FRÅN FÖRR TILL NU – Del II
av Smeden (och hovmålaren) C.J. Carlsson från Gävle.
Smeden Carl Johan Carlsson
Innehåll:
Anställning på Surahammars och Mölntorps bruk
I Norrland som maskinuppsättare
Huru mina två äldsta barn blevo behandlade av släktingar
En resa till Norrland (Besök hos lappar)
Min resa till Finland 
Foton: J-berg.
Briggen Gerda. 
Gustaf VI Adolf
Sedan jag slutat hos min läromästare reste jag till Finland och fick anställning i Tammerfors såsom hammarsmed. Förtjänsten var rätt bra men jag trivdes inte där mer än cirka ett halvår, varefter jag slutade min plats och reste till Åbo. Där blev jag bekant med en svensk plåtslagare, en äkta bov, för vilkens skull jag fick lida mycket. Jag blev sålunda tagen av ryska kosacker och fick sitta häktad och dessutom smaka knutpiskan. Vad jag blev häktad för lyckades jag aldrig få reda på, men enligt vad jag hörde var plåtslagaren skulden. Så fort
kosackerna släppte mig tog jag till luffen och gick landsvägen till Björneborg, Vasa och vidare uppåt Uleåborg. Men, milde värld, sådana vägar att färdas på och huru bönderna hade det! I låga kojor bodde folket tillsammans med grisar, kor och höns.
Hösten 1887 kom jag så äntligen över Torneåin i Sverige. Att få gå på de svenska landsvägarna var ett himmelrike i förhållande till de finska. Så småningom kom jag till Dalarna och utgav mig för att vara urmakare. Jag bodde hos en änka i Orsa socken och hade det bra där i fjorton dagar. Jag lyckades rätt bra som urmakare men när jag skulle laga ett gammalt dalaur och fick ett hjul över, insåg jag själv att min ställning var ohållbar, varför jag lämnade gumman och började traska landsvägen igen.
Så börja vi i Västerås, dit jag kom från Finlandstrippen. Jag fick arbete hos smeden Bäcklin, vilken hade gott om arbete. Men betalningen var liten, inte mer än 2 kr i veckan jämte mat och logi för 12 timmars arbetsdag. Emellertid trivdes jag mycket bra där och fick så småningom också en fästmö, en krögardotter. Modern till flickan var änka och hade krog på Storgatan i Västerås. Men så en söndag kom jag i gräl med några pojkar och gjorde, som det kallas, krogrent, varefter jag springande begav mig nedåt hamnen för att inte hamna hos polisen, och kom lagom för att gå ombord på en skuta, som just då lade ut från kajen för att fara till Torshälla.
Därifrån fortsatte jag till Eskilstuna, där jag träffade mina lärkamrater Carl och Alfred Hedström. I sällskap med dem kom jag ut på vift; de hade nämligen fått ett arv, som skulle supas upp. De övertalade mig att följa med ut för att leva upp pengarna, vilket tog ungefär fyra månader. Vi reste omkring litet varstädes och hamnade till slut i Eskilstuna igen. Där sökte jag arbete och lyckades även få sådant hos min läromästare. Carl Hedström däremot började stjäla och blev häktad, tjänade av straffet och kom ut, men bröt sig in och stal och blev dömd till flerårigt fängelsestraff. Alfred dog i Köping.
Av min arbetsgivare blev jag skickad ut på marknaderna å den omgivande bygden för att sälja smiden, och gjorde också rätt goda affärer. Under mina resor blev jag bekant med en byggmästaredotter, som hette Hanna Blomkvist. Något år senare gifte jag mig med henne, då jag hade plats som gårdsmed på en utgård till Skultuna, och ansåg mig kunna försörja en hustru. Men inspektoren på gården, som körde med sina underlydande som varade kreatur, gjorde det omöjligt för mig att stanna där. Osämjan oss emellan började redan första dagen, då han anvisat oss en lägenhet, som var obeboelig. Första natten hade jag jämnt göra att jaga råttor. Men dagen efter sade jag till inspektoren, att han fick skaffa mig en annan lägenhet, om han ville att jag skulle stanna kvar på platsen. Men inspektoren svarade helt spotskt, att där han bestämt att vi skulle bo, där skulle vi stanna tills han annorlunda beslutade. För att straffa mig sände han mig till sågen att bära plank, vilket jag aldrig förut, gjort. Men redan efter en dag blev jag återakallad till smedjan, då där fanns mycket arbete. Men alla redskapen där vara bara trasor. För övrigt rådde stor oordning på hela gården, och statfolket levde synnerligen nödtorftigt. Små löner hade de, och den spannmål de skulle ha utgjordes i regel av bara strösäd. Inspektorerna däremot levde som små furstar.
En morgon då inspektoren kom ned till smedjan och började domdera som vanligt, rann sinnet på mig. Jaghöll just på att hetsa en stor ring till en halmbrits, och då han bråkat en bra stund slog jag honom i huvudet med ringen, varefter han fick en spark så att han for upp i en kolhög. Sedan gav jag honom ett grundligt kok strvk och föste in honom på kontoret, där han fick stanna halva den dagen. Det förargligaste för honom var, alt minst tolv till femton man sågo på när jag klådde upp honom. Någon hjälp kunde han inte påräkna att få, ty alla pågården voro dödsfiender till honom. Jag gick därifrån samma dag och sökte nytt arbete.
Anställning på Surahammars och Mölntorps bruk
Surahammarkallades på den tiden för luffarnas gästgivaregård, därför att folk oftast började och slutade samma dag. Jag fick arbete i hjulsmedjan. Vid hjultillverkningen valsades ekrarna åter till varje centrum och bågades i en maskin, varefter de inlades i ett skruvband. Navet rullades i spiralform. För hetsningen voro murado runda brottor på golvet, vilka eldades med koks. Ingen rökgång eller skorsten fanns, utan koksgasen fick ta vägen vart den kunde. Många gånger svimmade arbetarna, så att kamraterna fingo bära dem hem. Förutom hjulsmedjan fanns valsverk och plåtverk och, inte att förglömma
glömma, kunvalsen, där jag fick vara med många gånger. När hettan var som mest plågsam kastade vi hela vattenspannar över varandra, för att få någon svalka. För delta släparbete betalades 2 kr. och 75 öre per skift. Se vi oss några år tillbaka finna vi stor skillnad på arbetsförhållandena jämfört med nutidens. Arbetstiden uppgick till 12 à 14 timmar. Arbetarnas bostäder vara så usla, att man knappast kan beskriva dem. De enda som hade det bra var basarna, och sådana hade bruket en för var sjätte man. Jag hade, som väl var, ej husrum av bruket, utan bodde en bit därifrån. Hade min hustru ej fått sitt första barn där, hade jag näppeligen stannat så länge där på platsen, som jag verkligen gjorde.
När jag slutat vid Surahammar fick jag anställning hos Svalling på Mölntorp. Där tillverkades sablar, floretter, betsman, strykjärn m. m. sådant. Där blev jag till att börja med ståkstenssliparc, men stannade ej kvar där mer än ungefär ett år. Några upplysningar om förhållandena på platsen kunna kanske vara av intresse. De flesta familjer vara gamla och inrotade; de som komma inflyttande vara utbölingar. Vi vara ett tiotal sådana, som inte kunde förlika oss med det sladdersystem, som där var rådande, och ibland dem blev jag hållen för att vara den värsta. Fabriken låg mitt i ån, varför en bro måste passeras för att komma in. En morgon, då vi såg fabrikören komma, kastade vi en av hans gunstlingar, som hette Runkvist, i en skottkärra och drog ut honom på vägen samt stjälpte av honom mitt framför fabrikör Svalling. Samtidigt sade vi att han skulle avskeda Runkvist, såvida han ville ha oss kvar i sin tjänst. Men då blev Svalling topp tunnor rasande och dekreterade att jag, som höll i skalmarna, skulle avskedas först. Jag hade nog även rest dagen därpå, om ej andra omständigheter hade kommit emellan. Det var nämligen så, att mitt andra barn väntades, och det kom också just som jag skulle köras på porten för min bragd. Hur det var måste dock Svalling ge med sig, och Runkvist fick avsked, ty vi som höll ihop vara fackmän och hade lärt i Eskilstuna, varför han hade svårt att undvara oss.
Min hustru var, som förut sagts, sjuk och vid sådana tillfällen var Svalling den mest goda och hjälpsamma människa man kunde träffa på. Kusken fick spänna för och åka till Strömsholm för att hämta barnmorskan. Men hon var ute på förrättning, och det dröjde därför rätt länge innan de komma hem. När hon äntligen kom var allt lyckligt och väl överståndet. Jag fick beröm av henne, och hon sade att jag skött mig riktigt bra. När fabrikören hörde detta, sade han:
– Ja, envis är du, men att du skulle kunna klara av detta, det trodde jag ändå inte.
Förhållandena på fabriken vara nu en lång tid bra, och arbetet gick sin gilla gång, men beställningarna började tryta, varför jag slutade och övertog en verkstad i Eskilstuna på Noarksgatan. Jag fick till värd en halvtokig bonde, och till råga på olyckan hade jag inte heller kontrakt med värden själv, utan med en smed, som flyttade till Strängnäs. Jag arbetade upp fabriken och det artade sig riktigt bra för mig. Men under tiden hyrde värden ut verkstaden till en av mina arbetare, som hade gott om pengar. Han var bondson och arbetade som vagnmakare hos mig. Affären uppgjordes i tysthet bakom min rygg. När jag sent omsider fick veta, att jag inte fick behålla verkstaden, var det bara fjorton dagar kvar innan flyttningen skulle företagas. Någon ny verkstad lyckades jag icke uppbringa, trots stora ansträngningar. Till råga på olyckan hade jag också satt mig i skuld, varför mina fordringsägare toga såväl verktyg som möbler av mig. Höst var det och ont om arbete. Men till sist lyckades jag äntligen få arbete som skötare av en Munktells lokomobil och tröskverk på Trekenstorps egendom, varför jag flyttade dit med hustru och barn. Hade jag fått fortsätta med verkstaden på Noarksgatan, hade jag säkert varit välbeställd fabrikör i Eskilstuna den dag som i dag är. Men ödet ville annorlunda. Undra ej, mina läsare, om jag blev modfälld och hatisk, då motgångarna så envist följde mig.
Ägaren av Trekenstorp hette Celsing och var en verklig drummel. Han behandlade sin fru så illa, att hon ofta måste rymma fältet och taga logi hos statarna. Gården sköttes så illa, att han inte kunde behålla den, utan måste utarrendera hela egendomen. Celsing var och ville vara mäktig; hans stående uttryck var: “För Gud och Lasse Celsing är ingenting omöjligt.” När banan mellan Eskilstuna och Oxelösund byggdes, ägde han även Helleforsnäs bruk. Då han en gång kom åkande, tog rallarna gubben ur droskan och gav honom ett grundligt kok stryk. Men då ändrade Celsing sitt valspråk, så att det kom att lyda så här: “För Gud och Lasse Celsing är ingenting omöjligt, men att slåss med rallare går, ta mig sjutton, inte.”
Jag fick en förlagsman, järnhandlare Andersson i Torshälla, och började tillverka lantbruksredskap, som han sålde, varför det såg ut som lyckan åter skulle le mot mig. Men så kom en svår motgång. Min hustru sjuknade och det tredje barnet föddes, men det levde blott några få månader, varefter jag fick begrava det i Rekarnes kyrkogård. Min hustru blev svårt sjuk, varför jag måste skjutsa in henne på Eskilstuna lasarett, där hon låg från långfredagen till pingstdagen, då hon blev förklarad obotlig. Jag måste skaffa jungfru, men hon var tjuvaktig, varför hon blev mig rätt dyr. En hel del läkare söktes för min hustru, men ingenting ville hjälpa. En dag fick jag dock höra talas om en helbregdagörerska, vilken var bosatt i Eskilstuna. Jag sökte upp henne ena dagen, och den andra kom hon hem till oss på middagståget. Vad hon gjorde åt min hustru vet jag inte. Hon hade inte kunnat stå på sina ben under nära ett års tid, och för varje gång vi bäddade åt henne, måste hon lyftas från den ena bädden till den andra. Trots detta kom hon samma eftermiddag ned till smedjan i sällskap med helbregdagörerskan. När hon kom in i smedjan trodde såväl jag som mina arbetare att det spökade. Hon var frisk i två år efter detta, varför det såg ut att ljusna för oss. Men länge dröjde det ej förrän motgångarna åter kommo. Min förlagsman kom åter på obestånd och gjorde konkurs, varefter han hängde sig i Rekarnes banklokal i Eskilstuna. Då verktygen var hans, och jag ej på grund av sjukdom i familjen kunnat lösa in dem, togs de ifrån mig, varför jag på nytt måste se mig om efter arbete.
Nu flyttade jag till Kolbäcks kyrkoby och hyrde där en smedja, men det lönade sig inte, varför jag sökte och fick en plats som smedsmästare i Vänersborg. Där bedrevs vagnssmide och hovslageri. Jag reste kanalvägen från Stockholm på ångfartyget Ceresoch kom dit på eftersommaren 1893. Smedjan ägdes aven änka Magnusson och sysselsatte åtta arbetare. Förutom smedjan måste jag även sköta lärareplatsen i smidesslöjd i stadens skola. Fru Magnusson ville leva på stor fot, liksom hennes tre barn, varav två vara flickor.
Jag började sätta fart i arbetet, och det hade nog gått bra om inte affärerna hade varit så tilltrasslade. Skulderna vara så stora, att det till sist var fullkomligt omöjligt att hålla verkstaden igång. Min avlöning kunde jag inte heller få ut, varför jag till sist blev nödsakad sluta min anställning. Det var då tre veckor till jul, och min familj, som också kommit ned, led verklig nöd, varför vi måste anlita pantbanken för att få något att leva av. Jag försökte på alla sätt att få ut mitt tillgodohavande, men utan resultat.
Nu återstod endast på nytt ge sig ut, för att om möjligt skaffa arbete, och efter flera misslyckade försök kom jag slutligen till en gård, som hette Bryggum. Ägaren hette Landgren och var en äkta snobb. Jag kom vägen fram, då jag fick höra ett rysligt tumult inne i stallet. Jag förstod nästan att det var en bråkig häst som skulle skos, och när jag tittade in i stallet visade det sig mycket riktigt att så var förhållandet. Det var ett helt rättarlag sysselsatt därmed, och de bar sig synnerligen dumt åt, vilket jag också sade dem. Men det höll på att kosta mig ett kok stryk, om jag varit rädd av mig. Då de såg att jag var säker på min sak och sade dem att de gjorde sig skyldiga till djurplågeri, frågade patronen om jag var hovslagare. Då jag bejakade detta, frågade han om jag ville sko hästen åt dem. Jag bad dem gå ut ur stallet, så skulle jag sko hästen själv. Men djuret var så uppskrämt, att det var nästan omöjligt att få bukt med henne. Hon slet sig och högg mig i armen, varefter hon satte av i vilt sken. Men jag högg henne i manen med den armen som var fri, och följde med. Hon sprang rätt emot ladugårdsväggen, och där fick jag riktigt tag på henne, varefter skoningen gick med fart. Då det var gjort fick jag middag samt 10 kr för arbetet. Patronen gav mig också arbete med att köra ved från Huneberg, dit jag också flyttade. Där fick jag arbete på min egen tid med att smida hästskor och sko unghästar åt bönderna.
När julen stod för dörren, sag det fattigt ut i hemmet. Men på julaftonens morgon kommo grannarna till oss med kött, fläsk, bröd, mjölk, smör och mjöl, varför vi kunde leva gott över helgen. Efter helgen började jag fara ut i gårdarna och tämja och köra in unghästar, på vilket arbete jag förtjänade ganska bra. Hade jag bara kunnat förmå mig att stanna på platsen, hade jag kanske sluppit ifrån många besvärligheter. Men på våren kom jag i slang med en storbonde, vilken övertalade mig att köpa en rätt stor smedja. Den rev jag och satte i stället upp en ny sådan vid en plats, som hette Brunera, invid en korsväg. Till bostad fick jag hyra ett soldattorp. Jag började nu tillverka tröskverk och rullharvar samt finare vagnar, med vilket jag sysselsatte tre arbetare, och det artade sig rätt bra till en tid. Men så sjuknade min hustru och kom in på Vänersborgs lasarett, vilket drog med sig en hel del tråkigheter. Allt hade nog gått bra ändå, bara jag ej hade låtit lura mig att för andra gången riva smedjan. En söndag kommo två herrar hem till mig och erbjöd mig rörelsekapital på det villkoret, att jag skulle flytta smedjan ned till Trollhättan på deras mark. En av dem hette Carlsson i Halvarstorp, och den andre Frans i Stevre; deras gårdar låga nära intill Trollhättan. Men jag blev grundligt lurad: Jag kom nämligen i klorna på ett par utstuderade skälmar och procentare. Sedan fick jag reda på, att de hade lurat många på samma sätt, så att de var ägare till ett femtiotal hus runt halva Svarvemosse. Svarvemosse var en förstad till Trollhättan, men nu äro där uppförda stora fabrikskomplex. Allt nog, vi flyttade smedjan, och den nybyggda blev större och tidsenligare, vadan jag var nöjd, synnerligast som de båda herrarna tycktes vara hjälpsamma. Men jag blev snart varse med vilka skojare jag hade att göra. Bra med beställningar hade jag, så där hade jag säkert haft framtiden för mig. Men så en dag, det var på våren, då jag höll på att reparera deras redskap, kommo båda två och sade upp sitt lån till betalning. Det var naturligtvis omöjligt att skaffa pengar på så kort tid, varför jag måste lämna alltsammans. Inte nog med att jag förlorade den tid rivningen och uppsättningen av smedjan tagit, utan även det som förut var betalt på smedjan. Men, tänkte jag, äro ni fräcka emot mig, så skall väl jag göra något spratt igen! Tiden var inne för vårbruket, varför de voro i stort behov av att få redskapen färdiga. Jag bar in alla deras harvar och plogar, plockade sönder dem och blandade ihop alltsammans i en hög. Så låste jag smedjan och tog nyckeln med. varefter jag reste till Göteborg. Där arbetade jag en tid hos långa Olle på Sillgatan med ornamentsmiden, men kunde inte stanna där och låta barnen sköta sig själva, utan for hem igen.
Efter min hemkomst fick jag besök av de båda procentarna, som hade tagit ett par karlar med sig, då de antagligen voro rädda för efterräkningar. Jag slängde smedsnyckeln till dem, och så var jag av med dem. Att processa med dem lönade sig icke. Hos Stridsberg & Björk i Trollhättan fick jag arbete som filslipare. Där var förtjänsten ganska bra, och det behövdes, då jag hade en ganska stor räkning från lasarettet, som skulle betalas. Hos dem arbetade jag bara tre månader, varefter jag blev skickad ned till Öna masugnsfabriksom reparatörförman, vilket var en utmärkt kondition. Min hustru, som då kommit tillbaka från lasarettet, var då också ganska frisk.
En tid därefter såldes fabriken till de Laval, vilken igångsatte stora ändringsarbeten – alla masugnarna sprängdes och bortfördes. Dessutom började arbetet med att spränga en tunnel under fabriken, vilken fortsatte ut i Örnafallet, vilket sysselsatte omkring 300 man. Om det är någon av mina ärade läsare, som sett dessa tunnlar, kan han kanske göra sig en föreställning om vilket kolossalt företag detta var och vilka penningsummor det slukade. Arbetet med tunneln varade cirka ett år. Ugnarna och stora kross- samt dynamomaskiner sattes upp, då meningen var att till verka karbid samt smälta järn på elektrisk väg.
Jag fick vid denna tid en stor och mycket svår motgång, den största jag dittills haft, men sedan kommo många fler. Min hustru fick det fjärde barnet, en son, men detta var ej den motgång jag åsyftade, ty när en son föds, kallas ju detta i regel för tur och välsignelse. Min hustru kom upp ur sängen och tycktes bli frisk. En lördagskväll, sju veckor efter barnets födelse, kom jag hem i sällskap med de Lavals kusk. Min hustru bjöd på kaffe och färskt bröd, varefter vi sutta och pratade en stund. Vi kände oss lyckliga, då min hustru var frisk, jag hade en god plats och vi var i goda omständigheter. Men det var sorgligt nog icke många timmar kvar av vår lycka. På eftermiddagen satt min hustru i en gungstol, hade det minsta barnet i famnen. Hon fick en uppenbarelse att hon skulle dö å flytta ifrån mig å barnen, bad mig att skaffa en troende flicka att sköta om barnen.
Då vi vid 11-tiden på kvällen gingo till sängs, sade min hustru att hon kände sig underlig. Jag ville gå efter doktorn, men hon tyckte vi skulle vänta till nästkommande dag. Hon talade om litet av varje. Jag hade just då vunnit inträde i en missionsförening, ty min hustru var troende och hade varit det i flera år. Då hon legat ungefär en timme, bad hon mig väcka det äldsta av barnen. Detta hann jag emellertid ej göra förrän hon i stället bad mig resa henne upp i bädden, då hon ville sitta. Jag lade min hand under hennes huvud och skulle resa henne upp, då hennes huvud föll mot mitt bröst. Hon var död, och hade lämnat mig ensam med fyra små barn, den äldsta åtta år och den yngsta sju veckor gammal. Inga anhöriga hade vi på platsen, de närmaste släktingarna bodde på 60 mils avstånd. Då kan man inte undra på om jag tappade modet! Det första, som var att göra, var att, anskaffa en sköterska åt den minsta, och åttaåringen fick stå för hushållet så gott hon kunde.
De Lavalvar den bästa arbetsgivare jag haft. Han gav mig tillåtelse att vara hemma och sköta om begravningen utan avdrag på lönen samt gav mig 100 kr extra. En högtidlig begravning blev det, och mina arbetskamrater var med till kyrkogården. En god hustru var hon, men hon fick lida mycket.
Så kommo bekymren på nytt. Jag kunde inte gärna vara ensam med barnen,varför jag skrev hem till min mor, som kom ned till Trollhättan och tog den minsta gossen med sig hem. Min styvfar var ej riktigt med om det, men jag skaffade dem en egen stuga för besväret. Sedan min mor kommit hem hände henne en olycka. Hon föll näåmligen ned på huvudet från vinden och skadade sig så illa, att hon fick men av det för hela livstiden.
Då mor for hem från Trollhättan, följde jag henne till Herrljunga, och på återvägen gick jag av tåget vid Lilleskog, en station vid Hunneberg. Därifrån gick jag till Bryggums gård, där jag var god vän med rättaren på gården och hans hustru, vilken hade hjälpt mig vid begravningen. Jag frågade henne om hon kunde anvisa mig någon hushållerska, och hon föreslog då att jag skulle söka upp Anna, vilken var hushållerska på Bryggum, då jag första gången kom dit på luffen. Men hon hade flyttat från Bryggum och bosatt sig i Trollhättan, upplyste man mig, men lämnade samtidigt hennes adress. När jag kommit hem igen sökte jag upp henne. När jag väl kom dit, var där kaffekalas. Hennes föräldrar var där, en syster och svåger, vilken ägde gården. Föga anade de gamla, att jag skulle bli deras måg, ty de hade aldrig sett mig, men de visste ändå mycket väl vem jag var. Jag hade nämligen ett mycket gott rykte på Trollhättan som skicklig arbetare. Under samtalet fick jag veta att Anna hade syatelje och hade flera flickor i lära. Då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga, frågade jag henne om hon ville sy om en svart klänning åt min flicka. När jag gick därifrån följde Anna med hem, och fjorton dagar senare flyttade hon till mig, där hon stannade och sedan blev min hustru och en mor för mina barn.
Den 14 mars 1896 blevo alla arbetare uppsagda och arbetena på Öna nedlades, varför jag blev utan arbete igen.
Jag reste nu till Göteborg, och fick där arbete hos en smidesmästare Svensson vid Stigbergstorget. Det var mest arbete med smide till droskor och landåer, varför jag trivdes gott med min nya plats. Men så ställde jag mig i spetsen och bildade en fackförening, då det förut icke fanns någon sådan bland smederna där på platsen. Jag skrev stadgar och skickade ut medlemsböcker. Vid första mötet antecknade sig nära 200 medlemmar, vilka valde mig till ordförande. När Svensson fick reda på att jag var upphovsmannen till fackföreningen blev jag uppsagd, och vart dessutom portförbjuden hos alla smidesverkstäder i hela Göteborg. Jag utlyste då ett nytt möte och förklarade för medlemmarna hur saken stod. Det blev då beslutat, att jag skulle få min veckopenning av föreningen, till dess jag fick arbete igen. Jag fick gå arbetslös tre veckor, varefter Oskar Rosengren på Kronhusgatan sände bud efter mig, då han behövde en vagnssmed, men verkmästaren och jag kommo aldrig överens,
varför jag slutade där efter blott några veckor. Jag hyrde i stället egen verkstad vid Mölndalsbro. Ägaren till verkstaden var en omnibussägare Bergman, en livad »pojke», men också den värsta fyllbult jag någonsin träffat; han drack kaffe och brännvin dagen i ända. Hans hustru var en mycket fin dam varför de inte alls passade för varandra. De ägde flera hus och vara rätt förmögna.
När jag startade verkstaden, hade jag kapital av endast 6 kronor, men det blev redan från början mycket arbete, särskilt med hästskosöm, ty i Mölndalsbro fanns ännu en omnibussägare, vilken hade 12 hästar. Därtill kom arbete från många kvarn- och fabriksägare, varför jag efter endast ett års tid hade omkring 12 arbetare och var en välbärgad smidesmästare. Men så övertalade mig en järnhandlare Tingström i Göteborg att börja tillverka kassaskåp och trädgårdsmöbler, och detta blev min ruin. Dessutom tillverkade jag nära 700 restaurangstolar, som jag inte fick ett öre för. Då blev jag trött på hela Mölndalsbro och flyttade därifrån.
Med 300 kronor på fickan for jag till Stockholm igen. Våra möbler komma på ångfartyget Pallas till Riddarholmen, och där fingo de stå under en presenning medan vi sprungo staden runt för att få en lägenhet. Detta visade sig emellertid omöjligt, varför det ej fanns någon annan möjlighet än att ställa in möblerna på Stockholms stads pantbank, där för övrigt de flesta av dem blev kvar då förtjänsten ej räckte till att återköpa dem. Till all olycka fick min hustru blodförgiftning i en arm, varför en stor del av pengarna gick till läkare.
Arbete hade jag först hos Isakssons kassaskåpsfabrik på Kungsholmen. Men så fick jag några öre mer i timmen på Stora Badstugatan 41 hos Hovslageribolaget. Det var gott om arbete det året, särskilt med droskor, då infördes nämligen taxametersystemet på alla åkardroskor.
Första gången jag såg disponent Rosengren, vilken var chef för Hovslageribolaget, kommo vi i gräl, och det rätt skarpt ändå. Jag smidde vid två eldar och hade två hjälpare, varför jag var genomsvettig. Disponenten kom då in i smedjan, men stängde ej dörren efter sig, varför det drog fruktansvärt kallt. Då röt jag till åt honom, att han skulle stänga dörren, men detta gick hans ära för när. Vi rök ihop som ett par tuppar med påföljd att jag slängde ifrån mig hjulringarna och gjorde eldarna rena, så att han fick både eld och stybb över sig. Men då blev han snäll och lovade, att om jag skulle stanna kvar skulle han höja lönen med 5 öre pr timme. Dessutom gav han mig kontant 50 kronor. Jag måste dock söka en ny plats, då det var omöjligt att få någon bostad, och det blev för dyrt att hyra möblerat rum för familjen.
En dag fick jag se en annons i en tidning om en plats som maskinist, hovslagare och smed till en herrgård, Bogsund, men där stannade jag ej mer än 17 dagar. Jag fick nämligen avsmak för arbetet, då det visade sig att såväl smedjan som verktygen voro i synnerligen dåligt skick Bogosund är en gammal fin gård, med läge invid en sjö i närheten av Vaxholm. Dåvarande ägaren var en baron Höppken, vilken dock ej var bosatt där. Men det är om arrendatorn, Bredberg, och statlivet på gården jag skall tala om. Det första jag gjorde Bredberg uppmärksam på, var den underhaltiga in natura han delade ut åt sitt folk. Säden bestod sålunda av strösäd, som han icke kunde sälja. Men han ansåg att den var god nog åt statarna. Då vi bakade bröd av mjölet, blev det svart samt så hårt, att ingen hade nog starka tänder att få sönder en bit av det. Dessutom delades ut strömming i fjärdingar men då min hustru slog upp en sådan höll den på att förpesta hela lägenheten, ty innehållet var ruttet. Då tog jag fjärdingen och bar upp den på kontoret samt tackade för lånet. Jag tror arrendatorn såg mig, då jag kom på trappan, ty han ville inte släppa in mig. Han försökte skrämma mig med länsman, men då jag läst upp lagen för honom blev det ej någon länsman efterskickad den gången, men jag fick infinna mig vid tinget på Stallmästaregården. Jag gjorde mig underrättad om, hur de andra statarfamiljerna hade det, och det var verkligen så bedrövligt, att jag knappast kan beskriva det. Det fanns familjer med många barn, och jag såg själv hur stor nöden var bland dem. Bäst kunde man få se det verklag förhållandet under vår- och höstflyttningarna, då statarfolket för det mesta bytte platser. Det var en bedrövlig tillvaro den arbetande klassen förde. Men kom man intill gårdspatronerna, såg man att de levde i lyx och välmåga.
Nog av, då jag hade arbetat hos Bredberg i sjutton dagar, var jag belåten, så jag hoppade på båten en morgon och for till Stockholm och fick arbete hos Venberg på Olavsgatan. Men så snart Bredberg fick reda på, var jag befann mig kom han och ville förbjuda Venberg att hava mig i sitt arbete, vilket Venberg ej hörde på. Då kapten såg att han ej fick mig åter i sitt arbete, tog han ut vräkningsdom från länskansliet, domen löd att flytta den tjugufjärde april på våren och dessutom skulle Bredberg hålla oss med husrum och vedbrand hela vintern. Jag infann mig vid tinget på Stallmästare gården för att svara för, som det hette i stämningen, att »gått olagligt ur tjänsten.
Det var då jag fick länsman emot mig, men jag klarade mig bra ändå, ty vi hade gömt en kaka bröd av det dåliga mjölet, som jag lade fram på domarebordet och frågade både domare och nämnd, om Bredberg hade rättighet att giva sina statare hur dålig säd som helst, samt om de skulle vara belåtna med detta. Den medhavda kakan blev synad av den kring bordet sittande nämnden, varvid det visade sig att densamma var så hård, att det var med nöd, de rådde bryta den. Så blev det vidare fråga om orsaken varför jag gick ur tjänsten och jag förklarade för dem, hur dåligt hans arbetare hade det. Hade jag stannat, hade jag blivit så fattig, att det ej gått att taga sig därifrån. Då sade länsman, att jag ljög, då frågade jag honom om han varit statare hos Bredberg, eftersom han ville påstå att jag ljög inför rätten.
Resultatet av affären löd på dom för mig att avflytta den tjugufjärde april.
Mina betyg behöll kapten Bredberg ett år efter min avflyttning, för att få ut dessa ringde jag upp honom varje dag, vilket till slut lyckades.
Jag flyttade till en ny plats vars patron hette Johansson och var en riktig slagskämpe. Gården hette Lindö, belägen vid Granfjärden. Det sades att han kom dit som inspektor. Dåvarande ägare till gården var en änka Verner, som hade flyttat därifrån och Johansson var herre och patron på gården. Jag kom dit på våren som maskinist och nu skall jag berätta hur han behandlade sitt folk, fast jag gjorde mothugg och det på skarpen ändå.
Första kvällen jag var där blevo Johansson och jag ovänner, men så snart han fick se och höra, vad jag var för en samt att jag ej var rädd för honom, blev han bra och vi komma överens i flera månader. Ensam kom jag dit från Stockholm, ty min familj var kvar någon tid på Bogesund. Emellertid blev han så hygglig, att jag lät lura mig att flytta dit med familjen. Hade jag fått plats i Stockholm, så hade jag aldrig tagit dit familjen. Så fort vi voro inflyttade, blev han barsk och stram, han höll arbetaren sämre än en hund, för hunden klappade han och talade gott vid, men sina statare röt och skrek han åt som ett rovdjur. Det var ett ganska stort tegelbruk som hörde till gården. Det var präktiga maskiner och två stora ångpannor. Allt gick sin gilla gång ganska lång tid och mycket folk som arbetade vid bruket, mest smålänningar. En eftermiddag kom det en stor sten indansande genom fönstret. men som tur var gjorde den ingen skada, för den träffade en pelare. Hade den kommit i maskinen, hade det blivit värre, kanske även jag blivit ihjälslagen, för jag stod alldeles invid, där stenen träffade.
Huru patron Johansson betalade den gamla tegelslagaren sin tillverkningsprocent. Det var vanligt att den betalades året efter avflyttningen. Han hade flyttat därifrån och kom med gästgivareskjuts från Västerås. Jag satt inne hos rättarn, då vi fingo höra ett förfärligt skrik från kontoret. Då jag sporde rättarn, vad det kunde vara, sade han, att det är nog tegelslagaren, som får stryk av patron. Han var halvt ihjälslagen då jag kom ner till kontoret. Massor av smålänningar var på vägen i parken, ty det var avlöning den kvällen. Då tegelslagaren varit på kontoret en stund, hade patron slagit till honom i huvudet med en grov knölpåk, så blodet forsade från det slagna stället. När jag kom på trappan, mötte jag tegelslagaren i dörren, men då kunde han ej gå utan kröp. Jag hjälpte honom in i köket och tvättade av honom blodet så gott jag kunde samt förband honom och hjälpte honom upp i giggen, så att han kunde åka och söka läkare i Västerås. När detta var gjort skaffade jag mig en bastant påk och gick så in på kontoret till gossen, för jag ansåg det vara bäst vara beväpnad. Jag hade en gås oplockad med honom, för han var svår att få ut några pengar av, och jag var i stort behov av sådana. Då jag kom in till honom, var han så ilsken han gärna kunde vara. Då han fick se mig, röt han som en vilde, stor och stark var han även, så han var ej god att gå in till, men jag var ej det minsta rädd för honom. Det sade jag honom även samt lovade honom att nu skall Ni få av mig lika, som Ni gjort med tegelslagaren för en stund sedan, men då kröp han fram med avlöning till mig den gången. För att jag ej skulle behöva stiga upp så tidigt på morgnarna, lade jag ny fyr under pannorna på kvällen, detta ville patron förbjuda mig, för han var av den åsikten att plåga arbetarna så mycket som möjligt. Så en dag fram i veckan höll jag på att slagga pannorna, då patron kom in i pannrummet i sällskap med en löjtnant från Springsta. Så började han att bråka samt påstod, att det hade varit rusånga under natten. Då jag svarade, att det är nog ni, som har rusånga, så var det visst deras mening att tukta mig, men då jag såg vart det lutade, var det de båda som fingo dansa ut i stället. Detta skulle han taga ut hämnd för och gjorde det även, vilket blev dyrt för både honom och mig.
Jag körde till den veckans slut, men på lördagskvällen gjorde jag klart i maskin och lämnade den för alltid. Vad jag sedan hörde, måste bruket stoppa i fjorton dagar, till dess han fick någon duglig maskinist. Sista gången jag besökte honom var på söndagsmorgonen. Hade jag fått ut min fordran av honom då, kanske jag stannat, men eftersom jag ej kunde få det, ansåg jag det vara bäst att flytta därifrån.
Jag gick ombord å ångfartyget Engsö på måndag morgon och bruket var utan maskinist. Min hustru och barnen reste till släktingar i Västerås för att slippa höra och se Johansson. Två rum och kök hade vi möblerade på gården men dessa behöll han kvar, och de stå väl där ännu, för jag fick dem aldrig därifrån fast vi anlitade advokater i Västerås. Men jag var ändå nöjd att vara därifrån.
I Norrland som maskinuppsättare
Det var en låsfabrik kallad “Pyttagoras’ tillverkning” och vars specialtillverkning skulle bliva lås. Ett nytt patent som en herr Haglund hade inbillat en herr Pauli i Stockholm, att han uppfunnit, och genom sin goda talförmåga, hade han svingat sig upp och kallades för ingenjör, men sådana som den går det visst tretton på dussinet av. Då jag kom dit och fick se gaget och ritningarna, som han sade, jag skulle arbeta efter, frågade jag honom, om han var riktigt normal, men då fick jag det beskedet, att han hade intet åt mig att göra. Detta fäste jag mig ej vid, ty jag hade gjort upp med herrarna i Stockholm, innan jag for till Norrtälje, så jag ringde upp kontoret och förklarade för dem, hur det var och de bad mig vänta tills de själva kunde komma och ta del av förhållandet. De kommo samma dag, och jag mötte dem vid stationen. Det första felet jag påpekade för dem var att dörröppningen, enligt ritningen, var för liten för att få in maskinerna på fabriken.
Fabriken var byggd i vinkel samt tre våningar hög. För uppsättning av maskiner, axelledningar och transmissioner måste noggranna beräkningar uppgöras för att allt skulle fungera väl. Så snart jag hade gjort skisser och förslag samt garanterat att jag skulle uppsätta allt efter den rätta metoden, fick jag av ägarna fria händer. Men så fick jag också från den dagen ingenjör Haglund till fiende; jag höll honom dock på behörigt avstånd från arbetet. Han gjorde dock allt vad han kunde, under det år arbetet varade. för att få mig därifrån. Men så fort jag var färdig samt provkört och sett att allt fungerade väl och till ägarnas fulla belåtenhet, slutade jag där.
Nästa kondition blev hos Norrtälje stad, vilken just då påbörjat arbetet med vattenledningen. Senare erbjöds jag plats som maskinskötare, men som lönen var mycket liten sade jag nej, och slog mig i stället i kompis med en John Carlsson, som anlade vattenledningar ute på lantgårdar. Men det arbetet måste jag sluta med ganska snart, han var nämligen skyldig så gott som varenda bonde vi fingo arbete av. Då jag inte kunde få ut några pengar för mitt arbete måste jag resa därifrån.
På hösten 1900 reste jag till Trosa, där det förut icke fanns någon smed. Där fick jag arbete med att sätta upp en ångpanna samt cementera en trålare, vilket arbete varade endast några dagar. Men så träffade jag en kreaturshandlare, vilken var villig att bygga upp både smedja och bostad åt mig, varför vi grävde grunden och började köra fram sten. Men så kom vintern, och den blev så sträng att vi måste nedlägga arbetet. Jag reste därifrån till Södertälje, där jag en tid fick arbete med uppsättning av vacuumbromsar till järnvägsvagnar. Där trivdes jag emellertid inte alls, utan reste till Stockholm och fick arbete vid ångslupsbolagets verkstäder vid Smedsudden. Min huvudsakliga sysselsättning blev att reparera ångpannor och maskiner, och jag trivdes rätt bra därmed. Av en stenhuggerifirma fick jag hyra en stuga, så att familjen kunde komma efter från Norrköping, där den ofta hade haft det bekymmersamt, då jag inte alltid kunde sända tillräckligt med pengar.
Jag fick en bogserångare att arbeta på, och när den blev klar och sjösatt, blev jag maskinist på båten. Ägaren var en grosshandlare Hagberg. Båten var som en flytande likkista och ångpannan kunde inte hålla ångan uppe. Vi bogserade pråmar för tegelbruken Fittja, Stallarholmen, Kungshatt. Singersberg och Brogård. Varje morgon skulle vi vara i Stockholm med pråmar, då tegelbärarelagen kommo för att lossa dem.
Dessa tegelbärarelag voro ett kapitel för sig. En förman med en väska, vari han förvarade kassan, satt på en tegelhög, och när lagen hade arbetat en halv eller en hel timme delade han ut avlöning eller förskott. Vid frukost-middagen, när pråmen var lossad, hade en man i laget jämn sysselsättning med att langa brännvin och öl. En dag skulle vi lossa en pråm vid Grevbron, och då var hela laget berusat. De hade en pråm, som kallades Ormen, och den var nästan lossad, det var endast några varv tegel kvar, men då voro de så redlösa, att jag trodde vi ej skulle bli färdiga med lossningen i rätt tid. Men så inträffade en svår olyckshändelse. En i laget ramlade nämligen på huvudet ned i pråmen och slog ihjäl sig. Så råa som de voro, visade det sig dock att de hade respekt för döden, ty de blevo nyktra allesamman. Pråmen blev lossad på en liten stund och den döde blev i en droska förd till bårhuset. Dagen därpå söpo de emellertid lika friskt igen, och så var den sorgen glömd.
En dag körde vi på en finnskuta ; skepparen var nämligen drucken och såg ej upp. Men när skepparen och rorgängaren ville skylla felet på mig höll det på att gå dem galet. Jag kastade rorgängaren i sjön, och samma väg hade skepparen gått, om han ej hade stängt in sig i styrhytten. Eldaren drog upp rorgängaren ur vattnet, varför han icke löpte någon fara, men han fick kyla av sitt heta humör. Efter den betan vågade de icke försöka tyrannisera mig. Några dagar senare somnade kaptenen åter vid rodret, med påföljd att båten körde upp på ett grund. Jag låg i kojen och sov, eldaren hade vakten, och vaknade vid ett fasligt buller, och då jag såg närmare efter, visade det sig att båten stod på grund med fören i vädret. Det blev ett oerhört arbete att söka få båten loss men utan resultat. Vi signalerade på hjälp, då en bogserare från Riddersvik kom och hjälpte oss loss. Men då var skepparen spak.
En morgon, klockan var omkring fyra, skulle vi hämta en pråm vid Kungsholmsviken. Vi visste att pråmskepparen hade fruntimmer ombord, varför vi tänkte helt oförmärkt lossa pråmen från kajen och taga den med oss. Men rorgängaren bar sig drumligt åt, så att propellern tog ändan, vilken snodde sig så hårt mellan propellern och hylsan, att maskinen tvärstoppade. Då voro goda råd dyra. Jag klädde av mig, och med en stor täljkniv i handen dök jag ned i vattnet och började skära loss trossen. Det blev ett styvt arbete, då jag inte kunde vara under vattnet lång stund i taget, dessutom var ändan grov och hård samt svår att komma åt. Jag måste upp och ned flera gånger. Sista gången hade jag ej kommit upp med livet, om ej en av pråmskepparna hade hjälpt upp mig. Då hade jag dock nästan lyckats få bort ändan, och då vi försökte få gång på maskinen visade det sig också att propellern åter gick runt. Som jag stod där naken vid maskinen och frös kom en herre nedhoppande i båten och stack till mig en brännvinsplunta, ur vilken jag tog mig några duktiga supar. Antagligen blev det för mycket, jag föll nämligen i sömn och vaknade ej på hela dagen. Eldaren var dock kompetent att sköta maskinen, varför det klarade sig ändå. Grosshandlaren hade fått höra talas om historien, med påföljd att han lämnade mig tio kronor som belöning.
På en resa efter ved i nyköpingstrakten, då vi hade fem pråmar att släpa på, blev vi utanför Oaxen utsatta för en häftig storm. Det var ganska nära att vi skulle gå under, maskinen började nämligen krångla. Som tur var lyckades jag reparera felet och avvärjde en olycka. En tid därefter, då vi voro på Björkfjärden i Mälaren, sprang skrovet läck, varför vi måste köra upp båten på land. Sedan slutade jag med arbetet på båten, men det var då höst och ont om arbete. Så hyrde jag en smedja i Segertorp, utanför Stockholm, och flyttade dit med familjen. Där blev det dock så ont om arbete, att det var omöjligt för oss att hålla nöden borta. Boningsrummen voro mycket kalla, och som det var en ovanligt kall vinter hände det ibland att kaffepannan var bottenfrusen på morgonen, fastän den stod i spiseln, och för en sådan lägenhet fick jag betala en dryg hyra. Det är synd att sådant skall få förekomma i vårt fosterland! Vad har egentligen en fattig arbetare för nytta av att leva och arbeta, när han ändå får umbära allt? Delen med eder av överflödet samt gör något för den arbetande klassen, ty det finns tillräckligt åt alla! Om allt elände som florerar i storstäderna kunde beskrivas, tror jag att de rika skulle rysa, om de finge läsa det.
Jag skall berätta en händelse från den tid jag var maskinist på “Vilhelm”. Vi hade kommit till Stockholm en natt och förtöjt vid Söder Mälarstrand. Då jag gick hem, tog jag vägen över Katarina kyrkogård och fick då höra ett barn kvida. Jag stannade för att lyssna och gick sedan åt det håll, varifrån ljudet kom. På en bänk satt en ung kvinna med tre små barn. Hennes man hade gått ifrån dem, och hon hade blivit vräkt av värden, då hon inte kunde betala hyran. Jag hade inte hjärta att låta henne sitta kvar på kyrkogården mitt i natten, varför jag tog henne och barnen med mig hem för att låta dem vara hos oss en tid. Men så fick min hyresvärd reda på att vi hyste dem och då kom han som ett rytande lejon och sade upp oss till flyttning. Det var då jag måste flytta in i dessa uthus vid Segeltorp.
Då det visade sig omöjligt att få något arbete, måste jag lämna hemmet och ge mig ut på luffen. Jag tog vägen genom Uppland, över Stäket. En dag vara vi 18 hantverkare i sällskap över Stäkskogen, men då jag tyckte vi var för många skildes jag från dem och gick ensam. Kom så till Stora Gran, men fick ej något logi förrän klockan tolv på natten, ty Uppland är nog den värsta plats i hela Sverige att luffa uti, för de stänga dörren när de ser en komma. Så fick jag se en gård, där de vara uppe och jag kom in, husmor stod vid spiseln och på en soffa satt en riktig jätte. Jag frågade hövligt om jag fick stanna över natten, husmodern röt till, att det var omöjligt, men jätten på soffan sade åt mig att stanna. Kommer bara husbond hem, så får du både mat och logi, ja, du får nog en sup också, ska du få se. Men då tog frun till orda och sade, att jag inte skulle bry mig om vad den där token sade. Så fick jag höra en pingla på gården, och då gick jätten ut för att hjälpa bonden, vilken kom hem från kvarnen. Han kom genast in, och då sade frun till honom att han skulle köra ut mig. Bonden frågade mig vad jag var för en, och jag svarade honom att jag var en människa och behövde husrum för natten, samt att jag var smed. Då räckte han mig handen och vi blev de bästa vänner. Frun var också en präktig människa, så det gick som token sade, det blev både mat och brännvin, och jag fick hjälpa bonden i flera dagar att smida. Jag fick anvisning på det rum jag skulle ligga i, och det var beläget uppe på vinden, och där låg även jätten. Jag fick min bädd på golvet med iskalla sängkläder, så det sved i ryggen då jag lade mig. Nu blev jag varse, att jätten var tokig och inte så litet ändå. När jag hade lagt mig tog han fram en gammal rökpipa utan munstycke och stop-
pade i någon sorts smörja, Så kom han och ställde sig på knä vid min bädd och rökte ett tag, sedan måste jag röka, ty motstånd tordes jag ej göra, för jätten var allt för stor och stark att rå på. Men så sade bonden till mig att jag ej skulle vara rädd för honom, ty han var lätt att skrämma, så sedan var det ej värt att han försökte få mig att röka mer.
Så tog jag vägen därifrån till Litslena gästgivaregård, där träffade jag två patroner från Vabog socken och dem fick jag åka med till Österby, för i Vabog fanns inte en smed i hela socknen. Jag blev inkvarterad hos rättaren på gården, fick hyra en gammal stuga och låna pengar mot pant av betygen och så reste jag till Stockholm efter familjen. Nu hade jag det rätt bra och för att få litet extra förtjänster hyrde jag av en bonde en stor sal där jag uppträdde lördags- och söndagskvällar med att roa ungdomen. Jag sjöng mina bondvisor och berättade bygdemålshistorier.
Så gjorde jag en ny sorts hästräfsa, som jag fick patent på och den blev kontrakterad med Enköpings maskinfabrik. Jag skulle få fem kronor per styck för varje räfsa som blev tillverkad. Jag fick plats på fabriken och flyttade då till Enköping och blev där en tid. Men länge blev det ej, utan jag kom att övertaga en liten verkstad på Kyrkogatan och fick mycket arbete samt tillverkade skruvstäd. Till ett upplag i Stockholm fick jag lämna så mycket skruvstäd jag hann tillverka, och en dag kom länsman Tinén från Grillby och erbjöd mig en större fabrik vid Grillby station, och jag nappade på kroken och flyttade dit. Där hade jag nu mycket arbete med att sätta in maskiner. När jag så hade fabriken färdig behövdes mera pengar, och det var på tal att några handlande på platsen skulle hjälpa mig. Jag fick en som hette Vesterlund till kompanjon, men detta blev min olycka, ty Vesterlund bara spelade och ville ej arbeta. Han var ej kunnig i facket och gjorde allt vad han kunde för att bli av med mig. Jag blev ledsen på affären och lät honom behålla verkstaden.
Jag reste till Stockholm och träffade där en ingenjör Björkman, fick anställning med att sätta upp suggasverk och gasmotorer. Sedan kom jag till Karlstad och satte upp gasverk på en snickerifabrik och tog familjen efter dit. Där hade jag arbete i flera månader, för det var många olika sorters maskiner, som jag hade om hand för uppsättning.
När alla maskiner vara uppsatta, provkörde jag dem och då var det många av stadens pampar, däribland en greve Sparre på Tingvalla,som såg på. Nämnda greve skickade bud efter mig att komma till honom. De ville att jag skulle stanna på snickerifabriken men jag lovade dem inte längre än till jag lärt upp någon som kunde sköta platsen. Jag hade mycket goda anbud hos nämnda fabrik, vart erbjuden aktier samt några tusen kronor kontant för en uppfinning jag gjort, men jag hade annat i kikaren. Så infann jag mig på kontoret hos greven, han erbjöd verkmästareplatsen där. Den antog jag, för jag tyckte om verkstaden och även greven var en mycket human och tillmötesgående herre. Specialtillverkningen var varuhissar och kranar.
Så gjorde jag en självsmörjande hjulbössa. som fick erkännande att bli bra. Jag lät pröva den på en vagn vid renhållningsverket och den utföll till belåtenhet. Så köpte jag gård i Karlstad och byggde upp en två våningars fabrik. Maskiner skulle jag då få från maskinfirman John Trädgård i Göteborg samt försäljning av bössor och axlar till en maskinfirma Löfvenus i Köpenhamn. Så blev det utställning i Karlstad 1903 och jag hade egen avdelning med mina nyuppfunna hjulbössor och axlar samt min patenterade hästräfsa. Men på utställningen blevo greve Sparre och jag ovänner, för när jag skulle lämna in ansökan till patentverket i Stockholm, lovade greve Sparre att hjälpa mig sköta om ansökan, vilket jag litade på.
Men så en dag på utställningen, då jag kom att undersöka en av hans portföljer, som han glömt på ett bord, hittade jag patentpapperen och blev varse, att patenten var sökt i Tingvalla firmas namn. Jag sade genast upp platsen, när jag märkte att det var bedrägeri med i spelet. Hur de krånglade, så höllo de stora ihop, för då jag tog mina modeller och ritningar från Tingvalla, så arbetade greve Sparre med den firma, som skulle ge mig patent, för att få det om intet. Ja, så gick det. Jag fick intet för mitt arbete både natt och dag. Hade jag haft kapital, så hade jag varit en välbeställd fabriksägare. men när det regnar välling har den fattige ingen sked.
Huru mina två äldsta barn blevo behandlade av släktingar
Då min första hustru dog erbjöd sig hennes släkt att taga de båda största barnen till sig. Men det dröjde flera år, innan jag kunde skiljas från dem. Så när vi voro bosatta i Norrtälje, kom det respengar till barnen, och då fingo de resa. I sina brev skrev de att allt var väl, så jag var glad åt att de hade det bra, men då höll de som bäst på att pina livet ur dem. När jag var bosatt i Karlstad och kom hemifrån en middag, mötte jag på gatan en gosse och en flicka som såg så besynnerliga ut, och jag igenkände då mina båda barn Rut och Fritz. De liknade ett par tattarungar i stället för när de for, voro snygga och fina. Så fick jag då veta, huru de hade blivit behandlade av sin morbror. Han hade slagit pojken. så han var halvt från förståndet. Ett folk som hette Gustavsson hade tagit reda på dem och sänt hem dem. Det blev för mig att snygga upp dem och få dem i skolan.
Jag måste söka mig plats igen och fick sådan som verkmästare vid Värmlands Björneborg. På Björneborg fanns en hytta, gjuteri, mekanisk verkstad och ånghammarsmedja med tretton hammare från ett halvt ton till tretton ton. Där blev jag inackorderad hos en förman Bergström. Den personen var en riktig fjasker, som på alla vis försökte göra mig ont, han och ingenjören på bruket höll ihop. Jag hade disponenten och kammarherre Falkenberg på min sida. Disponenten Carleville följde mig ned i verket och visade mig hur där var. Där lågo massor av järn, och då föreslog jag, att börja tillverka skruvstäd samt min patenterade vagnaxel. Jag fick fria händer att sätta igång tillverkningen. Men då mötte jag motstånd av smederna, för jag satte ackord på alla olika tempon. Det hände många gånger, att när jag gick i verket stora järnstycken kommo dansande efter mig, fast de träffade
ej, som väl var. I de olika avdelningar jag kom till hade smederna satt upp stora spann med vatten. Det var deras mening, att då jag skulle öppna dörrarna, stjälpa vattnet över mig. Men jag passade mig, så den skadeglädjen fingo de aldrig.
Där tillverkades spett och stenverktyg för Kattfors bruk. Första månaden gick det ganska dåligt och både befälen och smederna påstodo, att det aldrig skulle komma att gå. Men så ställde jag mig själv att borra och svarva hylsor och skruvar till skruvstäden. Då de sågo att jag gjorde detta och att de kunde förtjäna bra på det, då blev det fart i både smeder och svarvare, så att de förtjänade bra med pengar och blevo belåtna. Det var trehundra man på bruket, stora, kraftiga karlar. Största delen av dem voro födda på bruket och besläktade med varandra. Bruket låg i skogen mellan Degerfors och Kristinehamn.
Hade smederna någon gång haft ackord och legat i och förtjänat något så fingo de avdrag. De frågade mig om jag trodde de skulle få ut sin ackordslön, och på det svarade jag, att om de arbetade skulle de säkert få sin lön. Så kom avlöningsdagen och ackordslistorna voro uträknade, men då blev ljud i skällan, som heter duga. Jag blev uppkallad på kontoret och där voro alla herrarna samlade. Ingenjören röt åt mig och frågade om jag tänkte ruinera hela bruket, eftersom det blev så stora avlöningar. Jag svarade lika barskt och röt till åt dem att se efter i böckerna, vad som blivit gjort under månaden, för det folket hade förtjänat, det borde de ha. “Ge mig min sluträkning, så reser jag härifrån.” Det beskedet gav jag dem. Men då sade disponenten att Carlsson har rätt, och folket fick vad de hade förtjänat. Jag blev kvar och rum ställdes i ordning åt mig, så jag tog familjen från Karlstad. Disponenten hade ett stort fel, han var vådligt stram. Om någon ville tala till honom ute, så ville han aldrig stanna och tala vid en arbetare, utan de skulle följa efter honom som en hund.
Det hände en gång, då jag hade varit till Kristinehamn och jag mötte disponenten på hemvägen och ville tala med honom. Han hotade mig med käppen, men då var det jag som tog och ruskade om honom och det ordentligt ändå. Jag sade honom, vad han var för en karl och frågade även om han trodde, att arbetarna var hundar, eftersom han aldrig hade tid att stanna, då någon av dem ville tala vid den höga herrn. Då jag hade ruskat om honom grundligt, hade han tappat både sin höga hatt och pencenez. När jag kom hem, hade min hustru fått reda på vad jag gjort och alla på bruket trodde jag skulle få avsked dagen efter. Andra dagen vid elvatiden kom disponenten ned i verket, jag var vid vågen och vägde järn. Han kom fram till mig, och då fick jag se huvudena på smederna i alla gluggar, för de skulle se, hur det gick för mig. Det var visst första gången, som disponenten hade lyft på hatten, då han hälsade på en underordnad. Jag var kvar där över ett år efter denna händelse, och aldrig ett ont ord han sade till mig, utan allt gick sin jämna gång. Så blev det stora lager med färdiga arbeten, och jag tror aldrig de bjödo ut nagot förrän jag satte det ifråga.
Så fick jag resa som provresande för bruket, och jag sålde raskt undan. Först tog jag resan till Göteborg, sedan till Vänersborg. Trollhättan, Uddevalla, Halmstad, Hälsingborg, Landskrona, Malmö, Köpenhamn och Ystad. Det var första resan och under den sålde jag allt som var på lager. Så kom jag hem till bruket igen och var hemma en tid, men så reste jag ut igen och började i Örebro och tog alla städer ända upp till Sundsvall, och där måste jag vänta på pengar, för reskassan var slut. Jag skrev efter pengar, men det brevet fick aldrig disponenten tag uti, ty ingenjören var ny och han tänkte göra mig ett spratt. Jag fick svar från honom, att det gick åt för mycket pengar, än skönt han icke hade med saken att göra. Jag skrev en avskedsansökan och sände disponenten, och bara för att han skulle få mitt brev säkert, så hade jag vaktmästaren på hotellet att skriva utanskriften. Så lade jag ingenjörens brev inuti. Men då var det allt ingenjören, som fick på huden den gången. Och jag fick telegram att hämta pengar i Sundsvallsbanken. Nu fortsatte jag resan över Östersund in i Norge till Trondheim, och så for jag med ångfartyget Astrea till Bergen. Sedan följde jag med ångfartyget Olav till Kristiania.
Dessa färder i den vackra norska skärgården vara mycket tilltalande, beroende på den vackra natur ögat fick skåda. Då jag vaknade den 1 maj var salongen full av sjöfolk — det var innan vi kom fram till Kristiania. Vi hade passerat Drammen, och där låg en stor skonare, som folket hade mönstrat av, och den båten följde jag med. Det blev den största fest jag varit med om. Det var ej spritförbud i Norge på den tiden, varför de blevo serverade huru mycket som helst. När vi komma fram till Kristiania vara alla sjögastarna nästan redlösa, varför polisen antagligen fick ta hand om dem allesamman. Jag tog in på hotell Kristiania; enligt avtal med bolaget skulle jag resa och bo i andra klass. Dagen därpå sökte jag upp brukets generalagent, vars namn var H.Jejus, aktiesällskap. Då jag kom upp på deras kontor och presenterade mig som resande för Värmlands Björneborg blev det fest en hel vecka för mig. Så fick jag det kapital som behövdes, och något knussel med pengar var det ej, och inte behövde jag heller befatta mig med affärer under den tid jag var där.
En kväll höll jag på att bli ihjälslagen, då jag kom från en hippa vid l-tiden på natten. Jag gick nämligen in på ett ställe, och blev där överfallen av två norrmän. En av dem hade en kniv och måttade ett hugg åt mig, fastän jag parerade och gav honom ett par slag tillbaka så att han domnade av och blev liggande, varpå den andre försvann hastigt nog. För övrigt gick allt väl tills jag kom till Charlottenberg, men där fick jag några sjömän i sällskap på tåget. Vi sjöngo och pratade högljutt med påföljd att jag blev avfockad i Charlottenberg. Då tåget gick ifrån mig blev jag ilsken och rusade in på expeditionen för att klå upp stinsen. Min kappsäck kastade jag mot honom, men som tur var träffade den honom inte. Då var det någon som slog mig på axeln, och då jag vände mig om fick jag se länsmannen. Det hade nog gått illa för mig den gången, om jag inte hadc varit klädd i päls och hög hatt samt representerat ett järnbruk. Länsmannen visade sig vara en präktig man. Han skaffade mig hotellrum, ställde om att biljetten blev påskriven samt följde med upp på hotellet och fick några snapsar. Nästa dag fortsatte jag min resa och kom hem efter två och en halv månaders bortovaro. Jag hade lyckats sälja bra samt skaffat många nya kunder och beställningar.
Efter hemkomsten blev det att hugga i på nytt och arbeta. Jag experimen- terade en tid med nya modeller och fick dem även färdiga, men arbetet var dåligt betalt och för övrigt trivdes jag ej längre på Björneborg, varför jag sade upp min plats, gjorde auktion på tillhörigheterna och reste till Köpenhamn. Min familj reste till en syster, vilken var bosatt i Kungsör. I Köpenhamn fick jag plats hos en smidesmästare, och där trivdes jag bra, i synnerhet som förtjänsten var stor. Men så fick jag brev ifrån min hustru, att hon ej trivdes i Kungsör hos mina släktingar. Då slutade jag i Kongens By och for till Göteborg. Nu fick jag plats på en verkstad, och tog kort därefter familjen till Göteborg. Väl kommen i ordning där, sjuknade min hustru och nedkom med ett barn, men det dog om en månad. Strax därefter sjuknade en av mina söner och dog, 13 år gammal. Nu bröt storstrejken ut, det var 1909, varigenom jag blev utan arbete och existensmedel, då jag icke var med i någon fackförening. Jag skrev då en bok och gav ut den i ett par tusen exemplar, och av förtjänsten på den klarade vi oss rätt bra en tid. Dessutom reste jag och uppträdde samt sjöng bondvisor bland rallare på Bohusbanan, mellan Lilla Edet och Uddevalla. De kallade mig för “Värmlands-Pelle”.
En dag träffade jag vid hamnen i Göteborg en skeppare Matson från Smögens fiskeläge i Bohuslän. Han talade om att de behövde en smed där, varför jag följde med. Vi seglade utomskärs, förbi Marstrand, och en sådan
storm, som den vi hade under färden, har jag aldrig varit med om. Två vanter gick, som om det hade varit endast ett par snören. Men Matson var en äkta sjöbjörn och kompetent att föra en farkost genom storm och bränningar. Så småningom kommo vi lyckligt i land vid Smögens brygga, efter den svåra resan. Hade jag ej haft Matson till hjälp hade jag säkert vänt om med detsamma, ty folket jag kom i beröring med var det konstigaste jag både hört och sett. Om jag gick och tilltalade någon fick jag inte ens ett svar. Svårt var det också att få logi, varför jag måste bo på båten, där jag även under några dagar fick äta. Språket på platsen var blandat: danska, norska och en del plattsvenska. Jag sade till Matson, att jag inte kunde uthärda längre. men han tröstade mig med att det nog skulle bli bättre om några dagar. Han talade också om för fiskarna och grosshandlarna att jag var smed och maskinist, och skaffade mig bostad hos en fiskareänka, som hette Mye. Hon hade en ogift son hemma, även han var fiskare. Det blev bättre dag för dag, allteftersom man lärde känna folket där i trakten. Någon smedja fanns ej på ön, varför jag måste hugga i med vad arbete som bjöds mig. Hos en av de största fiskhandlarna, Andersson, fick jag arbete i maga- sinen med att lossa salt samt packning och saltning av makrill. Det var intressant och trevligt att bli insatt i fiskarnas seder och arbetsmetoder.
En dag kommo två ångkuttrar till ön, vilkas maskiner och pannor skulle upptagas, och det arbetet fick jag. När det var färdigt fick jag hyra ett gammalt rökeri, som gjordes om till smedja. Verktyg funnos icke, varför Andersson följde med till Göteborg och köpte vad som behövdes till en reparationsverkstad. Så började jag med skeppssmiden och galvanisering samt reparationer av motorer. I december började sillfisket, och det kom massor av vadlag till ön – sillen stod nämligen i tjocka stim utanför Hålö, en stor fyrplats intill Soten. Men det blev en svår storm, varför vadlagen måste ligga stilla i flera veckor. Då hade jag påhälsning av dem i smedjan, då de alltid hade något, som behövde repareras på sina fiskebåtar. De skulle ha dragkrokar, baljhandtag och kaminrör, kokkärlen skulle förtennas och så var det alltid något fel på deras motorer.
Ett vadlag består av sexton man; med en sillvad samt fiskarna ombord är båten fullt lastad. När fisket är givande måste en s. k. följare vara med, vilken tager upp fisken. En enda vad kan rymma ända till tusen hektoliter på en enda gång. Den som icke med egna ögon sett en sådan fiskeflotta, kan icke göra sig en föreställning om vilka stora mängder fisk, som kommer i hamn på en enda gång. I hamnen lastas sillen i stora ångare, vilka gå till utlandet med den. Så var åtminstone förhållandet före krigsåren.
Sillen. är kommen, jag hörde
det sades en dag före jul.
Då blev det tid att se efter om allt var redo och klart,
då blev det brådska å färde med vader, motorer, segel
och tåg,
och i magasinen hörde jag buller
av lådor och tunnor samt baljor och krok.
Då hördes här sägas: Göm baljorna undan!
Förening är bildad, som skaffat sig mått,
vilka äro krönta med den kungliga kronan uti.
En vindfläkt gick ut över nejden,
att sillen är kommen till kusten omkring Smögen.
Dit samlades människomassor från nära och fjärran,
hamnen blev fylld utav främmande båtar.
Men så korn en objuden gäst, det var stormen,
det väntades dagar, ja, veckor, som nedstämde modet
ett grand,
men sillen, den var där den var. Men något
skall fiskarna alltid ha för sig. Ja, utmärkt är det,
för då fingo de tid att se efter om allting var redo
och klart.
Då hörde jag någon, som sade:
En smed uppå Smögen är bra att hava.
Jag hoppas väl även att kunna till belåtenhet göra det lilla jag kan.
Men järnet och stålet är hårt att arbeta,
men ger bälgen bläster och kolen ä’ rena, så mjuknar
det nog.
Jo, intet är fattas. – Av fett får ni must,
och potatis, fläsk, sill och limpa, och köttfärs och korv,
snus och tobak.
Ja, handlare finns uppå Smögen ett tiotal,
och det vill ej säga så litet – för cirka ett tusen tre
hundra innevånares antal. Allt uppå Smögen är mycket
väl ordnat
av goda och skickliga män. – I spetsen för transporten
står herrarna fyra:
Andersson, Häller, Odenberg och Vallentin.
Det går undan med lastning och lossning,
på England och Tysk/and gå ångarna stolta med sillen.
instuvad för att förvandlas uti kapital.
När vädret är vackert far fiskarna glada till havs,
vadarna kastas, och fyllda de bliva. Jag har även hört
att de spricka ibland. Men sent emot aftonen hemåt
de vända,
och mörkret det kommer och vinden är stilla
men fyren på Hålö, den lyser så klart
och stjärnan på himlen den blänker så härligt,
den leder er säkert till hamnen igen.
Allt uppå Smögen är ordnat så härligt,
skola, missionshus, goodtemplarlokal och blåbands-
förening.
vars fest vi här fira för qamla och unga.
Må Gud er beskydda och städse bevara,
då gå edra företag säkert framåt.
Ja, nu vill jag tacka vännerna alla
samt bedja om ursäkt för rimmet jag gjort.
Till sist utav hjärtat jag vill eder alla
tillönska hälsa och framgång i alla edra företag.
Detta skrev jag 1905 till en fest, som blåbandsföreningen hade. Jag var då goodtemplare i logen Tärnan på Smögen. Jag hade en god sångröst, och uppträdde ofta på mötena och föredrog lustiga visor och bygdemålshistorier. De lånade mig lokalen på kvällarna, då jag uppträdde för fiskarebefolkningen, och på detta gjorde jag mig ganska goda inkomster. Tillslut kom även motigheter för mig. Det var en person, som hette Sundberg, och han satte upp ett nytt hus alldeles invid smedjan. Sedan skyllde han på att det rökte på hans hus, varför han ej gav sig förrän han
fick bort smedjan. Jag tyckte han skulle ha tänkt på det förut, innan han byggde där. Men när de kommo och revo ned skorstenen blev jag trött på det hela och reste därifrån. Jag hämtade familjen och vi bosatte oss på Hisingen i Göteborg, där vi satte upp kafe´ och matservering. Själv for jag omkring och målade på glas, vilken konst jag fick lära mig av en resande. Det blev emellertid dålig förtjänst, varför jag började som reparatör på Rosengrens kassaskåpsfabrik. där jag arbetade en kort tid, varefter jag flyttade till en mekanisk verkstad i Gårda, vilken lämnade högre betalning. Mitt arbete bestod i att resa omkring och sätta upp mejerimaskiner samt prova och stryka ångpannor på olika fabriker i Göteborg. Men det blev bara tillfällighetsarbeten, varför jag flyttade till Hilers varv och därifrån till Rosengren på Åkerstolarna.
Nu blev det en svår olycka i hemmet igen. En son på åtta år fick båda armarna avkörda samt stympad på flera vis, så han kom in på Sahlgrenska sjukhuset. Då jag fick höra det gick jag genast dit. Överläkare Nejman sade, att båda armarna måste amputeras, men jag sade till doktorn, att om de genom operation möjligtvis kunde rädda dem skulle han försöka med det. Då blev han arg och frågade om jag hade pengar att betala med. Då fattade jag humör och sade, att de som fördärvat gossen får betala vad det kostar. Operationen lyckades bra och gossen fick behålla sina armar och är nu stora kraftiga karlen och chaufför. Han låg på sjukhuset ett år och tre månader.
Under tiden sjuknade min hustru och låg två veckor. Jag arbetade då på en vagnfabrik. En dag fick jag telefonbud att det led mot slutet. Jag sprang då hem, men då hade hon redan kryat till sig. Men jämnt en vecka därefter somnade hon in för alltid. Jag hade fyra små barn hemma, som nu voro moderlösa. Det var min andra hustru jag fick bädda ned i graven, och jag var då blott fyrtioett år gammal. Men som väl var så hade jag ett friskt humör samt från barndomen van vid svåra förhållanden. Distriktsläkaren och kyrkoherden i Lundby ville då, att jag skulle lämna ifrån mig de minsta barnen, två flickor, men det kunde jag ej göra, och någon fattighjälp ville jag ej höra talas om. Så bytte jag plats och fick en förmansplats på verkstad. Jag stod ensam med barnen omkring ett halvt år, men till slut insåg jag att det var omöjligt, så jag måste se mig om efter en tredje hustru, och det lyckades mycket bra. Jag annonserade i Göteborgs Handelstidning, och fick ej mindre än tretton svar på en gång. Många säga, att tretton är ett olyckstal, men det kan jag bedyra, att det inte är, för jag fick en hustru numro tre, och bättre kunde jag aldrig hava fått. Tretton brev och tretton nya flickor! Det låter något det, men det är absolut sant. Min principal fick läsa alla breven, och det var nog så intressant, för det var många av dessa brev, som voro värda att läsa. Det var flera änkor, samt äldre ungmör, däribland en barnmorska, en tyska, en rik trädgårdsmästardotter. Till henne rest jag och blev hämtad med skjuts från stationen. Jag blev riktigt förskräckt, då jag kom dit hem, för där var det så elegant. En gammal gubbe på åttiotalet tog emot mig mycket hjärtligt och jag blev bjuden på ett fint dukat bord. Han var mycket förmögen och hans enda dotter var i min ålder, så det hade kunnat passa bra. Då jag
hade pratat med gubben, ville han hämta allt jag hade på Hisingen, och allt skulle jag få bara jag ville taga flickan. Det gick jag ej in på, ty jag hade ingen flicka sett ännu, så jag trodde att gubben ej var riktig. Men så kom hon till sist, den stackarn. Jag trodde det var någon gammal farmor, ty det tyckte jag hon hade passat till, så jag avslog hela härligheten, fast frestande var ju all deras egendom, för jag var ju alldeles utfattig. Så reste jag till Lindorne i Halland. Det var en änka, fru Johansson hette hon, en ung och rar kvinna. Hon hade eget hus samt telefonstation. En flicka på sex år hade hon även. När jag kom var en fästman till henne där, och han anade säkerligen något, för han blängde på mig som en ilsken tjur. Jag blev bjuden på middag och så följde hon mig till stationen, hon bad mig då att jag skulle flytta till henne, men jag hade ej lust till det. Så var jag och såg på ett par till, men ingen av dem passade, förrän jag kom upp till Karin Nordenfeldt i Göteborg, där träffade jag den, som i dag är min hustru. Hon var gammal trotjänarinna samt var den bästa kvinna enligt mitt tycke, och det har jag ej heller bedragit mig på. Maria heter hon och är en liten god hustru, samt den bästa mor för mina barn, som nu alla äro stora och utflugna ur boet. Tillsammans ha vi en gosse på tretton år, fast vi även haft en flicka, men hon dog genast och är begravd på Kungshamns kyrkogård i Bohuslän.
Vi flyttade nu åter till Smögen och bodde där i två år till. Om Smögen har jag ju nämnt i föregående.
Kutter är benämning på en sorts fiskefartyg ifrån Skottland. De äro sjödugliga och passande för fisket på Doggersbankar, förutan den vore det ej rådligt att fara dit. Båtarna gå ut i midsommartiden och komma igen på hösten, merendels i september eller början av oktober. Det är en lång tid att bara se hav och himmel. Jag har haft god tid att studera både hav och fiskarebefolkningen på de fyra år, jag varit bosatt på Smögen. Högsta antalet kuttrar var det på Guldholmen, ty där fanns fyrtiotvå, då jag var där. Så finns där många badorter i Bohuslän, såsom Styrsö, Marstrand, Fiskebäckskil och Lysekil.
Smedjan måste flyttas ut på en annan Ö, ty när det var storm, var det svårt att komma dit, vi höll på att drunkna flera gånger. Bostaden var i ett sillmagasin, som låg på en bergklint i sjön. När sillsaltningen började på eftervintern, fraktades dit massor av folk från fastlandet. Då var det gott om sill, som naturligtvis inte kostade oss något. Värre var det med mjölk många gånger, särskilt då det var storm, för då kunde ingen mjölkbåt komma till ön. Så hade jag ibland mycket litet arbete, ty på långa tider fanns ej en fiskare hemma.
BOHUSLÄNSKA STRÖGET
Klippan på Smögen hon står där så fast.
när havet det rusar så vilt
och havsböljan sköljer dess fäste,
och stormen den ryter om fiskarens koja.
Då fiskaren blickar så oroligt opp,
till lotsen som giver signalen i topp.
Ja, lotsen han haver en ansvarsfull plats,
att vaka över de sjömän,
som gungar på böljan blå.
En lots får ej veta vad rädsla vill säga, men redo han är med hjälpen i hast.
När fyren den lyser så klar
och Fyrmästarn vakar
när dimman och tjockan är svår.
Då höres från fyren skarpladdade skott,
som giver varning var fyren är finnandes. När vinden är stilla och havet sig lagt,
då seglar fiskaren hem med sin jakt.
Då fisken är fångad och bärgad ombord,
då väntar nog moder, syster och lillbror
på far och stora bror,
för havet är falskt som alla väl veta.
När sillfisket upphört,
då rustar sig fiskarn för nya äventyr,
vadarna torkas och. uppsättas uti magasin.
Då sommaren kommer börjar sig kuttrarna rustas
och intaga barlast och ny proviant.
Så lämna de hamnen,
och avsked de tager,
då flaggan från loppen faller.
Till Dågern de segla,
må Gud eder följa,
på färden så lång.
Ja, dagar blir långa och hemlänglan kommer.
Hur makrillen fiskas,
skall jag nu berätta,
Med spön, sedan rällinqen., vev och med krok,
det kallas för att dörja makrill.
Om någon sett att en bit ur sidan
är borttagen på makrillen
det är betet på kroken.
Men Kronan den Svenska
utsänder var år, ett krigsfartyg,
med post och med hälsning från mor.
Då söker sig kuttrarna samlas,
för kärare budskap kan någon ej få,
då blott synligt är hav och himmel.
Då tiden är inne och hemåt de segla
och hamnen de funnit, för kuttrarnas havsäventyr.
Men ofta jag hörde att någon blev borta,
som graven har funnit uppåt havets botten.
När hamnen du funnit, så spörjes du noga,
om tur du haft med dig i år.
Då svarar du käckt: tunnorna fulla,
men prövande havet har varit i år.
Så lossar du lasten
och fiskhandlarn öppnar på börsen,
så fläks den och saltas,
sen går den för utländsk transport.
Till Amerika gick den mest.
____________________________
Ack när i öster vår sol går upp
och när mot väster hon ses styra,
min tanke ilar då i galopp,
till Smögen i Bohuslänska skärgården.
Nog har jag bostad fast ej så bra,
men hoppas en gång att få bättre,
ett eget hus med fyra rum,
på Smögen i Bohuslänska skärgården.
Ty där en smedja jag hyr,
naturligtvis för att få smida,
det som behövs för en fiskarbåt,
på Smögen i Bohuslänska skärgården.
Må Gud för fiskarn styra om,
att hav och vinden må bli tjänlig,
när dom skall kasta de stora nät,
från Smögen i Bohuslänska skärgården.
Må hälsans gåva få följa mig,
då jämt jag smider som en myra,
må Himlens Herre gå vakt om oss,
från Smögen i Bohuslänska skärgården.
Ack, om jag ägde ett litet hus,
med skuldfri grund allt uppå Smögen,
en liten julle stod på strand,
på Smögen i Bohuslänska skärgården.
Den gamla solen på mörkblå hed,
jag ville gärna åt er giva,
men det är svårt att få den ned,
till Smögen i Bohuslänska skärgården.
På denna sång kan jag ej sjunga mer,
ack, om I den ej ville klandra,
kanske jag kommer en gång till er,
till Smögen i Bohuslänska skärgården.
Så fick jag se en annons om en verkstad vid Fellingsbro, som jag nappade på, men där var omöjligt att klara sig, så jag stannade endast några månader, varefter jag övertog en smedja i Götlunda, det var storstrejken 1900. Så snart strejken var bilagd flyttade jag till Stockholm och fick mästarplats vid Stockholms hovslageribolag. Jag lyckades erhålla lägenhet på Grevturegatan och fick en finska till värdinna och “Kungsholms-Lasse” till vice värd. Vid bolaget blev jag ej länge, utan jag köpte mig en verkstad vid Mästersamuels- gatan. Köpte verkstad, sade jag. Nej, bara verktyg och modeller samt över- tog hyreskontraktet på lokalen.
Jag övergick från smed och blev skomakare och remmakare, fick sko- makargesäller och vändmakare, men det var ena lustiga själar. Jag har aldrig sett maken till fyllbultar, åtminstone aldrig haft med sådana att göra. Jag hade omkring 30 arbetare, så det blev att vända skor i massor, men att sälja blev svårare många gånger. Hyran var 700 kronor. Många gånger, då avlöningen skulle utbetalas, måste jag draga till pantbanken och låna på färdigt skolager, så att arbetarna fick sitt, men det minsta fingo vi själva, så det var knappt i hemmet många gånger. Det hände när arbetarna voro fulla och kommo på verkstaden och levde rackare, att jag måste langa ut dem. En gång hade jag tagit in flickor, för jag trodde det skulle bli bättre – det var då de tänkte ta mig riktigt, men de åkte ut alla, fast både dörrar och fönster gick i kras. En av de bästa arbetarna var en skomakare, som vi kallade “lilla Carlsson”. Jag gick under namnet Smed-Calle, detta namn fick jag av skomakarna, för de visste att jag förut hade varit smed.
Verkstaden kunde jag ej längre behålla, ty det var så dåliga tider på skomarknaden. Jag flyttade därifrån till Sundbyberg, men samma liv ibland gesäller. En dag kom en vild sälle in på verkstaden och ville ha pengar att supa för, vilket jag ej gav honom. Hade “lilla Carlsson” inte varnat mig, hade jag inte nu kunnat nedskriva min levnadshistoria, för gesällen rusade på mig bakifrån med en stor kniv och var nära att hugga mig i ryggen. Kvick som jag var, vände jag mig om och knuffade till honom så han for in i närgränsande rum. Polisen körde sedan iväg honom från Sundbyberg, så jag blev av med en bråkmakare. Jag bara önskade att bli av med affären, för när man ej har kapital är det förfärliga bekymmer man får dragas med. En kväll hade jag varit i Stockholm och då hade sex av gesällerna tvingat min hustru att duka åt dem med fyra flaskor brännvin inne hos oss, så min hustru var alldeles vettskrämd. Hon mötte mig i tamburen och grät och beklagade sig, men jag kastade ut dem och det med fart, och litrarna kommo efter så det flöt brännvin och glasskärvor i förstugan. Efter den betan avskedade jag dem alla och slutade upp med skomakeriet. Jag hade försökt att göra det sa gott mina tillgångar tilläto, för att mina arbetare skulle hava det bra, men för att de visste, att jag var fattig, så gjorde de det ganska surt för mig. Det var en julvecka, då vi hade särdeles bråttom att få en beställning färdig, och jag bad dem arbeta över en natt, och det lovade de att göra på villkor att de på natten skulle få en kaffekask extra. Det fingo de, men då de fått den lade de sig att sova, varför beställningen ej blev färdig. När de fått sina avlöningar hade vi själva inte ett öre kvar. Hade arbetarna blott bjudit till, skulle vi lätt kunnat få beställningen färdig.
Första gången i Stockholm – jag var där på genomresa. Jag hade tagit in på Stora Nygatan 17. Kom så i slang med några äkta sällar under Riddar- holmsbron – mörkt var det även, och de vara, vad jag tyckte, rätt många. Jag skulle plundras och deras fulla mening var att kasta mig i kanalen. Men lyckan står den djärve bi, även då gick jag klar och kom undan med livet. Jag hade ett rätt bra vapen, en rottingkäpp med en blykula fäst i ena ändan. Då jag såg att det blev allvar utav så smällde jag till en över axeln så att blykulan träffade med ett bra slag i ryggen, så stöp den. När hans kamrater såga honom falla togo de till benen. Men det var en fin fångst för både mig och polisen, för han blev liggande kvar tills jag hann hämta en polis. Vi hjälptes åt att frakta honom till vaktkontoret och där fick jag belöning ty han var efterlyst samt var en gammal poliskund.
Så i Göteborg på en tvärgata en nyårsnatt, jag och en kamrat, han var maskinist på ångbåten Karlstad. Vi kom av en händelse att gå in där, för vi hörde att det var ett gladare liv, men döm om vår förvåning då vi kommo in! Tänk huru människor leva, ja sämre än vilda djur i en urskog, att kunna få föra ett sådant liv mitt i hjärtat av en storstad. Då vi komma in kunde jag ej tiga, utan kom att yttra något, men då var det färdigt. En stor man dök upp med kniven och flög på mig, men kvick och
tränad som jag var parerade jag hugget, som var riktat emot mig. Jag högg gossen i strupen samt på ett visst annat ställe och satte honom på en röd eldad kolspishäll, så nog blev han ganska skållad i en ända, det vill jag lova, och han vrålade värre än en herrgårdstjur. Det kom att polisen på gatan blev varskodd och kom in och hela ligan blev infångad, där blev snart rent hus och helskinnad kom jag även därifrån.
Så i Norge i Kristiania var ej stort bättre. En natt då jag kom ifrån Dåverehallen och kom gående över Järnbanetorget möter jag så tre stycken äkta sällar, ej ett ord jag tilltalade dem, utan de frågade vad klockan kunde vara, då jag svarade att jag ej hade någon, fick jag till svar: Är du svensk din djävel, samt måttade en så kallad dansk skalle, fast den var norsk, men träffade ganska dåligt, för jag var beredd. Han fick i stället plöja gatsten med sin måttade skalle i stället för att träffa min person. Men så hade jag två kvar, men vilket arbete jag hade med dem och vilka smällar jag fick, men som tur var fick jag ryggstöd emot en vägg och fick dela ut slag efter bästa förmåga. Men så hade jag den turen att få hjälp av en herre, som kom och fick höra vad det var så vi blev två. Sedan gick det ganska lätt att klara upp, så de blev liggande på valplatsen. Men då var jag nästan avklädd. Den som kom mig till hjälp var en kapten vid ett regemente i Kristiania, en frisk man. Så kom jag någorlunda helskinnad undan även den gången.
Så reste jag till Göteborg igen och kom att uppgöra ett ackord med en fabrikör Frenkel på Dala Skofabrik ute vid Nya Varvet. De hade beställning av stövlar, som tillverkades av vaxläder. Det blev mycket avfall, jag skaffade ett verkstadsrum för mig och min hustru, för hon var skicklig remmakare. Så gjorde vi skoremmar, och det räckte ett helt år och vi förtjänade rätt bra. Träffade så en Axel Johansson i Tranneved, som hade en fabrik och smedja, som stod öde, där fanns maskiner och bra verktyger. Hos honom fick jag hyra, det var den bästa och hjälpsammaste man jag har träffat under mitt kringirrande liv. Inte tog han någon hyra och han lovade att hjälpa mig riktigt igång. Så byggdes en kyrka i Traneved, och den fick jag allt smide till. Den byggdes i gammal antik stil, så det var fina smiden som skulle göras. Den som var kontrollant var en arkitekt Rasmusson, och jag hade goda vitsord av honom. När kyrkan var färdig, började jag med skeppssmiden och fick bra affär. Men olyckan kom, som om åskan slagit ned. Jag hade ej en skriven rad av Johansson, fast det var på tal att skriva flera gånger, men han bara sade, då jag påminde om kontraktet, att jag kunde vara säker. Så en morgon ropade han på mig att komma in till honom, för han ville bjuda på en kask. Jag skulle in till staden, hade därför bråttom och stannade därför endast en liten stund. Jag hade nätt och jämt hunnit in till mig förrän Axels hustru kom springande och sade att han var död. Jag sprang genast dit upp, och då låg han på golvet. Så kom släkten. Axel var en människa med hjärtat på rätta stället, fast han ej var rnissionsvän, men hans släkt vara läsare alla. Men det var fråga om att hjälpa en fattig hantverkare, som ville arbeta sig fram, det kunde de inte vara med om. Det står på ett ställe i Bibeln: Vad I gören en av dessa mina små, det haven I gjort mig, men att låta en fattig smed behålla vad han hade, det gick inte. Jag kom ändå så långt med dem, att, om jag kunde skaffa pengar och köpa verktygen, skulle jag få bli kvar. Jag fick löfte om hjälp av en grosshandlare i Göteborg, och Axels bror skulle komma dit en dag klockan elva. I stället för att komma dit gick han och sålde nästan allt till en skrothandlare. När jag kom hem, fick jag det beskedet att nu är det slut för er här på platsen, fast jag hade många beställningar att fullborda. Alldeles omöjligt var det att skaffa någon annan verkstad. Så där stod jag vackert. Jag sålde maskinerna och fick kondition på samma verkstad, dit maskinerna gick, men då blev jag arbetare igen i stället för mästare. Jag var där i nära ett år, men jag ville bli min egen och rå mig själv. Jag blev det ännu en gång och fick en kompanjon, som hade verkstad på Carl Johansgatan i Majorna. Den kompanjonen ville bara spela herre och jag fick arbeta för honom också. Mycket arbete hade vi, för jag fick mycket smide från Götaverken. Det var smiden till dieselmotorer, vilka min kompanjon ej var hemma i, för han var elektriker, och sådana arbeten hade vi litet av.
Huru livsmedelsnämnden bar sig åt med livsmedel, som den hade hand om, skulle jag kunna skriva några ord om, då jag hade gott tillfälle att se huru det tillgick. Bland annat köptes ett stort parti vitkål, som lades upp i en s. k. kolbox, under bar himmel. Det blev frost om nätterna och regn på dagarna, varför kålen brann ihop, så att det började ryka av den. Nämnden lånade då presenningar av en segelmakare och bredde över, men om en tid hade kålhögen sjunkit ihop, så att det blev bara en svart gödselhög kvar. Så uppsattes en torkapparat, antagligen inköpt från Danmark, då det var en dansk ingenjör som var där och satte upp den. Den skulle användas att torka kål och rötter med, men som den bara krånglade, hade de ingen nytta av den. Dessutom vara såväl kål som rötter så skämda, att de vara odugliga till människoföda. Stora mängder frukt lades upp på gården och fick stå ute i både töväder och kyla. Sedan fick bönderna köpa hela partiet till kreatursfoder för ett pris av fem öre per kg.
Det fanns en egen port till min verkstad, men den spikades igen, varför jag blev alldeles utan arbete, då folk icke hittade in till mig. Anledningen till åtgärden fick jag först senare reda på. Nämnden påstod nämligen att mina arbetare toga rötter och frukt och gingo ut den vägen.
Några maskinister, som hade bildat bolag, vara synnerligen angelägna att få övertaga min verkstadslokal. Men då jag icke var villig att släppa den gingo de till nämnden och övertalade den att spika igen porten. De tänkte väl att jag då skulle bli tvingad överlåta verkstaden. Men när de såg att jag var envis och fortsatte mitt arbete bjöd de mig 1000 kronor i avträde för lokalen. Då jag insåg att det inte skulle gå att driva affären längre, tog jag vad som bjöds mig. Halva summan fick jag genast, men när jag sedan skulle hämta det som återstod, fick jag till svar att de inga pengar hade kvar. Jag hade nämligen lämnat ifrån mig nycklarna, varför de trodde sig kunna komma undan sin betalningsskyldighet. Men jag satt kvar ända tills de plockade fram pengar. Jag fick då 200 kronor, resten äro de fortfarande skyldiga.
Därefter försökte jag med en grönsaksaffär, och den gick bra så länge jag kunde skaffa potatis, men så blev det omöjligt, varför jag måste sluta med affären. Efter detta blev jag trött på Göteborg, varför jag packade min koffert och reste. Familjen bodde kvar en tid. Sedan jag hade rest hände åter en olycka i mitt hem. Min hustru var i en skola, där hon hade någon sysselsättning, och gossen var med henne. När hon kom hem på kvällen visade det sig att tjuvar härjat i vår lägenhet. De togo med sig 175 kronor i reda pengar samt alla bröd- och sockerkort. Inbrottet anmäldes för polisen, men tjuvarna blevo aldrig ertappade.
I Gävle fick jag arbete som smedmästare hos firman Yström. Familjen var fortfarande kvar i Göteborg, då det visade sig omöjligt att få någon bostad för dem. Visserligen lovade herr Yström att vi skulle få en lägenhet i hans fastighet, men så blev han sjuk och ej i tillfälle att hålla sitt löfte, varför jag fortfarande var utan bostad när min hustru och son kommo till Gävle. Kort tid därefter fingo vi dock bostad i Bomhus, där jag också satte upp en verkstad.
En resa till Norrland (Besök hos lappar)
Nu skall jag berätta hur jag gjorde en resa upp genom Norrland ända till Abisko. Sålde min levnadsbeskrivning. Kom i beröring med lappar.
Jag reste genom rätt stora distrikt. I Sundsvall och trakten däromkring finns stora industrier och massor av arbetare. Då man kommer till sådana platser och börjar blicka över det hela, kanske man tycker, att “här är gott att vara”. Man ser massor av arbetarbaracker, som alla lyda under bolagsväldet. Disponent- och ingenjörsbostäderna äro som små palats. Men jag skall försöka vara rättvis. I arbetarbostäderna var det bra ordnat. Men nog var det mycken fattigdom på den tiden då jag var där. Men fackföreningen har gjort mycket gott.
Skall man få en rätt uppfattning om hur folket har det skall man besöka hemmen och familjerna.
– Är ni nöjd med eder tillvaro här på platsen, frågade jag.
– Ja, blev svaret, bara vi finge fullt upp med arbete, så skulle det nog gå. Men vi får ej arbeta varje dag, och den sista avlöningen drogs på kontoret för skatten. Så det blev inget över till hemmet och familjen. Och nu vet jag inte hur jag skall kunna skaffa mat. Som ni ser är vi många munnar.
Jag såg hur tårarna kom i moderns ögon. Helt andra tider nu. Detta var år 1924.
Den 7 november är 1924 kom jag upp till Kiruna. Det är en plats, som verkligen är värd att besöka. Kiruna ligger 505 meter över havet. Luften kändes ovanligt tryckande innan man blev van. Ett välbärgat folk. Bra bostäder. Elektriska spårvagnar. Vattenledning. God gatubelysning. En mycket fin kyrka. Välordnade skolor samt lärlingsskola för hantverk med smedja. Svarvar och snickeriverkstad. Jag var mycket välkommen dit, då de fick höra jag hade lärt yrket i Eskilstuna. Hade jag haft min fulla syn i behåll, hade jag nog varit där än i dag. Jag besökte nästan alla hemmen och sålde mina böcker.
Jag besökte gruvorna eller malmbergen. Järnmalmen ligger i öppna dagen och är lätt åtkomlig. Kirunavaara malmberg har en höjd av 100 meter. Där drivs med komprimerad luft 6 stycken av världens starkaste pressar. Varje press, sades det mig, har en kapacitet av 610 hästkrafter. Högsta lastningsförmåga på 8 timmar är 2.000 ton. Tre kilometer därifrån ligger Tuolluvaara, som ägdes av ett utländskt bolag.
Då jag en söndag besökte Jukkasjärvi strömmade lappfolket in i kyrkan. Klockorna sjöng sin samlingssång. Den lilla klockan svängde lätt. Tonerna lekte sig fram, likt fjällflodens klara vatten. De sjöng om skapelsen, om livets skönhet och om människornas längtan. Men den stora klockan – lapparnas, hela bergsfolkets klocka kastade tunga allvarsord över nejden. Betänk dig, människa! Så sjöng klockan i Jukkasjärvi den dagen. Och så sjunger nog sabbatsklockorna världen runt. Betänk dig itid innan döden hinner dig!
Jag blev god vän med lappen Henriksson och hans familj och var hos dem en tid vid Rensjön. Fick lära mig köra ren samt åka i pulka. Renarna är lättkörda. Det är inte som att köra en häst, man har bara en töm att styra med.
I Rensjön är många små trähus. Lapparna är ett gästvänligt folk. Men vilken massa renar de hade! Renkorna måste mjölkas varannan dag. Renen söker själv sin föda och då får lapparna följa efter. Kvinnorna syr kläder, sköter barnen och övriga hushållsgöromål.
Eftersom jag varit en god sångare, sjöng jag gamla visor för dem. Detta kallade lapparna att jojka.
Lapparna lever ett underligt liv. För oss som är vana vid andra förhållanden ter det sig nästan omöjligt, att kunna livnära sig uppe i vildmarken.
Jag gjorde även en tur upp till Abisko. Även där var lappar bosatta. Lappreservat med skola. Ett stort turisthotell. Men mesta folket var järnvägsmän, mycket trevliga människor.
Så tog jag söderut igen. Till Gällivare, Malmberget och Koskullskulle. Där träffade jag gamla rallare från Trollhättan, som var där uppe och arbetade med ortdrivning. Där hade jag några trevliga dagar. De hade bra förtjänst och kunde brygga brännvin, så där fattades inte kaffehalvan. Gruvorna där låg alla under jorden.
Så tog jag till guldfälten i Rönnskär och Boliden. Där fick jag höra hur guldgruvan kom till. En bra bit utanför Skellefteå stad, uppe i skogen, bodde en gammal gumma, som hade ett litet torp och ett par kor. Så en dag fick hon besök av ett par herrar, som frågade om hon ville sälja stugan. Men hon svarade att hon skulle fråga pastorn först. De båda herrarna var guldsökare. Gumman hade ingen aning om att hon bodde på en guldgruva. Men det blev uppgjort. Gumman fick 30,000 kronor. Så kom det arbetare och maskiner, och folk började undra vad det skulle bli. Nu är hela nejden i stort uppsving.
Så var den resan gjord och jag är hemma igen.
Jag har en måg på Styrsö i Bohusläns skärgård, som är storsjöfiskare, och nu skall ni få höra hur fiskarebefolkningen lever och har det.
Hos allmänheten råder, egendomligt nog, ganska stor okunnighet beträffande fisket och fiskerinäringens betydelse. Man hyser nog litet varstans den uppfattningen, att fisket utövas av en samling överåriga gubbar, som prydda med vackert pipskägg och sydväst ro ut i små båtar och lägger nät. Vilka dessförinnan fått en omsorgsfull avputsning på den soliga sjöbodsgången.
Det moderna fisket – enkannerligen västkustfisket är en betydande näring, som numera bedrives enligt industriella metoder. Antalet yrkesfiskare i vårt land år 1942 var c:a 15.000 och antalet binäringsfiskare c:a 10.000. Således en grupp på omkring 25.000 personer. Om man räknar med tre familjemedlemmar på varje, har vi genast en befolkning på 100.000 personer.
Tyvärr är det alltför ofta så, att både fiskarna och deras produkter under normala förhållanden ägnas alltför liten uppmärksamhet. Men då krig och kriser medför brist på livsmedel, då först blir fiskarna ihågkomna.
Jag var med min måg ute på fiske i närheten av Varbcrg en stormig vecka. Vi fick god fångst. Men en viss längd på den fisk vi fick föra i land skulle det vara. Då vi tömt vaden och sorterade måste vi därför sopa hälften tillbaka i havet. Hade vi i stället, som fiskarna sade, fått sälja den billigt hade det bara denna vecka blivit mat åt många familjer.
En kväll vi lade till vid bryggan stod där tullare, polis och länsman. De påstod vi fiskat för nära land. Och tog i beslag både fisk samt tågvirke och en vad. När de fick se mig tog de mig för att vara spion. Där vi fiskat den dagen hade fiske pågått i flera år, så polisens inblandning var bara sattyg.
Under senare år har konjunkturerna för fiskarna förbättrats. År 1930 – då fiskeriförbundet bildades – fanns i Göteborgs och Bohus län 5.774 yrkesfiskare och vid hela västkusten sammanlagt 6.280 yrkesfiskare.
Antalet fiskebåtar i de båda västkustlänen var 1930 3.696, värderade till 15,7 milj. 1940 hade en upprustning av fiskarnas hjälpmedel skett. Så då hade de sammanlagt 4.477 fiskebåtar till ett värde av 24,4 milj. kr. och redskap till ett värde av 7,1 milj. eller tillsammans 31,5 milj. kr.
Nu skall jag nämna något om konst. Ty jag har prövat både ett och annat under en 45 år.
Vad är förnämsta konsten här i världen?
När järnarbetaren står vid ugnen och svettas invid ugnens glöd.
Skall smida kedjor åt sina bröder, kanske bojor åt sin egen hals.
Vem smider pansar åt dem som behöver, vem gjuter kulor och kanoner,
vem smider spett och lansar:
om inte järnarbetaren varit med.
Vem smider plogen åt den som plöjer jorden,
vem smider lien åt den som mejar skörden
om inte järnarbetaren varit med.
Detta är första klassens konst.
Det står ofta om konstutställningar å tavlor. Även jag har slagit mig på att måla tavlor. Bara för att få tiden att gå, sedan jag fått rätt så bra syn på vänstra ögat.
Inte tyckte jag detta var så svårt som mitt rätta yrke. Detta ställer mycket större fordringar på sin man. Jag har målat till museum. Porträtt av konung Gustaf VI Adolf på hans 75-årsdag i full uniform. Samt av kronprinsessan Louise. Hon skrev till mig så här:
På uppdrag får jag framföra H. K. H. Kronprinsessans uppriktiga och hjärtliga tack för det vackra porträttet. som Carlsson målat å Hennes Kungl. Höghet.
Med högaktning:
Berta Stenek.
Jag fick även en summa penningar. Detta brev har jag inom glas och ram.
I Gävle, där jag till sist har hamnat, där finnes många vackra parker,
med stadsträdgården och Boulognerskoqen och en kyrkogård som vacker är,
samt en älv som namnet Gavleån bär.
Så hyrde jag en tomt utav Gävle stad, fick kredit på några bräder,
och spikade ihop en liten kiosk.
När äntligen kiosken var på sin plats
behövde jag varor att sälja.
Ett kapital utav sjutton öre,
det var ej mycket att börja med.
Men då jag tänkte, att brödlös vara, vad gör väl det.
Men är man rådlös och tappar modet, nej hin i det.
Jag måste vända mig till grossister att få kredit.
Det lyckades även att få de varor som jag behövde,
för vid Helsinge regemente är gott om pojkar,
som flitigt, dagligen hälsa på.
Nu tycks det ljusna för mig ändå,
som jag har slitit vid städ och hammare,
på varv, verkstäder och smedjor många.
BRATTSKA SYSTEMET
Ett system ha vi fått
och en Bratt för vår synd,
som bestämmer var måttet skall vara.
Men tysken som alltid finurliger är,
han pungslår oss syndare arma.
Han fraktar hit sprit och han lurar oss grant,
och kassan till staten den krymper.
Håll på mina herrar och styrande män,
lIIen en dag skall I vakna,
men då är det nog försent att ändra.
Nej ändra seden, låt delas lika,
och bort med allt vad motböcker är.
Ack om ni ville med mig instämma,
sänd dem tillbaka och tacka för lånet.
Då tror jag säkert det ändring bleve,
och det i hast.
Fast nu jag skriver dessa rader,
får ni ej tänka jag nån fyllbult är,
men vad jag inser samt fått höra,
en orättvisa som stor är.
Nej, hellre slopa hela härligheten,
Jag skall ej klaga det minsta grand.
En önskan jag här vill frambära,
varför ej komma dit.
Tag steget ut som man och med ära,
säg stopp för allt vad krogar och ölstugor är,
tills I själva bestämmer vad I vill förtära
Svenske män sköt dig själv,
sluta upp att vara slav,
gå krog och ölstuga förbi,
tills att friheten randas.
Det kan strejkas för allt,
varför icke för krogen
så länge som tvånget är kvar.
Lev upp svenske män och säg stopp,
så länge förrädaren lever är du slav.
Lyd rådet min vän
du skall finna, att tiderna ändra sig snart.
Nu är jag gammal och grå i håren,
jag känner krafterna taga av,
men önskar någon mig gå i spåren
så bliv för all del ej någon slav.
Hav tack för köpet både man och kvinna,
både rik och fattig, stora och små.
Många som läsa denna bok om min flackande levnad, kommer säkert att utbrista: en sådan orolig själ han har varit, och jag vill ej förneka att den kan hava ganska rätt i sina påståenden. Då jag själv tänker efter är det som en dröm, mitt liv, mina familjeförhållanden, med och motgångar. den ena gången ljust, den andra åter mörkt, och mitt vilda humör. Men tack vare humöret har jag ändå hållit mig någorlunda uppe efter omständigheterna, vilket jag har försökt efter bästa förmåga att skildra i denna bok.
Det vore nog mycket mera att skriva om, men jag
tycker det kan vara nog för denna gång. Till sist vill jag uttala ett tack till alla dem, som hedrat mig med att köpa och läsa denna bok av f. d. smeden C. J. Carlsson,
Gävle.
————————————————————–
Hovmålare Carlssons tavlor finns bl a på Länsmuséet.
Hovmålare Carlssons busstation
Läs absolut detta ….. 
Smed och “Hovmålare” Carl Johan Carlsson (1867-1953).
Hans memoarer i skriften “Från förr till nu”.
——————————
Länkat och sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.