Staffan Skotts Gävleminnen, kap 1 (av 4).

Erit

GÄVLEMINNEN – kapitel 1

Jag har från en ädel men oförsiktig själ fått förslag att skriva om Gävle i mina minnen. Här är resultatet.

 

Här något om min familjs och mina år i Gävle.

Vår familj kom till Gävle 1947, om jag har räknat rätt; jag är född 1943. Vi bodde först vid Västra Vägen, utfarten mot Sandviken, och hade Stadsträdgården och Boulognerskogen på andra sidan. Det var ett modernt och trevligt HSB-hus.

 

Nästa adress var Norra gatan 2 (tidigare Norra Centralgaten). Det var också till ett HSB-hus vid norra utfarten som vi flyttade en bit in på femtiotalet.

 

1953 köpte mina föräldrar ett gammalt trähus vid ån, mitt emot Heliga TrefaldighetKungsbäcksvägen, och det förblev i familjens ägo tills min mors död 2003; far dog redan 1974.

 

Min fars släkt var fattiga lantarbetare i södra Dalarna; far var född 1910 i Malingsbo och av ogifta tjugoåriga föräldrar. De två gifte sig senare och farfar blev försäkringsman i Ludvika, efter några år som resemontör för ASEA. I Ludvika är jag också född. Min mors släkt var bönder i Norra Romme, Stora Tuna, men morfar var mer framgångsrik som lanthandlare utanför Ludvika än i sina försök att vara bonde.

 

Skolgången blev för mig rätt ryckig i början.

 

Jag gick en och en halv termin på Nynässkolan i Gävle, därefter två år i en internatskola utanför Stockholm, sedan två år i ”Praktiska realskolan” i Gävle, först i moderna byggnaden intill Söderskolan och sedan ett år i alldeles nybyggda Solängsskolan, där det inte ens fanns gymnastiklokaler då, på vintern var det gymnastik i trånga rum i källaren med lågt i tak.

 

    Nynässkolan

 

Solängsskolan

 

Sedan gick jag sex år i läroverket från och med 3:5 och till och med studentexamen 1961. Jag flyttade från Gävle och till Stockholm på hösten det året. Min syster däremot (f 1940) tllbringade hela sin skolgång i Gävle, var ett år elevrådsordförande och tog studenten 1958, flyttade efter två års studier i USA till Göteborg där hon blev medicine doktor. Hon förblev Göteborg trogen och en framstående person i stadens sjukvård och universitetets medicinska fakultet. Nu är hon pensionär, bor ute på Tjörn och är mycket aktiv i hemslöjden

 

  Vasaskolan

 

Förklaring till min kringflackande skolgång: Det dummaste jag har gjort. Ingen i familjen har förklarat hur det gick till.

Jag lärde mig läsa på egen hand som sexåring, med bokstavsklossar.

 

 

När jag började skolan läste jag obehindrat och hade redan läst en del böcker (Gösta Knutsson förstås). Min snälla fröken (hon var mycket rar) gjorde det skadligaste någon har gjort mot mig. Jag flyttades upp till andra förberedande på vårterminen.

 

Där skar det sig totalt med lärarinnan och efter bara någon månad togs jag med skolledningens välsignelse ur skolan. Jag har inga minnen av den där vårterminen men familjens läkare frågade min mor vad man hade gjort med mig; jag var hålögd och håglös. Rektor Leopold (det hette överlärare då) rådde mina föräldrar att skicka mig till Viggbyholmsskolan, det hade han gjort med sin son (!). Och så gick det som det gick, enligt ovanstående. Allt detta var ju åt helvete. Men vad kunde mina föräldrar göra?

 

Nedan har jag redogjort för hur familjen och jag kom till Gävle och min skolgång, som bakgrund till fortsatta gävleminnen 1947-1961.

*************************

Minnen från 1947 till omkring 1950.

Kvarteren vid Brändströmsgatan och Västra vägen där vi bodde våra första år i Gävle minns jag som fyllda med barn i min egen ålder.

 

På andra sidan denna Västra väg gick en spårvägslinje som hade ändhållplats där spårvagnarna gick i en cirkel.

 

 

 

Jag minns tydligt att på somrarna hände det att spårvagnarna var öppna i sidan och att konduktörerna gick på utsidan längs vagnarna. På vintern hände det att vi barn kopplade ihop våra sparkstöttingar dem till ett långt tåg där en del turades om att skjuta på och andra gick mellan sparkstöttingarna så som vi sett att konduktörerna gjorde på de öppna spårvagnarna.

 

 

Västra vägen var utfarten mot Sandviken och besynnerligt nog kallades området Norrtull; om man tagit hänsyn till väderstrecken hade det varit Västertull. På sommaren var vi mest i Stadsträdgården/Boulognerskogen där det fanns lekplatser och trevliga promenader.

 

En del av lekkamraterna förklarade att i ån, de små kanalerna i synnerhet, fanns Ågubben som fångade små barn. Det hade deras mammor sagt åt dem för att de i alla händelser skulle hålla sig från vattnet.

 

På vintern byggde större pojkar snögrottor runt bostadshusen, jag minns en särskilt stor där man fick kränga sig in i den trånga och hårda öppningen. Det var lite otäckt, precis som den grotta som man skapat med en kraftig snövägg under familjen Eiritz balkong; Eiritz var från Dalarna och trevligt och rejält folk, både barn och föräldrar.

 

Apropå en undran över ett namn. Liss-Kersti Eiritz hette hon. Liss är en variant av Lill(-a). En familj Eiritz i sista huset västerut mellan Brändströmsgatan och Västra vägen var rejält folk från Dalarna, och där ingick Liss-Kersti. Hon och min syster var goda vänner i scouterna.
Bokstaven -z i stället för -s är ju ingen ovanlig utsmyckning. Gissningen är att det handlar om ett gårdsnamn eller ett förnamn som blivit efternamn. – En annan Eiritz var den med mig jämnåriga skolkamraten i Läroverket Ingrid Eiritz, som väl bodde någonstans åt Harnäshållet. Också trevlig och kul. Häromåret fyllde hon sjuttio och Upsala Nya Tidning skrev om henne: http://www.unt.se/familj/vid-tjugoett-blev-hon-verkstadschef-1925470.aspx

 

Husen på andra sidan Brändströmsgatan var trista och gråa och kändes äldre. I hörnet av Jungfru- och Klintbergsgatorna låg ett dagis, på den tiden hette det Kindergarten med ett tyskt ord som också används i engelska språket. Föreståndaren var en trevlig dam som hette Durietz (du Rietz?) och där gick jag en tid innan jag började skolan. Vid den här tiden fanns ännu inte Tekniska gymnasiet, där var ett stort öppet fält. Längre ner på Brändströmsgatan fanns i en källare en riktig mangelbod där man kunde titta in och se hur stora tunga stenvalsar gjorde lakanen släta. Om det finns mangelbodar i dag är de väl fridlysta, hoppas jag.

 

Lite längre bort korsades Brändströmsgatan av Engelbrektsgatan och norrut på denna fanns en för den tiden stor konsumbutik, och längre bort stora grusgropar, spännande platser. I en av dem fanns övergivna byggnader där vi lekte.

 

Jag återvänder till Brändströmsgatan och dess översta del, där vi på vintern som sagt lekte tåg med sparkstöttingarna. På sommaren cyklade jag en gång i härlig fart, fastnade med byxbenet mellan kedjan och drevet och stöp i backen med huvudet före. Men jag är tjockskallig (fråga mina barn får ni höra) och svimmade av bara i några sekunder. Allvarligare var det under en epidemi med scharlakansfeber då vi lades in i epidemisjukhuset, en massa barn och även min syster, tills faran var över. Min syster (tre och ett halvt år äldre) skämdes för mig inför de andra barnen för att jag var så dum; det varade för övrigt hela min tid i Gävle. Föräldrarna släpptes inte in utan stod utanför och vinkade, och försökte väl se ut som om de saknade oss. Det var säkert en välkommen vila från två inte helt stillsamma barn.

 

  scharlakansfeber

 

Vi fick alla penicillin injicerat i stjärten och sköterskorna försökte få oss att inte spänna oss, vilket man naturligtvis gjorde, varvid proceduren blev besvärligare. Som vuxen är jag alltid avspänd inför all provtagning, till och med när jag tjugo år senare upplevde att få injektioner i ögonen, men hur lär man barn att inte spänna sig? När alla andra fick åka hem blev jag kvar i enskilt rum för mina prover blev aldrig bra; infektionskänslig, heter det. Sjuksköterskorna var mycket snälla och rara. – Jag har upplevt detsamma på universitetssjukhuset Addenbrooke’s i Cambridge, efter tretton dagars massiv antibiotikabehandoling intravenöst gav den högkvalificerade brittiska sjukvården upp och jag fick åka hem.

 

Precis som den gången på Gävle lasarett för snart sjuttio år sedan.

 

Jag överlevde. Fast det togs till och med ryggmärgsprov, en ruggig upplevelse för en liten pojke.

Staffan Skott

Se även:

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 1 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 2 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 3 (av 4).

Staffan Skotts Gävleminnen, kap 4 (av 4).

 

———–

Public. 2015-06-06 av Lisse-Lotte Danielson för Gavledraget.com

Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website