Grönlunds Sportmagasin mm – av Ulf Kriström

 

Publicerat i Gefle Dagblad Söndag 25 januari  2009

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

BODKNODDEN SOM BLEV GROSSHANDLARE

 

 

Anders Einar Grönlund var 22 år vid sekelskiftet år 1900. Han hade just börjat en tjänst som handelsbiträ­de hos lanthandlaren Löthman i Valbo och kände sig ganska stolt över det.

 

Men Anders Einar, eller AEG som han kallade sig redan vid ganska unga år, hade ännu högre ambitio­ner. Han ville starta eget och fick chansen 1904Lindströms han­delsbod i Bönan blev till salu. En 26-årig bodknodd som Anders Ei­nar hade förstås inga pengar, men Löthman hade fattat tycke för sin ambitiöse unge medhjälpare och såg till att grosshandlare Engwall lånade ut de 8 000 kronor som Lind­ström behövde för att ro affären i land.

 

Borgen stod Löthman själv för. Engwall och han pratade ihop sig om saken, och sedan var affären klar.

 

En handelsbod i Bönan för 100 år se­dan var ingen vinstmaskin direkt. AEG fick noga överväga hur mycket färskvaror han skulle våga ta hem, för kundkretsen var inte stor och de fattiga fiskarfamiljerna serverade väl helst strömming vid middags­bordet. Det blev billigast så.

 

charkdisken blev nog inte Grönlunds mest lönsamma enhet. Men han var smart och klurig och insåg att det fanns annat att tjäna pengar på. Hans handelsbod fylldes med varor som det var större efter­frågan på där ute i havsbandet. Sjö­stövlar, husgeråd, fotogenlampor, blåställ, tyger, spik, tjära, salt…ja, ungefär det som man i dag Kan hit­ta på Överskottsbolagets hyllor.

 

Och det visade sig att Anders Einar visste vad han höll på med. Hans lilla handelsbod genererade en så pass hygglig vinst att han kunde ut­vidga sin rörelse och starta filialer i både Utvalnäs och Strömsbro.

 

Dessutom hade han förstås daglig kontakt med gubbarna som tidigt varje morgon drog ut till havs för att dra sina nät efter fisk. Han kom bra överens med dem och lärde sig hur saker och ting fungerade i deras bransch. Så när de mest varje dag klagade över hur deras grossist inne i stan gjorde goda förtjänster på de­ras slit ute på havet anade Grönlund att det fanns andra mönster i affärs­livet än de han redan hade testat.

 

Han började köpa upp grossist­partier av strömming och vad yrkes­fiskarna där i Bönan och Utvalnäs i övrigt hade i sina garn, och hans prispolitik uppskattades av både leverantörer och kunder. Anders Einar Grönlund gjorde ny karriär som grosshandlare i fiskprodukter.

 

1919, året efter att första världskri­get tog slut, satt han en kväll och granskade räkenskaperna. Det var uppenbart att det var mycket lön­sammare att sitta i en kontorsstol i Gävle och göra fiskaffärer än att i stå i en handelsbod i Bönan. AEG  bestämde sig för att avveckla han­delsbodarna och satsa på verksam­heten i Gävle.

 

Så blev det. Han och hustru Gre­ta samlade barnen – döttrarna Mar­gareta och Thorborg samt sönerna Einar, Nils, Erik och Ivar – och be­rättade att familjen skulle flytta till Gävle.

 

Verksamheten var ju redan igång då, men nu fick den omstrukture­ras. Anders Einar bildade 1920 ett aktiebolag tillsammans med Emil Bohlin, grosshandlaren bakom Embokakaffet, och tre yrkesfiskare. Fiskarenas Handels AB hette företa­get, som dock inte gick vidare bra. Efter ett år köpte Anders Einar ut de övriga delägarna och bytte namn på bolaget till A.E. Grönlund AB.

 

Emil Bohlin som hade stor reklamskylt på taket till Dalapalatset med texten ”Emboka kaffe, till den smaken finns inte maken”. Sven Engwall, påstås det, tålde inte skylten utan köpte upp Bohlins, skylten åkte ner och upp hissades en Gevaliaskylt./Tillägg:  Lisse-Lotte Danielson

 

Nu hade han spelat ut sitt sista kort. Kunde Grönlund inte få snurr på affärerna låg han illa till.

 

Han satsade hårt på grossistförsäljning av fisk, framförallt strömming, och lät bygga kontor, lager och isstack – ja, handlade man med fisk behövde man is – på Södra Skepps­bron ungefär där Concordiahuset nu ligger.

 

 

 

Anders Einar låg säkert sömnlös en och annan natt och tvivlade på att intäkterna skulle täcka utgif­terna, men på något sätt gick det ihop och företaget stabiliserades. 1930, då det nya företaget hade va­rit igång i nio år, vågade han sig på att försöka expandera.

 

Han startade i Dalapalatset en bu­tik för försäljning av fiskeredskap och drog dessutom igång postor­derförsäljning. Många som tyckte om att fiska bodde på landet och hade svårt att komma in till stan och göra affärer.

 

Efter sex år tog han nästa steg i ut­vecklingen och öppnade en sport­affär, Grönlunds Sportmagasin, på Drottninggatan ungefär där Galle­rian Nian nu ligger.

 

   Klicka för att erhålla större bild

Grönlunds sportmagasin låg på Drottninggatan där Nian finns i dag.   Foto: Carl Larsson/Länsmuseet

 

1938 var Anders Einar Grönlund 60 år gammal, och företaget hade förvandlats till en mindre koncern där han slussat in sönerna på de vik­tigaste posterna. Själv var han sty­relseordförande för moderbolaget och höll ett vakande öga på grab­barnas respektive fögderi:

 

Einar var VD för moderbolaget och chef även för redskapsavdelning­en.

 

Nils var chef för fiskgrossistavdelningen.

 

Erik var lagerchef för samma av­delning.

 

Ivar var chef för sportmagasinet.

 

Det gick bra för Grönlunds, men det var oroliga tider med en gaphals som nere i Tyskland orsakade en massa kaos och till slut lyckades starta ett andra världskrig. Anders Einar och sönerna tyckte det var lika bra att ligga lågt med inves­teringarna tills vidare, men 1945 tog kriget slut och då handlade de snabbt. De köpte det stora maga­sinetAndra MagasinsgatanAlderholmen och öppnade där en butik där det sannerligen doftade hav. Där sålde de fiskredskap, tåg­virke, bensin, oljor och allt annat som fiskare kunde tänkas behöva.

 

 

Anders Einar var i det avseendet lika kreativ som när han drev sin handelsbod i Bönan – han förstod vad kunderna skulle fråga efter och såg till att det fanns hemma.

 

1950 var det dags för en ny investe­ring. Bolaget byggde en fastighet på Båtmansgatan 15Brynäs, och dit flyttade hela fiskgrossistverksamheten.

 

Nu talade allt för att Grönlunds gick lysande tider till mötes, men motgångar skulle komma.

 

Redan året därpå dog grundaren Anders Einar, 73 år gammal, och då blev det oroligt. Sönerna hade svårt att komma överens om hur familjeföretaget skulle skötas, och det hela slutade med att det delades upp:

 

Einar fick behålla moderbolaget och redskapsaffären.

 

Ivar fick ta hand om sportaffären nere vid Stortorget.

 

Erik köptes ut för 50 000 kronor av moderbolaget. För pengarna startade han E.G. Tågvirke i hörnet Centralgatan-Norra Strandgatan.

 

Nils fick köpa fiskgrossiströrelsen för 30 000 kronor. Han gav den nam­net Nils O Grönlunds Fiskexport, och affärerna rullade på. De fem an­ställda hade fullt upp med att köpa och sälja fisk.

 

Men 1957 dog Nils Grönlund, bara 52 år gammal. Det ställde allt på ända i familjen, och sonen Anders tvinga­des hoppa av sin utbildning på Bor­garskolan för att vid 19 års ålder ta hand om affärerna.

 

Men värnplikten kunde man inte välja bort. Anders blev efter ett tag inkallad, och inga dispenser med­gavs. Inte förrän företagets fastig­het brann ner 1959, då fick han fak­tiskt avbryta sin militärtjänst för att leda återuppbyggnaden.

 

En ny fastighet stod klar i decem­ber, och efter det rullade affärerna på utan allvarligare störningsmo­ment. År 1972 hade ägarbilden för­ändrats såtillvida att Anders Grön­lund och trotjänaren Kurt Jansson, som efter Nils Grönlunds död fick köpa 20 procent av företaget, var hälftendelägare.

 

1981 bestämde de sig för att säl­ja företaget till en bonde från Tierp som ville känna lite havsluft. Jans­son hade varit sjuk i flera år och Grönlund tyckte att han kunde un­na sig ett sabbatsår, så när anbudet dök upp slog de till.

 

Men efter åtta månader var Anders trött på att gå utan jobb, så han tog anställning som försäljare hos den gamla konkurrenten Gävlefisk. Ett betydligt större företag med på den tiden 75 anställda.

 

Efter fyra år utsågs Anders Grön­lund till verkställande direktör på Gävlefisk och satte igång med en omfattande moderniseringspro­cess inom företaget. Såväl fastig­heter och lokaler som maskinpark rustades upp grundligen.

 

1999 gick han i pension vid 61 års ålder och efter 42 år som fiskhand­lare.

 

 

Fakta:

Då Anders Grön­lund pensione­rade sig 1999 innebar det slut­punkten för familjeimperiet som hans farfar byggde upp. Så här slutade det för de andra gre­narna:

Einar flyttade så småningom över sin red­skapsaffär till moderbolagets fastighet på Alderholmen. Han drev butiken, med entré mot Hamntorget, tills huset brann i mitten av 1970- talet.

Ungefär sam­tidigt slog Ivar igen sin sport­affär sedan KF köpt hela kvarte­ret för att bygga varuhus, numera Gallerian Nian. Han tog i stäl­let jobb hos KF i Valbo.

Eriks tågvirkes­affär togs över av sonen Ovepappa dog 1958. Han drev den vi­dare till strax före sekelskiftet.

Ulf Kriström

——————————–

23 januari , 2013

Sammanställt och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

gplus-profile-picture

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..