Publicerat i Gefle Dagblad ? 1985.
Ur Åke Nyléns tidningsurklipp
Johan III – grundaren av Gävle slott ”Omfattade sitt rike med stor lidelse”
Gustav Vasas tre söner. Erik, Johan och Karl, blev alla kungar i Sverige. Två av dem är bemärkta, Erik XIV med sin blandning av genialitet och vansinne, Karl IX, den hårdföre, maktlystne och hänsynslöse. Den tredje vasakungen, Johan III, har kommit i skymundan. Han har ansetts svag och vankelmodig.
Några exempel. På ett möte i Reval 1589 mellan Johan, hans son Sigismund, sedan två år kung i Polen och det svenska riksrådet yrkade plötsligt den svenske kungen att Sigismund skulle abdikera och följa med sin far hem till Sverige.
Förslaget var frestande för Sigismund som haft svårigheter i Polen, eftersom han inte kunde uppfylla det polska kravet från kungavalet 1587 att Sverige skulle överlämna Estland till Polen. Johans förslag var farligt, ansåg de svenska rådsherrarna. Det skulle kunna leda till krig.
Johan tvingades ge vika inför riksrådet och sonen Sigismund återvände till Polen. Rådet spädde på Johans förödmjukelse med en skrivelse, där den svenske kungen klandrades för det dåliga ekonomiska läget — “den dryga hushållningen” och ”de stora byggningar vid slott och gårdar“.
Johan III är känd för sina dyra slottsbyggen — men också för sin prokatolska politik. Även på detta område råkade kungen ut för bakslag.
År 1576 lät kungen trycka en ny liturgi (gudstjänstordning), efter färgen på sina pärmar kallad “rödaboken“. Liturgin innehöll katolska inslag. Samtidigt inrättades en katolsk högskola i Stockholm ledd av den norske jesuiten Laurentius Nicolai, “Klosterlasse” kallad.
Johan bedrev också förhandlingar med påven om vissa licenser för den svenska gudstjänsten — mässan på svenska, kalken för lekmännen och prästäktenskap. Kungen ville med sina framstötar på två fronter åstadkomma en kompromiss mellan protestantism och katolicism.
Framstötarna misslyckades. Påven vägrade ge Sverige dispens på de nämnda punkterna. I Sverige väckte Johans försök att närma sig katolska kyrkan förbittrat motstånd. Kungen måste ge sig. Den katolska högskolan stängdes och Klosterlasse utvisades ur landet.
Men var nu Johan III verkligen en så oskicklig kung? Innebar hans motgångar att han saknade en fast politisk målsättning? Var han en vankelmodig nolla? Några forskare har förnekat detta.
I en uppsats i Från Gästrikland 1969, “Johan och hans kyrkoslott i Gävle“, söker Nils Sundquist omvärdera Johan III i starkt positiv riktning. Han placerar in kungens slottsbyggen — som denne ju kritiserades för under sin regeringstid — i ett magnifikt idéhistoriskt sammanhang.
Slottet i Gävle var ett av de många slott Johan III lät bygga. Grunden lades 1583. År 1729 förstördes slottet av en brand och blev aldrig återställt. Först på 1740-talet genomfördes en ombyggnad. Den form slottet då fick behåller det alltjämt.
En skiss av hur slottet såg ut under Vasatiden finns bland originalritningarna till Erik Dahlbergs verk “Suecia antiqua” från 1680-talet. Teckningen visar slottet från sydöst.
Enligt Nils Sundquist finns det ett samband mellan byggandet av Gävle slott och andra slott under Johan III:s tid och dennes stora teologiska intresse. Grunden för detta lades under de fyra år (1563-1567) Johan satt fången på Gripsholms slott. Han använde då tiden till omfattande läsning i historia och teologi.
Som regent lade Johan den största vikt vid gudstjänstens rätta former och för det rum, kyrkan, där det kristna ceremonielet skulle äga rum. Kungen ville också genom imponerande byggen hävda Sveriges ära och glansfyllda förflutna. Han trodde på den historiesyn som framlagts av Johannes Magnus i dennes svenska historia.
Huvudtemat för Johannes Magnus var att goternas kungar, som anförde offensiven mot Romarriket och erövrade Italien, en gång utgått från Sverige. Föreställningen om goterna var allmänt accepterad i Sverige, av Johan liksom av hans bröder.
Slottsbyggandet blev därför av både teologiska och historieromantiska skäl en fullkomlig mani för Johan III — “bygga är vår högsta lust” lär han ha yttrat. Han ville visa Europa att det uråldriga Sverige inte på något sätt stod andra länder efter.
Nils Sundquist medger att Johans byggenskap nog gick till överdrift. “Den kungliga byggenskapen”, skriver han, “drevs i en art av panik, det blev hårda och betungande bud om dagsverken och sten- och virkesframkörningar som till landsdelarnas befolkning utgick från det kungliga kansliet.”
Ändå menar Sundquist att Johan III:s verksamhet var till gagn för Sverige. “Nu är det dags att tillika säga något positivt om Johan III. Han omfattade sitt rike och dess förkovran med stor lidelse . . .
Ett drag hos Johan III som kulturlandet Sverige har all anledning komma ihåg var hans ömsinthet mot byggnadsminnesmärken och kyrkliga klenoder . . . Johan III är i sagda stycken mer framsynt än någon annan svensk monark före Gustav II Adolf.
Johan III blir, så egendomligt det än kan låta, ”den egentliga förste riksantikvarien nära hundra år före det aktiva ämbetets upprättande”. Med de orden avslutar Nils Sundquist sin positiva omvärdering av Johan III — grundaren av Gävle slott.
LENNART ÖDEEN
————————————————————————————-
juli 02, 2012, 2012
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be
Pingback: Lennart Ödeen presenteras med successiv innehållsförteckning av sina avsnitt | Gävledraget