Författaren Annie Åkerhielm skrev om GÄVLE

 

 

NAZISTEN SOM SKREV EN ELAK HISTORIA OM GÄVLE

 

Publ i Arbetarbladet 2010-12-05

 

Det var nog med ett litet leende på läpparna som 37-åriga Ottil Matton sträckte sig efter blyertspennan för att göra en anteckning i sitt exemplar av den roman som hela Gävle – eller åtminstone stadens lite finare kretsar – pratade om hösten 1913.

 

Den hette ”Den sofvande staden” och utspelade sig på en plats som hette Österhamn men som på pricken liknade hennes egen hemstad.

 

Som hustru till en av Gävles mest framgångsrika fabrikörer, garveridirektören Emil Matton, kände hon väl till de figurer som i lätt maskerad form passerade revy över boksidorna. Österhamns förfärlige grosshandlare Elfstedt var ju på pricken lik Gävles grosshandlare Engwall. Och att ”greve Tessin” och deras egen landshövding, Hugo Hamilton, var samma person gick ju inte att ta miste på.

 

Kanske gladde sig Ottil över att hon själv inte fanns med i persongalleriet. För det var en mörk och dyster, lite gnällig och föga smickrande bild av staden och dess societet som målades upp. Österhamn beskrevs som en trist och inskränkt håla ”liksom skrumpen, vissnad, grå av gubbaktig illvilja och hätskhet”.

 

Jag vet inte vad fru Matton egentligen tyckte om den nyckelroman hon höll i sina händer. Men enligt journalisten Barbro Sollbe sammanfattade hon sina intryck i en kort notering i marginalen: ”Elak bok om Gävle”.

 

Ottil Matton kände mycket väl till bokens författarinna. Hon hette Annie Åkerhielm och hade bott i Gävle några år innan hon helt nyligen flyttat till Stockholm tillsammans med sin man och parets treårige son Helge.

 

Annies make, friherre Dan Åkerhielm, hade 1906 efterträtt sin bror som chefredaktör för den konservativa Gefle-Posten. Och även om han stod rätt långt ut på högerkanten och var lite snorkig i framtoningen framstod han som en sansad och klarsynt samhällsdebattör. Åtminstone jämfört med sin hustru som flitigt medarbetade i tidningen, och där flammande och aggressivt propagerade för en samhällssyn som var så bakåtsträvande att till och med traktens brukspatroner reagerade.

 

Annie Åkerhielm hade inte mycket till övers för folkstyre och hon var en ivrig och välformulerad motståndare till kvinnlig rösträtt. Hennes huvudargument var att kvinnor inte såg till nationens bästa utan bara ville främja sina egna intressen. Dessutom menade hon att kvinnans rösträtt hotade att underminera hela den borgerliga livsstilen: Att rösta på en liberal är att rösta för kvinnorösträtten, och att rösta för kvinnorösträtten är att rösta för socialismen, slog hon fast i en stridslysten artikel 1912.

 

Här ett annat citat från hennes mörkblå bläckpenna: ”Det är icke politiserande rösträttskvinnor som vi behöfva, utan mödrar och uppfostrarinnor, som kunna lära vårt folk idoghet, sparsamhet och förnöjsamhet samt fostra landets söner till gudfruktiga, modiga, plikttrogna och fosterlandsälskande män”.

 

Redan 1904 skrev Annie Åkerhielm en roman på 250 sidor där hon varnade sina medsystrar för att befatta sig med den växande rösträttsrörelsen. Huvudpersonen i ”Fru Fanny” är en kvinna som blev så uppslukad av politiken att hon försummade sin familj med följd att hennes son dog av vanvård. Boken väckte stor uppmärksamhet och tjänade sitt syfte i åtminstone femton år.

 

Man kan ju undra hur en bildad, framgångsrik och yrkesarbetande kvinna, som hemtamt rörde sig i männens värld, kunde hysa sådana åsikter i en tid då den politiska demokratin stod och bultade på dörren och då kvinnlig rösträtt var en av de hetaste politiska frågorna. Ja, det framstår som en gåta även med tanke på friherrinnan Åkerhielms egen bakgrund.

 

Hon var född i Malmö 1869 som dotter till juristen och tidningsmannen Nils Herman Quiding, en udda figur som vurmade för ett kanske inte helt genomtänkt – eller genomförbart – socialistiskt samhälle. Han var på sin tid rätt känd som något av en politisk filosof och en av de första i Sverige som använde begreppen ”överklass” och ”underklass”. Quiding anses ha påverkat socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting och bland hans anhängare hittar vi författaren August Strindberg.

 

Annie, som egentligen hette Anna, levde rätt isolerat under sina barn- och ungdomsåren och ägnade mycket tid åt studier och egna skriverier. Hon debuterade som författare och en del av hennes romaner och novellsamlingar belönades med litterära utmärkelser, bland annat från Svenska akademien.

 

Nidbilden av Gävle och dess invånare i ”Den sofvande staden” byggde på den personliga besvikelse som Annie Åkerhielm och hennes man kände när de under sina sju år i staden inte tyckte de fick den uppskattning de förtjänade. Adliga titlar har ju aldrig imponerat i Gävle, varken i grosshandlarvillorna eller i arbetarbarackerna.

 

Boken handlar om den nygifte ingenjören Jürgen Selstrup som flyttar till Österhamn för att arbeta som teknisk chef vid stadens varv, men möts av ovänliga människor och en förlamande tröghet. Makarna har svårt att ta sig in i sällskapslivet och precis som Dan Åkerhielm stöter ingenjör Selstrup på motstånd när han siktar på en i plats i stadsfullmäktige.

 

Paret Åkerhielm flyttade från Gävle till Stockholm där han fick anställning på tidningen Nya Dagligt Allehanda. Även hon medarbetade där under många år samtidigt som hon fortsatte producera romaner på löpande band.

 

Annie Åkerhielm orienterade sig allt längre ut åt höger på den politiska skalan. I en skrift som kom ut 1917 förklarade hon att hon hatade demokratin: ”Varför? Därför att den är andelös, fantasilös, konturlös, färglös, grå – grå som lervälling.”

 

När Adolf Hitler kom till makten 1933 var hon redan övertygad nazist och det fortsatte hon vara under resten av sitt liv, trots att hon levde ända till 1956.

 

Hon reste runt i 1930-talets Tyskland, beundrade allt hon såg och när hon kom hem skrev hon reportage och böcker som vittnade om verklig entusiasm. Nazismen var en motvikt till det demokratiska system hon avskydde och hon såg Hitlers Tyskland som den enda räddningen för den västerländska kulturen.

 

När Tredje riket låg i spillror och Hitler tagit sitt liv i bunkern i Berlin, hyllade hon den fallne führern i en artikel i en ökänd nazisttidning:

 

”En av mänsklighetens störste har gått bort. Kanske den störste, näst Jesus Kristus”, inledde hon. ”Världens mest älskade och vördade, mest hatade, skymfade och beljugne man har ingått i den stora tystnadens rike. Och de jubla och fröjda sig, alla de som åtrått och eftersträvat hans fall – finanshajar, judar, demokrater och brittiska imperialister …”

 

Tänk att Gävles elakaste kritiker var en människa med så dåligt omdöme.

 

Ulf Ivar Nilsson

—————

 Publ. 2015-10-09 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website