Mormor och jag på 30-40-talet i Ramshäll, av Wasti Dermé Nordström

 

 

 

Källa med bilder från : Tjejsnack – Kvinnobilder – Folkrörelsearkivet för Uppsala län.

 

Detta är webbversionen.

 

Samtliga färgbilder är framtagna och inlagda av Webbmaster.

 

 

 

 

 

Wasti som ung(fotot är inlagt av Webbmaster från Wastis fotoalbum)

 

 

Varsamt dammar jag det gamla fotografier som står på bokhyllan. Jag stannar upp. Så lugn och trygg, hon står där utanför sitt hus, mormor. Hela hennes väsen utstrålar inre harmoni. Hon var den som man kallade på i glädje och sorg, vid bröllop eller begravning. Hon var allas ”moster Augusta”. Minnena strömmar emot mig.

 

Jag minns så väl de underbara sommardagarna när jag som barn var hos henne, på 30-talet. Då rådde ännu en viss verksamhet i det lilla gruvsamhället Ramhäll, som ligger ca en mil från Alunda. Den egentliga gruvdriften var visserligen nedlagd sedan ett antal år men man fortsatte att bryta i dagbrottet där malmen tittade fram ur gråberget. Malmen forslades fram i trallor som gick på en smal räls som ledde till anrikningsverket där malmen bearbetades. Och den smala rälsen gick endast några meter från mormors veranda. Där – på verandatrappan där snårvindan med sina skära blomklockor envist slingrade sig upp till taket på spända snören – brukade jag sitta och titta på gruvarbetaren Kalle. Svart i ansiktet och med slokhatten djupt nerdragen i pannan, sköt han den fyllda malmtrallan framför sig.

 

 

Slokhatt

 

Hej på dej du, sa han när han gick förbi. Och jag hejade glatt tillbaka.

 

Vid sidan av verandan, under köksfönstret, växte kejsarkronor och höga buskar med löjtnantshjärtan. De röda hjärtana var så stora och tunga att de böjde grenarna nästan ända ner till marken. Där – under grenarna brukade jag ställa ut ett fat med mjölk till igelkotten som varje kväll troget letade sig fram ur stenröset vid syrénhäcken. När de lapat i sig mjölken vaggade den lugnt tillbaka till sitt hemliga bo.

 

 

 

kejsarkronor

löjtnantshjärtan

 

På den smala stigen som gick mellan mormors hus och syrénhäcken hade sniglarna sina mötesplatser om kvällarna. Det var rena släktträffen ibland, så man fick parera noga mellan sniglarna så att man inte trampade på någon när man själv banade sig iväg till ”hemliga huset” som man då och då måste besöka. Men det där sneda och vinda huset hade inget grönt eller rött hjärta målat på dörren, som man ibland läser om i novellerna. Gruvarbetarna hade annat att göra och tänka på, att att måla hjärtan. På dagen kunde det i alla fall vara riktigt spännande att sitta därinne i ”huset” och kika ut mellan de breda brädspringorna, på t ex gruvarbetarna som i sina stora vadmalsvästar och svarta slokhattar gick förbi på gruvstigen. Men på kvällen, när det börjat skymma, var det inte lika roligt att gå dit. Det berodde på, att alldeles intill ”huset” låg ett gammalt vattenfyllt gruvhål, täckt med mörkgröna, simmiga alger. Och varje gång, jag skyndade mig förbi där tyckte jag att gruvhålet liknade ett gammalt förgrämt människoansikte som grinade elakt mot mig. Och då brukade den där historien, som min mamma en gång berättade för en väninna, när hon inte trodde att jag hörde på, dyka upp för mig.

 

 

Vattenfyllt gruvhål.

 

Det var när mamma var helt ung, som en av gruvarbetarna hastigt försvann. Ingen visste vart, och man letade överallt efter honom. Man gick skallgång, i skogen och draggade i de gamla vattenfyllda gruvhålen – men förgäves. Men en dag, många år senare, när arbetarna höll på att rensa upp det gamla gruvhålet som då blivit vattenfyllt och legat obrukat under många år, hände något hemskt. Arbetarna hade plötsligt stannat upp i sitt arbete och ställt sig att stirra ner i den upphissade trätunnan. Där fanns inte bara malmslam utan även kvarlevorna efter den försvunne gruvarbetaren. Och att det var just honom man hade funnit förstod man när man upptäckte den dödes originella snusdosa av silver som också låg där.

 

 

 

Snusdosa silver.

 

Det blev förstås stor uppståndelse i Ramhäll när den hemska upptäckten blev känd och man pratade inte om något annat under många år. Mamma hade berättat den här händelsen med sådan inlevelse och det var därför jag tyckte mig se det där människoansiktet i gruvhålet när det började skymma.

 

I ena gaveln av mormors hus, som allmänt kallades för Stabbybyggningen, var samhällets enda handelsbod (kooperativa) inhyst. Där residerade handlare Strömberg med pennan bakom örat, i egen hög person bland silltunnor, snus, seldon, träskor, socker och kaffe. Affären var den stora mötesplatsen. Det var hit som gruvarbetarna, trötta och smutsiga efter dagens slit kom med sina tomma ryggsäckar för att köpa det nödvändigaste för livets uppehälle.

 

 

En

penna bakom sitt

öra var handlare Strömbergs viktiga tillbehör.

 

Och sist, men inte minst, höra efter om postlivets uppehälle. Och sist, men inte minst, höra efter om post-Kalle kommit med någon post till dem. Det var ju många av deras kamrater som i början av seklet lämnat Ramhäll för att söka sig en drägligare tillvaro i de ”förlovade landet” i väster. Nu kom det med jämna mellanrum brev därifrån med rapporter om deras liv och leverne. Och det märkvärdiga var, att alla som ”rest över” hade fått det så bra och blivit så rika! Det förstod man på de brev som ibland innehöll någon dollarsedel.

 

 

brev skrevs för post-Kalles leverans

 

Men mormor skröt aldrig över sina båda söner som arbetade där i miljonärshem. Nej – hon pratade bara om att hon längtade efter att de skulle komma hem och hälsa på så att hon fick visa dem den fina radion som hon hade fått på 70-årsdagen. Det var ramhällsborna som samlat ihop pengar och givit henne den. Tänk – bara hon skruvade på en ratt på radion så kom det ljud därifrån! Bäst av programmen var morgonandakten. Då satt mormor blick stilla på en stol med psalmboken i hand och sjung med i psalmen. När jag sen ville lyssna på något annat program, sa hon ifrån. Hon måste spara på strömmen, sa hon och nämnde sedan något om att hon tyckte att de andra programmen var så ”världsliga” och att det inte var så bra för en sån liten flicka som mej att lyssna på ”sånt”. Efter det beskedet var det inte lönt att fråga mer!

 

Radion

 

 

Mormor hade två rum. Ett stort och ljust kök och en sal dit ljuset inte förmådde tränga in. Det berodde på, att utanför det ena fönstret stod det stora skrädhuset med sitt höga tak och utanför det andra växte en gammal knotig apel som på sensommaren täcktes av små hårda, sura äppelkart. Till höger innanför köksdörren fanns järnspisen som någon gång i början av 1900-talet blivit inmurad i den öppna spisen med den vitkalkade spiskåpan. Vattenhinken med skopan hängande på kanten, stod på en träpall intill. Utmed ena långväggen fanns den högt uppbäddade utdragssoffan med sitt vita, virkade sängöverkast. Där brukade mormor lägga sina nygräddade bullar att svalna – men då hade hon naturligtvis dragit undan det fina överkastet. Intill fönstret med den höga syrénhäcken utanför, stod matbordet med sina nötta trästolar och strax intill den bruna skänken. I den förvarades det grönmönstrade porslinet och i knivlådan låg matbesticken med sina svarta träskaft. Ovanpå skänken stod pigtittaren och där brukade ligga små hårtussar efter mormors silvervita hår. Dem använde hon till att vira ihop den långa hårflätan, som hon sen snurrade ihop till en knut bak i nacken. Vid fönstret som vette utåt gårdsplanen och vägen, stod bäddsoffan i vilken jag alltid låg när jag var hos mormor. Det kändes så tryggt och skönt att ligga i den, även om bolstret var lite knöligt ibland.

 

 

Pigtittare

 

En morgon vaknade jag av ett förfärligt oväsen utanför huset. Jag satte mig yrvaken upp i sängen och frågade mormor vad det var.

 

Det är nog bara Mattsson som är här och sätter upp björkar, sa hon lugnt. Han brukar göra det varje midsommar och det är ju midsommarafton idag.

 

 

Björkar

 

Jag hoppade kvickt ur soffan och sprang ut på verandan i bara nattlinnet. Där satte jag mig på trappan för att titta på Mattsson när han med vana händer fastgjorde björkarna vid räcket. Och kattguldet bland skarnet på gårdsplanen glimmade så vackert fast solen ännu inte stod så högt på himlen att den kunde hjälpa till med glansen. Och från syrénbuskarna hördes fåglarnas morgonkvitter och jag kände mig glad och lycklig – ja, så lycklig man bara kan vara när man är tio år gammal och inte har några bekymmer för morgondagen.

 

Mattsson, som bodde i Kilsbyggningen, var glad nästan jämt. Med sina plirande ögon tittade han på mig medan han kände på björkarna.

 

Ja, nu står dom säkert, sa han med ett leende. Och vackert väder får vi också.

 

Mattsson kisade upp mot den klarblå himlen.

 

Sonja kommer visst hit med en sockerkaka längre fram på dan, tillade han sedan.

 

 

sockerkaka

 

Sonja var hans flicka och min bästa lekkamrat.

 

I salen var vi aldrig på vardagarna. Jag gick bara in där ibland och tittade. Luften därinne kändes så högtidlig på något vis. De mörkbruna möblerna stod som uppställda på parad. Bakom dörren gömde sig den svarta orgeln med en uppslagen sångbok och på chiffonjén tronade ett par höga, guldmönstrade vaser som var så fina. Det tunga skrivbordet med de snidade benen stod fortfarande framför fönstret, som vette åt skrädhuset, precis som det gjorde när morfar levde. Då satt han där och skrev rapporter över gruvarbetarnas tider och löner. Över den plyschklädda soffan, satt en broderad väggbonad. På den stod;

 

”Gårdagen är förbi

Morgondagen har du ej sett

Och idag hjälper Herren.”

 

Morfar var död sen många år. Han hade blivit klämd till döds mellan ett par malmvagnar. Det hela hade varit mycket tragiskt och mormor pratade ofta om den oförklarliga och svåra dagen. I dagboken som morfar börjat skriva år 1887 och lämnat efter sig skrev mormor;

”Juni 1934. Ett märkesår. 25 år har gått. Med Guds hjälp har det gått en dag i sänder.”

 

Alldeles utanför affärstrappan gick en smal slingrande stig. Blommor av alla de slag kantade den om sommaren och den var väl upptrampad, ty den ledde till källan i skogen där mormor hämtade sitt dricksvatten. Lugnt och stilla gick vi där på stigen i försommarkvällen, mormor och jag, och lyssnade på sommarmusiken som tonade fram ur varje buske, Väl framme vid källan tog mormor av det murkna trälocket som täckte den och satte vattenhinken på en lång stör som hon sänkte ner i källan. När hinken var fylld med det klara, friska källvattnet vandrade vi hemåt igen. Mormor gick först med långsamma steg och den sv arta kjolen släpade i marken. Ibland skvimpade vattnet över och när hon blev trött stannade hon och vilade en stund. Då passade jag på att plocka av smultronen som växte intill stigen och trädde dem på ett strå.

Detta var sommaren 1941 och mormor var inte längre så frisk som förut. Under vintern och våren hade hon varit svårt sjuk, och den här sommaren, då jag var 13 år gammal, hade det blivit bestämt att jag skulle vara hos henne. Detta mest för att hon skulle ha någon hos sig i fall hon blev sjuk igen. Då skulle jag springa till Mattssons och tala om det och då skulle de skriva hem till mamma i Gävle och underrätta henne. Lyckligtvis var mormor ganska kry hela sommaren.

 

År 1941, den 3 november, skriver mormor i dagboken;

 

”I morgon, tisdag reser jag till Olga i Gävle och blir där hos henne över vintern. Må Gud hålla mig redo att möta honom när som helst.”

 

Klädd i sin gamla, svarta kappa och med schaletten löst knuten under hakan steg mormor mödosamt av tåget på centralen i Gävle, där mamma och jag mötte henne. I handen höll hon en liten resväska. Förutom bibeln och psalmboken innehöll den endast det allra nödvändigaste i klädväg. Mormor hade förändrats mycket sedan sommaren. Hon hade blivit så hopsjunken och såg så trött och blek ut.

 

 

Bibel och psalmbok

 

Den 27 februari 194 skriver jag i min egen dagbok;

 

”Ja, nu är mormor död. Hon hade längtat så att få flytta. En snäll diakonissa var här och läste psalmverser över henne. Jag grät så förtvivlat.”

 

När jag nu tittar på fotografiet jag nyss dammat – där hon står utanför sitt hus bland blommande löjtnantshjärtan, kejsarkronor och malva, känns det som en våg av förnöjsamhet strömmar ut ur bilden – rakt emot mig.

 

Mormors hus finns inte mer. Bara rester av den gamla husgrunden, skymtar nu fram mellan grästuvorna. Och av den praktfulla syrénhäcken återstår bara en del. Men den blommar fortfarande varje försommar och då åker jag dit och bryter några doftande kvistar som jag tar med mig hem och sätter på köksbordet. Det känns så tryggt och skönt på något vis!

 

 

 

 

Bilden som är är autentisk och kommer från Wastis bostad är inlagd av webbmaster.

 

Och väggbonaden ovan som mormor broderat och hade i salen – den har jag ovanför min säng.

 

Wasti Dermé-Nordström

 

 

Wasti, hösten 2010.

 

Foto: Lisse-Lotte Danielson

 

Se även Brodern Dick Ruben Van Dermés samhällsskildring från 30- och 40-talet.

samt

 

Wastis dokumentärskildring om Sellgrens sanatorium

 

och berättelse om Barnsanatoriet i Glösbo.

 

——————————————————-

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Comments

Leave a comment

name*

email* (not published)

website