägit avseende havas torde så uppå personens egen skickelighet som Consistorii i detta mål gjorde välmenta föreskrift.”

Kyrkorådet i Gävle avböjde dock helt artigt domkapitlets förord, enär man fann, “att sådant är en sak, som intet låter sig göra, i anledning därav, att här i staden äro så många av infödda studerande och vackra ämnen, som först böra ihågkommas och hjälpas, vilka icke hava något födomedel. Varföre beslöts, att brev och svar kommer härom att avgå till ven. Consistorium.” (19/9 1746).

En studiosus Anders Hiertberg sökte också tjänsten, och kyrkorådet lovade ha honom i åtanke. (19/12 1746). Man gjorde sig alltfort ingen brådska, varför Hiertberg återkom med sin anhållan. Kyrkorådet svarade härpå, att man ville först höra det “större Kyrkiorådet”. (24/4 1747).

Under vakansen tjänstgjorde Nils Wiström, son till den avlidne klockaren. Änkan Wiström anhölI skriftligen, att hennes son måtte ihågkommas, då tjänsten skulle tillsättas. Kyrkorådet svarade, att detta var “ett mål, som ankommer på stora Kyrkorådet eller menighetens sammankomst. Ty skulIe hustru Brita Wiströms skrift vid det tillfället föredragas och uppläsas.” – Här skymtar kyrkostämman. (29/6 1747).

Den 5 jan. 1748 togs frågan om klockareval åter upp. Prosten Simon Melander gav förord åt Hiertberg. Rådet svarade, att församlingen borde sammankalIas för att “Communiceras”, innan ärendet avgjordes.

Åtskilliga andra sökte klockaresysslan. En studiosus Magnus Örnberg

540. Magnus Örnberg. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

anförde, att han var borgarebarn här i staden, och att föräldrarna betalade skatt och utlagor. Vidare erbjöd han sig att ställa borgen för sysslan.

När klockarefrågan skulle framläggas den 15 jan. samma år, gjordes anmärkning på det förhållandet, att pålysningen den 5 januari inte angett ärendet för sammankomsten.

Åtta sökande hade anmält sig till tjänsten, “till vilken ända nu in antecessum alla de sökandes skrifter för församlingen upplästes.”

Prosten Melander hade i särskilt memorial förordat Anders Hiertberg, “som är ett stadsens infött barn och tillika har sin gamla fattiga moder att försörja, äger därjämte en färdig hand till att skriva.” Prosten satte Hiertberg före tre andra, “som ock med sina skrifter uti sista Kyrkorådet inkommit men tillförene aldrig om denna ansökning hos mig låtit sig se eller höra, så att jag ej kunnat föreställa mig om dem, att de skulle hava därmed någon mening eller allvare.

– Jag även så övertygande skäl och bevis haver om Hiertbergs skickelighet, och jag dessutom aldrig mest för min del måste lita honom till.”

Prosten framhöll vidare, att han skulle ta ett bifall till hans förslag som ett erkännande av “församlingens vanliga gunst och benägenhet emot mig, om vilken jag alltid tillförende gjort mig försäkrad.”

Sedan han betygat sin villighet att förorda någon ekonomisk hjälp av kyrkans medel till klockareänkan, berättade han, att kyrkorådet behandlat “H. Ärkebiskopens och Venerand: Consistorii ampla föreskrift och recommendation för Ol. Unander i Östhammar”. Men, tillade prosten, “har Kyrkorådet nödgats hos H. Ärkebiskopen och Ven. Consistorium göra sin ursäkt i anseende till dem, vilka som infödde uti församlingen ej kunna utestängas.”

En del av församlingen yttrade sig i ärendet och föreslog “att få skrida till ett ordenteligit val”.

Ännu var man likväl inte redo att gå till verket. Man beslöt att skriva till magistraten och begära, att vissa deputerade av hantverkarna och fiskarna måtte förordnas att bevista klockarevalet, som skulle hållas den 25 febr. efter predikan och i koret.

Valdagen den 25 febr. var inne. Av 150 personer, som antecknats som röstberättigade, var 134 närvarande.

Fiskarskapet och hantverkarna var missbelåtna med den anordningen, att de skulle företrädas av deputerade. Nu framhöll de, att de visserligen denna gången skulle foga sig i den antagna bestämmelsen men att det för framtiden

förbehölle sig rätten att “få votera allmänt eller åtminstone få tillökning på rösterna i anseende till myckenheten och proportionen av de andra stånden, då dem underrättades, att sådan förändring tillkommer den högtärade Magistraten.”

“Sedan nu allt detta var skett, skreds till votering med slutna sedlar och det uti Kyrkorådets närvaro, vilka sedlar efter den ordning, som var och en framkallades, emottogs och lades uti en Hatt.”

Innan sedlarna öppnades, framförde prosten en skriftlig begäran från klockareänkan Wistrom, i vilken hon framförde en önskan om ytterligare ett nådår mot att hon “själv håller vicarius, vilket mål Herr Probsten av ömsint behjärtande hemstälite till församlingens behag. Men alla närvarande svarade därtill alldeles Nej och påstodo, att sedlarna måtte öppnas och opplåsas, då man får se, vem lyckan tillfaller.”

Prosten gjorde på nytt ett avbrott i stämman. Man hade röstat per capita, men “Herr Prosten frågade församlingen, huru många röster han vid detta tillfälle bör få, emedan han förmente sig, såsom Pastor, böra ej lika anses i det målet som en av de övriga församlingens ledamöter. Dock ville någon del av församlingen ej bekväma sig till mer än en röst, som tillförene brukeligit varit. Varemot å Herr Prostens sida förmentes honom böra äga åtminstone så många som vid Caplansval, vilka sades vara 3:ne, dem han vid slutet av voteringssedlarnes igenom läsande vill avlämna.”

Valet utföll så, att handelsman Möller fick 54 vota och studiosus Hiertberg 52. De övriga 28 rösterna fördelade sig på tre medsökande.

Prosten lade så sina röster på “Hiertberg, vilket en del av församlingen bestridde, viljandes ingalunda tillägga Herr Prosten mer än en röst och påstodo, att Möller, som vunnit en röst mera, måtte få fullmakt.”

“Herr Prosten proponerade, att efter rösterne fallit så ungefär lika, vill han efter församlingens beslut bekväma sig till en röst, dock med det förbehåll, att lottkastning emellan Möller och Hiertberg sker.” Men någon lottkastning ville församlingen inte vara med om, varför prosten sade sig hålla på sina tre röster. För övrigt menade han, att Hiertberg hade de flesta rösterna, emedan inspektor Wahlman och rådman Berggraf hade yttrat sig för Hiertberg

Erik Berggraf. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

i kyrkorådet, “fast de nu voro frånvarande, varöver någon disput yppades emellan Herr Prosten och skepparen Daehn, som dock strax blev stillad, och ville Herr Probsten om detta ärende i Kyrkorådet vidare framdeles ventilera,

när alla ledamöterna samfällt äro hemmavarande.”

Möller, som ansåg sig vara vald, erbjöd sig att avstå en halv årslön till klockareänkan, “vilket han begärde måtte uti protocollet inflyta.”

Intresset omkring klockarevalet tog inte slut med valdagen. Att överklaga kom inte i fråga. Men man försökte ändå i efterskott att påverka valet.

Så ingav borgmästare Wittstoch den 27 febr. ett memorial, vari han hävdar, “att änkor som äga fastigheter, få votera Pastores till församlingen.” Nu ansåg han, att en viss änka bort få rösta vid klockarevalet men inte blivit kallad. Hon hade kommit att ge Hiertberg sin röst, vilket hon begärde få fört till protokollet, “på det hennes förtegenhet eller skedde förseende icke måtte i framtiden lända henne till något prejudicat.”

Kyrkorådet förklarade sig inte kunna göra något åt den saken utan hänvisade vederbörande till magistraten, som hade att reglera “slika vals förrättande.”

Även “Inspecttoren C. Befvie på Tollfors Bruk” hade velat vara med och rösta “för hemmanen n:o 5 och 6 i Sätra”. Men som han på grund av opasslighet på valdagen inte hade kunnat bevaka sin rösträtt så anhåller han, det H. Prosten täcktes låta anteckna desse 2:ne röster för Hiertberg med mera, som han anförer om okunnigheten, då själva valet för sig gick.”

Även inspektor Belvie hänvisades till magistraten, “som tillkommer att uppgiva förteckning uppå alla dem, som vid slika val komma att välja, kunnandes Kyrkorådet således ingen reflexion nu göra uppå de av inspectoren lämnade 2:ne röster uppå Hiertberg.”

Klockareänkan Wiström återkom med en skrivelse och påminde om att hon föregående året “insinuerat en suplique”, i vilken hon begärde ett andra nådår. Hon önskade nu, att kyrkorådet skulle beakta hennes “beträngda tillstånd … samt förunna henne någon hjälp och understöd till dess stora skulds avbetalande”.

Kyrkorådet tog hennes framställning under “noga övervägande” och erinrade om att församlingen den 25 sistlidne februari “svarat alldeles nej”. Rådet ansåg sig därför inte kunna bifalla hennes begäran. Det såg också på vad en sådan åtgärd skulle betyda för den nye klockaren, “ty därigenom skulle klockaren bliva utur stånd att göra den tjänst, som vara bör, samt

Kyrkorådet osäkert om dess ärlighet.” (22/4 1748).

Även handelsman Georg Möller återkom. Han avlämnade nu en kaution, och mot denna borgen begärde han att få fullmakt på tjänsten. Skulle Hiertberg “mot förmodan” förklaras vald, så protesterade Möller “på det högsta” mot att fullmakt utfärdades åt Hiertberg. Ty denne hade “på ett särdeles sätt brukat att förskaffa sig röster, som han sig åtager att honom överbevisa.”

Kyrkorådet tillbakavisade Möllers påstående, emedan det inte känt till någon olaglighet i fråga om valet. Än mindre hade han “blivit lagl. tilltalt … Och berörande fullmaktserhållande uppå klockaresysslan så kommer Kyrkorådet nu däröver sig att utlåta.”

Kyrkorådet tog så upp frågan om prostens rösträtt. Votering om saken följde Mäster Erich Berg och bagaren Jacob Sehlberg menade, att prosten

241. Sehlbergs släkten. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

skulle ha endast en röst och Möller sålunda bli klockare. “Johan Brodin instämde till alla delar med Berg och Sehlberg, men sedan handelsman Bauman påmint, att Brodin är syskonebarn med Möller, så fant Brodin sig däruti och tog själv avträde utan att därröver resolverades.”

“Johan Bauman förmente, Probsten bör visst äga 3 röster, om icke flera, i anseende därtill att han vid Cappelansval äger 3:ne vota.” Rådman Berggraf höll med Bauman samt erinrade därom, att enligt valprotokollet hade inte hela församlingen utan endast någon del av den varit emot att ge prosten mer än en röst. – Rektor Griis ocIh inspektor Wahlman gav prosten tre röster.

220. Rektor Grijs. Stor fil för att underlätta läsbarheten.

Auditör Laurin gav härefter en mycket utförlig överblick av den aktuella frågan. Han framhöll, att 1686 års Kyrkolag “tillägger Kyrkoherden den myndigheten, att han en odugelig, lat och vårdslös klockare med församlingens Råd kan av ämbetet sätta och en annan i dess ställe antaga, vilket tydeligen utmärker en mera Kyrkoherdens rättighet vid klockares väljande och antagande än en enda församlingens ledamot”. Han ansåg därför, att kyrkoherden var berättigad till tre röster vid klockareval likaväl som vid val av kaplan. Laurin framhöll vidare, “att Herr Prosten, som en sådan person mest skall pålita, ej skäligen emot dess vilja någon bör påtvingas.”

Äntligen hade detta långt utdragna val kommit till ett avgörande.

Omröstningen inom kyrkorådet och auditörens redogörelse ledde slutligen till målet: Kyrkorådet “prövade fördenskull skäligt att härmed

förordna Studiosus Andreas Hiertberg att vara klockare i Gefle Stads Kyrka.”

Protokollet är underskrivet av Laurin, Wahlman, Griis, Berggraf.

Bauman, Berg och Sehlberg samt Eric Schönstedt. (22/4 1748).

Andra kyrkobetjänter

Den 24 maj 1737 beslöt kyrkorådet att antaga järnbäraren Erich Mattsson till kyrkvaktare. Han hade anmält sig till tjänsten efter avlidne Peter Hammarström och ansågs “även till sysslan skicklig och tjänlig”. Lönen skulle bli “den andel av inkomsterna, som han med den förras änka kan överenskomma, efter Kyrkorådet finner skäligt att bevilja henne nådår.” Åt kyrkvärden Unonius uppdrogs “att till instundande pingsthögtid låta

Del av släkten Unonius

förfärdiga en ny kyrkovaktmästarerock efter vanligheten”.

Anställningsförfarandet var enkelt när det gällde detta slag av kyrkobetjänte.

Nådåret efter änkan Hammarström hade gått, och Mattssons lönevillkor hade måst regleras. Ett par skor hörde till förmånerna: “Beviljades kyrkovaktmästaren Eric Mattsson 8 Daler kopparmynt efter vanligheten till ett par skor, om vilket undfående han kommer att anmäla sig hos kyrkvärden Joan Bauman, som dessa 8 Daler utlämnar emot kvittence samt sedan uti kyrkoräkningen annoterar.” (29/6 1739).

Två år hade gått, och Mattssons skor hade blivit utslitna. Kyrkorådet blev fundersamt: Den 14 juli 1741 “anhöll kyrkovaktaren Eric Mattsson att efter vanligheten få 2:ne par skor men feck till svar, att det först skall efterses uti förra årens protokol1er, huru mycket honom tillförene blivit bestått, varefter Kyrkorådet vid nästa sammankomst vill lämna honom behörigt svar.”

“Som ringaren Per Erson tagit och begärt avsked, efter han bliver baggarkarl vid denna stadsens baggareverk (mudderverk), alltså antogs nu i stället Herr Prostens dräng vid namn Johan Olsson, som förvärvat sig ett gott lovord och beröm av bemälte dess husbonde kommandes under ett vackert och stilla oppförande han att njuta Kyrkans hägn och beskydd, vilket honom till rättelse länder.” (19/9 1746) .

Det var ingen lätt syssla att vara kyrkvaktare. Under gudstjänsten var kyrkan till trängsel fylld, och åtskilliga oroselement tarvade noggrann tillsyn. Med tiden ifrågasattes ännu en sådan kyrkobetjänte “till god ordnings erhållande, emedan den förre är nog lam i sin syssla, och dess utan icke kan medhinna att göra behörig uppassning.” (28/2 1758) .

Tjänsten som biträdande kyrkvaktare tillsattes i augusti. Det blev ‘baggarekarlen Per Erson, vilken även sitt vackre leverne och uppförande äger att gott lovas att vara den andre kyrkvaktaren här uti Gefle Stads Kyrka, dock utan att han för sysslans förvaltande kommer att njuta någon lön.” Erson fick löfte om “ordinarie sysslan efter Eric Mattssons död.”

“Men på det denne Per Erson med så mycken mera besked- och allvarsamhet må göra sin syssla, har Kyrkorådet funnit skäligit att bevilja honom en ny brun klädeskapprock att bruka vid alla de tillfällen han förrättar Kyrkans tjänst, men ej annars, varom kyrkovärden Hylphers nu anmodades draga försorg.” (29/8 1758).

Hülpers. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

kyrkornas lönestat

Den 7 april 1693 behandlade kyrkorådet kyrkobetjäntes löner: “Företogs Kyrkiones löhnestat att överses och fann skäligit, att

Orgnisten M:r Preutz

Organist Preutz släktschema. STOR fil för ökad läsmöjlighet. Bläddra med hissarna.

(njuter i sin tid den honom av Kyrkorådet förunte

lönen och discretionen av Kyrkan) Nämbl. kopparmynt 350 Daler

Klockaren, ord. lönen ………………………………………………… 150 Daler

Dödgrävaren …………………………………………………………….. 20 “

Än en kyrkokarl, den andre till hjälp 10 “

Spögubben 30 ”

Utom dessa ordinarie betjänte antogs den 1 maj 1696 en musikant, trots bekymmer för kyrkans ekonomi:

“Rådslogs om den främmande här ankomne person, Christan von Borgen, som spelar väl på en discant fiol, basfiol och blåser väl på en basun, om icke Kyrkones medel skall kunna tåla, att han finge bliva en musikant här vid församIingen, såsom ock kunna hava att hugna sig av något för den tjänst, han i påskhelgen har gjort här i församlingen. Och beviljades honom att därföre få 18 Daler kopparmynt.

Bliver också nu antagen uti Kyrkones tjänst och skall för detta år hava att undfå av Kyrkan uti lön 60 Daler kopparmynt, och där medlen framdeles kunna tåla, skall bliva för honom lönen förbättrad, när Kyrkan fått betalt sin skuld. Borgm, Elis förmente ock, när med välborne H. Landshövdingen därom bliver confererat, här skola kunna ock få av stadsens medel något till underhåld.”

49. Jeremias Elis. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

Ibland visade kyrkorådet en ovanlig frikostighet. Sålunda fick en tysk student Basius, som “är färdig på en fijol och sjunger väl”, anställning den 1 juni 1700 mot en årlig lön på 200 Daler kopparmynt. Man jämförde detta arvode med den ordinarie organistens 350 Daler kopparmynt.

En blygsam begäran om löneförbättring beviljades, “då Johan Person kyrkokarlen inkom ödmjukeligen begärandes, att han i anseende av dess myckna arbete med ringningarne till bönestunderne måtte bliva ihågkommen med 10 Daler kopparmynt tillökning, vilket ock blev beviljat.” (17/4 1701) .

Johan Danielsson är den tidigast omtalade klockaren i kyrkorådets protokollsbok. Han hade det knappt med sin bärgning:

“Ingav klockaren Johan Danielsson en supplication till samtelige Kyrkorådet, däruti han gör ansökning att få njuta av Kyrkones medel något till en klädning åt sig till nu instundande högtid, eftersom han för medellöshets skull intet kan av det ringa, som hans tjänst indrager, sig tarveligen och de sina kläda och föda, eftersom borgerskapet så till mantalet som till medel tid efter annan avtagit, och inkomsten därföre bliver för honom knappare än för hans antecessorer, vilket av Kyrkorådet väl considererade och honom fördenskull beviljade till en klädning 30 Daler kopparmynt.” (16/12 1681)

De inskränkningar i stadens seglationsrätt, som infördes 1636, hade till följd, att stadens tidigare välstånd och folkmängd gick tillbaka. Antalet mantalsskrivna borgare år 1598 var 286, men redan före 1673 hade ett hundratal tomter blivit öde och borgarnas antal sjunkit till 138. (Fyhrvall).

“Beviljades klockaren till ett par skor årligen efter vanligheten till 1/2 Daler kopparmynt, och som han inte feck sista julehögtid har han att undfå hos kyrkvärden 15 Daler kopparmynt för 2 år.” (8/111717) .

Under gudstjänsten höll spögubben efter oroselementen liksom också dem bland åhörarna, som slumrat till. Såg han någon sådan, så gav han denne ett lätt slag av ett spö. Eller, om han var utrustad med en stav, stötte han med den i golvet. Han kallades därför på en del håll för kyrkstöt. På honom vilade en mångfald av en kyrkvaktares uppgifter. Det var dock skralt ställt med lönen, om han alls hade någon sådan. Därför behövde kyrkorådet då och då ge honom ett handtag:

“Blev beviljat, att en ny rock skall göras för Spögubben av brunt fiolet kläde, efter såsom den gambla bliver nu alldeles försliten.” (24/3 1699)

“Råd:n väl:t Peder Jacobsson Grijs proponerade uppå H:r Marcus Holstz hustrus vägnar, att nu till stundande julehögtiden, då kyrkobetjänte

193. Holst.

OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

vilja hava sine löningar ut, och som nu inge mera medel hava fallit detta år, än vad som haver opp gått till en och annan utgift, begär han att kunna få igen sin pant, som i Kyrkan står för 330 Daler kopparmynt, som Holsten nu för sin avresa lånte, viljandes dem i Kyrkoräkningen opptaga och av sine medel betala till Kyrkobetjänte deras avlöningar lovandes för länet att giva till kyrkan en discretion … ” (11/11 1690).

Kyrkotukt

Bland kyrkorådets många ärenden intar frågor om kyrkotukt stort utrymme. Då oenighet i äktenskap förekom, kallades parterna inför kyrkorådet, som sökte ställa de söndriga förhållandena till rätta. Vid sådana tillfällen fick vederbörande vanligen redogöra för sin kyrksamhet i fråga om kyrkobesök och nattvardsgång:

“Efter kallelse inställde sig mäster Ferling och hustrun andra gången uti Kyrkorådet att undergå behörige varningsgrader för deras osämja, kiv och oenighet. Frågades, huru länge det är, sedan han begått sine salighets medel. Svarade, det vara 7 år sedan, men hustrun sade sig av Prästerskapet fått nyligen lov att begå sine salighets medel.

Ferling utlovade att härefter bättra sig samt anhöll att tillika med hustrun få begå sine salighets medel. Hustrun frågades, huru han levat? Sr: att han hela sommaren och allt hit till varit ganska beskedlig. Lade ock därtill, att han om söndagarne sjungit och läsit men aldrig gått i Kyrkan. Vartill han svarade orsaken vara, att han har inga kläder på sig. Kyrkorådet gjorde till honom allvarsamma förmaningar att bättra sitt ogudaktiga leverne samt lämnade honom prov på 8 dagar till bättring, annars utfärdades en publication å predikstolen till alla krögare att icke sälja honom öl och brännvin.” (28/10 1748) .

På brännvinets konto får man skriva åtskilligt, t. ex. följande, som står att läsa i kyrkorådsprotokollet för den 5 aug. 1682:

“Förehades conterfejaren Johan de Grave för den grova excess, som han gjorde här i Kyrkan förledne siste store böndag under ottesångspredikan.” När de Grave så skulle förklara, hur han fått brännvin, undskyllde han sig och hänvisade till sin värd Johan Erichsson Örn, som han delade “Cammare och säng” med. Denne berättade likväl, att de Grave

hade kommit hem kvällen före nämnda dag “hel fuller och drucken, såsom han alle dagar går fuller och är aldrig nykter”. Sedan hade de Grave somnat vid bordet och om en stund gått i säng och sovit, tills det ringde till ottesång. Men varifrån han fått brännvinet, visste han inte.

Conterfejaren erkände, att han “hos Brynjel Olssons dotter fick en liten sup allenast i ett glas.” Sedan gick han till ottesången i kyrkan.

Från de Graves besök i gudstjänsten gav ett då närvarande vittne följande skildring: “Jöran Hansson Kruse, som stått i näste bänk till de Grave, berättade med den förargelse han i Kyrkan gjorde, således vara beskaffat, att han var helt fuller, och då församlingen sjöng, stod han och ropade, så att hans ljud var över allas. Och när prästen av predikestolen talade om Jeremias, sade de Grave, klappandes sig på huvudet: Du är ock ingen slät man, du är en angenäm man. Sade ock om sig, att han var väl så mäktig som konungen av Sverige och kunde också hava sig en arme.”

196. Kruse. OBS stor fil för att underlätta läsbarheten. Bläddra med hissarna.

“de Grave ursäktade sig,att han intet vet, huru han sig åtburit, han kom ingenting därav efterminnandes och vet intet, huru han blivit så galen.”

“Res:e:Kyrkorådet dömer de Grave efter Kongl. Maj:ts bönedagsplacater brottslig 40 Daler silvermynt för det han på en så allmän bönedag druckit sig full och försummat högmässe- och aftonsångspredikningarne. Men för den förargelse som han under ottesångspredikan i församlingen gjort, skall han plika med tre dagars fängelse i den gamble arrestcammaren vid rådsrtuvun.”

Gång på gång måste kyrkorådet ta itu med oroselement i kyrkan.

Ungdomen hörde förstås inte till de stillsammaste:

“Såsom Kyrkorådet kommit i erfarenhet, att en hop drängar och pojkar intränga sig uppå nya läktaren samt under predikningarne och gudstjänsten därstädes föröva varjehanda oväsende, varjämte klagomål även försports över en hop drängar, som egenvilligt intagit några rum och bänkar på kvinnfolkssidan vid norra sidomuren”, så beslöt kyrkorådet att genom pålysning från predikstolen ge dessa oroliga en varning. Så fick “de unga skylla sig själva, om de av kyrkovaktaren bliva därifrån drivne och avviste.” (14/4 1741).

Vanligen var det frågor om bänkrum och tvister om sådana, som krävde beaktande. Men även andra förhållanden kom under kyrkorådets behandling:

“Discurerades om sal. R:n Dunders änka, som nästledne lögerdag efter

varit till skrift, och då varit hel full och drucken, och stannade Kyrkorådet i den tanken, att hon nästkommande fjärdedag jul under högmässan skall stå uppenbar plikt, då därom skall avkundigas av predikestolen.” (21/12 1687).

113. Anders Dunder.

“Den 10 September 1727 stod båtsmanshustrun Kiersten Hansdotter en söndag uppenbara Kyrkoplikt, för det hon oskriftad begått Herrans heliga nattvard, som rådhusrättens attest utvisar, given Gefle d. 9 September 1727.”

En tjuv hade för sitt brott blivit ålagd att springa gatlopp på torget. Nu passade spögubben Johan Johansson på, tydligen på spe, att slå på trumma, medan avbasningen pågick. Det var förstås högst opassande, och därför blev han satt i stocken.

Men spögubben tog sitt straff helt vanvördigt. Han “hade under det försarmlingen in- och utgick av Kyrkan suttit med hatten på sig, det han gjort, när H:r Prosten kom. Dock medan tog han honom av sig, allenast när han gick förbi.” Då spögubben blev ansatt för sitt beteende, “hade han med starka eder velat sig därifrån leda, men kunde det intet göra, ty många hava det sett, som klockaren intygade. Det blev nu resolverat, att han för sådane utgivne eder skall i morgon, vill Gud, som bliver fjärdedag Pingst, plikta uti stocken för kyrkodören under högmässan och aftonsången.” (30/5 1699)

Straffet utdömdes sålunda tredjedag pingst. Enligt 1695 års psalmbok och evangeliebok firades på den tiden de tre stora högtiderna jul, påsk och pingst i fyra dagar.

Snickaren Anders Mårtensson var inkallad inför kyrkorådet, därför att han fört ett “otidigt leverne medelst dryckenskap, svordom och otidigt förhållande emot sin hustru”. Han hade varit varnad åtskilliga gånger av prosten och magistraten, men utan resultat.

Hustrun var inkallad och “tillfrågades om sine klagomåler emot sin man. Särdeles frågades hon, om de nyligen begått herrens Nattvard. Svarade hon: för 1/2 år sedan. Frågades, varför de göra så långt emellan? Svarade sig inte kunna av den orsaken, att man strax därefter begynner sitt förra oskickeliga leverne att föra, så att de med ingen frukt kunna sine Salighets medel bruka. Beklagandes sig där hos, att när hon lagar till något bröds ämne, och brödet är bakat, släpper och föser han in svinen att löpa över brödet, så att hon intet hemma utan hos grannarne måste baka sitt bröd.

Anders Mårtensson inkallades, och föreholt hans högärevyrdighet honom först, att han i går sidvyrdat Kyrkorådet, medelst det han svarat

klockaren, som var honom tillskickad att tillsäja honom, det han i dag skulle komma hit upp, att han intet ville uppkomma, fördenskull Borgmästarens assistence måste begäras.”

Så förehöll kyrkorådet honom hans fel, varpå han fick mottaga förmaningen att bättra sitt leverne.

“Anders Mårtensson ville ursäkta sig därmed att han uti en häftig brännesjuka fått ett svagt huvud och vet intet av att han sådant gör.”

Kyrkorådet erinrade om att Mårtensson varit varnad av både prosten Schaefer och kapellaneri Håkan Netzelius och att han fått “correctioner” av magistraten genom fängelse och penningböter men ingen bättring visat. Dock resolverades, att man ännu ville låta honom få ett prov på försök “med att han nästkommande söndag bliver straffad med stocken utanför Kyrkodören. Men där det inte skulle hjälpa, så måste med honom förehållas, så som Kyrkoordningen giver anledning till. Men för den sidvördnad, han Kyrkorådet visat med det svar han givit i går ifrån sig till klockaren, att han nämligen intet ville komma upp i Kyrkan, så dömes han att sitta uti arrest till söndagsmorgonen, därifrån han då genast föres till stocken vid Kyrkan.” (31/8 1700).

“Anno 1733 stog för avskedade Landsprofossen Olof Tolffors tvenne söndagar i stocken utanför Kyrkodören samt därpå uppenbar skrift för dess övade svordomar, efter bannskap och oljud på torget.”

Johan Korstadh hade varit uppkallad inför kyrkorådet tvenne gånger men uteblivit. Prosten vände sig då till landshövdingen, som sände sin bokhållare Pijl att framföra landshövdingens kallelse. Korstadh sade sig inte ha fått veta orsaken till de tidigare kallelserna. När han nu fick veta skälet, sade han, att han gärna kom, om landshövdingen kallade. Vidare sade han, att han “håller Prosten för sin WederdeluMan”. Denne hade “vägrat honom herrens Nattvard.” (20/12 1700).

“Var hattmakare Jonas Funk och hans hustru instämde igenom klockaren för deras otidighet och oskickeliga leverne de föra. Hustrun infant sig, men han intet. Och gjorde klockaren en sådan berättelse, att han i går var till Funken att oppkalla honom i Sakerstigan inför Kyrkorådet för sin olydighet. Då svarade han honom, att han ger sig min fot, om jag stiger där in. Klockaren har åter talt med honom, att han måtte komma opp, men svarade åter som förra gången, och att han aldrig går dit, vilket svar klockaren berättat Högl, H:r Prosten.

Då lät Högl. H:r Prosten anmoda H:r Borgmästare Menscheffer om handräckning, att bet:e Funk skulle instämmas av stadstjänaren, som ock skedde, och gjorde stadstjänaren Jonas följande berättelse, att han

varit i går till hattmakar Funk och instämde honom för Kyrkorådet, vilken svarade honom, allt väl, och att han skulle uppkomma. Men svor om tysken, som givit honom an, den han ej visste, vem han mente.

Hattmakarens uteblivande ursäktade stadstjänaren nu därmed, att han ej kunde uppkomma, för det han i natt blivit så gott som dödelig sjuk, vilket ock hans hustru tillstod.” (7/11 1718).

Ärendet återkom den 21 nov. 1718. Och det slutade med ett slags villkorlig dom:

“Voro åter instämde M. Jons Funk och dess hustru, som voro nu närvarande, och opplästes förra protocollet av d 7 nov Frågades, om han tillstår, det han svarat klockaren, när han av honom blivit stämd. Svarar, att han givit det av svaghet och fattigdom, i det han då fått något litet till bästa, och beder, att hans fel måtte ursäktas Vidare in talte H:r Prosten, om han tillstår sig hava felat mot sin hustru, det han ock tillstod och bad om förlåtelse och lovade hädanefter taga sig till vara, det hos Kyrkorådet han och med en suppliq anhållit.

Funken och hustrun förmanades att ställa sig Guds ord för ögonen, och om de hädanefter komma igen, skulle samma sak stå öppen, och förliktes de nu. Bägge pålades, att de togo varann i hand.”

“Var inkallad urmakar Johan Bäre att förhöras om orsaken, varföre hans hustru snart 3 års tid varit ifrån honom, vilken berättade, att hustrun varit i Uppsala mest för sonens sjukdoms skull och att hon ibland varit hem, och väntar han nu snart kunna komma hem igen.” (7/11 1718).

“Såsom Kyrkorådet kommit uti erfarenhet, det åtskillige drängar, gossar och barn skola taga sig det självsvåld och vanarten före att icke allenast om sön- och helgdagarna under gudstjänsten stå utanför Kyrkan, därstädes på Kyrkogården stimma och slåss sinsemellan, utan ock skola de även göra samma odygd in uti själva Kyrkan. Och som sådant vanartigt och förargeligit leverne icke kan eller bör tålas, alltså har Kyrkorådet till hämmande och förekommande av en slik odygd funnit sig föranlåtit att genom denna allmänna publication antyda såväl vederbörande föräldrar såsom ock husbönder och matmödrar, det de allvarsamligen tillhålla och förmana deras barn och tjänstefolk att hädanefter i rättan tid sig i Guds hus infinna och där med stilla andakt höra och betrakta Herrans Heliga ord.

l annor händelse, och där någon mot förmodan skulle finnas så motsträvig och hårdnackad, att han antingen står utanför Kyrkomuren och icke inställer sig i själva Kyrkan eller ock utanföre eller inuti Kyrkan stimmar och gör förargelse och icke ställer sig denna varning och

förmaning till behörig efterrättelse utan på ett eller annat sätt bryter emot denna allmänna publication och åtvarning, så skall den, som därmed beträdes, utan all skonsmål sitta en söndag i stocken.

S.D. befaltes och antyddes Kyrkovaktaren att noga tillse, det inga barn, gossar och drängar skola stå utanför Kyrkan under gudstjänsten utan driva dem alla in uti Kyrkan samt angiva deras namn, som därmed beträdes. Jämväl befaltes honom att noga inseende därpå hava, att de icke stimma och göra förargelse i Kyrkan.” (14/7 1741).

Det hjälpte inte så länge med den publikationen. Innan ett år gått, måste kyrkorådet ta itu med pojkarna Petter Mark och Erik Iggberg, som “d. 28 sist!. Martii, som var en söndag, stött och skuffat en annan liten gosse utföre läktaretrappan”. Nu anhöll kyrkvärden, “att desse gossar för ett sådant brott måtte med plikt bliva ansedde”.

Så följde förhör med pojkarna. De var inga förhärdade brottslingar, och Petter “sade sig ej gjort det i någon ond mening”. Erik hade sett på men hade inte deltagit eller påverkat kamraten. “Då Kyrkorådet tog det till mål i övervägande och prövade för skäligt och rättvist vara, det Petter Mark för detta sitt förargliga leverne, som han förövat i Kyrkan, androm till sky och varnagel, sitta en söndag i stocken.” Erik slapp ifrån “med åtvarning att taga sig för sådane odygder till vara”. (2/4 1742).

Den 28 mars 1742 var visst en olycksdag även för Greta Bergström och Stina Dahllund. Också de beskylldes för att “hava stött och skuffat varandra på läktaren, varföre han (kyrkvärden) påstår, att de med laga näpst må bliva ansedde.”

Det blev naturligtvis förhör inför kyrkorådet. Stina menade, att ‘intet något passerat emellan henne och Greta Bergström, som ont varit”. – Men så “upplästes Madam Greta Thels attest av detta dato av det innehåld, att såväl Bergströms som Dahllunds döttrar förl. vårfrudag d. 28 nästl. Martii gjort förargelse och skuffat varandra i Kyrkan, i anseende vartill Kyrkoråden väl hade fog och orsak att fälla (en) dom till plikt men vill förskona dock med åtvarning att för sådant förargeligit leverne i Guds hus taga sig noga till vara, väl vetandes, och om de hädanefter skulle med något det ringaste beträdas, skall även detta ligga dem då i vägen”.

Det blev sålunda ett slags villorlig dom även för flickorna.

“A:o 1728 d. 25 Februarij intogs besökarens vid lilla tullen Erich Tujulins hustru, Margareta Wallberg, i Kyrkan i hela församlingens gemenskap, för det hon råkat uti sömnen förkvävt ett sitt späda

piltebarn om 10 1/2 veckors ålder, som Kämnersrättens resolution utvisar. given Gefle d. 20 Februari 1728.”

Snickargesällen Olof Nyberg dömdes till pliktepallen den 25 okt. 1701. Från den tiden hade “han varit stängder ifrån församlingen och sine Salighets medels nyttjande, bönfallandes nu att med honom denne gången kunde överses, på det han åter måtte komma uti församlingen igen.

Rs: detta ärendet remitterades till den högt:de Magistraten att med slut bliva avgjort på lindrigaste sätt, som kan låta göra sig, emedan han är enfaldig och av ingen arghet.”

Kyrka och borgerlig myndighet gick i sådana här fall hand i hand, när så ansågs nödvändigt.

När en församlingsmedlem skulle föras tillrätta, kunde en eller vid

behov flera av följande åtgärder komma ifråga:

1)Enskild förmaning (och varning) inför präst.

2)Förmaning (och varning) inför kyrkorådet i sakristian.

3)Uppenbara kyrkoplikt inför församlingen i kyrkan, på pliktepallen eller i kyrkstocken.

4)Uppenbara kyrkoplikt efter

a)kämnersrättens dom

b)rådhusrättens dom

c)hovrättens dom

d)regementsrättens dom

5)Uteslutning ur församlingens gemenskap.

6)Landsförvisning.

7)Risbastu för omaga (person som icke själv kan skaffa sig sitt livsuppehälle) .

Kyrkorådet stötte då och då på ärenden, som det nödgades överlämna till domstol. Det gällde ibland förhållanden inom familjelivet. Prästens förmaningar hade inte beaktats. Ärendet gick då till kyrkorådet. I regel kom man tillrätta med vederbörande på den vägen. Men ibland framhärdade den felande, varför han sedan fick stå till svars inför världslig domstol. Så gick det den 9 juli 1723:

Tegeldrängen Israel hade trasslat med en kuskänka, hustru Anna, och på samma gång försummat underhållet av sin egen familj. Prosten Schaefer hade utan framgång förmanat Israel. Nu var denne och hans hustru Brita Andersdotter samt kuskänkan inkallade inför kyrkorådet. Dessutom var tegeldrängen Anders Johansson närvarande som vittne.

Israel anklagades för “sitt otidige vistande hos en Kutskänka vid namn hustru Anna, varmed han sig avlåter icke allenast om dagen, så ofta tillfället honom några lediga stunder Iämnar, utan jämväl ofta om nätterna. Kl: 1, 2 och 3, eftersom det kommer honom före, ja ock under predikan förleden söndag, det allt dess grannar skola kunna bevittna. Jämte vilken klagan hon hustru Brita Andersdotter också framförer. det han jämväl till denna änka giver allt vad han förmår sig förtjäna, så att hon däremot stor nöd lida måste. Begärandes, det han än vidare måtte bliva tillhållen med sådant att alldeles avstå.

Varpå tegeldrängen, bem:te Israel, sammaledes efter förr utgångit lagligit förekallande inkommer och uppå föreställning av allt sådant förenämde klagomål såväl som påminnelse om den allvarlige förmaningen uti detta honom tillförne lämnade äro, nekar, föregivandes, det han allenast varit hos denna änka efter en navare som ock att låta laga sitt sjuka ben, men vidare visste han sig intet hava med henne att beställa.

Tegeldrängen Anders Johansson åberopas såsom vittne och efter befallning inkommer, görandes uppå tillfrågan en kort berättelse, det tegeldrängen Israel mestedels och som oftast plägar hava sitt tillhåll hos kuskeänkan hustru Anna. Vidare tillfrågades Israel, vad han där förrättar och, om icke hon plägar baka och laga för honom mat, som ock om icke han till henne bär vad han förtjänar, vartill han ännu neka vill men bliver av Anders Johansson vidare anförde omständigheter övertygad och sluteligen det tillstå, som ock att han förledne söndag under predikan varit hos hustru Anna, där han legat och sovit.

Tegeldrängen Israel med dess hustru och Anders Johansson taga avträde och i stället inropas kuskänkan hustru Anna, som ock till i dag vederbörligen var inkallad, vilken nu på tillfrågan, om Israel plägar till henne gå och vistas? Svarar: Intet plägar han så mycket gå till mig som näst intill hos en dess kamrat. Och beträffande navaren med yxan, han hos mig haver och under min säng ligger, så äro de rostige och obrukelige. Plägar sällan till mig gå.

Denna hustru Anna nekar nu jämväl, det han, Israel, aldrig legat uti hennes säng, dock i samma stuga, men ej sedan påsk, utan sedermera på en vind, dit han också natten emot förleden söndag kommit med en sin kamrat och där legat under predikan. Kan icke för sig själv nu neka, det hon ju försummat högmässan förleden söndag, men aftonsången säger hon sig hava bevistat. Ytterligare frågas, om hon något njutit av drängen Israel? Varpå hon svarar sålunda: Det jag njutit, har jag betalt. Och därpå tager avträde.

Sedan desse tagit avträde efter förutgången examen, som bernalt är, blev av högvyrdige H:r Prosten, H:r Borgmästaren och de andre H:rar Kyrkorådens omprövande hemställt, huru med denna sak vidare förfaras måtte, efter där förordnade adrnotionsgraderne redan voro förut gångne? Varpå samtel. därutinnan stämde överens det i så beskaffat mål, nu vidare intet vore till görande, än att saken måtte med sine omständigheter under världslig domb skjutas”.

Utanskriften på brevet hade denna lydelse:

“Högärevyrdige och Höglärde Herren

Magister Johan H. Schaefer, högmeriterad Pastor i Gefle och Prost över Gestrikeland

Minom Högförnäme Patron

Detta Geffle

tjänstödmjukl.”

Källor:

Gefle och dess slägter.

——————————

Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

KYRKA OCH KYRKFOLK I GAMLA GÄVLE på 1600 och 1700-talet

Like this:

Related

Leave a Comment Cancel Reply

Share this:

Like this:

Related

Related posts:

Leave a Comment Cancel Reply