Gunnar Lagergren, fredsmäklare från Gävle – Ulf Kriström.

 

Publicerat i Gefle Dagblad söndag 1 mars 2009

Från Åke Nyléns tidningsurklipp.

 

Året var 1922 då gossen Gunnar Lagergren började i realskolan vid i Gävle.

 

  På Vasaskolan, tidigare läroverket, fostrades den unge Gunnar. Och visst är Vasaskolan en elitskola, det finns det många fler exempel på.

 

Hans far var chef för bygget av Ostkustbanan och familjen bodde på Floragatan 3 i den nya Villastaden, i utkanten av stan. Numera tycker vi väl att det är ganska centralt, men annat var det då.

 

 

Att gå till skolan var ändå inget problem. Gunnar tog sig över till norra sidan av Gavleån via Drott­ningbron, som hade byggts 1911 för att soldaterna vid det nybygg­da regementet inte skulle behöva ta en omväg in till stan. Hade han tid stannade han gärna till mitt på bron och tittade en stund på verk­samheten uppströms – där låg såväl den mäktiga Gefle Valsqvarn som badhuset Najaden, där borgarna både kunde bada sig rena och få sig en smörgås till livs. Flyttade han sig en bit norrut på bron kunde han se ända upp till Strömdalens idrotts­plats, där byggarbetarna var i full gång med att mura upp den alldeles gigantiska läktaren som grosshand­lare Westergren hade lyckats samla ihop pengar till. Enbart alla dessa pelare som skulle bära upp läktartaket var en imponerande syn, tyck­te han där han stod och dagdrömde med armarna på broräcket.

 

 

Sen följde Gunnar kanske ån en bit och tog Kaplansgatan upp mellan tingshuset och porterbryggeriet, vek av in på Drottninggatan förbi Sjöbergs stora garnfabrik och alla de små butikerna och basarerna på båda sidor om gatan. Därefter kun­de han snedda över Stortorget och vidare till läroverket via den gans­ka trånga och halvskumma Norra Kansligatan.

 

Han var duktig i skolan, den unge Gunnar. Läraktig, vetgirig, nyfiken, ambitiös. Så när Ostkustbanan var färdigbyggd och invigd och famil­jen flyttade till Djursholm var det många kamrater och lärare som saknade den vid det laget 16-årige ynglingen. Han hade ju ändå gått på skolan i sex år och var ett före­döme för de yngre gossarna.

 

Om någon av de gamla kamraterna upprätthöll kontakten med Gunnar Lagergren vet vi inte så noga, men om så var så kunde vederbörande rapportera till de andra om att det gick minst så bra för honom som de hade anat. Han sökte sig fram i stu­dierna men bestämde sig slutligen för att satsa på juridiken och blev i tur och ordning jur kand, tings­notarie, fiskal i Svea hovrätt, asses­sor och redan 1957, vid 45 års ålder, hovrättsråd.

 

Detta var dock inte slutet på den juridiska karriären. Gunnar blev hovrättspresident i Göteborg 1966 och riksmarskalk från 1977 till 1982, då han tyckte det var dags att pensionera sig.

 

Under hela sin långa karriär åtog han sig med glädje och stolthet diver­se internationella uppdrag, vilket gav honom såväl oerhört många kontakter som tillfälle att resa till många länder.

 

Han gifte sig 1944 med Nina von Dardel, halvsyster till Raoul Wal­lenberg, och sändes nästan omedel­bart till den svenska beskickningen i Berlin för att som avdelningschef hjälpa utländska medborgare som av olika anledningar hade det svårt i den sönderbombade tyska huvud­staden.

 

 

Där föddes också paret Lagergrens första barn, en dotter, vilket de glädjestrålande meddelade Gun­nars svåger Raoul i Budapest. Där­efter lyckades de aldrig mer få nå­gon direktkontakt med honom trots att båda makarna aktivt arbe­tade mycket hårt för att ta reda på vad som hänt.

 

Efter kriget fick Gunnar stän­digt nya uppdrag. Ofta placerades han i skiljenämnder med uppdrag att bringa ordning i världshandeln enligt de villkor som upprättades efter Tysklands kapitulation, och han imponerade ständigt med kun­skap, skärpa och pondus.

 

Inte minst utrikesministern, Östen Undén, lät sig bländas. Han frågade riksmarskalken Birger Ekeberg, en man han litade blint på, vad han tyckte om den där unge ju­risten som åstadkom så makalösa resultat i alla sina förhandlingar.

 

Jodå, Ekeberg hade också lagt märke till honom. Herrarna enades om att skicka Lagergren på nya uppdrag, framförallt i Paris och Rom men också i andra världsdelar.

 

Allt detta ledde till en rad förtroen­deuppdrag av imponerande kali­ber:

1953             utsågs han till ledamot av den internationella domstolen i Tang­er.

1956             kom han med i skiljekommis­sionen mellan Tyskland och de al­lierade i Koblenz.

1957             valdes han in i den fransk-tyska skiljedomstolen för Saarbrück­en.

1964             utsågs han till president i en speciell domstol som hanterade mål om ersättning till människor som bestulits av tyskarna under krigsåren.

 

1965             blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Samma år val­des han till ordförande för en kommision som hanterade en tvist mel­lan Indien och Pakistan.

 

1977 kom han med i Europadomsto­len för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, och där satt han kvar till 1988.

 

1986-1988 ledde han en skiljedom­stol beträffande en gränstvist mel­lan Egypten och Israel. Dessutom en likadan domstol som avhandla­de meningsskiljaktigheter mellan USA och Iran.

 

Denne fredsmäklare av världs­format rörde sig naturligtvis hem­tamt i alla maktens korridorer och umgicks med statsmän från hela världen. Så att Lagergrens dotter Nane skulle träffa och gifta sig med Kofi Annan, en man som senare skulle bli generalsekreterare i FN, var väl inte så konstigt.

 

 

För några veckor sedan avled Gun­nar Lagergren, 96 år gammal, efter ett uppenbarligen rikt liv. Att hans karaktär delvis präglades i Gävle och att det var på läroverket han började få en insyn i hur världen fungerar kan vi väl känna oss lite malliga över.

 

  Gunnar Lagergren som riksmarskalk 1981.

Ulf  Kriström

 

—————————-

april 20, 2013

Gå till  Startsidan Sammanställt av – 

   lisse-lotte@danielson.be

Related Articles

Lisse-Lotte Danielson

Här finns mer information om Lisse-Lotte. Läs mer..

Leave a comment

name*

email* (not published)

website