Ellen Hagen, landshövdingskan på Gävle slott, föreslagen som efterträdare till sin man – av Ulla Sundin

Ellen Hagen sommaren 1916. Tord Hagens bildsamling.

 

Källa: Från Gästrikland 1999-2000, sid 127 – 135

 

Ellen Hagen, pionjär inom svensk kvinnorörelse, en av de främsta i arbetet för rösträtt åt kvinnorna i Sverige, populär föreläsare och skriftställare. Lands­hövdingens fru på Gävle slott 1918-1922.

 

I en vänbok som gavs ut till hennes 80-årsdag 1953 berättas om denna aktiva kvinna som uträttade så mycket, fick så många vänner och blev beundrad för sin stil och elegans.

 

Anna-Lenah Elgström skriver: “Fast hon predikade kvinnorösträtt för motsträvigt manfolk intog hon dem genom sitt framträdande som elegant och för­tjusande dam i hattar, vars stilfullhet en och annan herre ännu minns och talar om!” Harry Hjörne be­rättar om ett framträdande i Konserthuset i Stock­holm: “Hon bar inte ålderdomens färger utan ung­domens. Men hon hade sammansatt dem så att de samverkade till att framhäva att hon var en person­lighet. Jag kunde inte underlåta att hylla Ellen Hagen för hennes skönhet och hennes djärva skickliga färg­val. Visserligen var jag medveten om att man icke gör så i Sverige. Men det frågade jag inte efter, och det gladde mig mycket när mitt anförande på den punk­ten avbröts av en spontan applåd”.

 

Vem var då denna kvinna?

 

Barndom

 

Familjebild vid pastor Bernhard Wadströms 8års dag 1916. Övre raden frän vänster: Rolf Stéenhoff, Robert Hagen, Bernhard Wadström, GotthilfStéenhojf,ÄrlandNoreen. Nedre raden: Tord Hagen, Ellen Hagen, pastor Bernhard Wadström, Frida Stéenhoff, Fanny Stéenhoff Noreen, SolvigNoreen. Sittande på golvet: Helga Hagen. Ur Ellen Hagen, Bernhard Wadström.

 

Ellen Helga Louise Wadström föddes den 15 septem­ber 1873. Hon var dotter till komministern i Klara församling i Stockholm Carl Bernhard Wadström och hans första hustru Helga Westdahl, som avled i tbc 1879. I familjen fanns då fyra barn där Ellen var den yngsta, bara fem år. Året innan hade en liten syster Helga dött i kikhosta. Fadern gifte om sig 1883 med änkan Thekla Broberg född Krook.

 

Fadern kom att betyda mycket för Ellens utveck­ling. Det kan man se i hennes biografi om honom: “Bernhard Wadström, präst – skriftställare – männi­skovän. En livsbild från de andliga rörelserna under gånget sekel” (1936).

 

Ellen Hagen växte alltså upp i ett prästhem och fick med sig i livet ett rikt arv av frisinne, huma­nism och stark känsla för de svaga i samhället. Fa­dern var en av grundarna till Evangeliska Fosterlands­stiftelsen och han var med i ledningen vid bildandet av KFUK. Han redigerade olika religiösa tidskrifter och hade personliga kontakter med konstnärliga och litterära medarbetare. Samlingar av religiösa sånger gav han ut och hans memoarer har blivit viktiga för forskare av religiösa rörelser på 1800-talet. Han hade en lidelsefull känsla för kristendom och bildning. Intresset för konst och personhistoria gjorde honom till samlare av porträtt, som till slut blev en av Sveriges största samlingar med 150 000 blad, där även gra­vyrer, teckningar mm ingick.

 

C B Wadström var en omtyckt själasörjare och hade bland andra kontakt med drottning Sophia i hennes religiösa liv. Vid tillkomsten av Sophiahem­met var han henne till stor hjälp och familjen var flera gånger inbjuden till besök i Ulriksdal och Drottning­holm. Han gav även prinsessan Eugénie råd i hen­nes sociala verksamhet och var hennes själasörjare under många år. Prinsessan Eugénie (1830-1889) var enda dotter till kung Oskar I och drottning Josefine. Prinsessan betydde också mycket under Ellens upp­växt, då familjen Wadström under flera somrar fick bo hos prinsessan på hennes sommarhem Fridhem på Gotland sedan modern Helga avlidit 1879. Sitt första större arbete i början av sitt författarskap äg­nade Ellen Hagen åt prinsessan genom boken “Prin­sessan Eugénie. Konstnärinna och filantrop” (1929) och skriven “i innerlig tacksamhet”.

 

Utbildning och giftermål

 

Efter att ha gått Åhlinska skolan i Stockholm stude­rade hon konsthantverk vid Tekniska skolan i Stock­holm och ägnade sig därefter åt målning och konst­slöjd. Studerade vidare för bland annat konstnären Richard Bergh. Hon undervisade i teckning, målning och slöjd 1893-1896.

 

Sin fritid ägnade hon åt social och politisk verksam­het, vilket så småningom kom att ta hela hennes tid.

 

1896 den 22 maj gifte sig Ellen Wadström med kronolänsman Robert Hagen i Älvkarleby. 1902 blev Robert Hagen länsbokhållare i Uppsala och famil­jen flyttade dit.

 

Kvinnofrågor och rösträttsrörelsen

 

Internationella rösträttskonferensen i Stockholm 1911. 

 

 

Ellen Hagens intresse för sociala frågor hade lett till att hon i Älvkarleby invaldes i fattigvårdsstyrelsen och i Uppsala blev hon ordförande i pensionsnämnden.

 

I arbetet för kvinnors rättigheter tog Ellen Hagen intryck av sin äldre syster, den radikala Frida Stéenhoff, en av pionjärerna i kvinnorörelsen. Hon var gift med läkaren Gotthilf Stéenhoff, och fick ge­nom makens arbete insikten att många kvinnor levde under svåra förhållanden. Frida Stéenhoff började arbeta för barnbegränsning, att förbättra för ogifta mödrar och för att komma tillrätta med de prosti­tuerades förnedrande tillvaro. Hon ägnade sig även åt rösträttsrörelsen och hennes verktyg var bland an­nat skrivandet.

 

Inspiration till kamplusten för rösträtt för kvin­nor fick Ellen Hagen i tonåren, när hon i sina kam­raters hem lade märke till den skillnad som gjordes i diskussionen om döttrars och söners utbildning.

 

När familjen Hagen flyttat till Uppsala bildade Ellen Hagen 1903 Uppsala kvinnliga rösträttsförening, där hon var ordförande tills föreningen upplösts 1923. Även i Gävle fanns en förening för kvinnans poli­tiska rösträtt, som också anskaffade eget standar, vil­ket kan beskådas på Folkpartiets länsexpedition i Gävle. Ellen Hagen deltog även i bildandet av Lands­föreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, 1904, där hon tillhörde den frisinnade falangen men ivrade för sammanhållning med arbetarkvinnorna. LKPR arrangerade möten, medborgarkurser, tryckte informationsskrifter och pamfletter och uppvaktade riksdag och regering. Från 1913 gav man ut tidningen “Rösträtt för kvinnor”. 1906 och 1913 gjordes lands­omfattande insamlingar av namn för allmän rösträtt. Ellen Hagen upptäckte, när hon gick runt och sam­lade namn, att många kvinnor var ofria, de vågade inte skriva på för sina män. Som ledamot av centralstyrel­sen var hon även en mycket flitigt anlitad talare.

 

Ellen Hagen var med och bildade Internationella rösträttsalliansen, som 1911 arrangerade Internatio­nella rösträttskonferensen i Stockholm. Ellen Hagen spelade där en framträdande roll. Hon arbetade även för att allt skulle löpa smidigt, bland annat mönst­rade hon in en skara studentskor från Uppsala att tillsammans med studentskor från Stockholms Hög­skola arbeta som marskalkar vid kongressen för att hjälpa de tillresande. Med sina vita klänningar, vita mössor och blågula band gjorde de succé. För sitt stora arbete i rösträttsfrågan blev hon sedermera In­ternationella rösträttsalliansens hedersledamot.

 

Efter den lysande kongressen följde hårt arbete med många bakslag innan riksdagen den 24 maj 1919 stad­fäste propositionen om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Sverige hade då en liberalsocialdemokratisk koalitionsregering med Nils Eden som statsminister. Den 29 maj hölls segerfestligheter på Skansen med tal av Ellen Hagen, Lydia Wahlström och Ruth Gustafsson på samma tid men från talar­stolar på skilda ställen i parken. Dagen efter arrange­rades en grundlagsfest i Uppsala Universitets aula i samband med LKPR:s landsmöte för att fira segern. Ellen Hagen blev då den första kvinnan som fått tala från aulans talarstol och en av högtidstalarna var Sel­ma Lagerlöf.

 

40 år efter bildandet av Landsföreningen för kvinnans poli­tiska rösträtt hölls en minnesfest i Stockholms konserthus. Bilden visar några av talarna. Från vänster: Eva Hökerberg, Kerstin Hesselgren, Ellen Hagen och Ruth Gustafsson.

 

 

Sedan rösträttsfrågan lösts ombildades LKPR till Svenska kvinnors medborgarförbund 1921, där Ellen Hagen var ordförande 1936-1963. Förbundet skulle ta tillvara de vunna resultaten och föra kampen vi­dare för kvinnors sociala och politiska rättigheter. Ellen Hagen deltog under flera decennier i den internationella kvinnorörelsen som svensk representant på många kongresser.

 

Vid nordiska kvinnokonferensen i Helsingfors 1924 höll Ellen Hagen svenskarnas hälsningstal vid det högtidliga öppnandet.

 

Gävletiden

 

Efter att Robert Hagen varit landskamrer i Stockholm och t f landshövding i Västerbottens län 1917, blev han landshövding i Gävleborgs län 1918 och famil­jen flyttade till Gävle slott. I familjen fanns då so­nen Tord och dottern Maja. Robert Hagen, som ef­terträdde Hugo Hamilton, blev ordförande i Gävle­borgs läns hushållningssällskap, Orkesterföreningen, Gästriklands Kulturhistoriska Förening och Länsför­bundet mot tuberkulos. Han arbetade för att bilda Gefleborgs läns elektriska förening, vars ordförande han blev. 1919 utsågs han av Kungl Maj:t till ordfö­rande i den stora jordbrukskommissionen, ett upp­drag han ej hann slutföra.

 

I en artikel i “Livet på Gefleborg” beskriver borg­mästarinnan Anna Berggren hur Ellen Hagens för­sta kontakt med Gävle stad gestaltade sig. “Samma dag hon anlänt till slottet skulle landshövdingen, en­ligt löfte, öppna en social utställning och basar på Stadshuset, ordnad av Frälsningsarmén. I sista stund blev han av någon ofrånkomlig ämbetsangelägenhet förhindrad att följa med den arméofficer, som kom­mit för att hämta honom. Denna vände sig då till hans maka med frågan om hon icke i landshövding­ens ställe ville hålla ett hälsningsanförande. Tiden var knapp för någon tvekan – hon följde med. Och i sin resdräkt talade hon så till den stora väntande publi­ken, varav hon ännu icke kände någon enda. I fort­sättningen hade Ellen Hagen ett gott och flitigt sam­arbete med Frälsningsarméns socialverksamhet”.

 

Ellen Hagen blev under sin Gävletid mycket upp­skattad. Som hustru till landshövding Robert Hagen fick hon många och skiftande uppgifter. Hennes or­ganisationsförmåga och engagemang gjorde att hon ägnade sig åt arbete i flera föreningar. Hon val­des till ordförande i en rad olika kulturella och so­ciala sammanslutningar. I en tid med stora klasskill­nader och då landshövdingarnas bostäder inte stod öppna för vem som helst höll Ellen Hagen förenings­sammanträden i slottet. Var hon än kunde finna med­arbetare och intresserade för föreningarnas arbetsupp­gifter gjorde hon dem till sina personliga vänner.

 

Ellen Hagen var med om att bilda Gävleföreningen av Rädda Barnen 1920. Nöden i krigsländern efter första världskriget var stor och insamlingarav mat och kläder gjordes runt om i Sverige.  Häri länet var verksamheten stor och det fanns behov av en lokal organisation.I Gefle Dagblad står den 22 jan 1920:  ”För att på vår ort organisera hjälparbetet hölls i går ett sammanträde å Gefle slott. Den till sammanträdet utfärdade inbjudan hade hörsammats av ett stort antal representativa damer i samhället.  Landshövdingskan Ellen Hagen höll därvid ett anförande om det behjärtansvärda i det arbete som nu skulle orga­niseras. Man beslöt härefter enhälligt att konstituera en självständig lokal organisation med namnet Gefleföreningen Rädda Barnen. Ordförande blev Ellen Hagen. Föreningen beslöt att ordna en linneinsamling”. Efter upprop i tidningarna fick Rädda Barnen ett stort gensvar, mängder av kläder och linne skänktes. Ellen Hagen hjälpte till att packa lådor och lårar och hon tog på sig ansvaret att måla adresserna på alla kollin som skulle sändas till Österrike, Ung­ern och Tyskland. Det blev många järnvägsvagnar under de första åren. Rädda Barnen i Gävle öppnade även “Schwedische Kakaostube der Stadt Gefle” för nödställda barn i Wien.

 

En musikafton på Gävle slott, där blinda spelade egna kompositioner på fiol och piano, blev upptak­ten till bildandet av De Blindas Vänners Förening i Gävleborgs län med Ellen Hagen som ordförande. Konsthantverk låg Ellen Hagen varmt om hjärtat och hon var ordförande i Gestriklands hemslöjdsföre­ning, vars 25-årshistorik hon skrev 1945.

 

Djupt intresserad av folkbildnings- och upplys­ningsarbete reste hon runt i länet och höll föredrag om samhällsämnen och aktuella frågor så mycket som tiden medgav. På slottet arrangerades musikaftnar och samkväm med föredrag.

 

Valaffisch från 1932.

 

1919 gjordes omfattande restaureringar och nyinredningar på Gävle slott och Ellen Hagen var “den le­dande själen i arbetet” skriver Gefle Dagblad. Hon skall själv ha utfört kopior av gamla mästare på några övers­tycken i en av salarna. Under hennes ledning restaure­rades slottsträdgården liksom det gamla stenköket.

 

Sedan hennes make dött 1922 framförde några kvinnor i länet förslaget att Ellen Hagen skulle få överta sin makes ämbete och bli landshövding. Det är omvittnat att man i regeringen diskuterade möj­ligheten. “Jag blev kallad till civilministern Herman Lindqvist som berättade om kvinnornas önskan och att regeringen nog skulle kunna utnämna mig. Men det fanns ett hinder, det stod i Svea Rikes lag att landshövdingen skulle ta befälet över länets militär och polis om det blev krig eller uppror. Landshöv­dingen skulle då stå på Rådhustorget och läsa upp­rorslagen och få allt folket att lyda – det kunde ju inte tillåtas en kvinna. Jag hade nog tänkt samtycka om inte hindret funnits”, sade Ellen Hagen vid en intervju senare i livet.

 

Ellen Hagen återkom gärna till Gävle på besök. Gefle Dagblad skriver 1956: “83-åriga Ellen Hagen fängslade Gävleborna när hon på Gävle Museum den 28 februari berättade episoder från sin nyutkomna bok ‘Livet på Gefleborg’ utan manus!!” Hon hade även sagt att “Gävletiden var några av mina lyckli­gaste år”.

 

Politiskt liv

 

Sedan Ellen Hagen blivit änka flyttade hon med barnen till Stockholm. Hon tillhörde föreningen Frisin­nade kvinnor från dess bildande 1914 och kom på 1920-talet att ägna sig allt mer aktivt åt politiken. Hon var med om att starta den politiska veckotidningen Tidevarvet och var dess redaktör från 1923 till 1925 då hon efterträddes av Elin Wägner. I program­förklaringen hette det: “Tidevarvet startas såsom en politisk veckotidning och redigeras av kvinnliga kraf­ter. Den vill vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strider för en liberal åskåd­ning och söker nå fram till dess tillämpning i sam­hällsliv och lagstiftning”. Tidningen hade som mest en upplaga på 10 000 ex. Som fasta medarbetare hade man bland andra Kerstin Hesselgren och Selma La­gerlöf. När Frisinnade partiet sprängdes höll dock kvinnoföreningen samman men 1924, när Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp bildades, blev Ellen Hagen vice ordförande. 1927 kom hon med i Frisinnade folk­partiets verkställande utskott.

 

Ellen Hagen ställde upp som kandidat i tre riksdagsmannaval för Frisinnade folkpartiet och reste på valturneer med bland andra Karl Staaff och Nils Eden. I valet till andra kammaren 1928 placerades hon på andra plats på Stockholmslistan, direkt under stats­minister C G Ekman. Tyvärr saknades endast ett få­tal röster för en plats i riksdagen för Ellen Hagen, där hon säkert skulle ha blivit en aktiv ledamot. Men hon betydde mycket för partiet som opinionsbildare. Till den kommitté som utsågs för att utreda frågan om de fri­sinnade och liberala partiernas sammanslagning valdes även Ellen Hagen och sedan Folkpartiet bildats 1934 arbetade hon för att grunda Folkpartiets kvinnoförbund, vars ordförande hon sedan var 1938-1946.

 

Hjälparbete och fredssträvanden

 

Under andra världskriget arbetade Ellen Hagen in­tensivt för att på olika sätt få människor att aktivera sig i flera former av hjälpverksamhet. Hon var med i arbetsutskottet för Norgehjälpen och bidrog till att den så kallade “Svensksuppen” mättade många barn i Norge under kriget. Många barn skrev till henne och tackade för soppan. Men då breven var så många, ca 200, att hon själv inte kunde svara på alla, lämnade hon dem till svenska barn som på så sätt fick brevvänner. För sina insatser för Norge-hjälpen fick hon kung Haakons frihetskors.

 

För Spaniens barn arbetade en kvinnokommitté med Ellen Hagen som ordförande och hon var med om att starta Svenska kvinnors hjälpaktion och blev ordförande även där.

 

Ellen Hagen som ordförande för Folkpartiets kvinnoförbund. Tord Hagens bildsamling.

 

1945 engagerade Ellen Hagen “Sibiriens ängel”, Elsa Brändström, för en turné i Sverige för Rädda Barnens räkning. Elsa Brändström hälsades välkom­men till Sverige vid ett möte i Stockholms konsert­hus av Ellen Hagen. Den 26 april talade Elsa Bränd­ström i Betlehemskyrkan i Gävle för fullsatt hus.

 

Ellen Hagen inbjöds 1947 till Helsingfors för att tala vid den jubileumsfest som de finska kvinnorna ordnade för att fira 40-årsminnet av sitt inval i fin­ska parlamentet. Där tackades hon av vänner, minist­rar och kulturpersonligheter för energisk aktion för humanitär hjälp under krigsåren och för stor gästfri­het i sitt hem för finländska Sverigeresenärer.

 

Ellen Hagen höll högtidstalet då Dansk Kvindesamfund och Föreningen Norden i maj 1953 arrangerade en stor fest i Kö­penhamn för att fira 600-årsminnet av drottning Margare­tas födelse. Tord Hagens bildsamling.

 

Som fredsvän hade Ellen Hagen redan vid bildan­det av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet 1915 anslutit sig och var medlem till slutet av 1940-talet, då hon gick ur på grund av brytningar inom förbundet. Hon deltog i försöken att organi­sera en internationell rättsordning, då hon ansåg att detta var grundvalen för fred och frihet. Ellen Hagen var bland annat delegerad vid nedrustningskonferen­sen i Paris 1931 och flera andra kongresser.

 

Ellen Hagen höll tusentals föredrag i Sverige och övriga Skandinavien, “Mot krig – för förnuft och hu­manitet” var ofta rubriken på hennes föredrag.

 

Nordiska intressen och författarskap

 

Ellen Hagen hade nordiska intressen och fick många vänner i alla nordiska länder under sina föredrags­resor. Hon gjorde ett stort arbete om Nordens drott­ning Margareta, “En återblick vid 600 årsminnet” som kom ut 1953 när Ellen Hagen var 80 år! När Dansk Kvindesamfund och föreningen Norden i maj 1953 arrangerade drottning Margareta-jubileet i Kö­penhamns rådhus, höll Ellen Hagen festtalet.

 

Förutom att delta i den politiska idédebatten var Ellen Hagen intresserad av svensk kulturhistoria, av tongivande personligheter från det sociala och poli­tiska livet, deras utveckling och levnadsbanor. Detta avsatte otaliga föredrag, artiklar och biografier i tid­ningar, tidskrifter och uppslagsverk. Hennes son, am­bassadör Tord Hagen, ger i vänboken till hennes 80- årsdag många exempel ur hennes stora skriftliga pro­duktion. Förutom böckerna om sin far och prinses­san Eugénie gjorde hon ett stort arbete om sin far­fars farbror, “En frihetstidens son, Carl Bernhard Wadström. Bergvetenskapsman, forskningsresande, filantrop” (1946), som på 1700-talet reste till Afrika och där upprördes över hur människor skeppades till andra världsdelar som slavar.

 

Hon skrev om fogdar och landshövdingar på Gävle slott “Livet på Gefleborg under furstar, hövdingar, fruar i 350 år” (1955), där landshövding John Lingman i förordet skriver: “I föreliggande bok lämnar fru El­len Hagen personhistoriska skildringar av de ståthål­lare och landshövdingar, som genom århundraden residerat i den gamla Gävleborgen. Det är bilder av en rad kraftfulla och kunniga män som här träda fram. Utöver den myndighet som de i kraft av sitt ämbete utövat inom länet, har många av dem även haft mycket stort inflytande på rikspolitiska avgöran­den.” Om Gävle slott berättar hon i Svenska Turist­föreningens årsskrift 1932 och i Gestriklands Hem­slöjdsförenings skrift från 1921 “Fornt och sentida” liksom om Gustaf Tessins besök på slottet, som finns tryckt i Från Gästrikland 1937. Annat från länet hon skrev om var Sofia Andersdotter, J A Josephson och kungabesöket i Hofors för 50 år sedan i Från Torsåkers socken och bergslag 1927 och Brukspatron Per Eriksson 1851-1928 minnesrunor, utgivna 1932.

 

Ingenting är omöjligt …

 

Ellen Hagens rakryggade hållning, frispråkighet ock oräddhet förde henne ibland i konflikter och hon fick också uppleva motgångar och nederlag.

 

Märta Tamm-Götlind, engagerad i rösträttsrörel­sen, säger i Vänboken att Ellen Hagen i sitt liv tilllämpat ett ord av en anglosaxisk kvinnosakskvinna, Lady Ishbel Aberdeen: “Ingenting är omöjligt, ty skillnaden mellan det som är svårt och det som är omöjligt är den att det svåra kan göras med det samma men det omöjliga tar litet tid.”

 

A L Elgström: “Hon förenade sin älsklighet med stålsmidig kampvilja för vad hon känt vara det rätta”.

 

Ellen Hagen fick medaljen “För medborgerlig för­tjänst” och fick Nordstjärneorden 1953 av Kungl Maj:t.

 

Ellen Hagen deltog i en internationell kvinnokon­gress i Aten 88 år gammal och fortsatte sedan till Rhodos för att studera fornminnen! På önskelistan inför 90-årsdagen stod – en skrivmaskin.

 

I januari 1967 avled Ellen Hagen 94 år gammal. Dagens Nyheter avslutar sin dödsruna den 29 januari med: “Till historien går hon genom sin kamp för rättvisa, social och politisk, och för människovärde, mot antisemitism. För många, många har hon be­tytt något mycket väsentligt, något stort att tacka för.”

 

 

Källor och litteratur:

 

Svenska män och kvinnor.

Carin Österberg m fl: Svenska kvinnor, föregångare, nyskapare. Signum 1990.

Till Ellen Hagen, festskrift tillägnad Ellen Hagen på åttioårsdagen den 15 september 1953

Rakel Lundgren m fl: Det var så vi började, liberala kvinnor. LT pocket 1979.

Eva Moberg: Såvitt jag förstår. Aldus/Bonniers 1966.

Ellen Hagen: Bernhard Wadström. Präst – skriftstäl­lare – Människovän. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bokförlag 1936.

Håkan Holmberg m fl: För Frihet Och Rättvisa. Libralismen i Sverige 1902-1982. Folk och Samhälle 1982.

 

ULLA  SUNDIN

 

Läs mer om Ellen Hagen

———————————————————-

februari  12, 2013

Sammanställt och kompletterat med bilder av lisse-lotte@danielson.be

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Scroll to Top