Christer Carlsson – Skidskytten.

 

Nu är vintersäsongen här med allt vad det innebär inom idrotten. Inte minst Vinter OS där Sverige hade stora framgångar. Speciellt för tjejerna som vanligt när det gäller idrott i Sverige. I Skidskytte har Sverige blivit en riktig toppnation både på herr och damsidan! Och tro det eller ej, men jag har själv en karriär som skidskytt! En väldigt kort men ändå!

 

Det var i lumpen på I14 i Gävle 1969. Vi hade en skidskyttetävling över 2 mil en lördag. Jag hade vid den tiden en utmärkt kondis eftersom jag ju spelade hockey (Hemsta IF), och skidåkning gillade jag. Däremot var det sämre ställt med skyttet! Jag hade faktiskt ett rykte om att vara I14s uslaste i grenen..När vi låg på skjutbanan på dagarna gick mina skott i tallskogen långt bakom måltavlorna för det mesta! Ryktet om mina skjutkonster tog ordentlig fart när vi under Regementets Dag fick besök av anhöriga och det hade anordnats lite olika festligheter i tivolistil i Regementsparken. Där fanns en skjutbana där undertecknad till allas munterhet fick storstryk av blivande hustrun som aldrig ens tidigare sett ett gevär på nära håll..Innan lumpen så var det lika med mig. Det var ju bara busungarna som höll på med sånt, under tiden som jag trixade med fotbollar, klappade bortsprungna hundar och byggde lövhögar åt igelkottarna på Brynäs!

 

Nåväl lördagen kom. Flaggorna smattrade i vinden. Regementschefen skötte starten från kaserngården. Årets mest prestigefyllda tävling skulle gå av stapeln! Alla I14s soldater som kunde stå på benen deltog! Jag kom fint iväg, hade fått hjälp med vallningen av en kompis på luckan som var skidåkare. Det flöt på bra. Vi skulle skjuta 3 gånger på samma skjutstation. Två gånger stående och en liggande. Straffrundor i förhållande till poängen man sköt. Efter spåret fick jag meddelande om att jag låg bra till. Så första stationen, stående, sköt fem skott. Man visade träffarna med en s.k. målspade. Till min förvåning sköt jag alla skott mitt i prick! Jag var chockad, men kontrollerad och skidade iväg…

 

Nya informationer berättade att jag ledde hela tävlingen! Skjutstationen igen. Liggande. Fem skott, pulsen var hög k-pisten darrade, ALLA FEM MITT I PRICK!! Otroligt!! Iväg igen och nya informationer av flåsande funktionärer berättade att jag ledde klart! Kostade på mig att stanna och tanka rejält med blåbärssoppa och njöt samtidigt som hjärtat bankade! Hur faan kunde jag skjuta så bra?? Vad härligt! Ut på spåret och sista varvet, allt kändes perfekt trots en enorm trötthet. Sista skjutningen, stående, ALLA FEM MITT I PRICK!!! Nu var det bara att ladda hemåt! Sista fem kilometrarna blev jag dock upphunnen av ett par killar som tävlade i skidor i nån Hälsingeklubb, det kunde jag utläsa på ryggarna på deras jackor, så jag var “int bitter”..men jag var trött, jag var snorig och jag kom in som trea i mål!! En fantastisk prestation av en hockeyspelare i fel gren! Och som jag skjutit!! Inte en straffrunda! Efter uppställning på kaserngården väntades en trevlig helg i frihet. Jag berättade stolt för alla jag träffade om mina bravader i skidskyttespåret sistlidna lördag! Folk var imponerade.

 

När vi kom tillbaka till “luckan” på söndagskvällen tog min sängkamrat soldat 12 Björnstedt från Stockholm mig avsides och sa “du vet i lördags i skidskyttetävlingen, det var vi sjukskrivna som skötte skjutresultaten, och när du sköt så visade jag med spaden mitt i prick varje gång, trots att du sköt som vanligt, åt helv–e”! “Jag tänkte inte säga nåt men eftersom du blev trea så tyckte jag att jag måste berätta! Men dj—ar vad du åkte”…

 

Sanningen kom ikapp som en pisksnärt! Jag som hade börjat umgås med tanken på att jag hade höjt mig i skyttet så till den milda grad och var trea i skidskytte på hela I14! Följande lördag var det stor prisutdelning på kaserngården i samband med permisionsuppställningen. Jag hade under veckan haft en massa grubblerier om huruvida jag skulle berätta för kompanichefen om mitt “fusk”, men avstod. De tre främsta i den stora tävlingen ropades upp och vi fick av regementschefen själv, under kamraternas smattrande applåder mottaga våra medaljer! Med tanke på hur jag “vunnit” min medalj mådde jag inte som en Jerringprisvinnare direkt!

 

 

På hemvägen till Hamiltongatan stannade jag vid Gammelbron gick ur bilen, ut på bron, kysste den stora fina bronsmedaljen farväl och förpassade denne snabbt med ett plask till abborrarna och evigheten i det skummande vattnet! Det kändes bra och lite stort..och förbannat Rätt!

 

Gå till Startsidan!

Public. av Lisse-Lotte Danielson 2018-03-07 för Gavledraget.com


Kommentera gärna vad du tycker om detta längst ned på denna sida där det står Starta diskussionen!

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..