Publicerad 26 sept 2010 i Arbetarbladet av Ulrika Rudberg
Uppdaterat 27 oktober 2010
Tecknare: K-E Johannesson
Rep, kryddor & halstabletter
Ibland fick jag följa med min far till fabriken. Han hade sitt kontor i huvudbyggnaden men eftersom han var lagerchef höll han lika ofta till i den lagerbyggnad som var ett annex till fabriken.
Som det sista ledet i produktionskedjan lindades en banderoll runt varje nystan och limmades ihop till en gördel som höll samman garnnystanet. Gördlarna var försedda med färggranna etiketter med produktnamn som Lovika, Lisette och Bambi. Nystanen var inslagna i små bruna paket som var hopknutna med tunna snören och levererades tätt packade i de höga, långsmala kartonger som jag tidigare berättat om och som vi brukade förvandla till ”stridsvagnar”.
Den vitgula råullen kom till fabriken i stora kubformade balar. De hölls samman med tjocka rep som fick balarna att svälla ut i rutmönster. De fascinerade mig för att de kom från olika delar av världen och var försedda med grovt påstämplade exotiska ortsnamn. Den speciella doften av råull var för mig en exotisk fläkt från den stora, främmande världen. Den kändes avlägsen och lockande och satte min fantasi i rörelse.
Och denna vackra dag i augusti sommaren 1945 skulle jag för första gången få följa med Putte till hamnen. Putte var spinneriets heltidsanställda chaufför. Han verkade ständigt befinna sig i djupa funderingar, var knappt en tvärhand och måste sträcka på halsen för kunna se över ratten. Han var vig som en katt och stark som en björn, två egenskaper som gjorde honom till en av firmans mest värdefulla anställda.
Det var för mig en obeskrivlig känsla att sitta där i förarhytten i den nästan helt nyinköpta Scanian som fortfarande ägde den omisskännliga doften av ny bil. Jag minns att jag skakade men är inte säker på om det berodde på min egen upphetsning eller konvulsioner från bilens kraftöverföring.
Först skulle vi lossa garn och därefter hämta råull. Det var mitt första besök i hamnen. Vi följde den norra sidan av ån längs Norra Skeppsbron. Till vänster om oss låg ett kryddmaleri. Doften från kryddorna virvlade in genom de öppna sidorutorna. Begärligt insöp jag den underbara doften från kafferosteriet – den doft som fortfarande sätter en speciell prägel på staden.
Det var den första fredssommaren efter ett förlamande krig. En sommar som andades optimism och vitalitet. Energi och livsglädje, som under fem mörka år legat uppdämd, hade plötsligt släppts fri. Hamnen sjöd av aktivitet på ett sätt som gjorde den till den yttersta katalysatorn för all denna livskraft.
Vi passerade Tullhuset och väl framme vid lagermagasinet backade vi upp mot den långa lastkajen.
Det skulle ta en bra stund att lossa alla dessa garnkartonger men bilen var vänd med vindrutan mot ån och jag hade en fribiljett till första parkett.
Alldeles framför mig, vid den norra kajen, låg lastfartyg förtöjda tätt intill varandra. Färggranna flaggor från främmande länder smattrade i den friska sjöbrisen. Kranar svängde energiskt fram och tillbaka och stuveriarbetare arbetade i ett högt uppdrivet tempo.
En engelsk lastbåt med Hull som hemmahamn, och som fortfarande syntes bära spår av kriget, höll precis på att lägga till vid kajen och längre ut, där åmynningen var vidare, stävade en liten kompakt bogserbåt energiskt upp- ströms.
På andra sidan ån såg jag stadens industriområde. Mellan kranarna kunde jag se fabriker som tillverkade så vitt skilda produkter som halstabletter, järnspisar, tvålar och stearinljus.
Så fångad var jag av detta scenario att jag hoppade till när Putte vigt hävde sig upp i förarhytten. Garnet var färdiglossat och vi körde vidare till ett annat magasin för att hämta råull. Denna lagerbyggnad låg ett par hundra meter längre norrut – mot Holmkanalen, den förgrening av Gavleån som rätt och slätt kallades Lillån. En av tungorna i den “gaffel” som möjligtvis givit staden dess namn.
Lillån vek av från den stora ån en bra bit uppströms och rann sedan ett hundratal meter längs den östra sidan av Centralstationen. Därefter gjorde den en mjukt avrundad sväng österut, rann parallellt med Gavleån för att till slut mynna ut i Inre Fjärden vid det långsträckta galvaniseringsverket. Lillån var egentligen en uppgrävd kanal och tjänade som den idealiska hemmahamnen för en mängd fritidsbåtar.
Men Lillån var också infartsleden för de brunfernissade, vackra fiskebåtar som varje lördag utgick från olika fiskelägen norr och söder om staden med sin last av strömming, nyrökt böckling, lax och sik. Båtarnas tilläggsplats var den sträcka av Lillån som löpte längs Centralstationen. Som vi redan sett, salufördes fisken på Hamntorget – i folkmun Fisktorget – mitt framför de förtöjda båtarna. Min morfar var förstås där med sin båt varje lördag.
Som barn fick min mor och hennes syskon följa med, för det mesta med uppdraget att gå omkring på torget och sälja stora fång av gullvivor och andra blommor plockade i de vackra ängsmarkerna kring fiskeläget Sikvik.
Vi tog emot vår last av balar med råull och körde tillbaka till fabriken. Klockan var redan fem, jag tog farväl av Putte och gick tillsammans med min far den välbekanta promenaden hem.
Förtrollningen var på väg att släppa efter en sagolik dag – en dag som jag ville suga på länge.
Senare förstod jag att det var just magiska dagar som denna som alltmer väckte min latenta Wanderlust och min aptit på den stora värld som fanns någonstans därute. En sorts oro och rastlös längtan ut och bort som skulle ge mig så många upplevelser…
BERTIL ASPENBERG
Gå till innehållsförteckningen.
g——————————————————————–
maj 05, 2012,
Sammanställt av – lisse-lotte@danielson.be med Ulrika Rudbergs och Bertil Aspenbergs tillstånd